Försvarspolitisk baksmälla
Det finns anledning att påminna om en sak och upplysa om en annan, i efterdyningarna av gårdagens Alliansbesked om försvaret:
Från höger råder nu en illa dold förtjusning över att oppositionen inte har ett gemensamt förslag och framförhandlad ekonomi. Det kan därmed vara lämpligt att minnas hur det var innan regeringsskiftet, när man värderar kritiken mot att det inte finns något färdigt och gemensamt oppositionsförslag om försvaret.
Man kan naturligtvis se det som ett stort misslyckande och en bristande konsumentupplysning – jag är såklart själv skräckblandat nyfiken på hur tex en S+MP-överenskommelse hade sett ut – men faktum är att man isåfall har högre förväntningar på oppositionen än på den sittande regeringen. De borgerliga partierna lämnade nämligen aldrig någon gemensam omfattande försvarsmotion innan valet. Nej de förhandlade inte fram någon gemensam försvars- och säkerhetspolitik alls. Inte ens 100 dagar efter valet, enligt fd försvarsminister Sten Tolgfors som skrev om saken på DN-debatt:
”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”
Det andra jag i egenskap av tidigare försvarsberedare kan upplysa om, är att en tingens ordning med presskonferenser om färdiga paket några veckor innan rapportlämning – utan att det diskuterats i beredningen – definitivt INTE underlättar breda överenskommelser. Att bjuda in någon till att ha det höga nöjet att ansluta sig, är naturligtvis bara ett hån. Men nu har man valt detta och därmed öppnat för en hantering som blir väldigt svår att vrida tillbaka. Hur ska man någonsin kunna kritisera oppositionen om de gör samma sak? Det kan man inte. Därmed är de förtroliga och prövande samtalens tid i beredningen förbi. Detta är regeringens ansvar och man är svaret skyldig när det gäller hur man avser arbeta fram brett förankrade försvarsbeslut framöver.
Jag vet inte vilken modell som är optimal, men beredningens funktion måste nu stöpas om – eller så kan den helt enkelt skrotas. I den värsta av världar blir gårdagen stilbildande (oavsett regering efter valet), nämligen partiledare som redovisar åtgärder i miljonklassen på en skruv- och mutternivå som de inte har en aning om, medan partiernas experter försöker göra sitt jobb från läktaren och hålla samtalsklimatet över fryspunkten.
Säg mig: Vem vill vara försvarspolitiker i fortsättningen?
annika nordgren christensen 
Nja, jag håller inte med Tolgfors. En viktig pusselbit i formandet av alliansen var att S-C-samarbetet övergick till ett C-M-FP-KD-samarbete inför 2004 års försvarsbeslut. C ville även ha med S där men det skiljde 400 mkr första året vill jag minnas, och S valde att istället luta sig på V och MP. Så nog var försvaret ett allianssamarbetsområde vid valet 2006, däremot fanns kanske inget annat samarbetsdokument än reservationen vid 2004 års försvarsbeslut. Som trots vad t ex M ibland påstår inte skilde alls så mycket mellan partierna år 1 (senare år växte klyftan) , med 400 mkr mer kan man inte rädda så många garnisoner..
Hej Annica! uppskattar ditt arbete och kunskaper. Måste fråga varför har Miljöpartiet så svårt att inse att alla typer av ”försvar” behövs, mot klimatförändringar, mot miljöförstöring, mot extremism, mot cyberattacker och mot väpnande angripare? Åtminstone jag får intrycket att Mp vill se klimatförändringar och väpnat angrepp som icke tänkbara samtida scenarior, därför måste vi lägga pengarna på att bekämpa klimatförändringarna och mindre mot väpnat angrepp. Jag kan ha missförstått allt, rätta mig gärna isåfall.
Sedan om vi nu talar om försvaret, varför talar Mp inte om olika konfliktskalor (rätta mig om jag har fel här också), vi bör hellre satsa på utbyggd diplomati, krishantering än vapenmakt, man vill bygga upp resurserna inom EU för att ka den diplomatiska förmågan, jag kommer inte på något ord bättre just nu. Men det är väl självklart att alla medel för diplomati måste sättas in först och så långt det är möjligt. Men om vi nu har en motpart som inte vill tala det språket, de har andra mål, de vill expandera och inte bry sig om diplomati? Måste inte vi inte då ha ett starkt försvar som lägger kraft bakom orden och skapar en tröskel som får motparten att tveka innan denne begår våldshandlingar eller utöver påtryckningar/utpressning mot vårt land? Icke vålds försvar när Ukraina inte beordrade sina militär på Krim att ta till vapen hjälpte ju inte långt, Krim är nu en del av Ryssland. Ukraina har in i det längsta väntat med att bruka våld i Östra Ukraina, men det hjälper inte heller de kan nu förlora den landsdelen också eller hela landet.
En annan sak som förvånar mig också, jag tar bara ett exempel, varför är man så snabb att fördöma i detta fallet att Sverige införskaffar markmåls robot (som får många att tänka på 80-talets kärnvapenbärande kryssningsrobotar). Om man läser Wisemans beskrivning av markmålsrobot, hur den fungerar, hur den används och att den faktiskt är mycket bra som medel i vårt försvar, den får motståndaren att tänka till och kanske omvärdera en attack på Sverige, när de vet att vi kan bita tillbaka och exempelvis slå mot Iskander robotar i Kalingrad. Jag är helt övertygad om att du vet allt detta, men om du håller med Wiseman och många fler försvarsbloggare samt ex.vis KKRVA som du minst sagt verkar ha bra kontakt med, kan du inte ta upp diskussionen med MP på samma fina sätt du diskuterar regeringen exempelvis, för i det här fallet (och i andra fall) uppfattar jag att Mp reflexmässigt sätter sig emot markmålsrobot bara för att de ska göra det, och utan att först sätta sig in i vad det innebär, vilket jag inte tycker inger förtroende. Det finns en del att göra här för Mp för att överhuvudtaget kunna regera med Socialdemokraterna.