Kategori: ISAF
Stridsfordon till Afghanistan?
I avvaktan på riksdagens behandling av propositionen om den svenska insatsen i Afghanistan funderar jag över hur resonemangen går när det gäller den svenska utökningen av insatsen.
Om man går igenom det som skrivs internationellt, framstår det som att säkerhetsläget, även i det svenska PRT:t, succesivt förvärras. Skulle man inte kunna överväga att skicka tyngre fordon, som skydd för soldaterna att ta till när det behövs och/eller om läget radikalt försämras på kort tid, istället för någon eller några av de delar som regeringen nu föreslår?
Uppdatering: Ibland prickar man rätt. SvD publicerade under eftermiddagen uppgifter om att Försvarsmakten vill skicka tre stridsfordon 90 och annan utrustning till Afghanistan för att förstärka skyddet för de svenska soldaterna. Allan Widman (fp), som underlång tid har pekat på behovet, är nöjd. Försvarsmaktens arméinspektör, generalmajor Berndt Grundevik, har i en rapport konstaterat att läget är mer riskfyllt och säger följande på Försvarsmaktens hemsida:
”– För att ytterligare förbättra möjligheterna till balanserad verkan och skydd bör fler splitterskyddade fordon tillföras. Dessutom bör minst tre stridsfordon 90 tillföras för att ha ytterligare handlingsfrihet. Detta innebär att det bör finnas splitterskyddade fordon till alla enheter som ett förstahandsalternativ.”
Arméinspektören framhåller vidare behovet av att förbättra underrättelseförmågan i Afghanistan:
”– För att ytterligare öka vår förmåga att inhämta underrättelser dygnet runt så bör ett lätt UAV-system, det vill säga en liten obemannad flygfarkost, omgående skickas till Afghanistan för att prövas och utvärderas. Förberedelser för detta pågår.”
Det sistnämnda torde, vid sidan av det näraliggande operativa behovet, vara ett inlägg i materielförsörjningsdiskussionen.
Det kommer mera…
Bloggronden i SvD uppmärksammar den uppfattning om svensk trupp i Afghanistan, som förs fram på denna blogg.
Det finns inom kort anledning att återkomma till den frågan. Nu har nämligen (äntligen!) regeringens proposition om ISAF lagts upp på nätet. Jag läser och återkommer.
Afghanistan ToR?
Oppositionen är inte överens om Sverige ska skicka soldater till Afghanistan eller om de som redan är där ska vara kvar, rapporterar Ekot idag.
Vänstern vill, som bekant, att Sverige skall lämna Isaf omedelbart. Socialdemokraterna (i alla fall Urban Ahlin) vill vara kvar och utöka, om balansen mellan civilt och militärt är den rätta. Ahlin säger till Ekot:
” – Frågan är ju var balansen ska gå mellan hur mycket bistånd vi har i Afghanistan och hur mycket trupper vi ska ha i Afghanistan. Men man ska inte tro att det går att leverera bara bistånd till Afghanistan utan att man höjer säkerheten. Det är omöjligt. Det måste finnas en militär närvaro där för att garantera en säkerhet för medborgarna men också för biståmndsarbetarna och möjliggöra en återuppbyggnad av landet.”
Och miljöpartiet språkrör Peter Eriksson säger enligt Ekot att det är troligt att de gröna säger nej om regeringen föreslår utökad svensk trupp i Afghanistan. Det kanske blir så, men jag tycker tvärt om att argumenten mot ett tillbakadragande har stärkts bara de senaste dagarna. Jag återkommer till det.
För egen instämmer jag med Urban Ahlin.
Jag utgår från att regeringen i sin kommande proposition om insatsen i Afghanistan tar ett samlat grepp över den svenska insatsen (såväl den civila som den militära) i enlighet med regeringens egen strategi för internationella insatser.
Den tillträdande amerikanska presidenten har i dagarna signalerat att man avser att ta ett helhetsgrepp och förnya strategi och arbetsmetoder i Afghanistan. Det är ett starkt och nytt argument, tycker jag. Skall Sverige lämna då, när det kanske går åt rätt håll när det gäller amerikanernas inställning och metoder?
Jag utgår från att regeringen ökar resurserna till de civila insatserna. Jag utgår också ifrån att man flyttar fram positionerna när det gäller samverkan mellan de civila och militära aktörerna (vilket inte är samma sak som att de skall gå sida vid sida i den operativa verksamheten).
Jag konstaterar vidare att man idag på Försvarsmaktens hemsida meddelar att de nordiska försvarsministrarna har undertecknat ett gemensamt avtal om det fortsatta nordiska samarbetet vid det nordiska försvarsministermötet på Bornholm (äntligen!).
I detta avtal slår man fast att delar av de nordiska ländernas nationella styrkor för insatsen i Afghanistan utbildas gemensamt, inför insättande i området 2009.
Behov eller önskemål?
Allan Widman (fp) har ställt en skriftlig fråga till försvarsministern den 15 maj. Han citerar Försvarsmaktens förslag till verksamhet för perioden 2008–2010 (Budgetunderlag/BU 08) daterat den 27 februari 2007:
”Flyginsatser förutsätts även under 2009 stå högt på kravlistan från NATO, och en tidsbegränsad insats med JAS inom ramen för ISAF förordas under 2009.”
Widman skriver att det svenska deltagande inom ISAF ytterst bygger sin säkerhet på möjligheten att kunna förlita sig på understöd från stridsflyg. Vidare anför han att ”Även om vi redan gör en betydande insats inom ISAF så kommer förr eller senare den tidpunkt då också vi förväntas bidra med stridsflyg. Detta eftersom det är en förmåga som vi har och att vi hittills dragit fördel av andras stridsflyg.”
Hans konkreta fråga till Odenberg blir därför:
”Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att bekräfta myndighetens viljeyttring att inom två år deltaga med JAS Gripen i internationella operationer?”
Det finns ett problem med detta. Låt oss för en stund anta att det blir aktuellt med svenskt stridsflyg. Då är det naturligtvis bra att det redan är avsatt pengar för detta likväl som det är bra att planera på andra sätt för detta redan inom kort. Men, jag antar att Widman anser att det är behoven som skall styra svenskt internationellt deltagande och inte önskningar från Försvarsmakten eller industrin.
Om man planerar redan nu för att svenskt stridsflyg skall kunna delta inom två år, med speciellt avsatta pengar därför, då kommer de att användas. Oavsett om Sverige egentligen kan dra på andra flygresurser (som nu) eller ej. Jag förstår inte heller om Widman menar att vissa internationella insatser skall hanteras utanför det anslag som finns till detta? Eller om det är detta anslag som bör höjas för att stridsflyg kan ingå i ISAF-insatsen?
Det finns logik i att man vill planera långt i förväg, men idealet vore att våra resurser är så flexibla att man snabbt kan reagera när behov uppstår. Då får de konkreta behoven i insatsen större plats än eventuella särintressen på hemmaplan.
Hopp eller förtvivlan
Riksdagens beslut på andra grunder?
Apropå den nyfunna viljan att sätta in svenska flygstridskrafter i Afghanistan:
Ur regeringens proposition 2005/06:34 från oktober 2005 (Utökat svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan):
”De svenska erfarenheterna av deltagande inom ramen för en regional enhet för säkerhet och återuppbyggnad är hittills mycket goda. Enheterna har trots begränsade personalresurser, men med tillgång till en trovärdig uppbackning i form av flyg och robusta förstärkningsförband, visat sig ha ett mycket stort inflytande i de områden som de verkat i. Det har givit goda möjligheter att i nära samverkan med FN:s civila mission påverka utvecklingen och minska spänningarna.”
Och i det sammansatta utskottets betänkande, med anledning av ovanstående proposition, står det:
”Utskottet vill erinra om att det svenska förbandet, genom sitt deltagande i ISAF och inom Natos kommandostruktur, omfattas av den internationella styrkans operationsplaner och dess förband för förstärkning och undsättningsinsatser. Reserver för sådana insatser finns således beredda att bistå såväl svenska förband som förband från de övriga deltagande länderna i den internationella säkerhetsstyrkan.”
Frågan är då: Vad har ändrats i säkerhetsläget sedan denna information, som alla partier grundande sina bedömningar på? Och/eller har det skett någon stor omgruppering, som gör att svenskarnas flygstöd tar längre tid på sig för att komma fram? Eller saknas det flygunderstödsresurser nu, men inte tidigare?
I så fall är det detta som Försvarsmakten måste redovisa och regeringen i sin tur redovisa för riksdagen.
annika nordgren christensen 