”Enveckasförsvaret” räcker
Som förväntat slöt idag försvarsminister Karin Enström upp vid ÖB:s sida och bekräftade i DN att Sveriges militära beredskap och förmåga är tillräcklig relativt hotbilden. Regeringen tar därigenom ansvar för hur uppdraget till Försvarsmakten ser ut. Så viktiga besked ges inte av en slump, vare sig vad gäller tidpunkt eller innehåll, och det är naturligtvis processat bakom kulisserna mellan Försvarsmakten och Regeringskansliet. Beroende på hur man ser på saken lägger ministerns besked idag sordin på frågan om hur statsmakterna bedömer hotbilden (enligt de som tycker hotbildsbedömningen är ansvarslös), eller hyfsar debatten om Ryssland som växande militärt hot mot landet (enligt de som stilla undrar över hur fantasifull man kan tillåtas vara om man samtidigt kopplar fantasierna till krav på budgetförstärkningar).
Samtidigt väcker det nya frågor:
Nu har både ÖB och försvarsministern i princip givit besked om hur hotbilden ser ut och vilken kapacitet som är tillräcklig för att möta upp denna hotbild, dvs. att nuvarande inriktning bör ligga fast, och från politikens sida att står det klart att man anser det är onödigt att öka ambitionen (vilket i praktiken innebär att det inte blir några tillskott på budgetramen). Detta innan Försvarsberedningen lämnar sin säkerhetspolitiska bedömning till sommaren – den bedömning som skulle vara förutsättningslös och öppen enligt beskeden vid uppstarten av arbetet. Man behöver inte ha livlig fantasi för att tänka ut att beredningens ledamöter känner sig en aning kringskurna.
Beredningen har naturligtvis en viktig roll ändå, och bör särskilt koncentrera sig på de utanstående frågorna, t.ex. robustheten i det internationella samarbetet (där några frågor är särskilt känsliga). Här finns mycket kvar att göra och det är den politiska viljan som måste styra detta.
Den andra frågan är hur man från politikens sida ska hantera den uppkomna situationen kring insatsorganisation 2014 (IO 14), som i praktiken är IO 19 eftersom den ska vara insatt och klar 2019. Nu har det bringats välkommen klarhet kring vilka ingångsvärden som ligger till grund för det spel man har genomfört, genom Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagerstens försorg på Twitter igår. Den situation som ÖB beskrev handlar om den förmåga Sverige har när IO 14 är insatt och klar. Samtidigt har ju Försvarsmaktens budskap varit att det kräver pengatillskott de närmaste åren. Om nu försvarsministern ger besked om att förmågan i IO 14 räcker, givet hotbilden och bedömningar i vår nära omvärld, blir det svårt att hävda att man kan sänka kraven och göra de stora skär som ÖB hävdar måste till för att balansera utgift och uppgift. Försvarsministern kommer behöva svara på om regeringen tillskjuter pengar för att kunna sätta IO 14 på fötter (vilket man inte kommer att göra), men å andra sidan har Försvarsmakten sett till så att diskussionen nu kommer handla om huruvida IO 14 ska finansieras eller ej och inte om man ska växla upp både ambitionsnivå och budget ytterligare.
annika nordgren christensen 
Om nu ett en veckas försvar är den ambition som vi ska hålla, då försvinner även allas motivation att ens inställa sig vid ett större hot, varför ska soldater i Hemvärn och övriga försvaret riskera något alls när man från politiskt håll inte vill ge några som helst förutsättningar till att lyckas.
Soldat i Hemvärnet, Utlandstjänstgörning 4 år
Charlie Spartan
Tycker att du förbisåg en viktig uppgift för Försvarsberedningen, nämligen uppgiften att harmonisera slutsatserna med Regeringsbeslut 7 som Försvarsmakten har att bereda. Marginella avvikelser kommer naturligtvis att förekomma för att påvisa beredningens oberoende och integritet samt partipolitiska avvikelser i detaljer men inget som kommer att generera behovet av en förändring av IO14. För en förändring finns inget politiskt stöd.
Problemet med enveckasförsvaret är väl att det bygger på att vi vet vilken punkt den potentiell fienden är intresserad av och därmed kommer att angripa. Då kan vi samla ihop det modulära försvarets alla delar till denna punkt. Om fienden då väljer att angripa någon annan punkt blir då resultatet också något annat.
Så då har de som sitter inne med den mest initierade informationen om hotbilden (regeringen och FML) bestämt att det försvar vi har är tillräckligt – givet hotbilden
Men de som försvaret borde syfta till att försvara (den svenska befolkningen) ges inte någon beskrivning av hur hotbilden ser ut
Hur ska vi kunna föra en debatt om hur det svenska försvaret bör dimensioneras om vi inte kan utgå ifrån en någorlunda gemensam uppfattning om hur hotbilden ser ut?
Jaha,
Vad bra då att detta är så bra då.
Vad händer då om den som vill Sverige ont och ofred bestämmer sig för att vara osportsliga och inte ställa upp på regeringens/riskdagens (ej felskrivning) i all sin vetskap normerande hotbild? Vad händer om någon anfaller Sverige med lite mer än den skamliga nivån som är preciserad (två bataljoner har någon halvifigur bestämt ska vara det normerande ”hotet”). Som om någon vid sina sinnens fulla bruk på allvar tror att någon skulle inleda ett offensivt anfallsföretag med två bataljoner och dessutom bestämma sig för att göra detta där FM har kraftsamlat. Det är så dumt att det saknar motstycke.
Jag kan heller inte låta bli att fundera på vad som händer med denna sanslösa försvarsekvation (att vår försvarsförmåga – 42 mdr ger en uthållighet i en vecka på en given plats mot max 2000 soldater ) tänjs ut lite grand. Vad händer om den lede fi är så osportslig att den anfaller med 3000 soldater (på samma plats)? Går det åt helvete då alltså? Vad händer om en liten löjlig bataljon landsätts på ”fel” ställe? Är det schackmatt då?
Men snälla nån. Kan ingen istället föreslå att vi lägger ned hela skiten helt och hållet så vi slipper detta totala intellektuella haveri? Please? Snälla?
(Vad händer för den delen om någon är så osportslig att den ger sig in i ett offensivt företag mot Sverige INNAN 2019? Går det åt helvete då med?)
(hur 42 mdr kr kan motsvara en försvarsförmåga motsvarande anfall från två bataljoner på ett ställe är helt ofattbart om inte våran FM då består av ett antal Terminators.)
Om vi nu har ett försvar för sju dagar som klarar av ett visst angrepp så önskar jag veta vad det angreppet är och vad som skall hinna hända inom de sju dagarna.
När vi vet detta finns det äntligen något tydligt att utgå ifrån för försvarsdebatten och försvarets utveckling.
Denna vecka som vårt stolta försvar på given plats ska hålla ut mot en fi – bestående av TVÅ (2) bataljoner – vet någon om det är budgeterat för en (1) hel vecka, eller endast för en ”arbetsvecka”, 5 dgr/40 h?
Förr var det ”varje meddelande om att ge upp är falskt”, dvs kämpa in i det sista.
Nu räcker en vecka. Varför ens inställa sig..
NATO-landet Turkiet fick vänta SEX veckor på lite lv-stöd.
Sverige kan inte ens ta emot eventuellt stöd..
Kejsaren är NAKEN!
Men snälla Annika Nordengren och andra politiker, enveckas försvaret räcker? Hur tänkte ni nu? Framförallt, tänkte ni på hur Sverige ser ut när den här veckan går mot sitt slut? Det är ingen vacker syn, det kan jag lova. Vad händer sedan? OM ingen hjälp kommer, vad gör vi då? En klok människa eller organisation har en ”Plan B”, vi verkar inte ens ha en ”Plan A”. Ta en titt på hur det såg ut i Georgien efter senaste Ryska invasionen…
jag känner så här:
1. Det normerande hotet är starkt begränsat till geografisk plats och styrka. Så kallat begränsat väpnat angrepp.
2. Fårket tror nu (ety både ÖB och Försvarministern har bedyrat det) att uthålligheten är en vecka utan att förstå innebörden av 1. ovan.
3. Om lede fi är osportslig och antingen anfaller på fler täter och fler ställen än vad vi antagit under 1. ovan, så blir uthålligheten betydligt kortare än en vecka
4. Vis av erfarenheten (=stridstaktik) så anfaller man ju även på okristliga tider, dvs dåligt väder, mörker, när man sover eller egentligen är ledig
5. Sammantaget för de insatta (=anställd personal och hemvärnspersonal) så har jag viss förståelse om detta kan vara demoraliserande. Dvs utsätta sig själv för risk och familjen för smärta för att knappt bara hinna dra på sig uniformen..
Jag anser dock att som suverän stat (nåja, som EU medlem kan man ju fundera..) så måste vi kunna försvara oss och därmed behöver ett försvar. I nuläget brinner för stor del av anslaget upp i ineffektivitet inom det politiska skrået (utredningar, osunt förnuft och brist på insikt) samt i industripolitik, (ja, läs Saab…)
Om jag fick ”fria” händer med 42 miljarder om året att köra Försvarsmakten ur ett företagsekonomiskt marknadsperspektiv, så är jag övertygad om att jag skulle kunna höja effektiviteten överallt med 30%. Detta inom ramen för gällande lagstiftning med LoU och annat. Mitt enda krav på styrelsen (=Fö) skulle då vara att kräva att resultatet skall bli bättre än nu.
Som exempel så anser jag att fortsatt tramsande kring NBF, genusfrågor, personalpolitik håller på att leda i fördärvet. Då skall man ändå veta att jag anser alla människor är lika värda, att jag tror på ny teknik och att personalen är den främsta resursen – men det är bedrövligt att skåda hur det sköts inom FM idag.
Slutligen tycker jag synd om svenska folket, det kommer dessvärre sluta illa eftersom vi är så fruktansvärt naiva och indoktrinerade sedan lång tid tillbaka.
Om vi leker med tanken att en veckas försvarsförmåga räcker (så som Karin Enström sagt) därför att vi har tillräckligt med förvarning för att kunna förhandla om stöd från andra och sedan få detta stöd tillfört oss (vilket ÖB har antytt är grund antagandet) så kommer vi fram till en viktig fråga. Har UD och Fö den bevakning av omvärlden som krävs för att ge Regeringen denna förvarning (flera veckor) så att den kan få igenom ett Riksdagsbeslut och sedan förhandla alla nödvändiga avtal med andra länder? Vet UD och Fö överhuvudtaget hur mycket förvarning dom behöver?