Kategori: NATO

Nato blir valfråga

Försvarsminister Sten Tolgfors har nu kommenterat de önskemål om utredning av svenskt Nato-medlemsskap som borgerliga försvarspolitiker förde fram i Ekot igår. Han säger att han inte vill ha någon Natoutredning då alliansen har slagit fast att det inte är aktuellt med något svenskt Natomedlemskap den här mandatperioden:

– Nej, det finns en alliansöverenskommelse att Natofrågan inte är aktuell för närvarande och kommer så inte att vara under mandatperioden, säger Tolgfors till Ekot.

Det är klokt och det innebär att frågan om eventuellt svenskt Natomedlemsskap blir en valfråga. Partierna gör därmed bäst i att redan nu initiera ”kursverksamhet” i breda partilager, uppdatera sina kunskaper om Nato och slipa på argumentationen.

Det vore välgörande om debatten kan föras borton plakatpolitiken och både bredare och djupare än det enkla, men föga meningsfulla, att Nato är antingen himmel eller helvete.

Utredning om svenskt Natomedlemsskap?

Det är dags att växla tempo efter jul- och nyårshelgernas ledighet. Bloggen återuppstår härmed och jag ser fram emot att fortsätta kommentera försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål under 2008.

Dagens inspiration kommer från de borgerliga försvarspolitiker som i Ekot idag tycker att Försvarsberedningen skall utreda ett svenskt medlemsskap i Nato. Kristdemokraternas försvarspolitiker Else-Marie Lindgren tycker att beredningen borde få chans att utreda för- och nackdelar med ett Natomedlemskap. Det faktum att alliansen inför valet sa att Natofrågan är en ickefråga under under mandatperioden, hindrar inte en utredning att se på förutsättningarna, enligt Else-Marie Lindgren.
– Det tycker jag man kan lyfta under mandatperioden och det skulle vara en alldeles utmärkt idé för försvarsberedningen att borra i, säger hon till Ekot.

Allan Widman (fp) tror att beredningen nu kan göra en första bedömning av Sverige i förhållande till Nato då beredningen ska titta på internationellt samarbete. Staffan Danielsson (c) säger inte heller han nej till en djupare analys av Sverige och Nato.

För drygt ett år sedan talade dåvarande försvarsministern, Odenberg, vid Försvarsmaktens Högkvarter. Han sade då att ett Natomedlemsskap inte står på dagordningen under den rådande mandatperioden och tillade:

– För att detta, rent hypotetiskt, ska bli aktuellt krävs en ändrad inställning hos socialdemokraterna. En bred politisk enighet är en förutsättning. Men jag är övertygad om att diskussionen kommer upp längre fram i tiden.

För det första: Om man anser att Sverige fortsatt skall vara militärt alliansfritt, kan man i och för sig välkomna en utredning om svenskt Natomedlemsskap. Hur menar jag då? Jo, om alliansen initierar en sådan utredning, trots tidigare utfästelser om att man inte skall röra frågan under mandatperioden, får man omedelbart tvärnej från socialdemokraterna (och naturligtvis från mp och v). Dessutom inbjuder man till en svekdebatt utifrån vad man tidigare har sagt, vilket i sin tur öppnar för en diskussion som handlar om formerna, snarare än om betydelsen och innehållsmässiga argument för och emot en svensk anslutning. Med andra ord helt kontraproduktivt utifrån medlemsskapsförespråkarnas perspektiv.

För det andra: Om man inte rör frågan under mandatperioden blir det en konkret valfråga. Därmed får medborgarna ta ställning till frågan om Natomedlemsskap, om än indirekt, vid ett val. Detta upplägg medger en debatt som faktiskt handlar om substans, för- och nackdelar, mer än beslutsformer och anklagelser om ”smyg och svek”.

För det tredje: Beredningen skall under våren i praktiken jobba fram grunderna till ett nytt försvarsbeslut (som skall tas till hösten). Ett antal viktiga vägvalsfrågor skall diskuteras och dömas av. Det är kort om tid och det blir ett intensivt arbete. Om man ovanpå detta skall lägga frågan om ett svensk Natoanslutning kan jag redan nu konstatera att det inte finns någon rimlig möjlighet att arbetet kan vara klart i juni månad. Då måste vi vå mer tid på oss och då blir det ingen proposition till hösten. Därmed står Försvarsmakten i vänteläge för besked under ytterligare i 6-12 månader, vilket är oacceptabelt.

För det fjärde: Den delen i beredningens anvisningar som handlar om internationellt samarbete (och som Allan Widman hänvisar till), lyder som så att vi skall redovisa förslag till, och konsekvenser av, fortsatt utveckling av militära bi- och multilaterala samarbeten, exempelvis inom Norden och Östersjöregionen, såväl i operativt hänseende som i fråga om utbildning, logistik etc.

”Samarbete” är något annat än ”medlemsskap” och uppdraget rymmer inte i nuvarande form någon bedömning av ett svenskt Natomedlemsskap.

För det femte: Den 18 december redovisade Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF, sin årliga opinionsundersökning om den svenska allmänhetens syn på samhället, säkerhetspolitiken och försvaret (Opinion 2007). Där redovisas bland annat att fyra av tio vill stå utanför Nato och att lika många saknar uppfattning som de som önskar medlemskap.

Ur rapporten:

”Majoriteten åren 1997 – 2005, 63 % i snitt över perioden, önskar att Sverige håller fast vid den militära alliansfriheten och i år vill 43 % och förra året 46 % att Sverige står utanför alliansen. Andelen utan åsikt (speciellt bland kvinnorna) är med nuvarande frågeversion betydligt högre än tidigare och om det är verbala skillnader eller om frågan blivit mer komplicerad kan möjligen kommande studier utvisa. Fler män än kvinnor önskar såväl snarast som på sikt ett medlemskap i Nato men männen är också i majoritet vad gäller alternativet att stå utanför Nato. Förespråkare för en snar anslutning är förutom männen främst personer i åldern 60 – 74, storstadsbor och sympatisörer till moderaterna och folkpartiet (även kristdemokraterna). Ungefär samma bild noteras också för alternativet att ”på sikt söka fullt medlemskap”. En önskan att stå utanför Nato omfattas främst av personer i intervallet 30 – 39 år (även grupperna 40 – 49 och 50 – 64), av högre utbildade samt av sympatisörer till miljöpartiet, centern och vänsterpartiet”.

Dold agenda?

Är de aviserade besparingarna på försvaret ett led i en irreversibel Nato-anslutsningsprocess? I en betraktelse i SvD skriver Göran Eriksson:

”Högt inom socialdemokratin finns nu ändå misstankar om att moderaterna följer en ”hemlig dagordning” som syftar till Nato-medlemskap. Metoden skulle vara att rusta ned det svenska försvaret så mycket att alliansfrihet blir en säkerhetspolitisk omöjlighet. ”Man kan inte bortse från att det kan finnas en sådan plan” säger socialdemokraternas tyngste försvarspolitiker Håkan Juholt till SvD.”

Man missar något här. Dels kräver ju faktiskt ett Nato-medlemsskap någonting av de länder som träder in i medlemskretsen. Sverige har trots allt en del landunika lösningar kvar, som vid ett medlemsskap i förlängningen måste Nato-anpassas. Dessutom bör man betänka hur de andra Nato-ländernas materielsatsningar ser ut, liksom vilken tilltro de i grunden hyser till att Nato kommer till den villkorslösa undsättning, i alla situationer, som man ibland tror är oomtvistat i den svenska debatten. Det är ju inte så att Natoländerna rustar ner sina nationella försvar.

Detta säger ju naturligtvis inget om huruvida det finns en dold moderat agenda eller ej, men jag tror faktiskt att det snarare är ett generationsskifte inom moderaterna än en Nato-agenda. För om det vore det, så skulle alltså Odenberg -om man drar ut konsekvenserna- hoppa av eftersom han inte anser Sverige skall gå med i Nato. Och det är inte direkt troligt.

Kanske är det istället så att Socialdemokraterna vill få debatten om besparingar och industriprojekt som går i putten, att istället bli en debatt om Nato. Man kan ju inte gärna kritisera alliansregeringen för de aviserade besparingarna, som Eriksson så riktigt konstaterar att man har försökt sig på då det begav sig, men som man har aldrig har orkat/velat genomföra. Det kräver ju att man utmanar fackförbunden och de jobbtillfällen som försvarsindustrin genererar.

Jag ser gärna en Natodebatt i Sverige. Och om det finns någon dold agenda någonstans, är det naturligtvis nödvändigt. Jag är trygg i förvissningen om att den debatten hade slutat 1-0 till förmån för militär alliansfrihet. Det vill säga om debatten hade fått vara saklig, grundlig och nyanserad. Det är jag däremot inte lika förvissad om.

Sverige i NATO:s snabbinsatsstyrka?

– Allt vi har gjort är att fråga Försvarsmakten vad det finns för förband, sedan återstår både den ekonomiska och den politiska biten, säger statssekreterare Wessberg till TT.

En sanning med modifikation eftersom det i Försvarsmaktens underlag framgår att det i den anmodan från regeringen, som ligger bakom redovisningen, står ”Svaret på anmodan skall utarbetas i nära samverkan med Försvarsdepartementet.”. Med andra ord är redan Försvarsmaktens svar processade med försvarsdepartementet.

För specialintresserade kan det kanske vara av intresse med lite mer information om NRF.

I september 2002 tog USA:s försvarsminister Rumsfeld initiativ till att skapa en snabbinsatsstyrka, NATO Response Force (NRF). Beslut om att upprätta styrkan togs vid NATOs toppmöte i Prag, december 2002. NRF förklarades fullt operativ vid NATOs toppmöte i Riga, november 2006.

NRF är en multinationell flexibel snabbinsatsstyrka som står under hög beredskap (5-30 dagar). NRF är sammansatt av styrkebidrag som roterar mellan alliansens medlemmar. Styrkebidrag anmäls till en styrkekatalog vid styrkegenereringskonferenser. Styrkerotationerna genomgår en gemensam sex månaders tränings och certifieringsprocess och har därefter minst sex månaders insatsberedskap beroende av förbandstyp.

NRF ska kunna användas vid en mängd olika scenarion och sättas in även utanför alliansens territorium och traditionella operationsområden. På plats i operationsområdet ska NRF kunna agera självständigt i upp till 30 dagar, eller utgöra en del av en större NATO operation.

North Atlantic Council (NAC) har fattat beslut om att NRF skall öppnas för partnerländernas bidrag. Ett legalt ramverk för deltagandet samt vilka delar av styrkekatalogen som inte skall vara öppna för partnerbidrag bereds för närvarande. Nästa styrkegenereringskonferens för NRF (vilket sannolikt genomförs i november 2007) bedöms för närvarande kunna vara ett tillfälle då Sverige och övriga partnerländer bereds möjlighet att lämna bidrag till NRF.

Beslut om att genomföra insats med förband ur NRF fattas av NAC. Beslut om att ställa förbandet till förfogande för NRF-insats är förbehållet bidragande nation.

Det enda parti som fram till nu aktivt har drivit svenskt deltagande I NRF är folkpartiet. I oktober 2005 motionerade fp i riksdagen, de bl.a. skriver:

”Ett annat viktigt steg i ett närmande till NATO kunde bli deltagande i alliansens snabbinsatsstyrka, NATO Response Force (NRF).” Den 28 mars 2006, för nästan precis ett år sedan, avslogs motionen i riksdagen (2005/06:UU18).

Regeringens roll i det nu uppmärksammade förslaget om svenskt deltagande är följande:

Försvarsdepartementet har i en så kallad anmodan den 21 december 2006 (Fö 2006/52/SI (delvis)) givit Försvarsmakten (FM) i uppgift att analysera möjliga styrkebidrag till NATO
Response Force (NRF).

Enligt anmodan skulle Försvarsmakten redovisa myndighetens uppfattning om möjliga svenska styrkebidrag till NRF samt under vilka tidsperioder dessa skulle kunna erbjudas. Tidsperioden omfattar andra halvåret 2008 till som längst 2014. Härvid skall möjliga styrkebidrag för åren 2008, 2009 och 2010 redovisas utifrån gällande planeringsförutsättningar. Försvarsmakten skulle även redogöra för de kostnadskonsekvenser föreslagna styrkebidrag får.

I en underbilaga till Försvarmaktens budgetunderlag för 2008 svarar försvaret på denna anmodan. Det av Försvarsmaktens redovisade underlaget, som alltså är processat tillsammans med försvarsdepartementet, visar ett antal möjliga svenska styrkebidrag där några eller något kan anmälas till NRF. Försvarsmakten anmäler att det, utifrån nuvarande planering, finns möjlighet att anmäla marin- och flygvapenförband.

Det finns i nuvarande insatsplanering för tidsperioden 2008-2010 inget ekonomiskt utrymme för insatser inom ramen för NRF. Inga pengar är således ännu avsatta till ett svenskt deltagande. Man resonerar väldigt löst om kostnaderna i underlaget, bl.a. kommer det generera kostnader att ha personal med så hög beredskap.

Regeringens/Försvarsmaktens argument för ett deltagande är att det skulle förbättra svensk insyn och inflytande i NATO-ledda operationer till vilka vi bidrar, t ex kan det handla om tillgänglighet till befattningar för stabsofficerare, tillgång till operationsrelaterad information, tillgång till lednings- och sambandssystem.

Jag håller med folkpartiet i deras motion, deltagande i NATO:s snabbinsatsstyrka är ett viktigt steg i ett närmande till NATO. Detta bör föranleda lite funderingar kring hur en demokratisk och bred debatt borde föras, alldeles oavsett vad man tycker i sakfrågan.

Om regeringen går fram redan i vårbudgeten med NRF och deltagande i OAE (NATO:s antiterrorist-operation i Medelhavet), då har man underminerat trovärdigheten totalt i det förslag till sammanhållen strategi för svenskt deltagande i internationella insatser som man har aviserat men ännu inte presenterat. Våghalsigt och kontraproduktivt, utifrån regeringens perspektiv. Men också ett olyckligt avsteg från den samarbetslinje, mellan alla riksdagens partier, som varit ledstjärna i dessa frågor sedan lång tid tillbaka.