Oavsett vilken regering som har regerat har den framhållit att man söker breda majoriteter för viktiga försvars- och säkerhetspolitiska beslut. Det sägs om samförståndsandan ungefär som med den militära alliansfriheten – den har gagnat oss väl. Men sedan några år tillbaka framstår det som om hela havet stormar, både mellan partier, inom partier och mellan regering och myndighet. Är det en rättvisande bild?

På en varierande skala är nu samtliga borgerliga partier överens om att antingen förutsättningslöst utreda (C, KD) eller gå med i NATO (M, FP), men det gäller bara i beslut och dokument och inte i praktiken eftersom inte M vill köra igenom beslutet utan en blocköverskridande överenskommelse med S, som fortsatt säger nej, liksom MP och SD och V, som säger jättenej och tom anser att vi ska gå ur PFF och helt sluta öva med organisationen.

När det gäller försvarets övergripande inriktning och utformning var det stort samförstånd fram till 2008 ungefär, sånär som på V och FP som skrev isär sig på varsitt håll från majoriteten när det gällde förhållningssättet till NATO. Om Försvarsmaktens personalförsörjningssystem var man dock inte överens och bakgrunden till S ställningstagande i dagarna hittar man i Slutbetänkande av Utredningen om totalförsvarsplikten år 2009, där S och V skrev en gemensam reservation med slutklämmen:

Mot bakgrund av det ovan anförda menar vi att regeringen ensam får ta ansvar för detta oprövade systemskifte i svensk försvarspolitik och dess konsekvenser.

Under senare år har den tidigare enigheten om hur försvaret i stora drag ska utformas, och för vad, ersatts av inre konvulsioner inom borgerligheten kring ekonomi och hotbild samt en tilltagande kritik från S vad gäller synen på framförallt den säkerhetspolitiska omvärldsanalysen (läs: Ryssland) och materielförsörjningen. Dock lyckades Försvarsberedningen enas kring en omvärldsanalys den 31 maj 2013, sånär som FP som åter markerade i NATO-frågan, SD som skrev en längre betraktelse över behovet av territorialförsvar och V med sitt avståndstagande till militärt samarbete inom ramen för NATO och EU.

Nu, ett halvår senare är alla överens om att den dimensionerande huvuduppgiften är försvar av landet och närområdet, vid sidan av lite allmänt hållna formuleringar om svenska intressen etc. Alla utom MP, som på ett övergripande plan är det enda partiet som håller fast vid den tidigare inriktningen (som var mer ”både-och” med dimensionerande genomslag för de internationella uppgifterna) och skriver i sin motion:

Miljöpartiet anser att det militära försvaret ska dimensioneras utifrån operativa behov och en realistisk hotbildsanalys. För överskådlig tid är dessa operativa behov deltagande i internationella krishanteringsuppgifter. Miljöpartiet anser att det är av vikt att Sverige tar sitt internationella ansvar och ökar sin ambition att delta i fredsfrämjande verksamhet i FN:s regi.

Men som sagt, när det gäller omvärldsanalys och vad vi ska ha försvaret till är S och M ganska överens, i alla fall är de inte mer oense än att båda parter kan flytta sig till gemensamma skrivningar och det ser man också exempel på i socialdemokraternas färska motion som svar på regeringens budgetproposition. I denna S-motion upprepas skrivningar från beredningens rapport och man för söka ganska länge innan man kommer fram till några avgörande skillnader gentemot det som uttrycks från allianshåll (undantaget NATO). Återigen kokar olikheterna – vid sidan av NATO – ner till personalförsörjningen och den långsiktiga materielförsörjningen, samt möjligen militär närvaro på Gotland, iaf skiljer det sig från Moderaternas syn på saken. S skriver:

En särskild analys och studie av den försvars- och säkerhetspolitiska situationen på Gotland måste genomföras. Utvecklingen i Östersjön med ökad olje- och gasexport samt en stegrad militär övnings- och underrättelseverksamhet gör detta nödvändigt. En stridsgrupp med bas i flera olika vapensystem bör utformas.

Håll Gotlandsfrågan i minnet. Jag kommer återkomma till detta. Men först, hur vill då S utforma försvaret?

Kärnan återfinns nog i följande stycke:

Vår förmåga att hävda det svenska territoriet – med flyg- och marinstridskrafter upprätthålla ett fungerande skalförsvar i kombination med rimligt uthålliga arméstridskrafter, är det som krävs för att svenskt försvar ska kunna uppfattas både nationellt och internationellt som trovärdigt.

Och så snart man blandar in begrepp som ”trovärdig” och ”rimligt” kan det betyda precis vad som helst. Möjligen kan det vara klokt att vara diffus. Peter Hultqvist (S) är säkert beredd att ta några kulor för att han inte svarar upp ekonomiskt redan nu mot det höga tonläget och istället lägger sig på samma anslagsnivå som regeringen, för på det sättet lämnar han fältet öppet för att göra både utformning och ekonomi till valfråga med Försvarsberedningen som scen i och med det nu påbörjade uppdraget att omsätta omvärldsanalysen till utformning i rapportomgång två (som ska vara klar senast den 31 mars 2014).

Inom personalförsörjningen anför S att en rad åtgärder nu bör utredas

(…) för att kunna bemanna krigsförbanden på ett stabilt och uthålligt och hållfast sätt, samt att garantera den folkliga förankringen i Försvarsmakten.

S vill införa en obligatorisk mönstring för alla män och kvinnor vid 18 års ålder på nätet, för att sedan låta 20% gå vidare till en ”riktig mönstring” med personlig inställelse. Argumenten för detta är att det

(…) återskapar ett grundläggande band mellan befolkning och Försvarsmakten om att försvaret av riket är ett nationellt intresse som angår alla.

Man vill också utreda ett ”system med reservister” inom armén.

Det kan innebära att den som en gång utbildats till soldat men avslutat sin tjänstgöring inom FM ska vara tjänstgöringsskyldiga under 10 år. Dessa ”reservister” skulle vara krigsplacerade och skulle kunna kallas in vid behov.

Det är  lite oklart vad man menar med att krigsplacera fd soldater, eftersom det redan görs och i Rapport ikväll var försvarsminister Karin Enström (M) avvisande och hänvisade till att det förmodligen är väldigt dyrt, medan Peter Rådberg (MP) inte var intresserad eftersom det sänder fel signaler och hotbilden inte kräver det.

Apropå det Rådberg säger kan det vara värt att plocka fram de bakomliggande resonemangen kring det nya personalförsörjningssystemet. När Utredningen om totalförsvarsplikten lämnade sitt slutbetänkande i juni 2009 (SOU 2009:63) anförde majoriteten att skyldigheten att genomgå mönstring – liksom skyldigheten att fullgöra värnplikt och civilplikt – görs beroende av att regeringen med hänsyn till försvarsberedskapen föreskriver om det, det är alltså i första hand försvarsberedskapen som ska kunna tryggas och inte t.ex. förmodad folkförankring. Kommittén skriver:

Det är också mot bakgrund av detta syfte som de begränsningar i den enskildes frihet som uppgiftsskyldigheten innebär har gjorts. Förutom att svara mot detta syfte kan uppgiftsskyldigheten för totalförsvarspliktiga förvisso även sägas ha haft andra effekter. Exempelvis har mönstringsskyldigheten gett statsmakterna ett tillfälle att informera unga om totalförsvaret. Detta har emellertid aldrig utgjort mönstringsskyldighetens syfte och det är inte heller mot denna bakgrund som begränsningarna i den enskildes frihet har gjorts. Begränsningar i den enskildes frihet får enligt regeringsformens bestämmelser endast göras för att tillgodose ändamål som kan anses godtagbara i ett demokratiskt samhälle.

Kommittén skriver vidare att regeringen kan

(…) om behovet skulle se annorlunda ut, föreskriva om att endast bestämmelserna om mönstringsskyldighet ska tillämpas. Mönstringsskyldigheten kommer i ett sådant läge att tillämpas utan att det övriga pliktsystemet gör det. Detta bör enligt kommittén inte vara det typiska förfaringssättet. Fullgjord mönstring ska följas av ett inskrivningsbeslut eller av att den totalförsvarspliktige befrias från att fullgöra värnplikt eller civilplikt. Att ålägga totalförsvarspliktiga en mönstringsskyldighet som inte följs av en skyldighet att tjänstgöra är därför i normalfallet inte lämpligt.

När det gäller S förslag ska de förmodligen snarast ses som en förberedelse till den kommande förhandlingen i Försvarsberedningen, då det uttrycks explicit i direktiven till denna att man ska se över personalförsörjningen. Man är för övrigt inte överens inom oppositionen, men S, V och MP är i alla fall överens om att regeringen inte har räknat rätt (se t.ex. gemensam reservation i FöU:s betänkande Vissa frågor om Försvarsmaktens personal (2012/13:FöU7) och man har gemensamt drivit kravet på en översyn i riksdagen.

På samma sätt är det vaga resonemang om krisberedskap som framförs i S-motionen, vad innebär det t.ex. att det behövs ”ett nytt samlat grepp om hur samhällets krisberedskap ska kunna stärkas” – är det ett instämmande i Försvarsmaktens efterlysning av en ny samlad säkerhetsstrategi – och att ”det åter kan behövas en civilförsvarsutbildning – men med en annan inriktning är den tidigare”? Samma sak med detta, det ligger inom Försvarsberedningens uppdrag.

Långt mer precist är S i resonemangen om försvarsindustrin och materielförsörjningen. Man anser att en

(…) långsiktig och samlad strategi framstår som nödvändig. (…) För att vända denna utveckling näringen och statsmakten inleda ett arbete tillsammans med bland annat de fackliga organisationerna för att upprätta ett långsiktigt samverkansprogram. Syftet ska vara att utveckla den svenska försvarsindustrin och dess kompetens med bäring på även den civila sektorn. Dessutom åligger det regeringen att med engagemang säkerställa de svenska säkerhetsintressena och därmed inför EU motivera egenproduktion av strategiska försvarssystem.

Och här är konflikten tydlig med regeringen, då S anser att nuvarande principer – dvs att nyanskaffning bör, när så är nödvändigt, i första hand ske av på marknaden befintlig, färdigutvecklad och beprövad materiel – får

(…) negativa effekter för möjligheterna att upprätthålla forskning, teknikutveckling, spetskompetens och även i förlängningen arbetstillfällen.

S anser också att den generella betydelsen för näringslivsutvecklingen och den ”regionala balansen” inte får glömmas bort.

Så, om man skalar av all retorik och all luftad oro respektive förtröstan om militär förmåga eller vad den ryska utvecklingen innebär för Sverige, går den stora skiljelinjen mellan partierna NATO (men den ligger begravd), statens relation till försvarsindustrin samt i viss mån personalförsörjningen. Den stora samsynen rör omsvängningen till försvar av det svenska territoriet och fokus på närområdet. Samsynen mellan de stora partierna gäller också uppfattningen om försvarsbudgeten, där regeringen och S är överens – i alla fall till dess att Försvarsberedningen ska landa sina diskussioner.

Men hur stämmer denna politiska verklighet överens med den militära?

Försvarsmakten har varit tydlig under flera år med att den beslutade insatsorganisationen (IO 14) inte kan intas med mindre än pengatillskott, och i perspektivstudien som redovisades nyligen säger man helt frankt att den helt enkelt inte kan intas. Myndigheten redovisar därför i nämnda studie olika vägval och vad man förespråkar som bäst svarar upp mot kraven inom ramen för en prolongerad ekonomi. Studien bygger på ett antal ingångsvärden som man har uppfattat från den politiska nivån: Ökat Nordiskt och Nordiskt-Baltiskt samarbete, inget NATO-medlemskap (men nära samarbete), fokus på territoriet och närområdet samt maximal försvarseffekt för pengarna.

Så långt allt väl. Men nu uppstår ett antal problem: Den magra myndigheten visar sig än en gång och från en lite annan vinkel exakt hur smalt och föga uthållig man är, och ingen kan undgå hur starkt och hur historiskt sett unikt klart det sägs ut hur beroende vi är av hjälp utifrån – närmast omedelbart och i hela konfliktskalan. Men politiken är inte beredd att betala vad IO 14 skulle ha kostat. Punkt.

Den insatsorganisation som vi är någonstans i mitten på att införa, men som FM nu säger inte kan införas, är i grunden ett svar på en annan politisk beställning än dagens, nämligen i praktiken att de internationella insatserna ska vara dimensionerande. Försvarsmaktens perspektivplanering utgår således från en organisation som inte ännu är på plats och som dessutom kanske inte hade sett ut som den gjorde om hela det politiska fältet (utom MP) hade gjort omtag i tyngdpunktsfrågan tidigare.

Vi kommer ha ett militärt försvar som förutsätter hjälp från andra men som inte är försvarsplanerat i ett gemensamt operationsområde med någon, som är utformat för att vara direkt gripbart framförallt för internationella insatser, men som istället ska ”användas” hemma och i närområdet (det är därmed främst incidenten som kommer användas och de stående förband med heltidsanställda soldater som sätts upp kommer inte finnas pengar eller vilja att använda internationellt). Och det hela slutar med ett ännu smalare skalförsvar med vass materiel inom vissa system för att det ska göra tillräckligt ont för en angripare för att verka initialt avhållande.

Låt oss säga att det från S och M står klart när beredningen lämnar sin rapport i vår att man inte kommer höja försvarsbudgeten något ytterligare (alternativt marginellt mer jämfört med de nivåer regeringen aviserat för de närmaste åren), samtidigt som den av Försvarsmakten redovisade perspektivstudien blir för hårdsmält, vad händer då?

Försvarsmakten förespråkar satsningar på kvalité och materiell förnyelse för försvarseffekt och för möjligheten att vara en intressant partner internationellt och då tänker man möjligen att S är inne på samma spår, men S för in argument om arbetsmarknads- och regionalpolitik (se ovan) och jag är inte alls säker på att man egentligen står varandra så nära i detta som man kan tro. I alla fall är jag inte säker på att man ser samma behov när det kommer till beställningar. Till det kommer att den teknologiska aspekten på militärt försvar av olika skäl är klart underbelyst i den svenska offentligheten, den försvinner i ett moln av skandaler eller självpåtagen tystnad från industrins sida. Folk förstår helt enkelt inte varför man inte öppnar fler regementen om man ska öka försvarsförmågan, lite bryskt uttryckt. Frågan är således vilket stöd en sådan inriktning kan få och vem som ska stå upp för den?

Frågan om personalförsörjningssystemet kan komma att pressa regeringen till åtgärder som inte i första hand ökar den operativa effekten (minns att ett skäl för anställda soldater var att systemen är så krävande att de inte alltid kan opereras av värnpliktiga), utan som syftar till annat, t.ex. att öka folkförankringen. Detta tränger i så fall ut något annat ur ramen.

Den politiska viljan och behovet av att manifestera det nyvunna intresset för närområdet kommer också att ha ett pris. Och nu är jag tillbaka till Gotland. Jag tar diskussionen om den militära närvaron på ön som exempel:

När Folkpartiet tog ton om det försämrade omvärldsläget österut manifesterade de sin ambition bl.a. genom att driva igenom förrådsställda stridsvagnar på Gotland (ev. fiende är informerad om målet, kan tilläggas).  S föreslår nu en stridsgrupp på ön med argumentet att de militära aktiviteterna i Östersjön ökat och att Ryssland också ökat sin militära förmåga. Men här skiljer sig världarna och ingen illustrerar det bättre än Bruce Acker i en mycket läsvärd artikel hos Folk och Försvar. Han behandlar bland annat in den teknologiska utveckling som Försvarsmakten påtalar:

Starting with currency, the notion that Gotland’s geography alone justifies its strategic significance, and that geography is permanent, overlooks the obvious shrines to previous concepts of critical terrain. Within 30 minutes’ drive of Stockholm, one can visit Vaxholm, Oxdjupet, and Baggenstäket, all historic chokepoints of once great significance, and defended accordingly in their time, but today defenseless. Why? The range, accuracy, and effect of modern weapons coupled with alternatives to waterborne mobility rendered them irrelevant. What of Gotland, then? When one labels Gotland an unsinkable aircraft carrier, or states that commanding the island affords command of the entire Baltic, one overlooks the fact that Gotland can also be described as an aircraft carrier that has run aground, underneath Russian air defenses, and within range of missiles placed in Kaliningrad. Any forces placed there are vulnerable, difficult to resupply or redeploy in conflict, and possible to circumvent.

Jag är inte människa att förfäkta bestämda uppfattningar om Försvarsmaktens utformning i alla detaljer, men jag har varit med tillräckligt länge för att veta när det finns risk för att en massa andra värden – eller snarare föreställningar – som inte har med operativ effekt att göra blandar sig i och i värsta fall styr den kommande utformningen av Försvarsmakten.

Om uppgiften (i den mån den är klarlagd) inte hänger ihop med utformning och ekonomi, ja då blir helheten så omöjlig och svåröverblickbar att man lätt hemfaller åt det man tycker man begrep sig på senast – och det är inte alltid det bästa för framtiden.

Det är inte säkert att sådana ”andra värden” är fel, men man ska inte låtsas att det har med försvarseffekt och effektivitet att göra och man bör i så fall låta åtgärderna bekostas av utgiftsområden där de här hemma. Någon har sagt att det inte finns något mindre realistiskt än den realpolitik som glömmer att världens starkaste politiska faktor är människors känslor och min känsla är att det fortfarande är många som t.ex. kopplar antalet regementen till försvarsförmåga. Mitt värstafallscenario är att nästa försvarsbeslut blir ett sammelsurium av olika intressen och symboliska vinster, istället för ett konsekvent och sammanhållet system som är användbart, används aktivt internationellt och förmår att plugga in i andra försvarsmakter, hur magert eller fett det än må vara.

Mitt nästa inlägg kommer behandla samhällets krishanteringsförmåga.

PS. Genlt Jan Salestrand redovisade föredömligt perspektivstudien vid ett seminarium med Folk och Försvar nyligen. Rekommenderas.