Det är ett berg av utmaningar för nästa regering att ta hand om, oavsett hur den är sammansatt efter valet 2014. Det räcker med att titta på listan över planerade propositioner och skrivelser från Försvarsdepartementet för att se hur pausknappen nu är intryckt i det politiska systemet. Ja man jobbar såklart på i Försvarsberedningen, men före sommaruppehållet kommer Försvarsutskottet endast få en skrivelse att behandla som gäller Riksrevisionens rapport om bemanning av marinens och flygvapnets stående insatsförband och det sammanslagna Försvars- och utrikesutskottet kommer behandla UD:s skrivelse om Nordiskt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete. Efter sommaruppehållet är det inte en enda planerad proposition eller skrivelse från Försvarsdepartementet.  Allt skjuts på framtiden, efter Försvarsberedningens rapporter och framför allt efter valet 2014.

Idag skriver Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) på Brännpunkt. Det första som bör noteras är det numer fastslagna ”nästa försvarspolitiska beslut 2015”. Det var inte ens lätt på Sten Tolgfors tid att se en realistisk tidsplan för ett försvarsbeslut före valet, men så sent som för ett år sedan var budskapet från regeringsföreträdare att beslutet skulle ske 2014, i tid för att kunna gå in i det nya försvarsbeslutet när det andra upphör att gälla, dvs. 1 januari 2015.

Detta förhållande innebär ett antal saker:

Man prolongerar försvarsbeslutet efter 1 januari 2015 (gissningsvis till ingången av 2016) och det blir inte några budgetförstärkningar, med hänvisning till att Försvarsberedningen inte har arbetat färdigt. Detta välkomnas förmodligen i varierande grad av samtliga partier då man med hänvisning till processen inte behöver följa upp budskap som hittills kommunicerats (om t.ex. behov av mer pengar) under ett valår, då man ska presentera förslag som man på goda grunder tror intresserar bredare väljargrupper och som kräver sin finansiering. Å andra sidan får Moderaterna leva med att (S) kan mullra, ungefär som nu, i drygt ett år till utan att korten riktigt kan synas.

Det andra handlar om Försvarsmaktens möjligheter att planera framåt, inklusive det omgivande samhällets möjlighet att planera framåt. Om osäkerheten är stor, eller upplevs vara stor, över hur den närmaste framtiden kommer se ut är det få kommunalråd, högskolerektorer eller stora arbetsgivare som vågar räkna med att planeringsförutsättningarna ligger fast och därmed går in i långsiktiga åtaganden. Bostadsfrågan för soldater är ett exempel på ett sådant område och detta riskerar naturligtvis bli en ond cirkel vad gäller rekrytering.

Det tredje handlar om – och nu går vi tillbaka till Cecilia Widegrens debattartikel – hur man ska förhålla sig till denna process utifrån de larmsignaler som sänts ut från olika aktörer, inklusive representanter från regeringen i samband med JAS Gripen-beställningen. Det är tydligt att regeringen inte går de till mötes som ser Ryssland som något slags växande militärt hot. Tvärt om betonas den bredare paletten av hot och risker och de förändringar som Widegren pekar ut sedan den förra beredningsrapporten understryker det. Det är inte heller oväsentligt att hon upprepar formuleringen i försvarsbeslutet 2009 om att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid.”

Låt mig vara tydlig med att jag  inte har någon annan uppfattning. Det är få, om någon, som ser ett enskilt angrepp mot Sverige som realistiskt och de faktorer Widegren tar upp i sin artikel som områden att analysera och förhålla sig till är samtliga relevanta. Det jag vänder mig emot är den situationsanpassade hanteringen av hotbildsanalys och budskap hos de inblandade aktörerna då allting egentligen verkar ganska klart: Inriktning och ekonomi ligger fast, samt i stora drag den säkerhetspolitiska analysen jämfört med beredningens förra rapport.

Möjligen finns det anledning att uppehålla sig något vid en sak, inte minst med anledning av David Camerons Europatal idag. Cecilia Widegren skriver:

”Det säkerhetspolitiska läget i Europa är, ur ett svenskt perspektiv, bättre än någonsin i modern tid. Detta som följd av öst- och centraleuropeiska länders befrielse och medlemskap i EU och Nato. Vi kan hamna i en annan situation i framtiden men det är svårt att se att den skulle komma utan en politisk destabiliserande process först.”

Om man är alarmistisk får man nästan alltid smisk på sikt, men nog bör man fundera över om vi befinner oss i denna ”destabiliserande process” just nu?

Utrikesministern luftade sin oro redan i somras:

”Det är numera den europeiska integrationen i förening med den transatlantiska förankringen som säkrar freden i vår del av välden. Detta må i dagsläget låta teoretiskt, men i en situation där samarbetsstrukturerna i Europa skulle bryta samman skulle vi drabbas också av en säkerhetspolitisk osäkerhet som lätt kan bli farlig.”

Hans oro lär knappast ha dämpats i och med utvecklingen i UK. Detta, och toppmötet i december 2014 om det europeiska militära samarbetet, förtjänar ökad uppmärksamhet. EU:s utveckling lär debatteras framöver, men den försvars- och säkerhetspolitiska dimensionen kommer troligtvis inte få den plats i debatten som den förtjänar.

Nåväl,  det är inte lönt att vara pessimist. Det skulle ändå inte fungera