Kategori: Försvarsberedningen

När Tolgfors rör sig står alliansen stilla

Ekot säger idag att Försvarsberedningen i sin rapport kräver en särskild myndighet som ska samordna insatserna från alla andra myndigheter om en kris som Tsunamikatastrofen 2004 skulle inträffa igen.

Det gör beredningen dock inte, om man med detta menar att det just måste vara en ny myndighet, utan efterlyser i full enighet en funktion som har till uppgift att samordna myndigheternas insatser när frivillig samverkan inte är tillräcklig. Var denna funktion skall ligga och hur den skall utformas m.m., det ankommer på regeringen att besluta om.

Detta är en upprepning av ett krav som en lika enig beredning förde fram i sin rapport år 2006. Ett krav som den dåvarande socialdemokratiska regeringen omsatte till en utredning som fick till uppgift att utforma ett sådant system. Denna utredning lades tvärt ner när dåvarande försvarsminister Odenberg äntrade departementet efter valet. Det faktum att regeringen bromsade idén om att det bör finnas någon som kan samordna myndigheter i krisläge har ju inte gjort själva idén sämre. Därmed återkommer försvarsberedningen med sitt krav i årets rapport.

Nu verkar dock historien upprepa sig, på sätt och vis, när nuvarande försvarsminister Tolgfors i Ekot går ut och avvisar beredningens krav:

– Det blir inte en krisledande myndighet i den meningen. Men det finns fortfarande utrymme för att stärka Sveriges krisberedskap och det är ett arbete som nu pågår för fullt, säger Sten Tolgfors.

Detta reser två frågor:

1. Tolgfors är som Fantomen, han rör sig så snabbt att blixten står stilla. Har han redan hunnit döma av detta med sina samarbetspartners i alliansen? Vad säger de borgerliga partiledarna – är de också beredda att (ännu en gång) köra över sina representanter i Försvarsberedningen?

2. Hur ska vi som är ledamöter i beredningen förhålla oss till det faktum att försvarsministern verkar tycka att han bara behöver implementera de av beredningens förslag som han själv instämmer i och redan dag två efter avlämnandet av rapporten avvisa andra? Vilka andra principiellt viktiga förslag, som sex av sju riksdagspartier är överens om, kommer att avvisas och vad säger det om det fortsatta arbetet i beredningen?

Det tål att fundera över. Det skall bli intressant att höra hur de borgerliga ledamöterna och ordförande Lennmarker (m) ställer sig till detta.

Tidigare försvarsminister Mikael Odenberg tar chansen och lite skadeglatt säger han sig vara förvånad över att förslaget nu återkommer:
– Det där dömde regeringen ut för elva månader sedan och sa ”nej, vi ska inte ha en myndighet med ett övergripande krisledningsansvar, utan varje myndighet tar ansvar inom sitt område”, och ska någon myndighet pekas ut som ledande i en kris som berör flera samhällsområden då fattas det regeringsbeslut om detta, och det verkar inte som den nya försvarsberedningen vill finna sig i den avdömningen, säger Mikael Odenberg.

För specialintresserade i krishanteringsfrågor kanske det kan vara av intresse att redovisa några av beredningens slutsatser.

Det första gäller något så ”heligt” som ansvarsprincipen. Beredningen skriver:

”Ansvarsprincipen – att den som ansvarar för en fråga under normala omständigheter även ska göra det under en kris – bör utvecklas så att alla aktörer även gemensamt skall bidra till att ta ansvar för helheten. För detta krävs starka strukturer som stödjer ett gemensamt synsätt på verksamheten. Därutöver krävs det sektorsövergripande strukturer och system. På så sätt skapas en helhet för att kunna hantera de allvarliga kriserna.”
En annan viktig slutsats gäller utredningen Alltid Redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31). Beredningen sågar (på byråkratsvenska) hela utredningens perspektiv och förhållningssätt, och skriver:

”En ny samlad myndighet för säkerhet och beredskap är en förutsättning för att åstadkomma en kraftfull styrning och samordning av krisberedskapen. I den modell för den nya myndigheten som ovan nämnda utredning målar upp riskerar dock Sverige att åter hamna i en ineffektiv struktur som utvecklas utifrån olika verksamheters enskilda engagemang och förmåga. En sådan samlad myndighet måste få ett betydande sektorsövergripande ansvar.”

Och så kommer vi till hur krishanteringen skall organiseras:
”Krisberedskapen på den politiska nivån har behandlats i utredningen om en nationell krishanteringsfunktion i Regeringskansliet, vars slutsatser regeringen avser implementera.

Landets högsta politiska ledning måste vid en kris vara väl underrättad och insatt genom nära kontakter med krishanteringsfunktionen samt utöva sitt ansvar genom nödvändiga regeringsbeslut och myndighetsutövning. Den funktion som avses inrättas fyller ett viktigt behov. Den bör ledas av principen att ansvaret för operativ krishantering på nationell nivå i ett akut läge ska ligga hos professionella tjänstemän som kan arbeta enligt ett joursystem. Det måste finnas kapacitet att snabbt hantera ofta motstridig information och komma fram till beslut om insatser av relevanta förmågor inom olika sektorer. Allt detta behöver kunna ske inom minuter snarare än timmar.

Krishanteringsåtgärderna inom Regeringskansliet är ett viktigt led i att skapa ett heltäckande krishanteringssystem. Det återstår dock att skapa en funktion som har till uppgift att samordna myndigheternas insatser när frivillig samverkan inte är tillräcklig.”

Utan detta steg i förbättringsåtgärderna för det svenska systemet, har regeringen gjort halt precis i början av det som verkligen är relevant för att Sverige skall kunna hantera större sektorsövergripande kriser på ett bättre sätt. Det har gått många år sedan Tsunamin och vi står fortfarande i mångt och mycket och stampar.
Det sista jag vill nämna är kanske trots allt i det långa loppet det viktigaste av allt. Avsnittet om Sveriges krisberedskap inleds såhär:

”Den nationella krisberedskapen angår alla nivåer i samhället; individer, företag och arbetsplatser, kommuner och län liksom landets högsta politiska ledning. En väl fungerande krisberedskap kräver medvetenhet om det personliga ansvaret och kunskap på alla nivåer om hur man snabbt och effektivt agerar i händelse av en kris.
Individerna utgör den grund på vilken samhällets krishantering vilar. I dag finns en begränsad gemensam förståelse i det svenska samhället för vad en allvarlig kris innebär och vad som krävs för att hantera den. En sådan gemensam förståelse är viktig för att skapa balans mellan förväntningar och ansvar på olika ansvarsnivåer.”
Detta handlar om att samhället aldrig står starkare än vad individerna ytterst kan åstadkomma. Hur långt sträcker sig det personliga ansvaret -vad du och jag kan och bör göra- i händelse av kris? Vilken styrka och uthållighet kan byggas upp i samhället, bara genom att individer har en större krisberedskap och kunskaper som är användbara för att ta hand om sig själv och kunna hjälpa andra?

Civilförsvarsförbundet har greppat vad det handlar om:

– Nu är det regeringens och riksdagens sak att se till att få med tillräckligt många aktörer på banan. En grundläggande mental krisberedskap och praktisk handlingsförmåga hos allmänheten är en förutsättning för samhällets förmåga. Det är först då vi får den generella krisberedskapsförmåga som behövs. Det säger Anders M. Johansson, generalsekreterare i Civilförsvarsförbundet, i en kommentar till försvarsberedningens rapport.

En intensiv dag

Klockan 06.45 ringde väckarklockan, det var dags att förbereda sig för en intensiv dag:

Försvarsberedningen överlämnade sin säkerhetspolitiska analys till Försvarsministern klockan 09.00 på Försvarsdepartementet.

Därefter, 09.30, var det presskonferens i Rosenbad. Den var välbesökt. Jag tycker att den stora nyheten fick berättigat genomslag; nämligen att försvarsberedningen för första gången inkluderar miljö- och klimatfrågorna i hotbilden. Och inte bara det, utan slår fast att klimatförändringarna är det största hotet.

Efter det var det dags att springa till Gamla stan och ett seminarium arrangerat av Folk och Försvar, med anledning av den nya rapporten. Inga överraskningar där, sånär som på att f.d. försvarsminister Odenberg dök upp och med illa dolda avsikter försökte få fokus på en konflikt mellan beredningens rapport och regeringens föreslagna åtgärder inom krishanteringsområdet.

Försvarsberedningen följer nämligen upp tidigare rapporter och återupprepar krav på att det skall finnas en funktion som har till uppgift att samordna myndigheter, då frivillig samordning inte är tillräckligt. Odenberg stoppade ju som bekant Anders Svärds (c) utredning om detta och därmed alla åtgärder på området.

Jag fick, med anledning av Odenbergs inhopp i debatten, anledning att uttrycka förhoppningar om att bytet på försvarsministerposten kanske medger att regeringen denna gång gör som riksdagens partier säger, som nästa steg efter de åtgärder som vidtagits inom regeringskansliets ram med en krishanteringsfunktion i statsrådsberedningen.

Klockan 15.30 var det dags att träffa miljöpartiets riksdagsgrupp. Vid tidigare dragningar har det ju inte varit helt klart hur de slutliga formuleringarna har sett ut, men nu efter justeringen kommer det inte flyttas ett kommatecken.

Nu väntar jag på att sätta mig på tåget i riktning mot Falköping. Jag är en trött, men belåten, miljöpartist som kan konstatera att 12 års arbete i Försvarsberedningen, bland annat med att få frågan om klimat- och miljörelaterade hotbilder att tas på allvar också i en försvars- och säkerhetspolitisk kontext, idag har givit resultat. Det känns bra. Lindrigt sagt.

Med tanke på Försvarsberedningens nya uppdrag finns det dock skäl att redan nu blicka in i framtiden. Försvarsmaktens perspektivplanering (del 3) landar strax innan jul. En tydligare signal än den som nu ges från 6 av riksdagens 7 partier är svårt att få. För den fortsatta processen hoppas jag verkligen inte att perspektivplaneringsrapporten står i bjärt kontrast till beredningens analys.

Med tanke på vänsterpartiets avvikande uppfattning till beredningens rapport (se länk ovan till rapporten) tror jag i mina mest dystra stunder att det ligger i farans riktning att vänstern och (delar av) Försvarsmakten bildar en ohelig allians om att få tyngdpunkten till nationellt försvar, från internationella insatser. Vänstern skriver ju bland annat i sin avvikande mening:

”Ett militärt försvar som är helt anpassat till internationella insatser i andra delar av världen kommer inte att skapa de rätta förutsättningarna för att försvara och verka i Sverige vid ett eventuellt angrepp” (…) För att Sverige ska kunna behålla sitt oberoende och suveränitet bör vi själva även kan upprätthålla ett försvar som är anpassat till den svenska miljön när vi inte kan sätta vårt tillit till andra länders försvarsmakter som inte är anpassat till exempelvis snö, is och kyla”(!).

Det sistnämnda låter som att vi inte kan lita på att andra hjälper Sverige, eftersom de inte kan verka i vårt klimat.

Jag har fått frågan under dagen, varför inte miljöpartiet också skriver isär sig från beredningens analys inom EU och Nato-frågan. Det enkla svaret är att miljöpartiet har skrivit avvikande uppfattningar i tidigare rapporter på dessa områden, rapporter då beredningen har formulerat nya mått och steg som Sverige skall ta i sin relation till dessa organisationer. I denna rapport tas däremot inga nya steg, sånär som på att beredningen trycker på att den civila snabbinsatsförmågan inom EU måste stärkas. Och det tycker miljöpartiet (kanske egentligen även vänstern?!) är bra. Det har därmed för min del varit viktigare att försöka påverka innehållet i analysen, t.ex. det som är ett nytt stort steg med klimatet, än att sitta och fila på en avvikande uppfattning. För det är ju så att när man försöker bli överens, då lyssnar man på varandra och ger och tar under den processen.

Jag kan ärligt talat inte peka på ett enda konkret avtryck som vänstern har satt i beredningens rapport, sånär som på denna avvikande uppfattning. Det är faktiskt ett problem för oppositionen. Det gäller tyvärr även den riktning som s-gruppen i Riksdagens försvarsutskott tar i försvarspolitiken. Läs och begrunda gårdagens försvarspolitiska budgetdebatt.

Några ytterligare länkar till dagens rapportering:

DN och här
Aftonbladet
Expressen
SvD

Lansering i Lördagsintervjun

Försvarsminister Sten Tolgfors satt i Ekots Lördagsintervju igår. Det var inget helt nytt som kom fram och jag tyckte han på det stora hela klarade sig bra. Han fick inga svåra frågor alls.

I samband med intervjun lanserades formellt Försvarsberedningens nya uppdrag. Det är både brett och djupt, och det tackar man för. Nu återstår bara att reda ut hur beredningens arbete ska ske i relation till den s.k. ”Genomförandegruppen”, som skall skrapa ihop de i budgetpropositionen aviserade besparingarna. Om denna grupp får ett brett mandat, att titta utanför materielanslaget, är det naturligtvis extra viktigt att man klarlägger proceduren. Det är inte intressant att arbeta fram någonting i beredningen, som sedan Genomförandegruppen levererar ett annat svar på, uifrån enbart ekonomiska avvägningar -eller för den delen något som Genomförandegruppen slår fast innan dess att beredningen har arbetat klart.

I det första pressmeddelandet som gick ut från Försvarsdepartementet om beredningens nya uppdrag står det:

”Förslagen ska bygga på följande principer:
– Sverige ska ha ett modernt, flexibelt och kostnadseffektivt insatsförsvar som ska kunna användas där det behövs för att värna svenska värden och intressen.
– Förhållandet att användningen av insatsförsvaret utgår från internationell samverkan, vilket ställer krav på interoperabilitet.
– Tillgänglighet, flexibilitet och rörlighet syftande till att kunna prioritera efterfrågade insatser ska vara styrande för insatsförsvarets fortsatta utveckling.”

I nästa variant av pressmeddelande återfinns inte denna principiella inriktning. Istället återfinns ett uttalande av försvarsministern:

”- Sverige har en lång historia av blocköverskridande överenskommelser om säkerhets- och försvarspolitiken. Därför är det värdefullt om försvarsberedningens nya analys kan utgöra ett underlag för den proposition om en ny och fördjupad inriktning av försvarspolitiken som jag planerar att lämna till riksdagen hösten 2008, säger försvarsminister Sten Tolgfors.”

En liten brasklapp där: ”det är värdefullt om försvarsberedningens analys kan utgöra…”.

På förekommen anledning

I dagens Fokus under rubriken ”Lappkast om gasledningen” behandlas processen kring frågan i Försvarsberedningen. Det finns anledning att göra några klarlägganden.

I artikeln drivs tesen att Försvarsberedningen så sent som förra veckan ansåg att gasledningen var ofarlig och att beredningen, efter oppositionens gemensamma artikel på Brännpunkt tidigare i veckan, nu tycker tvärtom.

Det är ju lite lockande att instämma i detta, utifrån rent partiegoistiska perspektiv, men det vore inte hederligt.

I artikeln står det att Försvarsberedningen, innan artikeln publicerades, hade gjort en annan bedömning. ”Gasledningen var inget säkerhetshot, och fanns inte ens omnämnd i beredningens rapport”. Detta understryks genom ett citat av kristdemokraternas representant i beredningen, Else-Marie Lindgren:

– Den säkerhetspolitiska dimensionen av gasledningen hade strukits.

Vidare står det att hon hade stridit för att ta upp frågan, men blivit överkörd.

Jag utgår från att detta är ett resultat av ett missförstånd mellan Else-Marie och journalisten. Gasledningsfrågan har naturligtvis funnits med i rapportarbetet under hela tiden. Ledamöterna har haft olika ingångsvärden och synpunkter under arbetets gång. Några har mer än andra lyft fram problem och några har mer än andra framhållit eventuella fördelar med en gasledning. Det är dock helt fel att säga att det inte har funnits med.

Jag utgår helt enkelt från att Else-Marie antingen är felciterad eller att hon under intervjun hade en tillfällig svacka. Det samma gäller för vänsterpartiets Gunilla Wahlén, som vid intervjutillfället redan sägs ha skrivit sin reservation, vilket förefaller vara ett intressant sätt att arbeta om man försöker påverka politiken.

”– Vi delar omvärldsanalysen. Men vi är inte överens med de andra om hur hoten ska mötas. Jag försöker få bort alla texter om ökat militärt samarbete, säger Gunilla Wahlén (v).”

Nåväl, nästa tisdag blir rapporten offentlig. Då får var och en bedöma resultatet.

Justerat och klart!

Idag justerade Försvarsberedningen sin säkerhetspolitiska analys. Innehållet får man dock vänta lite på, eftersom den inte överlämnas till försvarsministern och presenteras på en presskonferens förrän den 4 december. Efter presskonferensen blir det diskussion och debatt vid ett arrangemang av Folk och Försvar.

Jag dristar mig dock, i avvaktan på offentliggörandet, till att konstatera följande:

Överraskningarnas tid är ännu inte förbi!
Beredningen är ett uttryck för partipolitik när det fungerar som bäst – det sistnämnda är naturligtvis ett subjektivt omdöme, men det finns en styrka i att pröva, lansera och förkasta argument i en gemensam process där prestige lämnas utanför sammanträdesrummet. Det är dessutom en otroligt rolig och intressant resa att få vara med om.

Bilden visar delar av försvarsberedningen strax efter det att klubban gick i bordet och den kollektiva sucken av lättnad kunde pysa ut.

Det närmar sig målgång

Försvarsberedningen lämnar sin säkerhetspolitiska rapport till försvarsminister Sten Tolgfors den 4 december. I samband med detta arrangerar Folk och Försvar ett seminarium tillsammans med Försvarsberedningens ledamöter.

Seminariet syftar till att offentligt diskutera rapporten och beredningens slutsatser. Ett antal experter kommer att kommentera de viktigaste slutsatserna och diskutera dessa tillsammans med beredningens ledamöter: Peter Haldén, dr. Totalförsvarets forskningsinstitut, Barbro Hedvall, ledarskribent Dagens Nyheter, Tomas Ries, direktör Utrikespolitiska Institutet, Bo Huldt, professor Försvarshögskolan och Annika Ström Melin, journalist.

Home sweet home…

Det blev inte något bloggande från Försvarsberedningens resa till Kina och USA. Det berodde dels på ett intensivt program och dels på avsaknad av trådlösa nätverk vid rätt tillfälle.

Det kommer ta lite tid att smälta alla intryck och budskap. Men för alla de som eventuellt undrar om det var klokt av beredningen att åka utomlands i tio dagar när den rapport som vi arbetar med snart skall överlämnas till regeringen, till er vill jag säga att beredningen trots ett tätt program utnyttjade varje tillfälle att arbeta med rapporten. I en lounge i San Francisco, på ambassaden i Washington efter dagens program, på hotell (istället för att sova, enligt principen det kan man göra när man är död)…

Det är effektivt att kunna föra samtal med alla inblandade kring de frågor vi diskuterade, ingen som skyndade iväg till riksdagsgrupp eller andra möten (eller kunde fly undan!), utan diskussioner fortsatte under transporter till möten, under flygningar och vid måltider.

Ordförande Göran Lennmarker (m) går från klarhet till klarhet och imponerade på samtliga ledamöter med brillianta sammanfattningar, skarpa frågor och över huvud taget ett skickligt sätt att leda delegationen. Ambassaden i Beijing hade utformat ett oerhört gediget program, Sheriffen i Los Angeles, med sitt resoluta intryck, kommer jag att minnas länge liksom det gula täcket över Beijing (värre sedan sist jag var där) och informationen om att där öppnas två kolkraftverk i veckan. Den nya ambassaden, Sweden House, i Washington, både förtjuste och förbryllade en aning, det sistnämnda med anledning av att man har byggt det med material från många platser på jorden, utom från USA eller Sverige.
Programmet under hela resan, i Beijing, Los Angeles och Washington D.C, illustrerade det faktum att försvars- och säkerhespolitik omfattar långt mycket mer än de militära frågorna.

Tillfälligt avbrott

Denna blogg kommer att uppdateras enbart sporadiskt den närmaste tiden. Försvarsberedningen är på resa, närmare bestämt till Beijing, Los Angeles och Washington. Åter i Sverige 11 november. Ambitionen är dock -i den mån kinesiska myndigheter medger internettillgång även till denna sida- att rapportera om de visdomar vi får oss till livs.

Aj men bra…

Vid gårdagens försarsberedningensmöte ägde en intressant paneldiskussion rum. Medverkande var (från vänster på bilden) Johan Wiktorin, Försvarsmakten, Johan Tunberger, FOI och Jens Petersson, Svenska FN-förbundet. Temat kretsade kring vad vi skall ha försvaret till och de medverkande panelisterna gav var och en kloka synpunkter och bidrog till -som en klok expert uttryckte det- en del smärtsamma insikter.
En paneldiskussion med inledande inlägg och sedan hela havet stormar, visade sig vara en bra form för att testa idéer, brottas med sina egna uppfattningar och få med sig tankar in i beredningsarbetet.

Tuttfria möten

OK, det är 2007 och man får läsa det här. Mamma Marie har ammat sitt barn under ett möte med skattenämnden. Men ajabaja, då ringer skattenämndes ordförande upp för att försäkra sig om att hon inte skall amma dottern Tilda under kommande möte.

Varför? Är det brösten som är problemet eller tror de att Marie har gröt i huvudet av amningen och är oförmögen att fatta vettiga beslut? Det förstnämnda, med brösten, kan det väl inte vara med tanke på att man ser betyrligt mer hud bara genom att slå upp vilken kvällstidning som helst. Och det sistnämnda kan väl ingen mer än Annica Dahlström tro?

När jag läser om Marie fylls jag av djup tacksamhet över Försvarsberedningens ledamöter och sekretariat. De gjorde det möjligt för mig att närvara vid beredningens möten när mina söner var spädbarn och ammades, 2001 respektive 2003. Det var nämligen okej för dem och barnen var också tillfreds med detta arrangemang. När det var slutammat och barnen större, mer rörliga och högljudda, var det också slut med närvaron vid möten för deras del. Då tog pappaledigheten vid.

Jag satt inte och viftade med brösten vid bordet -vilken ammande kvinna gör det- utan drog mig såklart undan (lika mycket för sönernas och min egen skull) utmed väggen när det var dags för mat. Om barnen var ledsna gick jag ut. Att ha barn med sig innebär naturligtvis inte att man har rätt att störa möten.

Nog var det en och annan förvånad blick, speciellt när vi hade föredragningar av utomstående gäster, med det berodde nog på att det var lite konstigt i största allmänhet för en del personer att det var en ung kvinna med i församlingen. Och då blir det ju inte mindre konstigt när det ligger spädbarn och sover i en vagn bredvid.

Det gick oftast väldigt bra att ha med sönerna. Men jag minns också en presskonferens när beredningens dåvarande huvudsekreterare, Michael Mohr, fick rycka in då min son för ovanlighetens skull inte ville vara med och förklara förträffligheterna med beredningens senaste rapport. Michael, som är en handlingens man och själv far, tog med sonen utanför salen och gick fram och tillbaka med honom på axeln tills dess att presskonferensen var klar.