Svensk politik har gått i baklås och det innebär naturligtvis en lång rad konsekvenser inom alla möjliga politikområden – samt för medborgarnas långsiktiga förtroende för både partier och politiker. Detta sker samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet fortsätter att förvärras vad gäller allt från högt tonläge mellan US och Ryssland över INF-avtalet till ännu ett exempel på farlig rysk arrogans i luftrummet. Det är trångt över, på och i Östersjön och det får anses vara en tidsfråga innan en allvarlig händelse inträffar. Vid sidan av detta sker störningar i samhället som får vaksamma att höja ett varnande finger.

Känslan av att tryggheten krymper växer.

Regeringens svar på läget levereras genom den populära försvarsministern Peter Hultqvist (S), som har fått regeringen att fatta beslut om att ge Försvarsmakten rätt att kalla in krigsplacerad personal till repetitionsutbildning med stöd av pliktlagen. Beslutet motiveras just genom det osäkra omvärldsläget samt nödvändigheten att kunna stärka krigsförbandens operativa förmåga. Det är ett beslut lika smart och resolut vad gäller signalverkan som tillsättningen av statssekreterare Jan Salestrand. Folk begriper budskapet. Vad repetitionsutbildningen sedan gör för Försvarsmaktens operativa effekt är nästa fråga och det avgörs bland annat av huruvida pengarna räcker till riktig övningsverksamhet eller om alltihop slutar med några dagars information för att på det sättet kunna förhindra att de berörda individerna faller bort ur registren på grund av 10-års regeln. Men – och det är viktigt – man ska inte underskatta den nyss nämnda signalverkan. Den riktas inåt, men även utåt gentemot omvärlden. Moderaternas kritik mot utebliven förankringsprocess har inte heller tagit nämnvärd skruv, vilket delvis beror på att man fortsatt dras med ”sådags att säga det nu”-effekten.

En mer konstruktiv kritik från oppositionen hade kunnat gå ut på att peka på brister och – naturligtvis – anslå resurser. Men det är inte lika ”hett” att tala om att Försvarsmakten ”noterar ett visst svalnande intresse från vissa större internationella samarbetspartners” pga minskad FoT  (enligt generallöjtnant Dennis Gyllensporre) eller att försvarslogistiken har optimerats för fredstid här hemma och internationella insatser och att det rimligen är en trång sektor vid beslut om snabb uppväxling av det svenska militära försvaret – något som för övrigt både Carl och Johan tog upp när vi kommenterade talen vid Försvarsföretagsdagarna – och jag skulle vilja se en partiledare kalla till presskonferens för att prata om den repkö om 1000 fordon (!) som GD FMV säger kan ha halverats om 3-4 år (!) under förutsättning att man tillförs mer pengar.

Nästa vecka kommer Försvarsmaktens underlag till den kommande försvarsinriktningspropositionen. Såväl underlag som proposition går en okänd framtid tillmötes inför vårens extraval. Mer förutsägbart är partiernas positioner, där såväl inriktningar som ekonomi mejslades ut i samband med budgetproposition respektive alliansens budgetmotion och några stora omtag är svåra att se, vilket även illustreras av att det enda som sägs diskuteras vad gäller vår säkerhet i alliansens kommande valmanifest är att Folkpartiet drar en lans för medlemskap i NATO. Detta är som sagt inte så konstigt eftersom alliansen inte skjuter till mycket mer pengar, har någon egen avvikande försvarsmaktsidé samt har svårt att kritisera S-regeringen för underlåtenhetssynder efter endast ett halvår vid makten.

S och MP å sin sida har först och främst Peter Hultqvist. Men de har också sin gemensamma budget, vilket gör att man denna gång undviker diskussioner om förmodade oenigheter inom området mellan MP och S. Å andra sidan har de svårare om Folkpartiet får som de vill och den stora valfrågan blir NATO eftersom det gemensamma nejet till utredning och medlemskap är tydligt, men retoriken lär skilja sig åt och det kommer alliansen naturligtvis hugga på direkt.

Om alliansen vinner valet är det svårt att se hur inriktningspropositionen kan lämnas till riksdagen som planerat, de kommer behöva sätta sin egen prägel på den om det inte har skett förhandlingar med S i god tid innan valet och det sluts en borgfred i frågan – förvisso lite mot alla odds i och med det mosade förtroendet efter turerna i Försvarsberedningen våren 2014. Om det inte inleds sådana samtal mellan regeringen och oppositionen riskerar det bli ett besvärligt läge för den nuvarande regeringen om den säkerhetspolitiska situationen förvärras ytterligare efter årsskiftet och alliansen då med emfas räcker ut handen för samarbete mellan blocken, men bara om NATO-utredning kan diskuteras som ett ingångsvärde.

I detta läge borde man kunna förvänta sig att samtliga inblandade partier och personer lyfter sig i håret och bestämmer sig för att lägga den övriga inrikespolitiska oredan vid sidan av ett samarbete som rör försvar och säkerhet. Det är inte precis så att man har hört att det säkerhetspolitiska rådet har varit sammankallat (dvs. det råd som statsministern aviserade under presskonferensen om resultatet av underrättelseoperationen i Stockholms skärgård), så försvarsminister Hultqvist borde förordna nya ledamöter i Försvarsberedningen och ge den i uppdrag att prata ihop sig om en gemensam kort lägesbild av situationen samt förankra försvarsinriktningspropositionen, så att den kan läggas fram alldeles oavsett vem som är regeringschef efter valet. Folkpartiet har varit inne på det tidigare under hösten (för övrigt utan att villkora det med NATO-frågan).

Det militära försvaret kanske klarar ett uppskjutet beslut ett tag till, skillnaderna mellan blocken är ju som sagt inte så stora, men man ska inte glömma att inriktningspropositionen även ska omfatta civila delar, som är i närmast akut behov av politisk inriktning.