Skarpast om Syrien

Jag tänkte samla mig till ett inlägg om Syrien. Men så läste jag Tom Nichols och har för tillfället inget mer att tillägga. Läs hans text i sin helhet, men för den som har bråttom kommer här några citat:

”I am particularly tired of the retired generals out there hitting the airwaves, each of them gravely intoning the List of Horrible Consequences while offering almost nothing in the way of actual solutions. Over the past few days, I have watched Colin Powell do his usual equivocating, Robert Scales rumble about doom, and James “Spider” Marks affirm the need to do “something” while shooting holes in all the “somethings.” The generals, it seems, are busily hedging their comments so that nothing will come back to bite them no matter what happens.”

(Detta kan tillämpas för en och annan i den svenska debatten också, kan tilläggas.)

”Nothing, in my view, has become more tiresome than people making lists of things not to do while offering no alternatives other than generalities like “working with partners to help the Assad regime.” Yes, we’ll get right on that — as soon as we’ve dealt with this WMD use. The Syrian regime is going to pay some price for using WMD; if you’re not interested in figuring out what that price should be, you can probably stop telling the rest of us how gosh-darned complicated Syria is. We knew that part already, thanks.”

(Hänvisar i detta sammanhang till Vänsterpartiets pressmeddelande i frågan. Ett tips för den som vill förkovra sig i partipolitiska skillnader är att läsa Miljöpartiets parallellt.)

Och på temat tredje världskrig:

”The Russians not only will not go to war over Assad, they can’t. I don’t know where people get these ideas (first guess: Google University), but the Russian Navy isn’t even remotely capable of getting in NATO’s way in the Med. Unless Vladimir Putin wants to threaten a nuclear war for Bashar Assad, this is not an issue. The Russians, as my colleague Nick Gvosdev points out, will get their pound of flesh for this in some way later, but not in a war.”

Nichols avslutar med följande rader, som tål att begrunda i ”symbolpolitikdebatten”:

”There are options that lie between invasion and doing nothing.They do not have the perfect exit strategies and democratic Syrians or meet any of the other impossible conditions anti-interventionists insist on as surrogates for the fact that they simply do not want to intervene. But (as Jeffrey Lewis argued yesterday) they can acheive the immediate goals of establishing consequences for WMD use, and maybe even save some lives.”

 

2 comments

  1. Fredrik

    Grundfrågan är väl vem som vill uppnå vad. Är det en bestraffningsaktion från väst i syfte att avskräcka framtida användning av kemiska vapen, var det än må vara? Eller är det en aktion för att störta Assad? I det första fallet är symboliska attacker mot symboliska mål nog, och konsekvenserna torde vara begränsade. Maktbalansen i Syrien förändras därmed knappast i grunden. Om USA tillsammans med vissa Europeiska länder istället har som mål att störta regimen så blir det genast komplicerat och riskabelt. Militärt är det en relativt enkel operation, men hur ska man då säkerställa att rätt del av oppositionen kommer till makten, och att den dessutom leder Syrien i demokratisk riktning (läs västvänlig)? Mardrömmen är ju att fundamentalistiska fraktioner griper makten och förutom ytterligare steg bakåt för Syrien så ärvs en hel arsenal av kemvapen. Knappast i någons intresse. För att se till att rätt del av opposition kommer till makten så lär det krävas omfattande och uthålligt militärt stöd till valda rebellfraktioner kombinerat med långvarigt understöd från luften (minst). Och riskerna för fortsatt sönderfall och förvärrat inbördeskrig är uppenbara.

    Men med tanke på att både Iran och Ryssland till slut fördömt användandet av kemiska stridsmedel (även om i alla fall Ryssland insinuerar att det är oppositionen som ligger bakom) så borde det fortfarande kunna vara möjligt med en diplomatisk lösning. Ryssland, EU och eventuellt USA bör kunna finna en för alla acceptabel kompromiss. Iran är nog en svårare part att få med i diplomatibåten, och det är högst osäkert om västländerna kan acceptera några av Irans intressen som legitima, eller i alla fall inte i direkt motsats till egna intressen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s