Det är inte ofta som försvarsdebattens vågor svallar så höga som de har gjort det senaste halvåret. Som försvarspolitiker är man ju liksom inte bortskämd med att tidningarnas debattsidor upptas av försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål – om man inte inkluderar ämnen som har säkerhetspolitisk relevans (miljö, klimat, fattigdom, HIV/Aids för att nämna några), men som inte kopplas till säkerhets- och försvarspolitiken.

Johan Tunberger, Försvarsanalytiker vid FOI, replikerar på Brännpunkt Håkan Juholts debattartikel förra veckan. Tyvärr går många av hans viktiga poänger förlorade eftersom han väljer att missuppfatta Juholt så totalt.

Han skriver nämligen att Juholt ”klamrar sig fast vid en av de tankefigurer som präglade svenskt säkerhetspolitiskt tänkande under det kalla kriget. Figuren kan beskrivas: Är det inte krig – lika med invasion – är det fred; noll eller ett. Alla nyanser saknas.”

Det är svårt att förstå hur detta missförstånd är möjligt, om man över huvud taget har läst Juholts artikel. Han skrev bland annat:

”Man måste alltså förstå skillnaden mellan olika typer av hot. Vi har envist upprepat att attackerna mot USA den 11 september 2001 visade att staters maktmonopol är brutet, att angrepp i syfte att skada värden och funktioner kan ske utan förvarning också från långa avstånd och av okänd angripare. Hoten är fler än tidigare. Vårt samhälles sårbarhet är vår främsta säkerhetspolitiska utmaning. Aktörerna är fler än någonsin i vår historia. Försvaret av Sverige är en uppgift för många fler än Försvarsmakten.

Så här skrev de sju riksdagspartierna i den sista försvarsberedningsrapport jag undertecknade som ordförande: ”Hot kan vara svåra att förutse och uppstå plötsligt. Ett utbrott av allvarlig smitta i andra delar av världen kan drabba Sverige inom ett par timmar. Det är viktigt att alltid bibehålla en öppenhet för vad som kan komma att bli ett hot framöver och förbereda sig för det oväntade.”

Överstelöjtnant Johan Wiktorin, som skrev på Brännpunkt samma dag som Juholt, får sig också en släng av Tunbergers slev. Tunberger skriver att Wiktorins inlägg ”speglar den närmast konstitutionella enögdhet som präglar många svenska militärer. Det måste väl ändå vara möjligt att i en stor (nåja) organisation hålla två tankar i huvudet på en gång.”

Jag tolkade Wiktorins inlägg bland annat som ett ifrågasättande, ur ett hotbildsperspektiv, av de satsningar som görs (när det gäller vapensystem) och de motiv som anges för de alternativa strukturer som presenterades i Perspektivplanen.

Han lär, precis som Håkan Juholt, känna sig gravt missförstådd idag.