En helt avgörande pusselbit för Försvarsmaktens utveckling är personalförsörjningen. Det räcker med att läsa Försvarsmaktens svar på regeringens planeringsanvisningar för att förstå hur central den är för försvarsekonomin. Men frågan om hur vi skall personalförsörja Försvarsmakten är bredare än så. Försvarsmakten skriver t.ex. (mina kursiv.):

”För att Försvarsmakten skall lyckas med sin rekrytering krävs en samhällsförankringen och förståelsen för svensk försvarspolitik, även utanför Försvarsmaktens ansvarsområde. Ansvar för en så omfattande reform är en gemensam samhällsangelägenhet som berör landets politiska ledning, ett flertal departement, många myndigheter, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer med flera. Medborgarnas förståelse och acceptansen för kraven på Försvarsmakten påverkar hela rekryteringskraften.”

Försvarsmakten skriver rakt på sak hur många faktorer som skall falla på plats för att det system man föreslår skall kunna leverera det man avser till den kostnad man räknar med:

”Systemet bygger på en analys med många antaganden. Försvarsmakten har ingen egen erfarenhet av denna typ av personalförsörjning. Antagandena är därmed i huvudsak skapade genom att inhämta erfarenheter från andra västeuropeiska länder som genomfört motsvarande
reformer. Om det visar sig att dessa erfarenheter ej är tillämpbara på svenska förhållanden kan det innebära att systemet blir mer kostsamt eller levererar mindre effekt än vad Försvarsmakten för närvarande bedömer.”

Det kan vara på sin plats att förklara att regeringen i sin kommande försvarspolitiska inriktningsproposition bygger systemet på att det skall vara frivilligt att söka sig till försvaret. Detaljerna lär däremot presenteras i en kommande personalförsörjningsproposition, som arbetas fram när den parlamentariska Pliktutredningen är klar. I det här blogginlägget redogör jag inte för detaljerna i Försvarsmaktens förslag. Jag utgår från att läsarna känner till det. Om inte och intresse finns kan man ta del av det genom länken ovan, liksom beredningens förslag som jag länkar till i nästa stycke.

Personalförsörjningen är ett politiskt konfliktområde som hittills har hanterats med breda majoriteter på grund av behovet av långsiktighet och legitimitet. En tung del av Försvarsberedningens rapport från juni 2008 rör personalförsörjningen. I fullt samförstånd mellan riksdagens sju partier skriver beredningen:

”Med införandet av den frivilliga insatsorganisationen lämnas det pliktbaserade mobiliseringsförsvaret. Detta är ett systemskifte. Detta systemskifte har inte som syfte att i första hand spara pengar utan syftar till att möjliggöra ett mer användbart försvar inom given ekonomisk ram. Övergången till det nya frivilliga försvaret kommer dock att ta tid och under de första åren efter ett eventuellt riksdagsbeslut kan vissa övergångslösningar behöva tillämpas.”

Beredningens skrev också att ”Hur de närmare rättsliga förutsättningarna behöver anpassas till dessa principer, kräver en närmare översyn.”

Sedan beredningens rapport avlämnades har dock både socialdemokrater och vänsterpartister i debatten först fram att man anser att värnplikten skall vara kvar och att ett stort antal personer (betydligt fler än idag) skall omfattas av plikttjänstgöring.

Kort sagt: Alla aktörer är i princip överens om att dagens system måste reformeras (även om S och V ger lite olika besked), vi har inte har en aning om var Pliktutredningen landar till slut (vilket vi inte vet förrän inriktningspropositionen redan ligger på riksdagens bord!) samtidigt som alla vet hur snårigt det är att genomföra ett så omfattande systemskifte och hur mycket man måste gissa för att komma fram till någon slags beräkning av kostnader.

I ett sådant läge framstår det som en självklarhet att regeringen skall gå fram lite varligt och eftertänksamt. Men Pliktutredningen får tilläggsdirektiv om ett utvidgat uppdrag som innebär att utredningen ävenska ta ställning till hur det nya frivilliga soldatförsörjningssystemet bör införas med början den 1 juli 2010. Ett direktiv som inte heller denna gång, mig veterligen, har förankras på något sätt med oppositionen.

Jag är djupt oroad över de tidsförhållanden som råder. Försvarsministern brukar framhålla att det hela tiden har varit tänkt att försvarsbeslutet skall gälla från den 1 januari 2010 och att de förseningar som har skett med planeringsanvisningar och proposition inte har påverkat detta. Det är rätt i sak, men man har pressat ihop tiden mot genomförandedagen på ett sätt som i förlängningen riskerar hela projektet.

Enligt min mening är det inte realistiskt att genomföra utredningsarbetet på den utmätta tiden med ens en godtagbar kvalitet. Det gäller Försvarsmaktens svar på planeringsanvisningarna, som fick arbetas fram på rekordtid och som är fyllt av antaganden och gissningar. Det gäller regeringens proposition, som naturligtvis kommer att bygga på Försvarsmaktens underlag – vilket som sagt utarbetades å rekordtid. Det gäller också Pliktutredningen, vars utmärkta ordförande Anders Svärd (C) kommer att sättas på närmast omöjliga prov både när det gäller att hinna med och att få ihop en blocköverskridande majoritet med det upplägg regeringen har valt.