CFE-avtalet (Conventional Forces in Europe) lade en grund för den nya europeiska säkerhetsarkitekturen efter kalla krigets slut, när det slöts 1990 mellan Nato och dåvarande Warsza-wapakten. Avtalet medförde en historisk minskning av antalet stridsvagnar, pansrade stridsfordon, artilleripjäser, attackhelikoptrar och stridsflygplan i Europa. Avtalet reglerar även hur många officerare och soldater det får finnas.

Jag minns diskussioner i försvarsberedningen när jag ville lyfta det märkliga i att Sverige, när avtalet öppnades för nya medlemmar, inte anslöt sig trots att vi ofta tryckte på hur viktigt det var för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Men nej, i stället för att ansluta oss till CFE-avtalet -förmodligen den viktigaste regimen för europeisk rustningsstabilitet- förbehåller vi oss rätten att rusta upp så fort vi tycker att det är nödvändigt. Det är tur att inte alla tänker som Sverige, kan man tycka, apropå det som just nu händer i Moskva.

(Det var inte bara vara jag i försvarsberedningen som tyckte det verkade rimligt med en svensk CFE-anslutning, men Försvarsmakten och flertalet politiska partier ansåg att det slog undan benen för hela anpassningsprincipen, dvs. ”rätten” att rusta upp om det börjar torna upp sig mörka moln vid horisonten).