Förra veckan uppmärksammade P4 Stockholm att räddningstjänsten i Stockholm hade stora problem med kommunikationen under terrordådet på Drottninggatan, både över Rakel och mobiler. Det är inte första gången. Vikten av fungerande kommunikation vid allt från olyckor och samhällsstörningar till väpnat angrepp kan naturligtvis aldrig överskattas och måste behandlas med minst samma allvar och beslutsamhet som andra områden inom totalförsvaret.

I närtid prövas regeringens uppfattning om hur kommunikationen mellan blåljusaktörer ska säkerställas nu när vissa radiofrekvenser (”700-MHz-bandet”) frigörs och kan användas för telekommunikation. Vilken kommunikationslösning krävs för att de ska kunna kommunicera med säkerhet och integritet?

Just idag går remisstiden ut på landshövding Gunnar Holmgrens utredning, Kommunikation för vår gemensamma säkerhet (Ds 2017:7). Holmgren föreslår en hybridlösning där delar av de nya frekvenserna avsätts för sådan kommunikation för ”PPDR” (”public protection and disaster relief”). Det är en lång och delvis infekterad beslutsprocess som nu verkar närma sig slutet. Dock verkar det som att Holmgrens hybridmodell inte riktigt har förståtts av alla beslutsfattare. Under helgen skrev t.ex. Hanif Bali (M) på Twitter att det är

mycket feltänk i utredningen – samma feltänk som gett oss gökungen Rakel. (…) Extremt dyra parallella system som kommer tvinga in offentliga aktörer i för att finansiera den. Och öka sårbarhet.

Även inblandade aktörer är lite missvisande i sin kommunikation. Telia skrev t.ex. nyligen i en debattartikel om att det som föreslås är att ett ”nytt statligt separat mobilnät ska byggas” och menar att ett blåljusnät som levereras via ett kommersiellt nät kan ge betydligt mer kapacitet och har därför helt andra möjligheter att garantera fungerande tjänster när det verkligen behövs. Men det är alltså en hybridnätslösning som föreslås där de kommersiella frekvenserna hanteras av en statlig operatör.  När det gäller kapacitetsbehov är fördelen med en hybridnätslösning att den klarar av kapacitetsbehoven även om det sker incidenter samtidigt inom samma område.

Det bör rimligen ställas höga krav på argumentation som går emot bland annat MSB och Försvarsmaktens bedömningar, vilka framgår i remissvaren. Försvarsmakten ställer sig bakom att använda dessa delar av 700-MHz-bandet för blåljusmyndigheternas samordning, inklusive för civilt försvar. MSB:s uppfattning är att den föreslagna lösningen möjliggör säker och tillgänglig kommunikation för aktörer över tid och över hela hotskalan och tillstyrker Holmgrens förslag.

Telias slutkläm, i ovan nämnda debattartikel, är det dock lätt att instämma i

Bästa möjliga förutsättningar för detta skapas genom dialog och samverkan mellan offentliga och privata aktörer.

På temat dialog och samverkan bjuder Post- och telestyrelsen (PTS) på en liten överraskning i remissfloran. Från att tidigare ha varit närmast aktivistiska till förmån för en sådan lösning som även Telia vill ha, där hela frekvensbandet inom 700MHz ska kunna säljas ut till kommersiella aktörer, är nu PTS i stället försiktiga och hjälpsamma i tonen när de beskriver hur Gunnar Holmgrens förslag ska kunna genomföras.

Utan att ha expertkunskaper i den avancerade telekomteknik som ligger bakom de olika förslagen så kan jag konstatera att det är bra om svallvågorna i den här debatten nu verkar vara på väg att lägga sig. Den lösning man väljer måste helt enkelt vara säker, robust, och klara krav på redundans och statlig rådighet. Här litar jag på de bedömningar som våra blåljusmyndigheter själva står för. Men nästan lika viktigt som att lösningen har dessa kvaliteter är att debatten som leder fram till målet inte i onödan skapar motsättningar och bygger in konflikter som smakar surt, och kanske kostar också i förlängningen.

Just nu jobbar Holmgren vidare med ett tilläggsuppdrag till den 1 juni 2017, som handlar om att analysera och föreslå vilken aktör som ska ansvara för att bygga och förvalta en utvecklad säker kommunikationslösning för aktörer inom allmän ordning, säkerhet, hälsa och försvar. I uppdraget ingår även att tydliggöra hur befintlig statlig infrastruktur kan utgöra en del av kommunikationslösningen.

Fortsättning följer, som sagt. Med tanke på frågans vikt är det välkommet om individer med intresse och engagemang för samhällssäkerhet och totalförsvar håller ett öga på utvecklingen. Det vore också bra om de inblandade departementen är eniga om att samhällssäkerhetsperspektivet väger tyngst och att regeringen blir enig på ett sätt som gör att den valda lösningen står stark över tid.