Ett särintresse att slåss för?

”Politikens uppgift är just att vara med och bygga samhället. Det viktigaste uppdraget är att se till allmänintresset. För att utveckla samhället måste politi­ken alltid sätta allmänintresset och medborgarnas rättigheter före särintres­sen.” Nya Moderaternas idéprogram 2011.

Jag fick frågan på scenen vid Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen hur man ska se på klyftan mellan Försvarsmakten och departementet och jag sade då att jag inte är helt säker på att det bara rör pengar och budget utan en upplevd skillnad på hur man ser på statens kärnuppgifter.

När så statsministern dammar av det gamla laddade uttrycket ”särintresse” i samtal med riksdagsjournalisterna igår går det (ännu en) en stötvåg genom Försvarssverige – från kaserngårdar och officersmässar hela vägen till Afghanistan.

Särintresse

Men ska man se det som en krigsförklaring? Jag håller med Göran Eriksson i SvD om att ”särintresse” främst är en markör för distans till tidigare starka intresseband.

De Nya Moderaterna har gjort upp med sina Gamla Försvarsintressen, det har varit tydligt under många år och i grunden är det sunt. Det är inte bra att ett område i staten, vilket som helst, expertstyrs eller influeras alltför mycket av personer som befinner sig i den verksamhet som ska beslutas om. Det resonemanget går att tillämpa från kommunal nivå och uppåt i näringskedjan. Politiken har en annan övergripande, avvägande och ytterst demokratisk roll och jag tror många håller med om att det alltid behövs ett yttre reformtryck för att minska risken för att man – i Försvarsmaktens fall – planerar för närmast föregående krig. Var sedan gränserna går för detta är nästa fråga.

Även om statsministern främst kommunicerade de Nya Moderaternas allmänintresse ramlar uttalandet ner i en krass verklighet i en hårt ansträngd myndighet där de flesta inte fullt ut har absorberat att de är att betrakta som vilken statlig verksamhet om helst. Ansvariga för rekrytering och befäl som står framför trupp och ska motivera folk till att ytterst riskera livet lär slita sitt hår och begrunda om särintresset är värt att slåss för?

Det olyckliga inträffar också att statsministern polemiserar mot något som ingen vad jag vet förfäktar, nämligen behovet av ett försvar mot ett isolerat militärt angrepp mot Sverige.

Sådana svepande omdömen mot den kritik som förekommer uppfattas lätt som arrogant, särskilt vid sidan av uttalanden om hotbild och lämpliga försvarsanslag (dvs. inga tillskott är att vänta), alldeles oavsett vad den nu arbetande Försvarsberedningen kommer fram till. Minnesgoda läsare kommer också ihåg en tid då både Moderaterna och Kristdemokraterna tågade ut ut beredningen med motivet att det var ogjort arbete eftersom man gjorde upp om pengar någon annanstans och inte fick utreda Sveriges relationer med NATO.

Från Folkpartiet kunde man t.ex. höra att det var ”helt bisarrt att ha en lång process med försvarsberedningen om man redan har bundit upp sig”.

Så lät det alltså i opposition.

Jag vet inte hur det är med er, men jag börjar bli svårt nyfiken på Moderaternas försvarspolitik, bortom särintressediskussionen och prolongering av nuvarande utveckling. Lika nyfiken är jag på Socialdemokraternas alternativ, nu när man markerar så hårt i intressediskussionen och gång på gång uttrycker oro för Försvarsmaktens tillstånd. I den värsta av världar har inget av de stora partierna tänkt så värst mycket längre än till hur man ska positionera sig i debatten om debatten. Men så befriande det vore om det för det första inte vore så och att man för det andra redogjorde mer grundligt för hur man ser på försvaret i vid mening och Sveriges ambitioner nationellt och internationellt. Uppenbarligen har man inte nått ut med varför och hur Försvarsmaktens ska organiseras som den gör, eller hur det militära försvaret ska ses i en värld där intressen och strider utkämpas på andra arenor och med andra medel än förut. Om det nu är vad man tänker?

Jag har synpunkter på Försvarsmaktens agerande också, var så säkra, men det kommer jag ta i särskild ordning i ett kommande inlägg.

Försvarsmakten utarbetar nu en ny perspektivstudie (PerP) som ska avlämnas i oktober. Försvarsmaktens perspektivplanering är den omvärldsanalys och den analys av militärstrategisk utveckling som ligger till grund för den försvarspolitiska inriktningen på ungefär 20 års sikt. Det är på tiden att man flätar ihop de politiska och militära intressena, om man ska dra ett varv till i statsministerns spår. Det är dags att den militära analysen och planeringen flyttar närmare den politiska, i praktisk handling, som i Norge. PerP-arbetet borde flytta in i Regeringskansliet, hela eller delar därav – en tanke lika gammal som Darin ungefär. Det kanske är dags att upprepa den refrängen. Såhär kan vi nämligen inte ha det.

5 comments

  1. Richard Loe

    Det som statsministern inte tycks förstå är att militär verksamhet inte kan betraktas som vilken statlig verksamhet som helst. Hur många andra myndigheter kan tvinga sina anställda till verksamhet i utlandet där dom kan dödas eller såras? Jag delar till fullo synen som Mats Ekberg uttryckte i sitt Twitter inlägg.
    Det som saknas här i Sverige är en bra och öppen analys med tillhörande diskussion där regeringen förklarar vilka intresseområden Sverige har i omvärlden och hur dessa ska försvaras och utvecklas. Våra intressen kanske inte behöver försvaras eller påverkas med militära medel, men om vi ska göra det så måste vi åtminstone veta vilka dessa intressen är och var i världen dom finns. Bara då kan vi bedriva och förankra en försvarsberedning och bara då kan vi genomföra en PerP studie där vi analyserar vilka förmågor mm vi behöver i framtiden. Andra länder gör det (tex Storbritannien med sina Defence White Papers), så varför kan inte vi göra detta?

  2. Anders

    Bra reflekterat Annika! Själv börjar jag bli svårt nyfiken på Regeringens säkerhetspolitik. Ser man ingen som helst risk t ex att inte våga stå upp för sin politiska vilja på grund av mer eller mindre outtaladt hot om militärt våld de kommande 5-15 åren eller ännu värre att bli avkrävda eftergifter på grund av säkerhetsvacum i förmåga att hävda sitt territorium?

  3. Lite nytänkande

    Så länge som vi har ett militär-industriellt komplex som inte tänker i service (fred och frihet) utan endast driver en gammal (och förhoppningsvis snart utdöd) våldsideologi där frågan om fredliga medlen och nya hot endast hanteras om det kan bidra till mer pengar för pang-pang, så är det ett inte bara ett särintresse, utan ett destruktivt sådant….

    Det finns intressanta paralleller inom sjukvården där ett centraliserat gammalt system gör anspråk på att leverera något som andra sätt kan lösa bättre.

    Jag vill understryka att det inom ”militär”, liksom dagens sjukvård, finns krafter som driver på en transformativ förändring…

    Lycka till i bunkern…;)

    • Lövet

      ”Så länge som vi har ett militär-industriellt komplex som inte tänker i service (fred och frihet) utan endast driver en gammal (och förhoppningsvis snart utdöd) våldsideologi där frågan om fredliga medlen och nya hot endast hanteras om det kan bidra till mer pengar för pang-pang, så är det ett inte bara ett särintresse, utan ett destruktivt sådant….”

      Jag skulle vilja säga att du har rätt i sak men fel i tidsperspektiv – och möjligen vad gäller vilka krafter som är pådrivande – här: Du pratar om en gammal och utdöd ideologi: Den är ingalunda vare sig utdöd eller gammal. I själva verket är det så att det h ä r och n u råder en närmast (upp)rörande politisk enighet bland de etablerade partierna om att försvaret helst skall vara ”insatt”. Man talar – tvärs igenom partierna – mer eller mindre föraktfullt om det ”förrådsställda invasionsförsvaret”. Det är er nya ideologin som är våldsförhärligande.

      Den ”gamla ideologin” däremot skapade Totalförsvaret. Totalförsvaret, vars historia ni inom det politiska etablissemanget gör allt för att skriva om: Ni vill få oss att glömma att Totalförsvaret, med stora numerär, dess kostnader och dess av det sk ”militärindustriella komplexet”‘ producerade (omfattande) materiel och dess folkliga förankring, faktiskt levererade* precis just det du efterlyser: Fred och frihet.
      Totalförsvaret tjänade till att utgöra den tröskel som behövdes för att göra en invasion av Sverige för riskfylld och kostsam. Genom att vara stort nog – till numerär, moral och förmåga – så säkerställde det att det inte behövde användas. Det torde vara precis det som rimligen är syftet för varje neutral stats försvarsmakt.

      Idag däremot gäller nyliberalt kameral syn på försvaret. Det skall ”betala sig”. Utbildar man våra pojkar och flickor till soldater så måste man tydligen i ekonomins(?) namn se till så ”de betalar sig” genom att de får får strida. Jag tycker det är en vidrig inställning. Svenska soldater i strid betyder betyder död, sårade, lemlästade och psykiskt traumatiserade män och kvinnor. D e t är den ”Return on Investment” som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt får på sin budgetpost.

      Skillnaden mellan då och nu är att vi dimensionerade det folkliga totalförsvaret för ett storkrig – allt i syfte att inte behöva utkämpa det. Idag dimensionerar vi ett litet ”spetsigt” försvar som skall hållas i strid. Skillnaden i synen på människovärdet mellan det två är uppenbar.

      *) I militära sammanhang talar man om ”effects-based operations”, dvs att man väljer att utforma sina operationer utgående från vilken strategisk effekt man vill åstadkomma (snarare än den taktiska). Totalförsvaret åstakom verkligen just den önskade strategiska effekten. Vi förblev i fred under hela kalla kriget – just genom att vi förberedde oss för att kämpa till det yttersta ”om kriget kommit”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s