Vad gör vi nu?

Det känns som en evighet sedan det var Rikskonferens i Sälen och statsminister Reinfeldt ganska arrogant från scenen avvisade allianskollegornas krav på mer pengar till försvaret. Inget av partierna hade faktiskt lagt fram det som ett skarpt förslag – inte i någon enda budgetförhandling – och det skulle inte ske i fortsättningen heller, sade han. Det var i januari. Sedan inträffade Ukraina och nu öppnar både statsministern själv och samtliga partier utom MP för ökade försvarsanslag. Samsynen verkar vara lika yrvaket ny som omedelbart kanaliserad till Gotland, dit alla pekar. Mest konkret kring hur de nya friska pengarna ska användas på ön är Björklund (FP), som talar om ”ett återförande av framför allt luftvärn och kustförsvar” . Vidare talar Björklund om behovet av ett doktrinskifte och säger till DN att ”Vi måste återigen säga att det är försvaret av Sverige som är huvuduppgiften för svenskt försvar.” Detta med det upplevda återtåget till Sverige är också något som hörs över snart sagt hela linjen.

Några saker kan konstateras:

Att tala om paradigmskifte är helt enkelt fel: Redan försvarsbeslutet 2009 utgick från idén om försvar av Sverige, i närområdet och internationellt. Uppgiften är redan given, men resurser tillfördes inte för att förverkliga inriktningen. Detta bör inte politiken ges möjlighet att mörka genom att nu låtsats som om Försvarsmakten inte har förväntats försvara Sverige de senaste åren.

Försvarsberedningen kommer avisera ökade försvarsanslag i sin kommande rapport, något annat är helt omöjligt när man uttrycker sig som man nu gör från regeringspartierna – vilket Allan Widman (FP) får illustrera i slutet av den diskussion som han och jag deltog i  Agenda i söndags.

Det faktum att så gott som alla nu pekar i riktning mot Gotland när det gäller behov av satsningar, visar att det trägna opinionsarbete som pågått kring öns strategiska betydelse har fått ett mycket konkret fäste. Och det visar i sin tur att främst Moderaterna och Försvarsmaktens försök att påvisa behovet av rörliga förband som kan sättas in ”här som där”, som viktigare än var exakt de baseras, inte har övertygat. Samma sak gäller beskedet att det är huvudstaden som man ska kraftsamla till, om så bara under en vecka, men jag har ännu inte hört någon tala om hur det står till med försvaret av Stockholm i skenet av Rysslands agerande i Ukraina. Försvarsetablissemanget vill ha förbandssatta materielsystem på plats i Östersjön, annars räknas det inte, punkt slut.

En försvårande omständighet är dock att den militära professionen inte har dömt av hur mer pengar skulle användas för maximal försvarseffekt. Den relativt färska perspektivplanen utgick som bekant från en prolongerad ekonomi, något som har kritiserats från olika håll.

Det vore därför intressant att höra hur ÖB:s militära råd skulle lyda, när det gäller hur ett begränsat tillskott med pengar gör bäst operativ nytta. Det är inte säkert  pengapåsen landar på Gotland. Den centrala frågan om var det politiska beslutsfattandet bör övergå till professionens bedömning, hamnar därmed i blixtbelysning.

Försvarsberedningen har ännu inte fått något nytt direktiv, eller förlängd tid till sitt förfogande. Det kan ändra sig de närmaste dagarna, men tills annat besked ges ska rapporten lämnas senast den 31 mars med direktiv som bl.a. lyder:

Med utgångspunkt i Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport, Vägval i en globaliserad värld (Ds 2013: 33), ska Försvarsberedningen analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009. (…) Förslagen ska beakta förmågeutvecklingen i omvärlden och eventuella konsekvenser för insatsorganisationen samt förhålla sig till utvecklingen av de samarbeten som Sverige deltar i. Vidare ska behov av justeringar inom personalförsörjningssystemet övervägas. (…) Vidare ska Försvarsberedningen redovisa konsekvenser av förslag inklusive bedömda kostnader och möjliga effektiviseringar och rationaliseringar i syfte att möta eventuella ökade kostnader” (mina kursiv.)

Vid avlämnandet av rapporten kommer naturligtvis frågan ställas om hur beredningens ledamöter har förhållit sig till sin anvisning och hur dessa direktiv rimmar med händelseutvecklingen i Europa. Hur förutsättningslös har beredningen kunnat vara, med tanke på vad som har hänt mellan den säkerhetspolitiska rapporten och inriktningen till det försvarsbeslut som ska fattas om ett år?

Försvarspolitiken brottas med förtroendeproblem på flera plan. Vi har undlåtenhetssynder som t.ex. manifesteras i MSB:s Opinioner från januari, där det framgår att så många som 52 procent har mycket eller ganska dåligt förtroende för den förda försvarspolitiken. Detta är alltså det läge försvarspolitiken har att jobba upp sig utifrån. Vem kommer allmänheten lyssna på om läget förvärras? Och kommer man känna sig bekväm med att samma försvarspolitiker som har förfäktat nuvarande tempo i omställningen av försvaret och bedömt Ryssland de senaste åren, nu har att hantera vad som lanseras som ett ”helt om”? Och vad gäller oppositionen har ju inte den heller lagt fram genomarbetade förslag på alternativa försvar. Således är det i mångt och mycket ett gemensamt ansvar att vi är där vi är, även om det naturligtvis ytterst är regeringen som styr.

En annan trovärdighetsfråga rör kopplingen mellan säkerhetspolitisk bedömning och åtgärder på hela bredden: Försvarspolitiker har ansvar även för civil krishanteringsförmåga och civilt försvar, men kring Ukrainakrisen talas det enbart om behov av att stärka det militära försvaret – som är helt beroende av det civila samhällets förmåga. Detta är vare sig trovärdigt eller bra, särskilt inte om man nu menar allvar med en mörkare omvärldsbedömning.

Så, vad gör vi nu?

Försvarsberedningen bör provtrycka sin säkerhetspolitiska analys mot händelseutvecklingen och inte låta det bli en ny Georgiensituation, dvs.  att partierna faktiskt aldrig fick omhänderta den och därmed kunna ta ansvar för eventuella justeringar (några av oss i den dåvarande beredningen krävde att Försvarsberedningen skulle utreda konsekvenserna, men det avvisades och istället gick uppdraget till Försvarsberedningens dåvarande huvudsekreterare).  Centralt i denna revidering bör vara att kontrollera om de utgångspunkter som försvarspolitikens inriktning och försvarets utformning vilar på, har ändrat sig i förhållande till händelserna i Georgien och omvärldens reaktioner. Ska vi konstatera att EU är slut som artist? Att USA:s röda linjer knappt är gupp? Att ekonomiska (egoistiska) hänsyn i Europas huvudstäder är viktigare än samlade åtgärdspaket? Och om svaret är ja på ett helt pärlband av smärtsamma tryckpunkter, vad betyder det för Sverige – ska vi ge upp idéerna om de sammanflätande beroendenas säkerhet eller kraftsamla för en sista strid om europeiskt samarbete och transatlantisk länk? Oavsett vägval innebär det stora konsekvenser och inte minst en stor opinionsbildningsuppgift.

Nästa råd är att inte påbörja nya stora omtagsprocesser som slukar tid, kraft och… ännu mer tid. Se till vad vi faktiskt har – utan skygglappar och prestige – och bygg utifrån det. Vilka är de mest uppenbara luckorna? Fyll dem! Om inte Försvarsberedningen får mer tid till sitt förfogande så tillför åtminstone fler personella resurser från Försvarsmakten och MSB för att gemensamt jobba fram en målbild kring hur de tillkommande resurserna används för bäst försvarseffekt och samhällssäkerhet.  Kör inte in på ett kortsiktigt spår som i bara farten råkar sänka samhällets krishanteringsförmåga, till förmån för symboliska beslut för att visa politisk handlingskraft.

Vi är bara i slutet av början på Ukrainakrisen – om ens det – och vi kan vara säkra på att nästa kris inte ser ut som den här. En sak är dock säker: Vi kan inte ha en försvars- och säkerhetspolitik som känns så ryckig som den framstår nu. Det är naturligtvis bra och rätt att politiken är lyhörd för händelser i vår nära omvärld, men var i hela friden brister det i kedjan inhämtning, analys och försvarspolitisk praktik, om hela Försvarssverige uppträder som de senaste dagarna? För egen del tänker jag fortsätta tjata om en hotbildsoberoende civil och militär grundförmåga.

Uppdaterat kl. 1657: Försvarsberedningen får mer tid till sin rapport, 15 maj är ny deadline och det är den säkerhetspolitiska bedömningen som är i fokus. Direktiven i övrigt verkar ligga fast.