Rätt man för omöjligt uppdrag
Micael Bydén är general och ny överbefälhavare från och med den 1 oktober. 
Han är en utmärkt person. Gedigen, förtroendeingivande och omvittnat uppskattad.
Det finns ingen chefstillsättning på denna nivå utan att eventuella svagheter och nackdelar diskuteras. Redan i förhandsspekulationerna förekom t.ex. uppgifter om att det skulle ligga JAS Gripen-exportskäl bakom hans eventuella utnämning. Eller att det är ”flygvapnets tur”, enligt någon form av fördelningsmodell (som för övrigt måste vara sällsynt misslyckad om man tittar bakåt i historien). Sådana idéer visar dock bara att man inte har någon större förståelse för myndigheten. Förslagsvis kan föreställningen om att ett vapenslag skulle vinna fördelar om en av dess medarbetare blir ÖB, provtryckas mot tanken att i det civila komma från ett affärsområde, bli chef för koncernen och sedan favorisera sitt tidigare fögderi. Man är snarare benägen att visa att man inte tar sådana hänsyn.
En annan fråga är systemkunnandet. Som flygvapenchef har Bydén inte suttit i försvarsmaktsledningen, FML, vilket allmänt anses ge en förståelse för hela det system som utgör Försvarsmaktens delar. Det är sant. Men man kan vända det till en fördel om man snabbt absorberar helheten och gör den till sin. Centrala frågor om personalförsörjning, materiel och logistik återstår att få på plats efter försvarsinriktningsbeslutet och ÖB kan komma att behöva frigöra sig från tidigare FML-linjer. I och med att han inte har varit en del av den förrän vid tillträdet, kan han mejsla ut sitt ledarskap på ett friare sätt än vad han annars kanske hade känt sig bekväm med – förutsatt att han tar befälet på ett lika resolut som smidigt sätt i chefskretsen.
Bydén tillträder i en orolig tid med stark känsla av att det mesta är på glid. Det är ganska typiskt och belysande för sakernas tillstånd, att utrikesminister Wallström behöver kalla upp den ryske ambassadören för allvarligt samtal samma dag som överbefälhavaren presenteras. Bydén kommer manövrera Försvarsmakten och de militärpolitiska relationerna genom ökad rysk press med anledning av Sveriges relation till NATO, inklusive ett riksdagsval 2018 som av allt att döma blir en slags folkomröstning om medlemskap. Myndigheten kan komma ifråga för nya eller nygamla situationer i humanitära insatser. Man kan även förutspå ökad samverkan med civila myndigheter på svensk mark, nu när proppen verkar ha gått ur när det gäller Försvarsmaktens stöd till polisen kring bl.a. terrorismbekämpning och ett civilt försvar ska återuppstå.
Det är med andra ord ett minfält – närmast ett omöjligt uppdrag med tanke på alla potentiella gropar att falla i. Men klarar man det kan man å andra sidan bli populär. Micael Bydén efterträder en ÖB som blev just det. Att efterträda Sverker Göranson är inte lätt, men så småningom gör tidens gång att jämförelser upphör och den egna personen får tydliga konturer. Den säkerhetspolitiska utvecklingen och allt som fortfarande är osäkra kort i för Försvarsmakten centrala delar, gör att det blir en kort startsträcka. Men sådant ingår å andra sidan i kravprofilen för en svensk stridspilot.
Det handlar nu i första hand om att leverera militär förmåga. Den ska levereras här hemma, men också i andra delar av världen, tillsammans med andra. Vi ska fortsätta den försvarsreform som initierats och det gör vi genom att fullfölja försvarsbeslutet. Det här uppdraget kommer jag att genomföra i en Försvarsmakt där självklar stolthet och framåtanda är ledorden. Det kommer att kräva hårt jobb och jag kommer att ha höga krav och förväntningar på alla inblandade.
Tillträdande ÖB Micael Bydén, Rosenbad 2015-09-11
Foto: Louise Levin/Försvarsmakten
annika nordgren christensen 
Personalförsörjningen är nu akilleshälen. Han har redan prioriterat den. Bra ledare viktigare än totalt systemkunnande.
@sven709 Personalförsörningen har nu varit allenarådande fokus o prioritering sedan seklets början. Såpass att alla andra hälar eftersatts o blivit minst lika ömma. Materielförsörjningen som exempel. Det stora problemet är försvars- o insatsförmågan. Målet, helheten. En följd av den politiska finansierinsförmågan brister, eller låt oss uttala var skon klämmer, av att den politiska viljan och prioriteringsförmågan brister. Politiska prioriteringsförmågan brister som följd av obildning.
Ett osunt fokus på enskildheter i totalsystemet, likt personalförsörjning, tenderar därutöver att lägga problemförståelse, fokus o åtgärder på medel snarare än mål, samt nedtona vikten av balans i alla funktioner och förmågor som tillsammans leder till det övergripande målet. Vi kan svetsa i 20 år på en vittrande länk i kedjan, men får inte bli omedvetna om kedjan och statusen hos de andra länkarna. Behovet, målet, är en kedja. Kanske fixas snart problemen med personalförsörjningen, denna dröm byggt på orimlig optimism i termer av vad sådan lösning kostar vid internationell jämförelse och om man lägger på lite sunt förnuft, men har vi då underhållit o anpassat de andra länkarna samtidigt för att få en stark och kostnadseffektiv kedja som medel för nationens behov och mål? Min observation säger: nej, vi fattar inte ens, orkar inte ta höjd för det.
Nu har alla krafter under 20 år lagts på att fixa personalförsörjningen. Den fortsätter att vara det enskilt största problemet som dränerar all kraft från möjligheten att börja lyfta blicken till helhetsfrågorna. Lösningen är ännu inte nära. När ska vägvalen, och grunderna för dem som lades för 20 år sedan, börja ifrågasättas istället? Har vi verkligen valt rätt vision och väg? Har vi verkligen gjort det på rimliga, korrekta, grunder, målbilder och antaganden? Varför har vi ännu inte lyckats? Ska vi lägga ytterligare 20 år på misslyckat projekt, eller börja om. Från ett helhetsperspektiv igen? Hur kan vi tillåta att en enda länk i kedjan får ta så mycket kraft under så lång tid med följd att alla andra länkar lämnas vind för våg?
Nej, vi får ingen kedja utan den viktiga länk som personalförsörjningen utgör, men en länk gör heller ingen kedja. En länk får inte ta allt fokus, för då är fokus på medel, inte mål. Lösningar söks på fel nivå. Problem på rätt nivå blir osynliga, utan analys och åtgärd.
Den snabba och enkla lösningen på personalförsörjningen är att erkänna att reformen genomförts på orimliga kostnadsantaganden, titta på länderna där motsvarande system fungerar samt övertyga våra politiker att öppna plånboken och ta de kostnader ett yrkesförsvar innebär. Om det inte är så enkelt, så kan det vara dags att överge inslagen väg och söka lösningar som kanske trots allt kan fungera i vårt land.
En resa, som i förbigående, våra historiker kan berätta att politiker i Sverige redan gjort en gång under förra seklet. Varje generation måste tydligen upprepa tidigare generationers misstag och erfarenheter på egen hand. Mänsklighetens usla kollektiva minne är kanske den enda rimliga förklaringen varför vi inte kan leva under evig fred. Varför världen aldrig blir bättre än den var igår. Varför stora krig återkommer i cykler om 60 år. Varför samma personalförsörjningsvision okritiskt prövas och misslyckas igen.
I dagsläget finns bara ett alternativ att snarast möjligt gå med i NATO gärna tillsammans med Finland. I dag ser vi saker som jag redan spådde för flera år sedan. I nutid behövs utökade resurser för att kontrolera vad som försigår inom våra egna gränser och våra politiker vill inte ta ansvar. Använd säkra källor och beta av oönskade personer.
Det är tyvärr så att du, troligen bla pga total brist på insyn i ”Ryssens tänkande, gör dramatiskt felslut i din slutledning. (Fö om ett alternativ endast är den väg som finnes är det inget alternativ….).
Det skulle vara synnerligen olyckligt av ett helt gäng skäl att vi fortsätter signalera att vi inte längre är intresserade av att värna vårt (när-)område samtidigt som vi säger oss värna om baltstaternas frihet.
Sorry, det är en logisk kullerbytta av rang.
Det är nämligen så att ”Ryssen” inte är intresserad av att rubba dagsordningen så länge ”han” känner att han inte är hotad från vårt håll. Detta FAKTUM gör att det uttalande Försvarsministern gjorde i av en journalist uppretat tillstånd är det bästa uttalande ”Sverige” gjort på över 8 år när han han fräste att han inte bryr sig om nationalitet på gränskränkande fartyg av alla slag, nu är det slutlekt på våran gård. När han sedan initierar och driver igenom ett samarbetsavtal med Finland och ett utbytesavtal med Danmark visar han att så länge han och S är vid makten är det ett Sverige som har som ambition att styra och ställa i vår region, är detta även en ”trygghetssignal” till ”Ryssen” ! Motsatsen till stabilitet och en framflyttning av NATO´s gräns ligger således
inte alls i Sveriges intresse, ej heller NATO´s då avsevärda konfrontationer har att vänta i Östersjön !
Varför Du och andra förespråkar ett medlemskap är således obegripligt om det inte är så att du och övriga TROR att medlemskap skulle bli ”billigare”. Initialt kanske då det kostar oerhört att grundsäkra Gotland mm. som Reinfeldt et co de facto förskingrade men på ett par års sikt är det oerhört mycket billigare för att inte tala om ”miljövänligare” att vi värnar om vårt oberoende.
Slutligen önskar jag att var och en försöker sätta sig in i skillnaden i hanteringen av incidenter i fredstid och andra tillstånd och slutar med uttalanden i stil med ”bomba UPP ubåtar” och andra PK uttalanden liksom detta tjafsande om att vi i nå´n rättvisas namn ändå inte är neutrala. TRAMS. Man är hur neutral som helst ÄVEN om man föredrar att leka mer med ene än den andre !
Man kan inte sluta förundras över hur vi hamnat i en så fullkomligt oregerlig situation? Ingen utomstående kraft har tvingat oss åt något håll, utan vi har själva, i lugn och ro, kunnat bedöma & fatta beslut. Och hamnat i ett totalt ohållbart läge..?