Det övergripande frågan man ska ställa sig efter dagens presentation av den nya krishanteringsorganisationen i regeringskansliet är naturligtvis: Blir det bättre nu? Svaret är såvitt jag kan överblicka ja, inom ramen för befintligt system. Men två av de grundläggande ingångsvärdena gör mig fortsatt orolig för Sveriges förmåga att hantera nästa kris:

1. Statsministern dras omedelbart i krishanterandet och man har ingen att ”ta till” om det går åt skogen.
2. Frågan om befogenheter att med kraft samordna och styra myndigheterna är olöst.

Men, låt mig börja från början.

Den utredning som Christina Salemonsson överlämnade till regeringen idag, om inrättandet av en nationell krishanteringsfunktion i regeringskansliet, innehåller i huvudsak följande punkter:

1. Statsrådsberedningen bör ha ett tydligt, samlat och departementsövergripande ansvar för krishanteringsfrågor. Därtill har varje departement ett eget ansvar för krishanteringsåtgärder inom sitt verksamhetsområde.

Kommentar: 2005 års Katastrofkommission kritiserade bristen på tydlighet i Regeringskansliets organisation för hantering av kriser och drog slutsatsen att den ordinarie organisationen är otillräcklig för sådana situationer. Utredningens förslag kan tydliggöra ansvaret. Men med det följer också utmaningar. Ett sådant ansvar rakt i statsministerns knä, som en organisatorisk tillhörighet i statsrådsberedningen innebär, gör att det blir statsministern som omedelbart vid en större kris hamnar i hetluften. Det kanske han eller hon gör ändå, beroende på mediatryck och annat, men med även det formella ansvaret i det egna boet, har man så att säga ingen annan att ”ta till” om det går åt skogen. (Organisatoriskt är det så att statsministern är chef för Statsrådsberedningen och Statsrådsberedningen har till uppgift att biträda statsministern)

2. En chefstjänsteman (det blir Christina Salemonsson själv) för krishantering samt ett kansli för krishantering (ca 35-40 personer) bör inrättas i Statsrådsberedningen med ansvar för att utveckla, samordna och följa upp Regeringskansliets krishanteringsarbete. Kansliet föreslås verka inom tre områden; omvärldsbevakning och lägesbild, krishantering samt analys.

Kommentar: Salemonsson är en stabil och kunnig person med lång erfarenhet och hon är, såvitt jag kan bedöma, begåvad med en stor personlig integritet. Det blir nog bra.

Det kansli som föreslås blir stort i förhållande till den befintliga statsrådsberedningen (SB). Jag vet inte exakt hur många som jobbar på SB dessa dagar, men krishanteringsfunktionen blir tung i relation till övriga SB.

Värt att notera är det som Katastrofkommissionen konstaterade, nämligen att det direkt efter flodvågskatastrofen fördes diskussioner mellan kriscentra i ett antal europeiska länder men att Sverige inte kontaktades då landet saknade en tydligt utpekad kontaktpunkt. EU:s ministerråd har beslutat att en kontaktpunkt bör identifieras i varje medlemsland, som kan kontaktas vid alla typer av händelser. Enligt utredningen blir det nya kansliet denna kontaktpunkt. För närvarande är det Räddningsverkets internationella avdelning som är operationell kontaktpunkt för EU:s gemenskapsmekanism för räddningsinsatser. Det är nog bra om det förblir så, eftersom Räddningsverket är en operativ myndighet och kan återkoppla till kansliet istället för att det först skall gå till kansliet, som sedan skall förmedla förfrågan om stöd etc. till Räddningsverket.

3. Under normala förhållanden ska kansliet bedriva omvärldsbevakning, utveckla och följa upp Regeringskansliets krishanteringsförmåga, ansvara för utbildning och övning samt ta fram analyser av hot och risker som kan drabba Sverige. Vid kriser ska kansliet larma, kunna initiera arbetet, stödja beslutsfattare i Regeringskansliet samt samordna underlag.

Kommentar: Nuvarande ordning innebär att ett samordnande departement utses vid en kris. Utredaren anser att det ska vara den föreslagna chefstjänstemannens ansvar att avgöra om arbetet i Regeringskansliets organisation för krishantering i någon eller flera delar ska sättas igång, efter det att kansliet nåtts av information om en allvarlig händelse. Jag kan se att man riskerar att bygga in en broms här, där departementen i värsta fall väntar in en signal från Salemonsson innan man sätter igång att hantera krisen. Den risken finns förvisso på ett eller annat sätt i alla modeller, bl.a. dagens modell, när regeringen måste fatta beslut om ett samordnande/krisledande departement innan man får de befogenheter som krävs.

En nyckelfråga är vilka mandat krishanteringsförmågan har när det gäller att ”trycka på knappen”. Utreningen säger att ”det är enligt utredarens uppfattning nödvändigt att chefstjänstemannen samråder med statsministerns statssekreterare innan arbetet i krishanteringsorganisationen sätts igång”. Det avgörande kommer därefter: ”Skulle ett sådant samråd inte vara möjligt att genomföra ska chefstjänstemannen ändå ta de initiativ som han eller hon finner nödvändiga. I ett sådant fall ska statssekreteraren så snart som möjligt i efterhand informeras om vidtagna åtgärder”. Det är bra.

4. Vid kriser har statssekreterarna en viktig roll för att ange en gemensam strategisk inriktning för arbetet, bereda frågor av stor vikt snabbare än normalt samt avgöra eventuella oenigheter mellan departementen. En grupp för strategisk samordning, bestående av statssekreterarna (kabinettssekreteraren) från de mest berörda departementen, bör vid kriser svara för dessa uppgifter.

5. Den sakkunskap som finns vid departementen är nödvändig för att kunna hantera kriser. Vid varje departement ska det därför finnas en utarbetad krishanteringsplan och förberedda arbetsformer för krishantering som gör att departementen snabbt kan delta i krishanteringsarbetet. Detta förutsätter att det finns en utsedd och övad krisledningsgrupp samt en hög tillgänglighet vid departementen.

6. Regeringskansliet måste bättre kunna samverka med myndigheter, kommuner och övriga aktörer som självständigt beslutar om och genomför åtgärder. Det är viktigt att regeringen, berörda myndigheter och aktörer kan mötas för överläggningar och ömsesidig orientering under normala förhållanden och vid kriser. Därför föreslås ett krishanteringsråd inrättas som leds av chefstjänstemannen.

Kommentar: Utredningens hela grundfundament är att det är regeringens uppgift att ansvara för inriktning, prioritering och samordning av tvärsektoriella åtgärder på den nationella nivån. Den modell som alla partier tidigare har varit överens om, utom moderaterna, är att det skall vara en myndighet (krishanteringsfunktion på myndighetsnivå) som vid stora sektorsövergripande kriser skall ta befälet för denna samordning. Moderaterna har hävdat att det inte går för att ingen myndighetschef vill ledas av någon annan.

Just denna fråga, om samordning mellan myndigheterna, bedömer jag är den svagaste länken i både dagens krishanteringskedja och den modell som utredningen föreslår. Salomonsson skriver att:

”Med ett krishanteringsråd ökar förutsättningarna för en snabb och effektiv samordning mellan regeringen och myndigheterna i krissituationer. Det bör dock poängteras att rådet i första hand syftar till att tillgodose behovet av samordning mellan regeringen och myndigheterna, och inte behovet av samordning myndigheterna emellan. För detta bör andra former utvecklas på myndighetsnivå.”

7. För att på ett effektivt sätt kunna samordna arbetet under en kris behövs lokaler och teknik som kan uppfylla kraven på tillgänglighet, säkerhet, arbetsmiljö och tekniska stödsystem. Utredaren föreslår därför att ett kriskoordineringscenter byggs upp inom Regeringskansliet.

Kommentar: Utredaren skriver ingenting om var det föreslagna centret bör lokaliseras. Stockholms innerstad? Det har sina fördelar med den närhet till centrala funktioner och beslutsfattare etc. som det innebär. Men det har också sina nackdelar, t.ex. säkerhetsaspekten. Var är det mest sannorlikt att ett sådant center kan slås ut just i ett krisläge- jo, förmodligen Stockholms innerstad (om man inte gräver ner sig i en bunker, en idé kan kanske vara att man sitter tillsammans med eller i varje fall i närheten av SOS-alarm).

Förslagen i sin helhet innebär, enligt utredaren, att Regeringskansliet ges bättre förutsättningar för att i framtiden kunna stödja regeringen i dess hantering av kriser. Det tror jag, men jag är fortfarande inte övertygad om att det är rätt att lägga detta ansvar direkt, från första stund, så nära statsministern. Dessutom anser jag som sagt att frågan om koordinering mellan myndigheterna inte är löst.

SvD skriver om utredningen här och DN skriver här.