Kategori: Tchad

Amfibie som inte klarar en regnperiod?

Jag tror det var en och annan som höjde på ögonbrynen när det stod klart att det var ett amfibieförband som skulle skickas till Tchad. Amfibie där?, liksom (se bild). Jag var en av dem. Men sedan tänkte jag att det säkert är väldigt smart, just med tanke på den förestående regnperioden, som man har hört talas om.

Försvarsmakten skriver såhär om amfibieförbandens uppgift:

”Man skall kunna uppträda såväl nationellt som internationellt. Att kunna verka över, på och under ytan liksom på land oavsett infrastruktur, årstid, väder och ljusförhållanden är signifikativt för de svenska amfibieförbanden. Förbanden skall kunna genomföra insatser såväl från hav mot land som från land mot hav”.

Och mot bakgrund av den beskrivningen låter det ju närmast som ett hand-i -handskeuppdrag då, att hantera en regnperiod i Tchad.

Det är klart att det blir lite förvirrande, när försvarsministern säger att regnperioden är gränssättande för en förlängning av insatsen, på dagens Brännpunkt:

”Det gränssättande för en kortare förlängning av amfibieförbandets insats är regnperioden, som på allvar inleds i juni och pågår till oktober. Den – och inte politisk vilja – försvårar och förhindrar omgruppering av tyngre förband inom Tchad under sommaren”.

Naturligtvis är ekonomin det som sätter P för den önskvärda förlängningen, vilket försvarsministern också säger i artikeln. Huruvida Sveriges agerande ”drar ett löjets skimmer över hela insatsen”, får stå för Urban Ahlin (s). Om man däremot sätter de man är där för att skydda i första rummet, oavsett vad andra i EU-kretsen gör eller inte gör, framstår det som mindre klokt att åka hem med argumentet att alla andra gör för lite.

Att fatta beslut utifrån att man skall vara lika dålig som alla andra, är inget snyggt ledarskap och det enda det resulterar i, är att man indirekt legitimerar att man inte åker nästa gång heller.

Funderar man länge på att göra en sak blir den ofta ogjord

Bo Pellnäs skriver om den svenska insatsen i Tchad på Brännpunkt idag. Han hänvisar till den utrikesdeklaration som utrikesministern läste upp förra veckan och menar att den står i bjärt kontrast till försvarsministern uttalanden om att det svenska förbandet måste återvända hem efter 4–6 veckor på grund av budgetskäl.

– Det är min budget och i den budgeten finns det inte ytterligare resurser, som det ser ut nu. Vi talar om 300 miljoner kronor som en förlängning kostar i Tchad. Som det är nu finns inte de pengarna, säger försvarsminister Sten Tolgfors till SvD.

Pellnäs hade också kunnat citera Bildts artikel på DN-debatt från den 2 januari 2008:

”Vi måste ha en gemensam uppfattning om de utmaningar vi står inför. Och uppenbart är att vi måste se över de olika fredsinstrument vi har – diplomatiska, ekonomiska och militära. Skall vi vara en verklig fredsmakt måste vi också ha instrument som fullt ut svarar mot våra ambitioner. Svårigheterna att få tillräckliga styrkor till viktiga fredsoperationer från Afghanistan till Tchad visar vidden av utmaningen” (min kursiv.).

Pellnäs skriver:

”Det är klart att försvarets budget skapar bekymmer och ingen förefaller kunna anvisa en väg ur bekymren. Varje krigsmakt med 11000 officerare och enbart några tusen soldater befinner sig redan per definition i kris. Men det är inte något som borde få påverka vår insats i Tchad. Den effekt man får ut av förbandet med några få veckor på plats blir nästan noll. Ställer man det utfallet i relation till kostnaden att rekrytera, utbilda och transportera förbandet till Tchad blir beslutet absurt. Om det nu inte enbart var ett klumpigt politiskt utpressningsförsök mot finansdepartementet? Risken är stor att vi gör oss till åtlöje inom EU och att vi skapar misstro till vår pålitlighet beträffande framtida åtaganden”.

Pellnäs har naturligtvis rätt. Att sätta upp förbandet och betala de kostnader som bara det och transporten utgör, för några veckors arbete på plats, är inte speciellt rationellt. Men faktum kvarstår: En förlängning innebär en fördubbling av kostnaderna. En enkel överslagsräkning över de internationella insatser som vi redan är engagerade i, ger vid hand att det inte kan finnas så mycket pengar kvar i budgeten för innevarande år. Det kan man naturligtvis lösa, om viljan finns, med krediter från nästa år etc.

Och under tiden tickar det pengar till registerförband som står i hög beredskap utan att vara efterfrågade. En tredje termin i utbildningssystemet som inte behövs. Eventuell nysatsning på ”Super JAS”. Flera överdimensionerade stödmyndigheter (vilket uppmärksammades på Brännpunkt igår). etc. etc.

Politik är att vilja

Det drar ihop sig.
Det vankas besked.

Onsdag 13 februari klockan 9.00 presenterar utrikesminister Carl Bildt regeringens utrikesdeklaration. Rimligtvis bör den extremt försenade skrivelsen om en strategi för internationella insatser ha landat på riksdagens bord innan den utrikespolitiska debatten äger rum (i så fall genom ett extra regeringssammanträde). Om inte annat för att möjliggöra diskussioner om regeringens inriktning, och inte diskussioner och spekulationer om vad saktfärdigheten beror på.

Å andra sidan kanske Bildt inte känner sig så lockad av att diskutera strategins innehåll och frågan om Tchad-insatsen på samma gång. I alla fall om det gamla kravet från allianspartierna finns med i skrivelsen, om att man skall koncentrera insatserna och inte vara lite här och där i korta nedslag.

Den stora förseningen till Tchad måste föranleda en diskussion. Hur rimligt är det att åka till Tchad och sedan i stort sett vända på klacken och åka hem? Det är dyrt att transportera sig (insatsen beräknas till 379 miljoner kr). Nuvarande riksdagsmandat för insatsen sträcker sig till månadsskiftet maj – juni. Det är bara Sverige som har anmält sig för enbart ett halvår.

Snart vankas också vårbudgeten. Till dess skall genomförandegruppen ha sagt sitt, försvarsministern (finansministern) skall ha bestämt om Försvarsmakten skall få flytta över pengar från materiel- till driftsbudget och -hävdar jag- det skall vara klart i någon form hur det blir med uppgraderingen av JAS till ”Super JAS”.

I vårbudgeten kan också frågan om ett svenskt deltagande i NRF (NATO:s snabbinsatsstyrka) tas upp. Det rör på sig i Finland och det skulle förvåna mig om inte hela grejen är väldigt lockande för Carl Bildt inför NATO-toppmötet i Bukarest senare i vår. Han vill nog gärna deklarera ett svenskt deltagande då. Förberett är det ju också, sånär som för vilka pengar som skall avdelas till detta (därav att kostnaderna kan komma att aviseras i vårbudgeten).

Bakgrunden är att Försvarsdepartementet i en anmodan den 21 december 2006 gav Försvarsmakten i uppgift att analysera möjliga styrkebidrag till NRF. Försvarsmakten skulle redovisa myndighetens uppfattning om möjliga svenska styrkebidrag till NRF samt under vilka tidsperioder dessa skulle kunna erbjudas. Försvarsmakten skulle även redogöra för de kostnadskonsekvenser föreslagna styrkebidrag får.

I en underbilaga till Försvarmaktens budgetunderlag för 2008 svarar försvaret på denna anmodan. Det av Försvarsmaktens redovisade underlaget, som är processat tillsammans med försvarsdepartementet, visar ett antal möjliga svenska styrkebidrag där några eller något kan anmälas till NRF. Försvarsmakten anmäler att det, utifrån nuvarande planering, finns möjlighet att anmäla marin- och flygvapenförband. Det finns i nuvarande insatsplanering för tidsperioden 2008-2010 inget ekonomiskt utrymme för insatser inom ramen för NRF. Inga pengar är således ännu avsatta till ett svenskt deltagande. Man resonerar väldigt löst om kostnaderna i underlaget, bl.a. kommer det generera kostnader att ha personal med så hög beredskap.

Det enda parti som fram till nu aktivt har drivit svenskt deltagande I NRF är folkpartiet. I oktober 2005 motionerade fp i riksdagen, de bl.a. skriver:

”Ett annat viktigt steg i ett närmande till NATO kunde bli deltagande i alliansens snabbinsatsstyrka, NATO Response Force (NRF).” Den 28 mars 2006 avslogs motionen i riksdagen (2005/06:UU18).

Försvarsministern sade såhär i januari, vid Rikskonferensen i Sälen:

”Nato öppnar för supplementära bidrag från partnerländer till snabbinsatsstyrkan (NRF). Vi hoppas kunna ta ställning i NRF-frågan under våren, gärna inför Bukarest. Gärna tillsammans med Finland”.

Tänk om han hade sagt såhär istället:

”Vi hoppas kunna ta ställning till NRF-frågan under våren, gärna inför Bukarest, tillsammans med riksdagens partier”.

Värstafallsscenariet nu -utifrån den vilja till så politiskt breda lösningar som möjligt i försvars- och säkerhetspolitiska frågor- är att försvarsberedningens pågående arbete med sin rapport om Försvarsmaktens inriktning m.m. i juni, blir än mer kringskuren vad gäller handlingsfrihet.

Om Försvarsmakten inte får flytta över pengarna mellan anslagen (och det blir totalt kaos). När genomförandegruppen tar hand om all från materielfrågor till rationaliseringsfrågor. Om det blir ett beslut om att uppgradera JAS (ännu en gång). När direktiven till utredningen om frivilligorganisationerna inte finns att läsa ens efter beslutet är fattat, pliktutredningen precis har börjat arbeta och strategin för internationella insatser läggs utan inflytande av oppositionen. Om det till dessa faktorer, vars slutsatser och ingångsvärden i de flesta fall är helt utom räckhåll för oppositionen och -vågar jag påstå- inte sällan också för allianspartierna, om det till detta skall adderas ett färdigt ställningstagande till NRF, med den inriktning och de nya friska pengar det medför, ja då kommer det bli uppförsbacke i beredningen.

Men, politik är att vilja och man skall aldrig ge upp. Det är ju helt enkelt så döviktigt att det blir ett bra inriktningsbeslut för försvaret nu, inom en lång rad områden. Det skall dessutom kunna överleva valet 2010. Därav behovet av att, som sossarna säger, alla skall med…

Allt annat blir dyrt. Och fel.

Somliga går med….

Under rubriken ”Styrkor plundras på utrustning” skriver SvD idag om att Försvarsmakten saknar kängor, ökenuniformer, fordon och radiomateriel till den EU-styrka som ska sändas till Tchad efter årsskiftet. Andra styrkor, som Nordic Battle Group plundras därför på utrustning.

Mikael Holmström skriver:
”Trots en materielbudget på 17 miljarder kronor i år saknas grundläggande utrustning när förband ur det nya insatsförsvaret ska sändas ut.”

Å enda sidan kan man inte förvänta sig att Försvarsmakten alltid skall ha all tänkbar utrustning i ladorna, för alla situationer, uppdrag och förhållanden. Det skulle inte vara rimligt och det är heller inte möjligt.

Å andra sidan tror jag det är många som blir förvånade, som har hört att materielbudget och organisation är anpassad för ett ”insatt insatsförsvar” med interantionell krishantering som främsta uppgift. Det är klart att människor reagerar när de vet att materielbudgeten omfattar 17 miljarder kronor och att man inte kan plocka fram kängor så att det räcker för 170 man som skall åka till Tchad.

Det funkar ju inte riktigt så att det finns ett ”Just In Time” system för försvarsmateriel. Situationen förbättras inte heller av att både Försvarets materielverk och de delar av Försvarsmakten som skall serva utlandsstyrkan i alla lägen, har svarat upp mot insatsförsvarets (snabba) behov i detta avseende. Men det är inget nytt. Det är, som jag tidigare påpekat, något som redan Ulf Henricsson hade problem med för BA01 och som många bataljonschefer har upplevt efter honom.

SvD skriver att det nu blir fråga om ”omfördelning”, dvs. att bland annat uniformer plockas från NBG och går till Tchad-styrkan. Det riskerar naturligtvis att bli problem om NBG får (ytterligare) materiella förseningar inför beredskapsperioden 1 januari 2008. I synnerhet är det problem om man ”omfördelar” sådant som behövs för NBG:s övningsverksamhet. Men om det bara är uniformer och kängor det handlar om och man får hem prylar innan beredskapsperioden, så bör det gå att öva i annat och rädda situationen.

Uppdatering: SvD följer upp idag med en
ny artikel om materielproblemen.

Till Afrika, men inte med NBG

Igår fattade säkerhetsrådet beslut om resolution 1778 om FN-operationen i Tchad och Centralafrikanska Republiken, med en begäran till EU att hjälpa till med en militär del.

Carl Bildt skriver från New York på sin blogg att resolution 1778 är ett nytt steg i samarbetet mellan FN och EU: ”Vi har europeiska möjligheter till snabba och robusta insatser för att stödja FN-insatser som är både bredare och mer långsiktiga, men som annars knappast skulle vara möjlig. (…) På morgonmötet diskuterades kort de möjligheter som finns för olika länder att vara med i denna EU-operation. Att vi i Sverige överväger ett bidrag är rätt självklart mot bakgrund av operationens karaktär – en begäran från FN till EU om att hjälpa till med att skydda utsatta människor.”

Försvarsmakten informerar om att Sverige kan komma att bidra med två förband i Darfur efter årsskiftet. Regeringen har gett Försvarsmakten i uppdrag att planera för insatser både i Sudan och i grannlandet Tchad.

”Sedan tidigare förbereder Försvarsmakten för en eventuell insats i Sudan tillsammans med Norge. Det rör sig om ett norsk-svenskt ingenjörförband, där Sverige under tolv månader ska bidra med omkring 155 personer för att bland annat bygga vägar och förläggningar i den krigshärjade Darfurregionen.”

Försvarsmakten skriver att man tidigare i veckan fick direktiv av regeringen att också påbörja planering och förberedelser för en eventuell ytterligare insats i Darfur, denna gång i Sudans grannland Tchad.

– Det rör sig om omkring 200 personer, ett skyttekompani ur internationella amfibiestyrkan, ett av våra beredskapsförband, säger Joachim Isacsson vid Högkvarterets insatsstab. Om det blir aktuellt skulle soldaterna få till uppgift att skapa säkerhet för den humanitära verksamheten, skydda flyktingar och skapa förutsättningar för FN-polisen att verka i området.

Försvarsmakten fortsätter:

”Tchadinsatsen är ett EU-initiativ, och syftet är att bädda för den FN-insats som är tänkt att ta över i området efter tolv månader. EU-styrkan kommer dock redan från början att arbeta i nära samverkan med FN i insatsområdet. (…) Rekrytering och utbildning av personal till de båda planerade insatserna har redan inletts, för att trupperna ska kunna vara på plats efter årsskiftet.”

Enligt DN har Frankrike försökt övertala Sverige att ta hand om befälet över fredsstyrkan, men några sådana resurser finns inte.

DN tar upp den självklara frågan om rollen i allt detta för den Nordiska stridsgruppen (NBG), som ju står i beredskap från den 1 januari 2008. Försvarsmakten ansåg att Tchad var ett lämpligt mål för NBG, men det har regeringen sagt nej till, skriver DN. Jag har tagit upp frågan i ett tidigare inlägg, apropå att Finland räknade med en NBG-insats i området. Jag undrar stilla hur Försvarsmakten och regeringen skall få ihop det hela, om det blir aktuellt med en insats också för NBG, inom ramen för en begränsad ekonomi och begränsade personella resurser? Jag funderar också på hur våra samarbetsländer inom NBG hanterades under detta beslutsfattande; var det en gemensam uppfattning?

DN igen: ”Problem som att få materielen till Tchad och att få logistiken inne i landet att fungera återstår att lösa. Att samtidigt rekrytera folk till Sudan, Tchad och NBG är ytterligare en utmaning.” Jo, precis.

Den strategi för internationella insatser som regeringen aviserade redan före valet, har fortfarande inte lagts på riksdagens bord. Det hade naturligtvis varit en styrka om riksdagen hade behandlat strategin innan dess att man fattade beslut om de aktuella insatserna. För att insatserna ska bli av krävs först beslut i riksdagen, det lär således bli riksdagsbehandling av frågan i närtid. Efter det, någon gång, blir det väl en behandling av strategin också.

Men mest av allt just nu undrar jag hur NBG-personerna i Försvarsmakten ser på händelseutvecklingen. Och hur (om!?) det sker någon gemensam planering mellan civila och militära aktörer. För om vi har lärt oss något av de senaste kriserna i världen, så är det ju att samverkan mellan militära planerare samt operativ personal och civila krafter måste till både inför, under och efter insatsen. Annars begår man många misstag, på civilbefolkningens bekostnad, och tar en både lång och dyr omväg.

Finland väljer Tchad med NBG framför Darfur

Idag skriver Helsingin Sanomat att Finland har givit ett negativt besked till FN om möjligheten att bidra till en insats i Darfur, med hänvisning till att Finland kan komma att ingå i en NBG-insats i Tchad.

”Finland is giving a negative response to an enquiry from the United Nations on the possible participation of Finnish forces in an extensive UN peacekeeping operation in the Darfur region of Sudan. Civil servant sources also told Helsingin Sanomat on Monday that Finland is considering the possibility of taking part in crisis management in neighbouring Chad as part of a European Union battle group under Swedish command.”

”There has been serious discussion on the possible deployment of Finnish and other Nordic forces in other parts of Africa, including neighbouring Chad. The EU foreign ministers decided on July 23rd to begin planning for a crisis management operation for Chad involving 3,000 soldiers. This would be the largest EU input into military crisis management. Helsingin Sanomat has learned that France was asking Sweden in early July about the possibility to use resources of the Nordic battle group in Chad in EU operations led by France.”
”The total strength of the Nordic Battle Group (NBG) is 2,434 soldiers, of whom 221 are Finns. The countries in the battle group – Sweden, Finland, Norway, Estonia, and Ireland – have discussed the matter, but no decision have been made, say civil servants.”

There are contradictory reports on the willingness of the Nordic Countries to join the operation. According to sources in Stockholm, the countries are hesitant, and have more or less buried the idea. An alternative would be a separate Swedish-Norwegian unit of engineers, says one informed source. According to Finnish sources, decisions on a Chad operation can be expected when the European summer holiday ends in September. Swedish Foreign Minister Carl Bildt did not want to comment on the situation on Monday. In July, Bildt welcomed the EU decision on sending forces to Chad, but would not say if Sweden would participate.

Sweden is under great pressure to find a deployment linked with Darfur during the six months that it is in charge of the NBG, says Lieutenant-Colonel Mika Kerttunen of the Finnish National Defence College. However, the decision is not exclusively Sweden’s. The missions of the battle groups are to be decided by the EU member states together.”

Motstridiga rapporter? Begravt idén?

Om Finland har stoppat ett möjligt bidrag till Darfur, med det uttalade motivet att man nog åker till Tchad med NBG istället, lär det ju i alla fall betyda att man i Finland planerar för en NBG-insats i Tchad. Och om man skall åka bör det vara ganska klart med klarsignalen till planeringen i huvudstäderna vid det här laget. I alla fall om man tänker sig att vara på plats i närheten av 1 januari 2008 (då beredskapsperioden inleds). Eller så kommer man enligt god tradition anlända ”fashionably late”. Det är bara det att det inte är så ”fashionably” att vara ”late” i de här sammanhangen…
Foto: Diana Janse. Carl Bildt i Tchad.