Björklundeffekten

Jan Björklund (fp) skyr inga medel när det gäller att profilera folkpartiet och sig själv på regeringens bekostnad. Nu går han ut, med osviklig timing, och ger intryck av att det eventuellt kan bli ökade försvarsanslag (eller i varje fall uteblivna besaringar) som svar på den senaste tidens ryska agerande.

”Ökade försvarsanslag” kan betyda väldigt mycket. Björklund fördjupar inte resonemanget, det behöver han inte eftersom han inte ens får frågan av de medier som rapporterar. Han behöver bara håva in berömmet.

Mer pengar, eller uteblivet tryck under besparingar, kan gå till materielprojekt som har stoppats men som istället blir av, projekt som inte är operativt motiverade och som därmed i praktiken inte höjer försvarsförmågan alls.

Eller så kan det gå in i den allmänna ruljansen och inte få någon uteffekt alls att tala om. Björklundeffekten kan därvidlag stanna vid att opinionen lugnas och beundrar hans handlingskraft, men att Försvarsmakten i realiteten inte klarar ett uns mer efter pengatillskottet, än före.

Eller så kan pengarna gå till att bevara utbildningsplatser och regementen som egentligen bör läggas ner av rationalitetsskäl. Då slipper också regeringen en rad obehagliga grundorganisationsbeslut som värker ut strax innan valet.

Just detta ger Björklund faktiskt intryck av, när han till Ekot hänvisar till att olika förslag har läckts ut från HKV om att man vill ”lägga ner försvarets verksamhet på ett antal ställen och som då också minskar försvarets kapacitet”.
”– Jag menar att det vore en olycklig signal att nu sända till omvärlden att vi gör detta efter den händelseutveckling som har skett i Georgien. Hur det svenska försvaret sedan långsiktigt ska inriktas återkommer regeringen till senare i år i en inriktningsproposition”, säger Björklund.

Menar den militärt bevandrade Björklund verkligen att det skulle ge fel signal till omvärlden att genomföra rationaliseringar i grundorganisationen, rationaliseringar som alla partier utom vänsterpartiet varit överens om måste till, just för att effektivisera verksamheten och föra över pengar från produktion till insats!?

Hans partikamrat, Allan Widman (fp) är luttrad och mer seriös när det gäller försvarsekonomin och har förmodligen utvecklat en viss allergi mot att pytsa in pengar utan att ha vare sig ett klart mål med det (utöver populistiska poäng) eller en idé om vad som konkret skall förändras i försvarsförmågan för att möta det hot man säger sig ha identifierat.

Widman har tidigare sagt till DN:

”– Det är inte meningsfullt att öka försvarsanslagen just nu. Vi måste först se till att det vi plöjer ned leder till operativ kapacitet, säger Allan Widman”.

Just det. Det finns faktiskt ingen självklar och automatisk koppling mellan försvarsanslag och försvarseffekt.

3 comments

  1. Anonymous

    Tja – det är lätt att klaga. Att det ingår i politikers vardag att knipa popularitetspoäng ligger i själva jobbet – det gör alla i den politiska världen.Man kan välja ett annat perspektiv, nämligen att det är bra att en minister/partiledare slår till de bromsar som inte minst du efterlyst – dvs en något rimligare analys av försvarets operativa förmåga/uppgifter, en anpassad och uppdaterad säkerhets- och försvarspolitisk analys och därtill hörande balanserad och rationell produktionsapparat istället för en ensidig sifferexercis av glada amatörer på finansdepartementet. Sett ur detta perspektiv blir Björklunds utspel ett vällovligt kompliment till den cirkus som hela försvarsetablissemanget nu befinner sig i, lett av en minister som (inte minst i denna blogg) utmålas som svag, inkompetent och styrd av ett lika sakmässigt inkompetent finansdepartement

  2. Stefan Eriksson

    ”Menar den militärt bevandrade Björklund verkligen att det skulle ge fel signal till omvärlden att genomföra rationaliseringar i grundorganisationen, rationaliseringar som alla partier utom vänsterpartiet varit överens om måste till, just för att effektivisera verksamheten och föra över pengar från produktion till insats!?”Men nu har ju ni i Försvarsberedningen presenterat att ni vill ha 2000 man ute över tiden i internationella insatser. Dessa skall i huvudsak bemannas av förband där soldaterna är någon form av reservister. Om man då utgår från denna volym, hur ofta soldaterna kan åka ut, hur många soldater FM kan rekrytera varje år mm så kommer man fram till att Sverige behöver 14-15 bataljoner som alla består av sodlater som måste utbildas till soldater samt till befattning. Dessutom skall det bli förband av dem samt att de måste samtränas före insats.Frågan är vilka utbildningsplattformar vi kan rationalisera bort och fortfarande lyckas med detta konststycke. Eller är beredningesn vision att allt skall bli som när vi utbildade Bosnien och Kosovobataljonerna i tre veckor på SWEDINT före rotation?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s