Jag har fått en hel del mail med anledning av diskussionen om JAS Gripen – både vad gäller ledningsfrågan och Försvarsmaktens avvägning som resulterar i förslaget att Sverige ska ha 100 Gripen C/D istället för Försvarsberedningens eniga ställningstagande om att antalet (från nivån 100 plan) skall minskas i väsentlig grad.

Jag resonerar såhär:

Försvarsmakten har tidigare meddelat att det operativa behovet är 60-80 stridsflygplan. Nu föreslås 100 JAS Gripen C/D (i enlighet med vad riksdagen tidigare har beslutat). Jag ställer mig frågan om det är rimligt att flygvapnet ska vara dimensionerat för att utbilda piloter och taktikutveckla för en exportmarknad? Till detta kommer de industriella behov/hänsyn som tas eftersom industrin av många anses ge värdefull tekniskt spinn-off till övriga delar av svensk industri.

Med andra ord. Det exportstöd, i vid mening, och industristöd som hela tiden trycker upp antalet plattformar jämfört med vad som är ”rena” operativa behov, det måste anses vara investeringar som kommer flera samhällssektorer till del.

I nuläget belastar dock denna ”samhällsnytta” en och samma utgiftspost – Försvarsmakten. Dessa satsningar på flyget utgör en betydande del av hela materielanslaget, det tar resurser i anspråk och leder till en infrastruktur och organisation som överskrider behovet och begränsar utvecklingsbehovet inom prioriterade områden.

Vad är då slutsatsen? Kalla saker för dess rätta namn! Om det är exportstöd och en industri som skall subventioneras så måste man säga just det och inte tillkämpat försöka hitta en retorik som lindar in och döljer. Nästa steg är att diskutera om det är skattebetalarna som ska finansiera det överhuvud taget, eller om man ska lägga ner eller om man ska hitta andra finansiärer som kan dela på bördan.