Några ord i efterdyningarna av gårdagens partiledardebatt:

Tänk så förvånad man blir när en partiledardebatt i Sverige inleds med försvarspolitik! Det måste vara det yttersta beviset på att något har hänt i offentligheten. Jag vet inte riktigt hur man ska tolka statsminister Reinfeldt, men det kanske var det han försökte uttrycka:

Jag tycker vi ska vara ödmjuka och säga att vi kan förstå att folk tycker något har förändrats

Så gott som alla partiledare talade med allvar i rösten om behov av stärkt militär förmåga, men Wiseman visar i ett pedagogiskt inlägg varför man måste tänka i system när det gäller försvaret och att mycket litet hänger ihop i försvarspolitiken just nu, trots dessa budskap om stundens allvar.*

En annan sak som inte hänger ihop är det utbredda ointresset för samhällets förmåga att stå emot kris (och krig), i alla fall om man menar allvar med att den säkerhetspolitiska utvecklingen är allvarlig.

I skuggan av de militära och pekuniära frågor som ska lösas ut i Försvarsberedningen har den uppdraget att analysera och lämna förslag till inriktning för det civila försvaret, där Försvarsmaktens behov av stöd från civila verksamheter (vid höjd beredskap och krig) ska inkluderas. Beredningen ska också analysera Försvarsmaktens förmåga att stödja samhället vid allvarliga olyckor och fredstida krissituationer. Men om detta hörs föga, trots att det är med det som med personal och kompetens i relation till t.ex. teknik och materiel, dvs. grundplattan på vilket allt det övriga ska fungera.

Lika undanskymd har debatten varit om den proposition regeringen har lagt om krisberedskapen – vilket i grunden är den förmåga på vilken det civila försvaret vilar – och som Försvarsutskottet justerar den 3 juni. Propositionen har av riksdagens sajt att döma endast föranlett en (1) motion.

Om man är välvillig kanske kan förklaras med att propositionen helt saknar skarpa förslag inom krishanteringsområdet (!), eller möjligen att frågan ska behandlas av beredningen i enlighet med uppdraget ovan. Men jag tycker faktiskt att det är svagt att försvarsdebatten enbart berör själva spetsen – den utåtriktade militära – i landets samlade försvarsförmåga. Man kan tycka att det är välgörande att vi för en gångs skull har en försvarsdebatt i landet (det tycker jag också) och att man inte klarar att diskutera allt samtidigt. Jag kan ha förståelse för det. Men jag har sagt det förut och ämnar tjata till dess att Försvarsberedningen eventuellt överraskar i sin rapport: Jag har svårt att ta de beslutsfattare på allvar, som hävdar att det är allvar utan att visa någon form av ambitionsnivå på hela skalan civilt-militärt. Det närmaste en sådan debatt vi hittills har varit, har handlat om informationsoperationer och sårbarhet för fientlig påverkan i och med erfarenheterna från Ukraina. Dock utan något politiskt tryck i frågan vad jag har kunnat se.

Den bistra sanningen är att fyraårsperspektivet härskar. Vår horisont och vårt perspektiv följer mandatperioden, inte omvärldsutvecklingen (eller kunskaper).

Många är de försvarsbloggare som har förfäktat behovet av en större beredskapsövning och det är helt rätt. Men lägg omfattande påverkansoperationer, IT-angrepp, kränkningar som nöter på resurserna över tid, störningar i livsmedelskedjan, långvarigt elavbrott och en stängd hamn i Göteborg till det, så får vi raskt helheten belyst. Ponera sedan att de nordiska länderna upplever liknande påfrestningar – undantaget kränkningar för de NATO-anslutna grannarna – på samma gång.

Alla som tänker men det är ju i alla fall inte rimligt att det kan inträffa samtidigt, räck upp en hand!

Ta ner.

Somna om.

*Skipper har också tidigare belyst arbetsläget i marinen vad gäller RB 5-konsekvenserna.