Märkt: mål

Till vad ska vi ha försvaret?

Igår hade jag glädjen att medverka i ett seminarium under rubriken ”Till vad ska vi ha försvaret?” arrangerat av Folk och Försvar.

Mitt enkla och raka svar är att vi ska ha det till att kunna ha ihjäl de som politiken bestämmer. Det är just detta som är Försvarsmaktens yttersta existensberättigande. Allt annat kan andra myndigheter göra eller få uppgiften att organisera sig för.

Nu är det så att detta existensberättigande kan man tycka olika om. Om man är konsekvent pacifist är det såklart inget säljande argument, tvärt om. Och om man tycker det militära försvaret av Sverige med fördel ska läggas ner, samtidigt som man tycker världssamfundet måste kunna ingripa med vapenmakt i sin skyldighet att skydda befolkningar mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten, ja då är man inte heller helt bekväm även om man oftast landar i ett bejakande längst ut i den logiska kedjan. Det är få som tycker det är rimligt att någon annan alltid ska sköta det man efterfrågar.

I resonemangen kring FN:s skyldighet att skydda (R2P) och internationella militära insatser finner vi ett dilemma: Hur kan vi någonsin uppnå en avrustad värld om vi måste utrusta och öva oss för att ingripa militärt i dagens konflikter? Jag har inget självklart svar på det, men jag vet att nu levande generationer har ansvar för varandra och att det är omöjligt att tänka sig att man ska offra en befolkning med argument om att den globala nedrustningen kräver det.

Följaktligen kan man enas kring Försvarsmaktens kärnuppgift – väpnad strid – vare sig man är nationellt eller internationellt inriktad.  Det låter enkelt så långt, men ungefär där börjar problemen. Det kan nämligen betyda precis vad som helst så länge som förmågan inte används för försvar av territoriet.

Tidigare i historien har det militära försvaret, vid sidan av denna uppgift, haft en identitetsskapande och kanske rentav sammanhållande effekt i det svenska samhället. Vi håller på att glömma bort det, men Sverige var tidvis det land i världen som satsade mest per capita på försvaret efter USA, Sovjetunionen och Israel. Ja försvarsfrågan rentav genomsyrade samhället i en tid då vi skulle klara invasionsförsvar i tre riktningar samtidigt tills västlig hjälp anlände. Att värna totalförsvaret var att värna det svenska samhället, teknologiska framsteg och demokratin. Alla (män) var inblandade och uppgiften tydlig.

Sverige var en vapensmedja där många män genom värnplikten skaffade sig en slags militär identitet, vilket ytterst möjliggjorde till statens alla åtgärder som motiverats av alliansfrihets- och neutralitetsskäl, inte minst inom teknik och vetenskap. Redan välfärdssamhällets reformteknokrater tog spjärn mot argumentet att vi enbart kan lita till oss själva och skapade på så sätt kollektivt stöd för hisnande satsningar på militärindustriella projekt. Det är inte konstigt att den identiteten sitter hårt i svenskarna och att många undrar vad i hela friden den svenska Försvarsmakten har i Afghanistan att göra när Ryssland mullrar och det fasta kustartilleriet är utan bemanning.

Andra kanske inte har sådana reflexer utan trivdes helt enkelt bättre under den icke förpliktigande perioden mellan murens fall, Lissabonfördraget och solidaritetsförklaringar hit och dit. Nu skulle det ju inte bli krig mer – så dum kunde ingen vara – och vi behövde inte heller rycka ut till någon annans försvar. Vi uppehöll oss vid att diskutera hur lite medlemmar av NATO vi egentligen var istället för att formulera vad Sverige skulle bidra med i det Europa som drog in frisk luft när kärnvapenhotet vädrades ut.

Kort sagt visste vi inte riktigt vad vi skulle med försvaret till. Jag minns när Stefan Sauk för sisådär femton år sedan berättade om ett samtal på ett tåg, han hade hört en plutonchef berätta att han numer kallas produktionsledare och förbryllad ställde han sig frågan om inte längre hela grejen med försvaret var att man skulle kunna föra väpnad strid?

Att avrusta helt var det ändå få som ville och frågan blev därför mot vem och var skulle Sverige försvara sig, och där någonstans påbörjades en snårig men helt nödvändig resa: Vad är vi nu för land, egentligen, när vi har generationsväxlat identiteten från att det är att vara svensk att ha ubåtar runt kusten och jaktplan mullrande över huvudet, till att staten misstänks se samma symboler som uttryck för ett särintresse? I denna fråga uppstår glappet mellan vad som folk tycker sägs i offentligheten, och vad man upplever görs och klaras av.

Budgetpropositionen kom alldeles nyligen och där står det vad vi ska med försvaret till:

Målet för det militära försvaret ska vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet. Detta sker genom att hävda Sveriges suveränitet – som intressant nog sägs vara ”en förutsättning för att Sverige ska kunna uppnå målen för vår säkerhet”, värna suveräna rättigheter och nationella intressen. Försvaret ska också förebygga och hantera konflikter och krig samt skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila myndigheter.

Det står också – nytt för i år – att

Försvarsmakten ska vara utformad och dimensionerad för att kunna försvara Sverige och främja svenska intressen.

och vidare på samma spår att

Regeringen vill framhålla att närområdesperspektivet är centralt för försvarspolitiken samt för försvarets inriktning och dimensionering.

Men vad är då dessa svenska intressen? Vi får gå till Försvarsberedningens senaste rapport:

Grundläggande intressen är att upprätthålla och säkra Sveriges välstånd, trygghet och säkerhet. En världsordning med sin grund i folkrätten, för att uppnå fred, frihet och försoning, samt ett stabilt och förutsägbart närområde, är svenska intressen. Vi vill upprätthålla och säkra vår försörjning, handel samt bi- och multilaterala relationer och institutioner. Demokrati och mänskliga rättigheter är fundamentala drivkrafter för frihet och fred. Dialog, samarbete och integration främjar säkerhet och utveckling.

Detta går ju att tolka precis hur som helst. Någon skulle säga att inget av detta är möjligt utan ett militärt försvar, medan någon annan skulle säga att en snabbinsatsstyrka av skickliga diplomater skulle vara en bättre investering och att om FM ska blandas in i alla dessa dimensioner skulle utrikespolitiken vara helt militariserad.

Och om vi går till formuleringarna om vad svensk säkerhetspolitik syftar till, nämligen att garantera landets politiska oberoende och självständighet, värna landets suveränitet, svenska rättigheter, intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning, då skulle man ju kunna dra slutsatsen att EU medlemskapet hotar detta politiska oberoende, för att inte tala om nordiskt samarbete och – gud förbjude – Natomedlemsskap.

Det är ju bara det att motsatsen så ofta beskrivs och betonas med all den tyngd man kan uppvisa: Det är i samverkan med andra säkerheten byggs. Vi ska ge och ta emot militärt stöd etc.

Om man sedan frågar sig hur Försvarsmaktens roll ser ut i respektive uppgift, hur ser det ut då? Bra fråga, skulle man kunna säga, det är inte konstigt att det mest konkreta som kan sägas är att vi ska ha ett omedelbart greppbart militärt verktyg, insatsberett varhelst men med fokus på närområdet – det är bara det att inte heller detta hänger ihop med vad som sägs och kommuniceras till allmänheten och det är ju därför en debatt om enveckasförsvaret väcker såna konvulsioner.

Allt detta leder mig fram till följande:

Det finns värden och intressen som är beständiga över tid och över politiska majoriteter, så länge som vi är en nation, och då oavsett om vi är en alliansfri nation eller ej. Om man inte i grunden tror på att en ensidig avrustning får med sig andra, särskilt mindre nogräknade stater man gärna vill avväpna, eller så länge som det inte finns en världsarmé, som dessutom helst inte ska ledas av nationer med andra världen än den fria världens, då finns det skäl att försöka forma en mer konkret militär stomme som helt enkelt ska fungera oavsett hotbild, aktuell inriktning eller tillfälliga opinioner.

Här har jag ändrat mig helt: Tidigare tyckte jag att en av försvarets viktigaste förmågor var att kunna krympa och växa (helst krympa) men jag har funnit att det bara innebär en ständig kamp om hotbilder istället för förmåga, om tillfällig dimensionering och inte systemeffekt. Den flexibilitet som verkade utvecklas mest framgångsrikt, var att kunna beskriva verksamheten och behoven på ett sätt som bäst parerade rådande ekonomi eller hotande svarta hål.

Jag menar att vi måste ha en nationell säkerhetspolitisk idé om hur vi säkrar alla de intressen som beskrivs och vad som är Försvarsmaktens roll i det. En idé som medborgarna förstår på samma sätt som det svenska ganska genommilitariserade samhället gick att förstå på den tiden – oavsett vad man tyckte om det. Detta är en nödvändighet för att öka förståelsen för hela idén med försvarets internationalisering och varför vi bör ha höga ambitioner när det gäller att bidra till internationell krishantering. Vi behöver en Försvarsmakt som i grunden inte är hotbildsstyrd och som hänger ihop som ett fungerande system.

Grunden för hur de flesta relationer fungerar och utvecklas är trovärdighet, från mellanmänskliga till mellanstatliga, på alla nivåer. När är man då trovärdig? Ja om de mål man deklarerar anses motsvaras av den förmåga man har eller anses ha, och med förmåga menas både vilja och resurser. Så länge vi är fast i en försvarspolitisk debatt om vem som har mest fel är alla förlorare och vi tappar tempo och får tunnelseende i en värld som just nu stöps om snabbare än vi begriper.

De operativa kraven på Försvarsmakten är svåra att utvärdera och den politiska viljan att tala klartext om bakomliggande resonemang är begränsad. Sverige har aldrig kunnat försvara sig uthålligt på egen hand vid ett omfattande militärt angrepp och militär förmåga kan som bekant egentligen bara bedömas utifrån den situation och det motstånd den ska kunna möta. Till detta kommer att den samlade försvarsförmågan omfattar många faktorer utöver den rent militära; politisk- och ekonomisk stabilitet, förmåga till beslutsfattande, samhällets samlade resurser, försvarsvilja samt hur livskraftiga relationerna ser ut med omvärlden. Vi fastnar av naturliga skäl i den operativa militära förmågan och just nu prövar vi den teoretiskt mot hur vår närmaste omvärld utvecklas, men vad vet vi om samhällets samlade förmåga, vilja och robusthet i beslutsfattandet? Vår möjlighet att hantera informationsoperationer och manipulation? Där har vi förmodligen kunskapsluckor betydligt större än om hur det står till med incidentberedskapen.

Risken är att vi brottar oss fram till en Försvarsmakt som blir ett utmärkt svar på den värld som sprang ifrån oss när vi var upptagna med att slå varandra i huvudet, och som har mindre användbarhet för de svenska och europeiska intressen som formuleras.