Vad gör vi nu?

Vad gör vi nu?

Det känns som en evighet sedan det var Rikskonferens i Sälen och statsminister Reinfeldt ganska arrogant från scenen avvisade allianskollegornas krav på mer pengar till försvaret. Inget av partierna hade faktiskt lagt fram det som ett skarpt förslag – inte i någon enda budgetförhandling – och det skulle inte ske i fortsättningen heller, sade han. Det var i januari. Sedan inträffade Ukraina och nu öppnar både statsministern själv och samtliga partier utom MP för ökade försvarsanslag. Samsynen verkar vara lika yrvaket ny som omedelbart kanaliserad till Gotland, dit alla pekar. Mest konkret kring hur de nya friska pengarna ska användas på ön är Björklund (FP), som talar om ”ett återförande av framför allt luftvärn och kustförsvar” . Vidare talar Björklund om behovet av ett doktrinskifte och säger till DN att ”Vi måste återigen säga att det är försvaret av Sverige som är huvuduppgiften för svenskt försvar.” Detta med det upplevda återtåget till Sverige är också något som hörs över snart sagt hela linjen.

Några saker kan konstateras:

Att tala om paradigmskifte är helt enkelt fel: Redan försvarsbeslutet 2009 utgick från idén om försvar av Sverige, i närområdet och internationellt. Uppgiften är redan given, men resurser tillfördes inte för att förverkliga inriktningen. Detta bör inte politiken ges möjlighet att mörka genom att nu låtsats som om Försvarsmakten inte har förväntats försvara Sverige de senaste åren.

Försvarsberedningen kommer avisera ökade försvarsanslag i sin kommande rapport, något annat är helt omöjligt när man uttrycker sig som man nu gör från regeringspartierna – vilket Allan Widman (FP) får illustrera i slutet av den diskussion som han och jag deltog i  Agenda i söndags.

Det faktum att så gott som alla nu pekar i riktning mot Gotland när det gäller behov av satsningar, visar att det trägna opinionsarbete som pågått kring öns strategiska betydelse har fått ett mycket konkret fäste. Och det visar i sin tur att främst Moderaterna och Försvarsmaktens försök att påvisa behovet av rörliga förband som kan sättas in ”här som där”, som viktigare än var exakt de baseras, inte har övertygat. Samma sak gäller beskedet att det är huvudstaden som man ska kraftsamla till, om så bara under en vecka, men jag har ännu inte hört någon tala om hur det står till med försvaret av Stockholm i skenet av Rysslands agerande i Ukraina. Försvarsetablissemanget vill ha förbandssatta materielsystem på plats i Östersjön, annars räknas det inte, punkt slut.

En försvårande omständighet är dock att den militära professionen inte har dömt av hur mer pengar skulle användas för maximal försvarseffekt. Den relativt färska perspektivplanen utgick som bekant från en prolongerad ekonomi, något som har kritiserats från olika håll.

Det vore därför intressant att höra hur ÖB:s militära råd skulle lyda, när det gäller hur ett begränsat tillskott med pengar gör bäst operativ nytta. Det är inte säkert  pengapåsen landar på Gotland. Den centrala frågan om var det politiska beslutsfattandet bör övergå till professionens bedömning, hamnar därmed i blixtbelysning.

Försvarsberedningen har ännu inte fått något nytt direktiv, eller förlängd tid till sitt förfogande. Det kan ändra sig de närmaste dagarna, men tills annat besked ges ska rapporten lämnas senast den 31 mars med direktiv som bl.a. lyder:

Med utgångspunkt i Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport, Vägval i en globaliserad värld (Ds 2013: 33), ska Försvarsberedningen analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009. (…) Förslagen ska beakta förmågeutvecklingen i omvärlden och eventuella konsekvenser för insatsorganisationen samt förhålla sig till utvecklingen av de samarbeten som Sverige deltar i. Vidare ska behov av justeringar inom personalförsörjningssystemet övervägas. (…) Vidare ska Försvarsberedningen redovisa konsekvenser av förslag inklusive bedömda kostnader och möjliga effektiviseringar och rationaliseringar i syfte att möta eventuella ökade kostnader” (mina kursiv.)

Vid avlämnandet av rapporten kommer naturligtvis frågan ställas om hur beredningens ledamöter har förhållit sig till sin anvisning och hur dessa direktiv rimmar med händelseutvecklingen i Europa. Hur förutsättningslös har beredningen kunnat vara, med tanke på vad som har hänt mellan den säkerhetspolitiska rapporten och inriktningen till det försvarsbeslut som ska fattas om ett år?

Försvarspolitiken brottas med förtroendeproblem på flera plan. Vi har undlåtenhetssynder som t.ex. manifesteras i MSB:s Opinioner från januari, där det framgår att så många som 52 procent har mycket eller ganska dåligt förtroende för den förda försvarspolitiken. Detta är alltså det läge försvarspolitiken har att jobba upp sig utifrån. Vem kommer allmänheten lyssna på om läget förvärras? Och kommer man känna sig bekväm med att samma försvarspolitiker som har förfäktat nuvarande tempo i omställningen av försvaret och bedömt Ryssland de senaste åren, nu har att hantera vad som lanseras som ett ”helt om”? Och vad gäller oppositionen har ju inte den heller lagt fram genomarbetade förslag på alternativa försvar. Således är det i mångt och mycket ett gemensamt ansvar att vi är där vi är, även om det naturligtvis ytterst är regeringen som styr.

En annan trovärdighetsfråga rör kopplingen mellan säkerhetspolitisk bedömning och åtgärder på hela bredden: Försvarspolitiker har ansvar även för civil krishanteringsförmåga och civilt försvar, men kring Ukrainakrisen talas det enbart om behov av att stärka det militära försvaret – som är helt beroende av det civila samhällets förmåga. Detta är vare sig trovärdigt eller bra, särskilt inte om man nu menar allvar med en mörkare omvärldsbedömning.

Så, vad gör vi nu?

Försvarsberedningen bör provtrycka sin säkerhetspolitiska analys mot händelseutvecklingen och inte låta det bli en ny Georgiensituation, dvs.  att partierna faktiskt aldrig fick omhänderta den och därmed kunna ta ansvar för eventuella justeringar (några av oss i den dåvarande beredningen krävde att Försvarsberedningen skulle utreda konsekvenserna, men det avvisades och istället gick uppdraget till Försvarsberedningens dåvarande huvudsekreterare).  Centralt i denna revidering bör vara att kontrollera om de utgångspunkter som försvarspolitikens inriktning och försvarets utformning vilar på, har ändrat sig i förhållande till händelserna i Georgien och omvärldens reaktioner. Ska vi konstatera att EU är slut som artist? Att USA:s röda linjer knappt är gupp? Att ekonomiska (egoistiska) hänsyn i Europas huvudstäder är viktigare än samlade åtgärdspaket? Och om svaret är ja på ett helt pärlband av smärtsamma tryckpunkter, vad betyder det för Sverige – ska vi ge upp idéerna om de sammanflätande beroendenas säkerhet eller kraftsamla för en sista strid om europeiskt samarbete och transatlantisk länk? Oavsett vägval innebär det stora konsekvenser och inte minst en stor opinionsbildningsuppgift.

Nästa råd är att inte påbörja nya stora omtagsprocesser som slukar tid, kraft och… ännu mer tid. Se till vad vi faktiskt har – utan skygglappar och prestige – och bygg utifrån det. Vilka är de mest uppenbara luckorna? Fyll dem! Om inte Försvarsberedningen får mer tid till sitt förfogande så tillför åtminstone fler personella resurser från Försvarsmakten och MSB för att gemensamt jobba fram en målbild kring hur de tillkommande resurserna används för bäst försvarseffekt och samhällssäkerhet.  Kör inte in på ett kortsiktigt spår som i bara farten råkar sänka samhällets krishanteringsförmåga, till förmån för symboliska beslut för att visa politisk handlingskraft.

Vi är bara i slutet av början på Ukrainakrisen – om ens det – och vi kan vara säkra på att nästa kris inte ser ut som den här. En sak är dock säker: Vi kan inte ha en försvars- och säkerhetspolitik som känns så ryckig som den framstår nu. Det är naturligtvis bra och rätt att politiken är lyhörd för händelser i vår nära omvärld, men var i hela friden brister det i kedjan inhämtning, analys och försvarspolitisk praktik, om hela Försvarssverige uppträder som de senaste dagarna? För egen del tänker jag fortsätta tjata om en hotbildsoberoende civil och militär grundförmåga.

Uppdaterat kl. 1657: Försvarsberedningen får mer tid till sin rapport, 15 maj är ny deadline och det är den säkerhetspolitiska bedömningen som är i fokus. Direktiven i övrigt verkar ligga fast.

11 comments

  1. Pingback: När Ryssland synade oss och såg att bortom handen vi visade upp fanns just ingenting | Brix Ski Blog
  2. TobbeTL

    Mycket klarsynt som vanligt!
    Jag frågar mig om denna politiska fixering vid Gotland är sund. Ryssland kan väl uppnå i stort sätt samma saker från sin nuvarande position i Kaliningrad? Utom att regera Sverige då.
    I ett strategiskt synsätt borde inte en intervention av Göteborgs-området vara bättre för lede fi? Då kan man stänga av Sveriges huvudsakliga försörjningsled samt att allvarligt hota Natos inpassage i Östersjön. Den polska flottan och delvis den tyska skulle bli strandsatt och försörjningsleden till Baltikum avskuren, om man ville hota Nato.
    Dessutom skulle man komma närmare Norge och Nordsjön och även hota denna flank.
    Är verkligen Gotland jämförbar med Krim som vissa hävdar? Krim är ju nödvändig för Rysslands Svarta havsflotta plus att många ryssar bor där. Gotland borde vara lätt att skära av och Göteborg eller Malmö är kanske mer intressanta?

    Nej, hela landet måste försvaras!

  3. Pingback: Två aktuella inlägg med anledning av Ukraina | Klubb 19
  4. Robert Egnell

    Annika, många utmärkta synpunkter men jag tror att du övervärderar pengarnas roll i detta. Ponera att FM hade haft några miljarder mer varje år det senaste årtiondet – hur hade FM sett ut idag? Inte särskilt annorlunda enligt min mening. Eller säg att vi ökar anslagen det kommande årtiondet med 10% (vilket nog är mer än de flesta vågar drömma om) – vilka problem löser det och hur mycket större kommer FMs förmåga bli av det? Istället är det betydligt större systemfel som måste åtgärdas, dels inom FM som hanterat övergången från invasions till insatsförsvar med en fantastisk inkompetens (alternativt medveten obstruktion beroende på hur man väljer att se på det), dels den strategiska processen och den civil-militära skärningspunkten som gång på gång producerar svaga analyser, fattar genompolitiserade beslut uppåt väggarna, och framför allt misslyckas att styra och ta ansvar för FMs verksamhet och resultat (dags att kasta Oxenstiernas fristående myndigheter på historiens soptipp!). Budgetbeslut på 10-20% åt endera håller kommer endast påverka den genomruttna existerande strukturen marginellt och det krävs betydlig mer omfattande åtgärder för att skapa en trovärdig försvarsmakt. Om jag ska vara ärlig tror jag inte ens att den politiska ledningen och FM skulle kunna skapa något särskilt produktivt med en 25% ökning heller. Kanske är dags att göra allvar av Johan Tunbergers provocerande förslag från 2004 att FM var i så dåligt skick att det vore bättre att lägga ner det helt och hållet för att sedan bygga upp en helt ny organisation. Slutligen, att prata om försvaret av Gotland under pågående kris i Ukraina är för mig att prata om taktiska detaljer när vi har ett gigantiskt strategisk problem (som inte i främsta hand utgörs av Ryssland utan vår egen oförmåga).

    • J.K Nilsson

      Robert, med tanke på att Försvarsmakten varit kontinuerligt underfinansierad så skulle ”några miljarder” mer varje inte göra så mycket till eller ifrån.

      Jag kan inte hålla med dig att omställningen ifrån invasionsförsvar via anspassningsförsvaret till insatsförsvaret har hanterats inkompetent eller med obstruktion. Omställningen har också hanterats genom personalreduktioner och förbandsavecklingar. Vi har inte kunnat fylla rätt kompentens på rätt plats då dessa många gånger helt enkelt har blivit avvecklade i samband med sitt förband.

      J.K Nilsson

  5. ZK

    Tyvärr kommer väl ev ekonomiska tillägg att läggas på ytterligare någon ny modul i ”stödsystemet” PRIO eller möjligtvis till att öka antalet överstelöjtnanter…

  6. Pingback: Rysk intervention i Ukraina del 9: Underliggande ryska motiv | Säkerhetspolitiska Reflektioner
  7. Pingback: Rysk intervention i Ukraina del 9: Underliggande ryska motiv | Säkerhetspolitiska Reflektioner
  8. Forsno

    Det är just för att behålla rörligheten i manöverförbanden som Gotland behöver egna förband; så att manöverförbanden kan manövrera och inte vakta Gotland. Oavsett fred eller ofred så behöver ön kvalificerat luftvärn, tunga kustrobotar och ett mindre mekaniserat förband eftersom den utgör ett i Östersjön helt unikt stycke militärgeografi.

    Detta skulle naturligtvis inte i sig vara tillräckligt för att återupprätta en grundläggande försvarsförmåga, men den stat som kontrollerar Gotland, och har lämpliga fjärrstridsmedel baserade där, kontrollerar södra Östersjön.

  9. Arne Strand.

    Sverige måste rusta för att kunna möta-hejd och slå ett strategiskt Överfall.
    Det Strategiska överfallet sker med en Fiendes Kvalitativt Bästa Stående Militära Förband.
    Det Svenska Försvaret måste kunna möta-hejda och slå till exempelvis EUs framtida 50-60.000 mans Insatsstyrka.

    Amen !.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s