Återkommande teman i mailskörden

Det har drösat in en hel del mail under dagen. Två teman återkommer så jag tänkte kommentera dem ”klumpvis”.

1. Vad borde göras nu?

Svar: Det är alltid enklare att sitta på läktaren och kommentera. Men jag tror att regeringen och försvarsministern har förlorat problemformuleringsprivilegiet. Förklaringsmodellen ”mindre men vassare” går inte hem så som det formuleras. Antingen blir man förbannad över att folk inte fattar och kör på som planerat – något som dock förefaller mer och mer tondövt – eller så struntar man i prestigen och provtrycker Försvarsmaktens svar på planeringsanvisningarna mot Försvarsberedningen för att kunna jobba vidare utifrån det. Jag tror inte, till skillnad från Mona Sahlin (S) på partiledaröverläggningar.

Som jag skrev tidigare, man måste börja med lägesuppfattningen. Sedan får man gå vidare och jämföra svaret med beredningens intentioner. Det faktum att ekonomiska ramar från S, V och MP i höstens budget är mycket lägre än regeringens, det ter ju sig faktiskt som ett mindre problem i det sammanhanget än Folkpartiets utspel.

2. Du värnar armén eftersom du är gift med en fd armégeneral.

Svar: Jag har haft uppfattningen att markstridskrafterna skall prioriteras av operativa skäl och behov sedan länge. I skriftlig form (riksdagsmotioner och tal m.m.) kan man spåra det främst till 1995-96 och framåt. Då var jag inte gift. Jag inspirerades mycket av Svenska freds uppfattning i frågan under mitten av 90-talet samt den internationella utvecklingen, som knappast debatterades alls i Sverige vid den tiden, med en växande insikt om att det behövs boots on the ground i civilmilitär samverkan för att fredsfrämjande verksamhet skall vara framgångsrik.

Till sist vill jag vända mig till Ledarloggen vid Upsala Nya Tidning. Niklavs Lapukins skriver:

”Vad är det för fel på att vara ”Baltikumförsvarare”? Jag ställde den frågan här på bloggen i förra veckan till Annika Nordgren Christensen, Miljöpartiets representant i försvarsberedningen – och även till Miljöpartiet. Några svar har ännu inte kommit – och därför tvingas jag upprepa frågan.

Bakgrunden är att Annika Nordgren Christensen i en av de avslutande debatterna vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen beklagade det förändrade säkerhetspolitiska perspektiv som Georgien-kriget ofrånkomligen föranlett. Kalla krigare, Nato-anhängare och, alltså, ”Baltikumförsvarare” kunde vädra morgonluft. Att vara ”Baltikumförsvarare” är, tydligen, något negativt.

Jag vill gärna av Annika Nordgren Christensen få veta vad exakt det är som är så förgripligt med att vara ”Baltikumförsvarare”? Och eftersom hon representerar Miljöpartiet har det sitt intresse att få klarlagt om hon verkligen företräder en partiståndpunkt.”

Med all respekt för unt:s ledarloggs genomslag i debatten och spridning över landet, jag erkänner att jag inte har noterat denna fråga förrän idag när jag uppmärksammades på den. Jag rekommenderar redaktionen att maila eller ge sig till känna på annat sätt, om jag mot förmodan skulle missa något som skrivs i fortsättningen.

Mitt svar är att det självklart inte är något negativt att vara ”Baltikumförsvarare”. Oförsiktigt nog radade jag upp ett antal grupperingar i den försvarspolitiska debatten, debattörer som brukar koppla kriser, konflikter och negativa utvecklingstendenser i Ryssland direkt till ett växande militärt angreppshot mot Sverige (eller Baltikum). Dessa grupper reagerar ofta med en gemensam ryggmärgsreflex när det gäller vilka lösningar man själv föreslår för att möta det växande hot som de kan urskilja: Fler regementen, helst på Gotland.

Det var det som var min poäng. Jag har för säkerhets skull mailat detta svar till Ledarloggen, utifall att de inte läser denna blogg :-)

4 comments

  1. Anonymous

    Det där med att du tycker som du gör eftersom du är gift med någon som förväntas tycka något, det hade nog aldrig en man behövt få slängt efter sig va? Student vid FHS

  2. ostrogot

    Jag hade inte en aning om att du numera var gift med en fd militär och jag anser att det är totalt ointressant eftersom min egen hustru efter 45 års äktenskap inte är särskilt väl insatt i försvarsfrågor.Ser däremot gärna att du – eller familjen om du vill ha a second opinion – svarar på vilken nytta ”boots on the ground” gör 3 år efter mobiliseringsorder viket är kraven på rätt många förband idag?Samma fråga men 2 år?Samma fråga men 1 år? Samma fråga men 3 månader? Samma fråga men 14 dagar? Samma fråga men efter avveckling och hemtransport av soldater och materiel från exvis Afghanistan? Och vilken nytta gör boots on the ground efter 14 dagars mobilisering men med uppgiften att sättas in i strider på Gotland resp Nordkalotten och när har dom erfordeligt eldunderstöd i form av atilleri och/eller stridsvagnar grupperade för insats?”Boots on the ground” är ett bra slagord men som gammal flygofficer vill jag veta om möjligen inte ”pilots in the cockpits” måste in i sammanhanget?

  3. Arvid

    Gubbar och gubbar…Ålderspridningen här är nog ganska stor om vi i debatten har med både studenter på FHS och folk som hunnit med att vara gifta i 45 år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s