Lågmäld avklädning av svensk säkerhetspolitik
Ambassadör Tomas Bertelman har på ett föredömligt strikt och avskalat sätt utrett och idag presenterat Sveriges internationella försvarspolitiska samarbeten i rapporten Försvarspolitiskt samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet (Fö 2013:B).
Samma dag publicerar TV4/Novus en opinionsmätning där ja-sidan för första gången är större än nej-sidan om ett svenskt medlemskap i NATO och det ger naturligtvis lite extra skjuts i diskussionen, vid sidan av förmodad främmande undervattensverksamhet på svenskt territorium, en säkerhetspolitisk situation som beskrivs i termer ”försämrad” och ”allvarlig” av både den nya och gamla regeringen samt frågetecken kring utrikesminister Wallströms ordval om att regeringen inte är lika entusiastisk vad gäller NATO-samarbetet (som den tidigare regeringen).
Rapporten rekommenderas i sin helhet, men några särskilt intressanta delar förtjänar att lyftas upp i särskild ordning:
Sverige har inte något pågående försvarssamarbete som kan ge sådana effektivitetsvinster eller förmågehöjande effekter att det på något avgörande sätt påverkar svensk försvarsekonomi eller svensk försvarsförmåga. Effekterna av alla dessa samarbeten är i själva verket marginella, då de inte löser eller ens påverkar det grundläggande problemet i form av gapet mellan Försvarsmaktens uppgifter och dess förmåga.
Vidare leder dessa samarbeten, i kombination med vår egen solidaritetsförklaring, till att vi ”knappast kan undgå att identifieras med alliansen – utan att få vare sig den effekt av samarbetet eller det solidariska skydd som ett medlemskap skulle innebära”.
Utredningens slutsats är att:
En saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del bör därför genomföras. Det vore av flera skäl en fördel om en sådan studie kunde genomföras tillsammans med Finland.
Vid det seminarium (se från 05:01:40 in) Folk och Försvar arrangerade om rapporten, konstaterade Bertelman – fortfarande på sitt effektivt lågmälda sätt – att det inte finns ett enda europeiskt land som kan försvara sig själv mot en resursstark motståndare och att diskussionen om ett svenskt ”enveckasförsvar” snarare väcker undrande kommentarer i Bryssel om en vecka, på egen hand? Det var inte dåligt!
Färden som Sverige inledde med försvarsreformen är en sällskapsresa, menade Bertelman. Försvarsminister Peter Hultqvist är dock inte med på den sällskapsresan. Han tog emot utredningen och gjorde strax därefter klart att någon NATO-utredning inte är aktuell. Till min förvåning uppstår förvåning om den saken – om än kanske mer av dramaturgisk karaktär.
Jag har sett reaktioner under dagen om att det förmodligen är Miljöpartiet som sett till att skruva fast Socialdemokraterna i NATO-frågan, tydligast uttryckt i regeringsförklaringens formulering om att ”Sverige ska inte bli medlem av NATO”. Men S nej är inte taktik eller resultat av en misslyckad förhandling och Peter Hultqvist är inte NATO-skeptiker på låtsas. Han är en del av det socialdemokratiska partiet och känner både hjärta och kapillärerna i det. NATO-motståndet är inget man gör upp med genom en pragmatisk hållning, hur svårt det än är för pragmatiker att förstå det. Här pratar vi partiets DNA och i detta DNA ligger en djupt rotad uppfattning att USA inte ska stipulera villkoren för svensk försvarspolitik, i alla fall inte synligt och uppenbart, vilket i förlängningen förklarar varför man kan leva med andra sorters solidaritetsförklaringar på den europeiska kontinenten.
Jag tror Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, redan idag naglade fast vilken bild man från vänster kommer försöka sätta på utredningen. I SVT:s Rakt på strax efter Folk och Försvars seminarium, gjorde han klart att Bertelmans utredning är ett – måhända välskrivet – inlägg i NATO-debatten från den förra regeringen och att ett NATO-medlemskap inte är svaret på de utmaningar som modern hybridkrigföring och civila hot innebär. En NATO-utredning är således onödig.
Och i frågan om en svensk NATO-utredning är faktiskt S och M överens, vilket fd försvarsminister Karin Enström (M) tydliggjorde lite tidigare i samma program, dock från helt motsatt position i sak. Det var helt enkelt inte särskilt nödvändigt (hon kunde dock se ett värde i en gemensam svensk-finsk process).
Svårare att hantera för regeringen är Bertelmans bistra besked om den svenska solidaritetsförklaringen (som Ove Bring har utrett för utredningens räkning i en bilaga till rapporten), liksom hans bedömning att den svenska politiken är oklar både för oss själva och andra. Sverige vill undvika förpliktelser och ha kvar handlingsfrihet, samtidigt som vi avger en solidaritetsförklaring som är lika bindande som NATO:s artikel 5. Eller lika lite bindande, om man vill vända på steken, då båda förpliktigar till stöd men lämnar öppet för nationen att bestämma vilket. NATO:s solidaritet omgärdas dock av trovärdighet, till skillnad från den svenska, ty det är ”nästan ingen utomlands som förstår den eller räknar med den”, som Bertelman uttryckte det på seminariet.
Den andra svårigheten uppstår kring det nordiska samarbetet och då särskilt det finsk-svenska, vilket är den väg framåt som S så tydligt markerar. Bertelman säger att effekten av detta samarbete är ”marginell”, vilket omedelbart lär klibba fast i det kollektiva minnet och det lägger viss sordin på möjligheten att i triumf deklarera nya framgångar på området.
När regeringen fortsatt säger nej till NATO och den svenska politiken är lika svårbegriplig som föreställningen att vi kan räkna med militärt stöd av ”någon” – såvitt det inte är en slags bieffekt av åtgärder som vidtas för att försvara NATO:s medlemmar – i händelse av krig, vad är då alternativet? Bertelman säger det självklara: Sverige kan återgå till restriktiv och traditionell militär alliansfrihet och återta åtaganden som ingen ändå tar på allvar. Men att tro att svenska folket skulle vara beredda att betala för det försvar som behövs för att trovärdigt backa upp en sådan politik är helt uteslutet. I förlängningen skulle detta kunna leda till att den kommande försvarsinriktningspropositionen fortsätter och förstärker den retoriska övning man inledde redan 2008, med ökat fokus på det nationella försvaret. Tillämpad värnplikt och åtgärder som förknippas med försvar av territoriet i första hand, skulle kunna understödja detta. Problemet är bara att Hultqvist, mycket hedervärt, har varit så tydlig med att byken kring tillståndet i det svenska militära försvaret ska tvättas offentligt. Han har sagt att han vill veta hur det står till med försvarsförmågan, på riktigt. Och någon skönmålning vill han inte veta av. Då blir det svårt att få Försvarsmakten att framstå som tillräckligt stark på egen hand, för att motverka Bertelmans slutsatser.
Hur allt detta ska gå ihop är jag inte människa att begripa. Vi för en politik som är obegriplig för vår omvärld och som ger oss NATO:s nackdelar men inte fördelar, utan reell möjlighet att välja en annan väg (som dessutom hade inneburit en stark kontrast till våra europeiska grannar) – och allt detta i ett läge som Bertelman beskriver som mer osäkert än under kalla kriget, men framförallt regeringen själv beskriver i än mörkare ordalag.
Frågan är var Socialdemokraternas NATO-motstånd slutar och intresset börjar? Möjligen ska det till ett mer direkt hot mot landet och medborgarna, som får det att röra sig från arbetarekommunerna och uppåt i partiet, i kombination med en ökad förståelse för att det inte bara är att täppa till ett nationellt svenskt försvar med några miljarder hit eller dit. En annan väg skulle kunna vara att så att säga knoppa av samarbetet till en nordisk del av NATO, vilket jag varit inne på tidigare i ett förslag om NOTO (NOrdic Treaty Organization) – vilket såklart inte löser upp några knutar kring USA-dominans och vånda kring Rysslands reaktioner, men som man kanske skulle kunna smälta om man gjorde det till en socialdemokratisk uppfinning i Norden.
annika nordgren christensen 
Det är alltid svårt då pragmatiker, som själva kanske vill kalla sig realister, stångar pannan mot politiskt djupa hjulspår och sedan decennier låsta positioner.
Även om (S) låsning vid sitt NATO-motstånd kan tyckas svårbegripligt med tanke på att partiets högsta ledning stod bakom livlinan under det kalla kriget, är det bara att acceptera, så fungerar det.
Att (M) fortfarande verkar låst i sitt motstånd är nog snarare beroende på att det ännu är lite för tidigt att göra helt om relativt politiken i regeringsställning. .
Vad sägs om att lägga ner några helt onödiga myndigheter samt effektivisera resten. Ta dem 50-150 miljarder vi får sparar in och lägger dem rakt av på försvarsmakten. Se till att all personal får en schysst lön så att folk vill gå med och sen rustar upp. Bara för att man har gjort en massor av misstag innan finns det ingen anledning att inte börja göra rätt. Det ser kanske mörkt ut just nu. Men, Finns ju bara en sak att göra och det är att börja göra rätt.
Vi kommer inte gå med i NATO utan en folkomröstning och innan den är det enda vi kan göra att börja rusta. Hur långt vi än är ifrån ett bra försvar idag.
”Men att tro att svenska folket skulle vara beredda att betala för det försvar som behövs för att trovärdigt backa upp en sådan politik är helt uteslutet.” Det är en politisk fråga. Om man, som jag, tycker att Sverige ska ha ett starkt försvar så får man argumentera för det och söka stöd hos valmanskåren. Om man inte tycker det så får man argumentera emot. Jag tycker att det är oklart var du står i den frågan.
Problemet med argumentationen kring en Svensk anslutning till Nato är det faktum att Nato inte fungerar som en försvarsallians längre i Europa. Tyskland och även Frankrike blockerade aktioner i Ukraina och bidrog inte med trupp eller resurser. Att gå med i Nato kan liknas vid att kedja fast sig vid Titanic – Nato är inte en funktionell försvarsallians utan ett medel för USA att bibehålla kontroll över Europa. Vi kommer inom 5 år se att Tyskland går ur Nato och kanske till och med EU och drar med sig vitala länder i processen. Tyska industrialister arbetar hårt för ett närmade av Tyskland till det Eurasiatiska handelsområdet som kommer att innehålla de främsta marknaderna i framtiden för Tysklands export och som innehåller de vitala resurser som Tyskland behöver för sin industri och export. Både USA och Europa är på god väg att totalt krascha sina finansiella system – de strukturer som kommer att överleva är kombinationen av det Eurasiatiska handelsområdet i kombination med BRICS och dess associerade länder (ca 80 st). Att Sverige i det läget skall hårdhänt kedja fast sig till en försvarsallians som inte fungerar som stöd för Svenskt försvar utan blockerar möjligheterna till ett friare agerande i samverkan med de nya ekonomiska processerna och exportmarknaderna är direkt korkat.
Säkerhetspolitik är betydligt mer än militära frågor och avvägningar… Militära processer är oftast en förlängning av processer inom marknader, finansiella processer och kontroll av råvaruströmmar i kombination med betalningssystem. Sverige bör maximera sin förmåga till oberoende agerande och ställningstaganden inför den framtid som kommer – och då kommer ett starkt och även väl balanserat till externa allianser oberoende försvar att vara mycket betydelsefullt.
USA försöker kedja fast Europa via ett aggressivt beteende via TTIP och andra fördrag vilka helt kommer att eliminera Europas länders möjligheter till demokratiska processer och respekt för individuella rättigheter. I USAs senat ligger nu förslag ute för omröstning från Republikanerna vilka bl a stipulerar att den Tyska försvarsmakten helt skall ställas under USAs kommando och inte kunna verka oberoende av USAs lednings- och logistiska system. Detta är den framtid som även Sveriges försvarsmakt vid en anslutning till Nato kommer att drabbas av.
Det är dags att vakna ur drömmarna om att vila i Natos trygga famn och visa sig vara duktig knähund inför de storslagna generalerna huserande i Pentagon…
Skriver man ”Nato är inte en funktionell försvarsallians utan ett medel för USA att bibehålla kontroll över Europa” och lovordar det ”Eurasiatiska handelsområdet” samtidigt som man förutspår västvärldens krasch, ja då anar läsaren troll i kulisserna. Eller möjligen en naiv tro på konspirationsteorier.
För övrigt är Annikas artikel välskriven och välargumenterad, tack för det!
Länken till seminariet fungerar inte.
Första av allt en eloge till dig Annika för en väl framställd artikel om tillståndet i ”FörsvarsSverige”, Pulsen känns väldigt ojämn mellan de olika intresselägren. Först en klart konstaterande. Försvaret inriktning bestäms inte i Sverige eller av svenska riksdagsmän eller -kvinnor. Besluten över vad som får ske beträffande kapaciteter, beväpning och allianser m m, har sedan länge överlåtits till Moskva och generalerna där, anförda av Putin. Någon egen samlad beslutskraft inom ramen för det militära komplexet, synes inte finnas att uppbringa hos politikerna i Sverige. Enbart rädsla och i vissa fall ointresse, allt för många militära ställningstaganden utgår från – ”Vad tycker/anser Ryssland?” Det är inget att hymla om. I konsekvens med detta borde svenska politiker sätta sig i knät hos de ryska generalspersonerna och konferera med dessa om vad som är tillrådligt, hur man skall agera framöver inom ramen för olika frågeställningar. Var säkra på att dessa har många råd att dela med sig av, såväl som en beslutsförmåga, av sällan skådat slag i Sverige. Kan tänka mig att dessa generalspersoner vill ha full tillgång till såväl skärgård, som flygplatser med mera. Kan också tänka mig vad svaret blir från de svenska politikerna . . . Vi gör fullständig reträtt! Det är kanske bäst så?! Alexander Dugin, geopolitikern, skulle verkligen gilla läget.
Då problemet synes ligga i uppfattningen i de djupa rötterna i SAP, borde det kanske gå att lösa om diverse dokument avhemligades så att det går att ta del av vad portalfigurer som Olof Palme och Sven Andersson sa, skrev och gjorde. Om det görs bör även en nuvarande minister tillåtas att säga vad hans far arbetade med.
Reblogga detta på Norah4you's Weblog och kommenterade:
Behövs inget tillägg. LÄS och Begrunda
Lysande, Annika! Och Du skär genom den politiska retoriken som en glödande kniv i smör.
Annika – Utöver denna text så såg jag din debatt med Ries. Det jag saknar från din sida är någon slags ödmjukhet över vad Miljöpartiet har ställt till med vad det gäller Försvarspolitiken – här är du delansvarig. Även fast du kanske har något mer kunskap än övriga MP-försvarspolitiker så är det en så finns det fortfarande en viss naivitet i ditt tänk – inte så mycket som MP i övrigt men å andra sidan så är det extremen. Din största brist är att du inte har någon efarenhet av det militära utan du kan bara det du har läst och sett – inte praktiskt upplevt själv. När du i TV säger att vi inte kan satsa miljarder på att rusta upp Försvaret så blir det mycket konstigt – varför inte? Vi har råd – Du måste förstå att den makt vi kapprustar med har ett BNP jämförbart med Italiens – vi har faktiskt ca 25% av Rysslands BNP själva vilket är ganska mycket som enskilt land. Norden har tillsammans ca 75% av Rysslands BNP – vi har råd. Rysslands problem är att med deras relativt lilla budget kunna bygga upp ett försvar för hela landet. Jag ska ge ett exempel. Ryssland har ca 800 operativa jaktplan. De kan inte nyttja alla mot Sverige eller Norden eftersom beredskapen i Asien måste upprätthållas. Antag att de kan sätta in ca 500 väster om Uralbergen och ca 300 mot Norden ensamt – Norden har idag tillsammans ca 250 jaktplan och då med högre kvalitet. Vårt problem är att vi har vissa punktvisa svagheter som går att åtgärda i närtid. Prio 1 är Flygvapnet – Här kan vi snabbt växa genom att behålla de Gripen C/D vi har och då utöka med 70 E/F. Nyckeln här är att vi snabbt måste lägga en stor beställning på jaktrobotar (Meteor och Iris-T), sätta upp ytterligare basbataljoner samt anskaffa fler radarspaningsplan (för ett ersätta de som alliansen försnillade). Steg 2 är två bataljoner långräckviddigt luftvärn – här är sannolikt Aster 30 det bästa och då kan en bataljon placeras over Gotland och 1 over Stockholm. Vad det gäller Armén så behöver vi öka numerären något men faktumet är att vi har ca 700 pansarfordon samt 120 stridvagnar – det är inte litet. Svagheten är artilleriet – Detta måste ökas i numerär – ca 200 pjäser samt ett nytt granatkastarsystem (Amos). Sist flottan – Visby-korvetterna utrustas med luftvärnsrobotar (RAM) samt får nya/uppgraderade sjömålsrobotar. Försvaret av Gotland löser vi genom att rekrytera personalen till stridsvagnarna lokalt samt även tillföra stridsfordon 90 samt Stingers och granatkastar till hemvärnet på Gotland. Den lista jag har ställt upp här kostar Inga fantasisummor men försvaret måste få ca 10 mdr mer per år. 1936 beslutade dåtidens politiker att öka försvarsutgifterna med 20% och det var ändå 3 år innan några stridigheter hade brutit ut i Europa. Personaldelen löser vi genom ett kombinerat yrkes- och reservpersonal – tidigare piloter som nu kanske finns på SAS kan kalals in för att fräscha upp kunskapen sen kan de fungera som reserv. Schweiz gör så. På värnpliktstiden hade vi ca 15000 yrkesofficerare och lika många reservofficerare… De var klokare förr…
ETT SVENSKENS INTRESSE, IN SÄR-d:o
När hjärnor med kapacitet orkar dra konsekvenser av de snabbt skiftande globala och inhemska förutsättningarna kan högst intressanta saker hända!
Uppsatsen ” Utvecklingen av Sveriges försvar”, KKrVA web, (www.kkrva.se) 19 nov 2014 är ett lysande exempel.
Genomlysningen resulterar i krav på omfattande och välkommet nytänkande beträffande hur svenskens försvars-kronor bör användas.