Jag har gjort ett stort misstag. Eller misstag räcker inte, det låter som något som nästan sker av en slump. Jag har gjort fel.

I detta blogginlägg vill jag bemöta alla de arga och föraktfulla anonyma som jag inte vet hur jag annars ska kommunicera med, alla glada som mailar och tycker att det var bra att jag daskade till en borgerlig minister och alla som kanske undrar utan att höra av sig.

Jag skriver inte för att försvara mig. Det finns inget att försvara. Men låt mig ta det från början.

I förra veckan läste jag en artikel i Expressen om att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) bl.a. skrev Löv u!! Du är så söööt, på flickvännens Facebookwall. Jag tillfrågades av PM Nilsson på Newsmill om jag ville skriva ett inlägg på temat ”Kan en minister skriva vad som helst?” Jag tänkte inte efter tillräckligt mycket. Jag skrev.

Därmed ger jag alla som har frågat vad jag tänkte på? rätt. Den senaste veckan har jag funderat över varför jag gjorde det. Jag har kommit fram till att det beror på en blandning av personliga preferenser, föreställningar om hur en minister bör uppträda, att jag tyckte det är ett nytt fenomen med detta privata tilltal hos en minister (och jag tänkte bland annat på Ingvar Carlsson och Carl Bildt). Det som svider mest är jag förmodligen blev lite smickrad av att bli tillfrågad också. Det vill jag nästan inte erkänna, men så är det.

Det blev en dålig artikel som jag naturligtvis får ta det fulla ansvaret för. Den är dålig eftersom det framstår som att jag själv har snokat, lägger mig i ministerns kärleksliv och gör mig till tolk för vad man som minister kan skriva i den relativa offentlighet som en Facebookwall innebär.

Den lilla del i allt det som jag någonstans tycker är intressant kom helt i skymundan beroende på mitt sätt att formulera inlägget, nämligen vad leder den nya ”privata öppenheten” genom sociala media till i förlängningen? Blir det svårare för politiska makthavare, t.ex. ministrar och folkvalda, att dra gränser till den privata sfären, gentemot t.ex. medier när man samtidigt är så öppen med sitt allra mest privata?

På morgonen efter att artikeln låg på Newsmill fick jag ett antal mail som gick ut på att det var jättebra att jag gav mig på en borgerlig minister. Jag läste mitt inlägg med de ögonen och blev förskräckt. Jag ångrade mig. Jag bad Littorin om ursäkt. Ungefär samtidigt fylldes kommentatorfältet efter debattinlägget med lindrigt sagt upprörda kommentarer. Många ger jag som sagt rätt, andra ger mest bara uttryck för hat och förakt. Jag vet inte hur man ska kunna bemöta alla dessa anonyma röster?

P1:s Studio Ett ringde. De frågade om jag ville diskutera ”mitt angrepp på Littorin” i radion? Jag bestämde mig till slut för att medverka. Jag ville uttrycka min ursäkt och förklara (inte försvara) mig.

Jag vet inte vad jag ska säga mer. Det som är svårast att hantera är den uppfattning många uttrycker om att detta sänker min trovärdighet i de frågor som jag brinner för och har arbetat med i rikspolitiken sedan 1994: Försvars- och säkerhetspolitik. Jag kan bara hoppas att de har fel. För mig återstår att bevisa motsatsen, muddle through.

En slutsats jag drar för egen del är; skomakare bliv vid din läst.

En annan slutsats, med tanke på de reaktioner jag har fått, är att allmänheten inte alls verkar koppla trovärdighet och anseende hos makthavare av olika slag till hur man uttrycker och formulerar t.ex. kärlekshälsningar på nätet. Och det är ju väldigt bra!

Jag är glad att jag hade fel. Under den gångna veckan har jag verkligen funderat över och omprövat en del av mina egna bevekelsegrunder och föreställningar. Jag har synat mina egna kort. Det är nyttigt och utvecklande och just den delen av den här historien skulle jag inte vilja ha ogjord.

Världen behöver mer kärlek, inte mindre. Så förlåt.