Nystart

När jag startade försvarsbloggen för många år sedan var det en annan offentlighet kring försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Sedan dess har ett antal mycket kvalificerade och läsvärda försvarsbloggare sett dagens ljus (ingen nämnd, ingen glömd). Vidare har Försvarsmakten lyft på förlåten genom en rad initiativ på sin egen sajt och en aktiv kommunikation på andras plattformar. Generaldirektörer i sektorn twittrar aktivt och generaler likaså. Johan Wiktorin utbildar pedagogiskt på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg och på Newsmill lever och frodas försvarsdebatten – ja den generösa länkekonomin blomstrar helt enkelt i Försvarssverige! Så vad kan jag bidra med i denna miljö? Expertkunskaperna vad gäller system har många av bloggarna på en helt annan nivå än vad jag har och jag har inte tillgång till samma insynsmöjlighet som under åren i riksdagens försvarsutskott och Försvarsberedningen. Min ambition har under de senaste åren varit att debattera försvars- och säkerhetspolitik genom att dra nytta av mina tidigare erfarenheter samt det faktum att jag nuförtiden inte har någon egen roll i systemet och därmed tittar på det snett från sidan. Eller från läktaren, vilket är ett annat sätt att uttrycka det, särskilt om man har en roll mitt i det och många gånger helt rättvist konstaterar att det är mycket lättare att sitta utanför och förnumstigt peka in. Min övertygelse är dock att vi blir klokare tillsammans och att landet mår bra av en frimodig och öppen debatt. Jag öppnar bloggen igen och kommer fokusera på försvarspolitiken i vid mening och bidra med ömsom genomarbetade analyser, ömsom korta kommentarer kring det jag finner intressant i politikområdet. Det är på många sätt avgörande år vi står inför och det kommer inte precis saknas frågetecken att räta ut. Så tänker jag. Välkommen!

Rikskonferensens dag II

Dag två i Sälen inleddes av statsministern. Besvärande eller befriande nog (välj själv) höll jag med om det mesta, sånär som slängiga påståenden om att svensk politik förr var att skriva pressmeddelanden om något hände i världen istället för att agera, som nu. För där glömde han visst både Sveriges långa historia av deltagande i FN-insatser och det aktiva internationella arbete som har gjorts utan uniform och inom andra områden minst lika viktiga för fred och säkerhet.

En annan sak jag vänder mig emot är det skrotade målet om 2000 personer insatta i internationella insatser (som för övrigt var ett av alliansregeringens vallöften). Jag kan förstå att man vill visa på att andra insatser än markförband ger god effekt, t.ex. insatsen i den EU-ledda marina styrkan Eunavfor som med FN-mandat opererar i Adenviken utanför Somalia. Men om man överger 2000-målet menar jag att det är drivande för hur man sedan utformar systemet, till nackdel för den vikt internationella insatser får i planeringen. Till detta kommer risken för att ”produktplacering” går före operativa krav, nämligen att de insatser Sverige deltar i styrs av vilka plattformar man vill visa upp och göra ”battle proven” (t.ex. JAS Gripen i Afghanistan).

Det mest anmärkningsvärda i Reinfeldts framträdande var med vilken lätthet han viftade bort Folkpartiets Brännpunktartikel och framför allt den hotbildsanalys av Ryssland som den och andra uttalanden speglar.

Min enkla slutsats är att det inte anses mödan värt från Moderaternas sida att ta upp kampen om de gamla försvarsväljarna med Folkpartiet. Man anser förmodligen att slaget om dessa väljare redan är förlorat, att de satt löst redan efter Björklunds förra Sälenutspel och att de nu har övergivit (M) för gott. Och de är ju inte så många heller. Dessutom vill man förmodligen inte ge kritikerna av Borgs besparingslinje -med efterföljande avhopp av försvarsminister Odenberg – rätt.

Statsministern sade att det borde kunna finnas en bred enighet inom försvars- och säkerhetspolitiken. Vän av ordning måste då ställa sig frågan varför den moderatledda regeringen har lagt Försvarsberedningen i malpåse?

Sammanfattningsvis kan man kanske säga att det var mer Afghanistan är Ryssland i Reinfeldts tal. Talet finns inte att tillgå i skriftlig form, men man kan titta på det här.

Jag var rädd för att nästa talare, oppositionsledare Mona Sahlin, skulle ge sig in i matchen med Folkpartiet om territorialförsvars-försvararna. Hon höll sig dock mestadels på rätt sida, även om det stundom var en balansakt i närområdesanalysen. Hon talade mer om Ryssland än Reinfeldt vilket måste fått en och annan att skruva besvärat på sig i bänkraderna.

Sahlin presenterade fyra fundament på vilka den rödgröna utrikes- och säkerhetspolitiken vilar:

  • Militär alliansfrihet.
  • Ökat Nordiskt samarbete samt ökat fokus på Östersjön
  • Stärkt EU-samarbete och
  • ett stärkt FN.

Det dokument som Sahlin, Ohly och Eriksson presenterade vid den efterföljande pressträffen finns att läsa här. Jag skulle framför allt på plussidan vilja lyfta avsnitten om konfliktförebyggande, nedrustning, ökat deltagande i FN-ledda insatser, kvinnor i konflikter och översyn av vapenexporten.

(Och apropå gender är detta en text som alla verkligen bör läsa, i synnerhet de som fortfarande ler lite besvärat när det kommer på tal i säkerhetspolitiska sammanhang).

När det gäller försvarspolitiken är det inget heltäckande förslag, ingen genomarbetad helhetslösning (vilket upprör försvarsminister Sten Tolgfors). Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg, men somligt kanske kan vara värt att upprepa:

Alliansen hade ingen bred och detaljrik överenskommelse om försvaret inför valet 2006, vilket var och en kan gå till arkiven och granska eller så nöjer man sig med att läsa vad Tolgfors själv skrev på DN-debatt i september 2009, nämligen att ”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”

Som jag tolkar det är den största gröna kompromissen, som sedan får följdkonsekvenser i delområden, skrivningen om att ”de nationella behoven ska utgöra grunden för prioritering och utveckling av förmågor”. Vårt perspektiv har, tillsammans med Folkpartiet innan deras omsvängning, varit att det militära försvaret ska formas ”utifrån och in”. Skrivningarna om materiel- och personalförsörjningen hade också sett annorlunda ut om enbart (MP) hade fått bestämma.

Min personliga uppfattning är att den utredning om personalförsörjningen som de rödgröna vill göra ett år efter valet kan bli problematisk. Juli 2011 finns det ännu inte så mycket att utreda., det lär det finnas först kring 2012, när det nya systemet börjar tillämpas i stor skala. Bättre hade kanske varit att säga att man vill riva upp det beslut som säger att vi går in i det nya systemet 1 juli 2010, eftersom inte mycket lär ha hänt de få månader som återstår till valet. Alla vet att regeringens plan för genomförandet av det nya systemet inte håller, och de som inte vet det blundar helt enkelt för fakta.

Jag är verkligen för ett frivilligt system, bäst att betona det, men det är bättre att vi har ett system som vi vet vad det kostar och som vi har författningar och kollektivavtal för, istället för att gå in i ett system innan dess att utredningen om alla legala villkor etc. är färdig – vilket den enligt nuvarande ordning är ungefär ett halvår efter ikraftträdandet. Först då vet vi vad det kan kosta. Efter det ska som bekant utredningen remissbehandlas och det ska skrivas lagrådsremisser och… ja det är kort sagt bättre att göra saker och ting i rätt ordning.

Socialdemokraterna har fått röra på sig framför allt i personalförsörjningsfrågan (frivillighet i grunden) samt när det gäller vapenexporten. Vänstern har rört sig på många områden, speciellt vad gäller EU-samarbetet och när det gäller samarbetet med Nato, utom inom ett: Insatsen i Afghanistan.

Ohly hann knappt in på Högfjällshotellet innan han sade att attacken visar att den internationella närvaron förvärrar läget och att vi ska inleda ett tillbakadragande. Det speglar ju verkligen en fundamental skilland i hur man ser på saker och ting i den här världen, om man tycker att dagens talibanattack är ett slags bevis – eller i varje fall ett argument – för att Sverige ska ta hem sitt militära bidrag till FN-mandaterade Isaf, eller om man drar slutsatsen att man verkligen måste vara kvar eftersom säkerhetsläget är som det är.

Jag tror den största utmaningen för de rödgröna är att fortsätta forma och formulera sitt samarbete inom försvars- och utrikespolitiken på ett sätt som syftar framåt, att man inom vissa områden väljer en annan väg än borgerligheten men att den leder framåt, så att bilden (och politiken) inte blir att man går tillbaka på samma väg som man tidigare slagit in på.

Nästa programpunkt handlade om politiken efter valet, där Peter Eriksson (MP), Urban Ahlin (S), Lars Ohly (V), Birgitta Ohlsson (FP) och Göran Lennmarker (M) deltog och som man kan titta på i efterhand. Och sådant är ju alltid högst subjektivt, men jag tycker Peter Eriksson (MP) och Göran Lennmarker (M) var väldigt bra. Eriksson betonade välbehövligt att världen faktiskt ser helt annorlunda ut idag, och framför allt i morgon, på temat att gårdagens lösningar inte kan hantera dagens utmaningar.

Under senare delen av eftermiddagen diskuterades Afghanistan och försvarsindustrifrågor. Dessa programpunkter får jag återkomma till vid tillfälle men tills dess rekommenderar jag särskilt Öv. Olof Grananders (C FS17) tal.

På Expressens ledarsida är Anna Dahlberg besviken. Wiseman skriver om dagen här, liksom Mark Klamberg. SvD sammanfattar liksom DN.

Rikskonferensens dag I

Sista dansen har förmodligen tonat ut på Sälens Högfjällshotell och det är dags att summera.

Försvarsminister Sten Tolgfors inledde konferensen med ett tal som var relativt befriat från skyttegravskrig gentemot oppositionen (vilket jag befarade igår). Det var kort sagt mer försvarsminister än oppositionspolitiker mot oppositionen vi såg idag. Välkommet!

Innehållsmässigt ville Tolgfors ge bilden av att regeringen har uträttat mycket och att det går som på räls. Försvarsministern sade också att

”Försvarspolitiken tillförs ett nytt närområdesperspektiv. Dimensioneringen och inriktningen av det svenska försvaret har och kommer att ha en tydlig Östersjöprofil.”

Frågan är vad detta betyder i praktiken, förutom militärt materiel på Gotland, beväpnade korvetter och en ny ubåtsgeneration (får man förmoda)? Och var tog Arktis vägen?

ÖB, Sverker Göranson var inte lika glättig. I sitt tal var han noga med att understryka de utmaningar som ligger framför Försvarsmakten och för försvarspolitiken. Han nämnde de förutsättningar som FM har listat i sina budgetunderlag, för att den ekonomi man har räknat på ska kunna hållas i balans (bl.a. grundorganisatoriska förändringar efter 2010 och en lång rad villkor för att personalförsörjningssystemet ska fungera). Till detta kommer naturligtvis de ekonomiska förutsättningarna:

”Det överskott som vi fick under 2009 ingick i planen för att skapa utrymme för delar av reformen under de kommande åren. En långsiktig ekonomisk stabilitet, samt ekonomiska ramar med realt oförändrade anslag, är nödvändiga för att genomföra det jag nu talar om.”

Efter minister och överbefälhavare kommenterade Claes Arvidsson, ledarskribent, Svenska Dagbladet Anna Dahlberg, politisk redaktör, Expressen och Lars Fresker, förbundsordförande, Officersförbundet talen. Det bestående minnet av den debatten är att Anna Dahlberg så tydligt beklagar den reträtt som Claes Arvidsson välkomnar. Det gjorde hon för övrigt även i en ledare idag där undertecknad omnämns tillsammans med Håkan Juholt (S).

Mot slutet av dagen diskuterades solidaritetsförklaringen först av Sten Tolgfors och sedan genom ett scenario som Bo Hugemark, hedersordförande, Svenska Atlantkommittén och Johan Tunberger, försvarsdebattör, målade upp. Panelen bestod av Urban Ahlin (S), vice ordförande, utrikesutskottet, Staffan Danielsson (C), ledamot, försvarsutskottet, Karin Enström (M), ledamot försvarsutskottet, ordförande försvarsberedningen och Peter Rådberg (MP), ledamot, försvarsutskottet.

Som vanligt vid dylika övningar fastnade man en hel del i diskussioner om själva scenariot och hur realistiskt det är – eller inte. Det gäller att deltagarna både är beredda att vara med och ”leka” och att de känner sig bekväma när de är ute på gungfly där ingen partibok i världen är till hjälp. De efterföljande diskussionen var mer intressant, tycker jag.

PS I: Frågan om Nato contingency plans för Estland, Lettland och Litauen kom upp i diskussionen kring solidaritetsförklaringen. Jag rekommenderar följande artikel och tycker följande stycke är särskilt intressant:

”Formal approval is still pending and the countries concerned have been urged to keep it under wraps. But sources close to the talks say the deal is done: the Baltic states will get their plans, probably approved by NATO’s military side rather than its political wing. They will be presented as an annex to existing plans regarding Poland, but with an added regional dimension. That leaves room for Sweden and Finland (not members of the alliance but increasingly close to it) to take a role in the planning too. A big bilateral American exercise already planned for the Baltic this summer is likely to widen to include other countries.”

PS II: För alla som vill eller måste följa konferensen på distans rekommenderas följande:

På Twitter används hashtag #FoF. Mark Klamberg bloggar från konferensen här. Anna Ek, Svenska freds ordförande, bloggar. Folk och Försvar webbsänder alltihop här och i efterhand kan man ta del av konferensen här. Wiseman utlovar också blogginlägg (och om själva Wiseman’s Wisdoms kan man läsa här). Försvarsmaktens konferensdeltagare kommenterar konferensen här.

På förekommen anledning



Den här bloggen vilar egentligen i frid och förklaringen till det finns att läsa i tidigare inlägg.

Men, this is a must-write situation.

På söndag inleds årets upplaga av Folk och Försvars Rikskonferens och det är tur att det finns webbutsändningar, bra att jag kan bearbeta intrycken genom att skriva och smidigt att jag har en gammal Försvarsblogg som ligger här, redo att flyta upp till ytan för en stunds aktivitet.

Men det är inte Rikskonferensen som är den utlösande faktorn till att jag tillfälligt återuppväcker Försvarsbloggen. Man skulle kunna tro att det var Folkpartiets utspel på Brännpunkt här om dagen, eller det faktum att detta utspel befinner sig något solsystem eller så från det beslut regeringen (inklusive Folkpartiet får man förmoda) fattade samma dag om inriktning för försvaret och som omfattande samma tidsperiod som artikeln. Men det är det alltså inte. Det som verkligen triggade igång mig var försvarsminister Sten Tolgfors blogginlägg idag.

Jag förstår att Sten Tolgfors vill flytta fokus från regeringspartiernas inre konvulsioner, som han för övrigt beskriver bäst själv, till oppositionen. Man kan ta i från tårna, det är ju valår och allt, men att lägga krokben för sig själv är ju lite misslyckat. Försvarsministern utgår från uppgifter i ett TT-telegram om att de tre oppositionspartierna ska ”presentera en gemensam försvarspolitik, under Folk och Försvars Sälenkonferens” och gläder sig mycket över detta eftersom ”Regeringen är nu ensam om en genomarbetad, preciserad, finansierad och genomförbar försvarspolitisk linje.”

Det räcker att säga personalförsörjningssystemet för att sänka detta påstående. Det nya personalförsörjningssystemet ska intas 1 juli 2010. Men ingen vet vad det kommer att kosta, vilka författningsändringar som ska till, hur det ser ut med kollektivavtal till personalkategorierna etc. Den personalförsörjningsproposition som väntas läggas till våren kommer inte att ge svar på allt detta. Det beror på att regeringen relativt nyligen tillsatte en särskild utredare som ska se över och föreslå de åtgärder som behövs för att kunna anpassa Försvarsmaktens personalförsörjning till myndighetens nya uppgifter och behov.

Utredaren ska klarlägga i vilka avseenden de olika delarna i uppdraget kan uppnås genom olika åtgärder såsom t.ex. författningsreglering eller kollektivavtal. I den mån utredaren ser behov av författningsreglering ska detta redovisas och förslag till nödvändig författningsreglering lämnas. Uppdraget ska redovisas senast den 1 december 2010. Läs det igen: December 2010. Därefter är det remissbehandling, lagrådsremisser… Initierade bedömare menar att ramverket inte kommer att vara på plats förrän 2012.

Så var det med den genomarbetade, preciserade, finansierade och genomförbara försvarspolitiska linjen.

Men det som verkligen är uppseendeväckande är följande stycken:

”Anmärkningsvärt är att Socialdemokraterna inte heller som enskilt parti i riksdagen haft något detaljerat budgetalternativ för försvaret. De har inte redovisat någon uppfattning om insatsorganisationens storlek eller om hur stort hemvärnet skall vara, än mindre har de lagt fram en preciserad syn på dimensionering av Försvarets förmågor. De har inte offentliggjort några ekonomiska beräkningar av sina förslag eller någon konkretisering av hur de miljardnedskärningar de föreslår skall tas ut. (…) Eftersom de tre oppositionspartiernas ledare kommer till Sälen så utgår jag från att de skall redovisa en fullständig överenskommelse i detalj. Det är en självklarhet att stora partier som socialdemokraterna och oppositionen som samarbete behöver ha en fullständig försvarspolitik. Då kan sakdebatten om innehållet börja.”

För det första väljer Sten Tolgfors – helt i enlighet med sitt agerande alltsedan Försvarsberedningen lades i malpåse efter sin senaste rapport

sommaren 2008 – att gå till fullskalig attack mot oppositionen. Det är slut på försök till samarbete och överenskommelser över blockgränserna inom försvars- och säkerhetspolitiken. Jag tror att just detta har varit en bidragande orsak till dagens hela havet stormar-situation inom försvarspolitiken. Det kan naturligtvis vara kortsiktigt kul att puckla på varandra och ha som främsta mål att hitta svaga länkar hos andra, men i det långa perspektivet tror jag det är förödande för både försvarspolitiken, verksamheten och trovärdigheten.

Jag menar inte att man ska lägga locket på och upphöra med granskning och debatt partierna emellan, tvärtom. Men en försvarsminister bör kanske ha någon annan främsta drivkraft än att tvinga oppositionen så långt bort från sig själv som det bara är möjligt.

För det andra är Tolgfors rop på en i alla detaljer fullständig överenskommelse lite… historielöst. Det kan ju tyckas hedrande att ministern hyser större tilltro till oppositionens förmåga att skriva ihop sig inför valet än vad man själv inom Alliansen lyckades med 2006. Tolgfors försök att blåsa upp förväntningarna på en detaljrik överenskommelse faller ganska platt, jag tror nämligen det är för många av oss som kommer ihåg hur det begav sig. Nämligen så att man inte hade något gemensamt detaljrikt och genomarbetat alternativ! Och vad gäller motioner i riksdagen är det fritt fram för var och en att läsa moderata försvarsmotioner före valet 2006 och leta efter något ”detaljerat budgetalternativ för försvaret”.

Det kan också vara värt att dra sig till minnes vad försvarsminister Tolgfors skrev på DN-debatt i september 2009, nämligen att ”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”

Lördagen har övergått i söndag och om några timmar kliver Sten Tolgfors upp på scenen i Sälen. Det är åtta månader kvar till valdagen. Han bör fundera lite över hur han vill bli ihågkommen som försvarsminister. Blir det som han som höll ihop försvarspolitiken och odlade långsiktiga överenskommelser, eller han som var duktig på sosse-bashing? Det är lite bråttom men jag hoppas på det förstnämnda.

Jag tycker ju att Sten Tolgfors egentligen är så mycket bättre än vad han är just nu.



För den specialintresserade:

I vanliga fall bloggar jag på Världens blogg tillsammans med de eminenta personerna Karin Strandås och Jesper Bengtsson och vi skriver om utrikes- och säkerhetspolitik.

Och twittrar, det gör jag här och det verkar som om hashtag för Rikskonferensen 2010 kommer att vara #FoF.

En ny fas i livet

Det här är inget enkelt inlägg att skriva. Jag sitter med en blandad känsla av vemod och spänning inför en ny fas i livet.

Idag begär jag att få bli entledigad från Försvarsberedningen och mitt försvarspolitiska engagemang ska uppgå i något annat. Oklart vad ännu så länge.


Jag har ägnat mig åt försvarspolitik på riksnivå sedan 1994, då jag blev invald i riksdagen och valde Försvarsutskottet som mitt ansvarsområde. Det är ett val som jag aldrig har ångrat. Tvärt om. Men det väckte lite uppseende och jag fick ofta frågan varför i jösse namn… Det ansågs inte vara ett naturligt val för en 22-årig miljöpartist (som dessutom var kvinna).

Med viss skräck gick jag till det första utskottssammanträdet, där jag visste att en äldre moderat herre vid man Arne Andersson höll i klubban. Mina fördomar kom på skam, kanske även hans om han nu hade några. Vi fann varandra och jag kom att respektera Arne djupt. Ett oerhört professionellt utskottskansli och en rad kompetenta och generösa ledamöter gjorde att jag snabbt förstod att jag hade dragit riksdagens vinstlott. Jag stortrivdes och gav mig sjutton på att motverka alla eventuella fördomar genom att se till att vara bäst påläst i alla lägen. Jag ägnade mycket tid åt att läsa in mig, åka runt och besöka verksamheten i alla Sveriges hörn (minns att detta var i mitten på 90-talet!) och diskutera med officerare och frivilliga, soldater och försvars- och säkerhetspolitiska tänkare av alla de slag.

1995 drog Thage G. Peterson igång Försvarsberedningen. Jag valdes att representera miljöpartiet och det har jag gjort sedan dess. Det är 14 år i år. Försvarsberedningen är ett unikum i svensk politik, ja i svensk statsförvaltning. Jag gör inte beredningen rättvisa med mindre än en mer djuplodad betraktelse som jag får avlägga i sinom tid.

Låt mig bara säga att det har varit en ynnest att få vara ledamot i beredningen. Att få delta i en så remarkabel omställningsprocess (både i verksamhet, inriktning och idé) som har skett från 1995, när murens fall och kalla krigets slut började sätta avtryck i försvarspolitiken, till en internationell inriktning som i sin tur genom en pendelrörelse har lett tillbaka till ett ökat territoriellt fokus – det är inget annat än ett äventyr att ha varit med om.

Beredningen skulle inte heller ha fungerat som den har gjort utan sina ledamöter och sina sekretariat eller experter och sakkunniga. Jag vågar inte börja skriva om alla som verkligen förtjänar att omnämnas här. Då kan jag inte sluta. Jag får återkomma till även detta i särskild ordning. För att inte tala om alla minnesvärda förhandlingar, resor, hotellsprängningar och på olika sätt avgörande händelser i beredningens historia. Nej jag måste hejda mig, det rullar upp en film framför mina ögon.

Och vad viktigare är, Försvarsberedningen har spelat en avgörande roll i svensk försvarspolitik. Min starka förhoppning är att den får fortsätta spela den rollen. För om inte beredningen får uppdrag och mandat att tänka nytt, stort och förhoppningsvis rätt, vem ska då göra det i en kontext där riksdagens majoritet kan formas, där de politiska partierna ges möjlighet att påverka och påverkas och där ansvarstagandet både kan och bör vara större och längre än en mandatperiod?

När jag lämnade riksdagen 1998 för studier och yrkesarbete som PR-konsult med inriktning miljökommunikation gick det ganska bra att förena uppdraget med min övriga tillvaro. Jag fick barn (som var med på sammanträdena tills dess att de var alldeles för rörliga och högljudda och inte längre beroende av mig för mat!). Först Andreas 2001 och sedan Anton 2003. Det var bara längre resor jag inte följde med på under denna tid. Jag vill i det sammanhanget sända en tacksamhetens tanke till alla de i beredningen som gjorde det möjligt att förena arbetet med små barn. Huvudsekreterare Michael Mohr gjorde t.ex. en minnesvärd insats när han tog en missnöjd Andreas på axeln och travade runt med honom när beredningen höll presskonferens.

2005 blev jag politiskt sakkunnig vid försvarsdepartementet. Det var en fantastiskt lärorik och rolig tid. Efter valet 2006 var det regeringsskifte och jag, som hade flyttat från Stockholm med familjen och startat egen verksamhet, kunde inte riktigt släppa försvarspolitiken. Beredningen hade jag ju kvar, men även övrig tid tenderade att läggas på försvars- och säkerhetspolitik. Jag startade denna blogg. Jag lade näsan i blöt överallt. Tackar sällan nej till att hålla föredrag eller delta i debatter.

Sedan hösten 2007 har det blivit mer och mer ohållbart. Hur kul är det att tänka på pensionspoäng, jaga uppdrag och tänka förnuftigt kring sin egen situation när det är så väldigt roligt och intressant med försvars- och säkerhetspolitik! Många har trott att jag har arbetat politiskt på heltid och jag har då fått upplysa om att jag är försvarspolitiker på ideell basis (sånär som på arvodet för beredningsuppdraget om 1200 kr/mån brutto). Då och då har frågan om huruvida partiet ska kunna ge mig lite ersättning för verksamheten dykt upp, men det har hela tiden runnit ut i sanden. Det är mitt eget fel.

Till slut kom jag nu till en punkt när det blev nödvändigt att ta konsekvenserna av situationen. Jag måste helt enkelt ägna mig åt något som jag kan brinna för och som jag kan leva på, på samma gång. Det återstår som sagt att se vad detta kan vara.

De flesta skiften i livet är både jobbiga och intressanta på en och samma gång. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn. Och det är ju bland annat det som är så fantastiskt med vår stund på jorden!

Motioner del II

Oppositionens motioner, som inte fanns tillgängliga på nätet när jag skrev föregående inlägg, finns nu att läsa. Läs Vänsterpartiets motion här, Miljöpartiet de Grönas motion här och så kan jag lika gärna länka till Socialdemokraternas motion ännu en gång, här.

Jag har fått frågor på mailen med anledning av att jag skrev att allianspartierna inte lämnade någon gemensam omfattande försvarsmotion innan valet. Det närmaste en gemensam idé om försvaret jag kan hitta i arkiven är följande avsnitt om försvarets utformning, ur en gemensam motion från september 2005:

”En nation som har en målmedveten och balanserad utveckling av sitt försvar skapar militär säkerhet i närområdet. Det ger också ett säkerhetspolitiskt inflytande genom kapacitet att såväl kunna som genomföra insatser inom och utom nationens gränser. De internationella insatserna utgör en viktig del i svensk säkerhets- och utrikespolitik. Men vi får inte skapa en konstlad motsättning mellan internationella insatser och försvaret av vår egen självständighet och vårt nationella fortbestånd. Det är två sidor av samma mynt.

Utgående från nuvarande säkerhetspolitiska läge bör de operativt rörliga insatsförbanden snabbt kunna koncentreras till befolkningscentrum strategiska hamnar, luftrum och för kustövervakning. En sådan kapacitet står inte i motsatsförhållande till att delta i operationer på avstånd från Sverige. Insatsförband skall med kort förvarning kunna sättas in i fredsframtvingande internationella operationer, men också kunna förstärka pågående fredsbevarande operationer och i ett längre perspektiv avlösa förband som redan är insatta. Har förbanden denna kapacitet kan de givetvis också sättas in i internationella operationer på samma sätt som i dag men även i kombinerade operationer.

Insatsförbanden ges en varierande beredskap i förhållande till rådande situation. De skall vara utbildade, utrustade, samövade och tillgängliga utan personella och materiella brister. För att säkerställa beredskap och samträning måste de vara ständigt organiserade. Samtidigt skall beredskapen ses som en mycket viktig del i vår kapacitet att avhålla från och när det oönskade inträffar och att kunna begränsa verkningarna av våldsaktioner riktade mot landet.

Alla som grundutbildas skall ges en grundläggande förmåga att kunna bevaka skyddsobjekt. De utgör därmed en organisatorisk grund för en kapacitetsökning och komplettering av samhällets resurser i extrema situationer. Detta innebär inte att Försvarsmakten skall få en ny uppgift. Det handlar om att utnyttja den kapacitet som finns i Försvarsmakten.

Även i framtiden måste det engagemang och kunnande som finns hos personer inom de frivilliga försvarsorganisationerna tas till vara. Annars går en viktig del av folkförankringen förlorad.”

Övriga borgerliga gemensamma motioner innan regeringsskiftet kan man hitta här.

Slutligen anser jag att vi inte ska förvanska verkligheten, vare sig företrädare för regeringen eller oppsoitionen. Det kan vara värt att dra sig till minnes vad försvarsminister Tolgfors skrev i DN för ett tag sedan (”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”) samtidigt som man kan konstatera att de rödgröna, av motionerna att döma, hade kunnat lägga en hel del i en gemensam motion och att det hade gynnat en debatt om politikens innehåll och inte dess former.

De rödgröna och motionerna

Den rödgröna oppositionen lämnar inte någon gemensam motion med anledning av regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition.

Å ena sidan kan man, likt försvarsministern, se det som ett stort misslyckande. I alla fall om man har högre förväntningar på oppositionen än på den sittande regeringen. För man kan nämligen å andra sidan se direkta paralleller till hur de borgerliga partierna arbetade innan regeringsskiftet. De lämnade nämligen aldrig någon gemensam omfattande försvarsmotion innan valet. Nej de förhandlade inte fram någon gemensam försvars- och säkerhetspolitik alls. Inte ens 100 dagar efter valet, enligt försvarsminister Sten Tolgfors själv på DN-debatt:

”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”

Detta sagt som en upplysning nu när försvarsministern och borgerliga försvarspolitiker kommer utnyttja varje tillfälle att peka på denna uteblivna gemensamma motion.

Men alldeles bortsett från det så är det naturligtvis så att de rödgröna skiljer sig åt i en rad frågor. Nu återstår mycket av arbetet och det kommer att krävas kompromisser under det dryga år som återstår innan valet 2010.

Personligen tycker jag att det varit bra om vi redan nu hade kunnat lämna en gemensam motion som behandlar de mest grundläggande frågorna. I synnerhet som skrivningarna inom en rad av just dessa områden är de samma. Det framgår av motionerna där man kan se att formuleringar och yrkanden inom flera områden är gemensamma. Men i enlighet med den här bloggens ambition, nämligen att försöka vara objektiv så långt förmågan sträcker sig, avser jag istället lyfta de skiljaktigheter som ryms i oppositionens motioner.

Jag ska genast säga att jag inte har läst Vänsterpartiets motion ännu. Jag har bara sett det TT-telegram från igår där Gunilla Wahlén (V) uttalar sig (jag hittar det inte på nätet).

Socialdemokraternas försvarspolitiska talesperson, Anders Karlsson, framhåller i sina kommentarer till (S)-motionen framför allt två områden; personalförsörjningen och försvarsindustrin.

Socialdemokraterna inväntar inte den parlamentariska pliktutredning som just nu arbetar (och som just (S) krävde skulle vara parlamentarisk) utan lämnar sitt eget förslag till personalförsörjningssystem:

”Vi vill bibehålla plikten som en grund, med en tre månaders värnpliktsutbildning och därefter frivillig rekrytering och utbildning för insatsorganisationens och hemvärnets behov. Därigenom skapar vi ett personalförsörjningssystem som är stabilt oavsett ekonomisk konjunktur. Vi vill se ett försvar som speglar samhället”.

S räknar med att 10-12 000 om året ska gå en tre månader lång grundutbildning.

Frågan är hur regeringen gör med pliktutredningen nu? Personligen tror jag att det är ett stort misstag av socialdemokraterna att föregripa utredningen. Nu kan de borgerliga hävda att man inte ville försöka påverka pliktutredningen med sin politik genom att köra hela vägen in i kaklet och sedan konstatera att man inte fick gehör för sin linje. Det blir lite av att man lämnar Walk-over för att få tillfälle att profilera sin egen politik.

De rödgröna hade kunnat enats om personalförsörjningssystemet inom sig istället och i och med det kunnat driva på starkt inom ramen för Pliktutredningen.

(S) vill värna försvarsindustrin och skriver bland annat att en stark försvarsindustri är viktig för en alliansfri stat. De skriver om ”den unika kompetens rörande konventionella ubåtar, inte minst vad avser uppträdande i grunda vatten, som svensk marin och svensk fartygsindustri tillsammans har utvecklat” och konstaterar att denna kompetens ”är viktig att bevara och att detta måste övervägas vid ett beslut om nyanskaffning eller livstidsförlängning av nuvarande ubåtssystem”.

Det framgår också i (S)-motionen att man, liksom regeringens partier, frångår den överenskommelse som slöts i Försvarsberedningen om en reduktion av antalet JAS Gripen-plan från dagens nivå om 100 plan:

”Vi accepterar den bedömning regeringen gör avseende flygstridskrafterna. Samtidigt bör också behovet av regelbundna omprövningar av antalet flygplan och divisioner utifrån operativa behov och vidmakthållandet betonas”.

Vidare trycker både (S) och (V) på den nationella försvarsförmågan. (S) skriver t.ex. att försvaret ska byggas inifrån och ut, det ska utgå från Sveriges behov och bidra internationellt med befintliga förband. (S) skriver i sin motion att ”De nationella behoven skall utgöra grunden för prioritering och utveckling av förmågor. Dessa förmågor skall sedan, utifrån behov och möjlighet, kunna utnyttjas internationellt.”

De slår också fast en internationell ambition motsvarande ca 1 000 personer, vilket är till och med är lägre än regeringens sänkta ambition om 1 700 personer. Regeringens ambition anses inte vara ”rimlig och realistisk” som ambitionsnivå för Sverige.

Här har som bekant Miljöpartiet de Gröna en annan uppfattning.

Låt mig nu kommentera försvarsministerns belåtna bloggande tidigare idag.

Ministern skriver: ”Låg tillgänglighet. Låg användbarhet. Låg modernitet. Låg solidaritet. Men betydande underfinansiering av försvaret genom miljardbesparingar. Det är en bra sammanfattning av konsekvenserna av oppositionens försvarspolitik, så långt den nu är känd.”

Här klumpar ministern ihop oppositionen till en gemensam försvarspolitik samtidigt som han kritiserar den för att inte vara överens.

Det är inte heller så, som Tolgfors hävdar, att oppositionspartierna under flera månader har hävdat att ”de skall presentera en gemensam försvarspolitik som svar på regeringens inriktningsproposition”. Jag har hört Anders Karlsson (S) säga det, men inte (MP) och (V).

Sedan går Tolgfors igång ordentligt och har uppenbarligen läst alla tre oppositionspartiers motioner innan någon annan har det, för han förutser på ett mystiskt sätt samtliga motioners innehåll på punkt efter punkt:

”Har oppositionen inte sett några av dagens strukturella problem i försvaret och hur dessa bottnar i tidigare försvarspolitik? Är de nöjda med att endast 1/3 av den nationella insatsorganisationen kan användas inom ett år? Tar Sverige och Europa för stort ansvar för internationella fredsinsatser? Ska inte försvarspolitiken fokusera på försvarsförmåga?”

Han tycker sig också veta att de rödgröna vill ha ”ett tudelat försvar – dels en nationell insatsorganisation och dels en anställd utlandsstyrka”.

Nåväl. Jag tror att omdömet om Sten Tolgfors analytiska förmåga hade vunnit på att han dels först hade läst de motioner han recenserar och dels hade förmått skilja mellan de tre respektive partiernas ståndpunkter.

Det sistnämnda skulle ju förvisso kunna betraktas som ett problem för några inom oppositionen. Men min utgångspunkt är att Tolgfors som försvarsminister har ett vidare ansvar än att vara moderat megafon. Han borde stärka de krafter som faktiskt står för den politik vars utgångspunkter togs fram i enighet i Försvarsberedningen så sent som sommaren 2008.

Det är kanske lite tråkigare i debatten, men mycket mer konstruktivt för svenskt försvar.

(S) motion kan läsas här. Återkommer med (MP) och (V) eftersom de i skrivande stund inte finns på nätet.


Märklig passivitet i en värld som sjuder av aktivitet

”Director of National Intelligence Dennis C. Blair told Congress yesterday that instability in countries around the world caused by the current global economic crisis, rather than terrorism, is the primary near-term security threat to the United States.”

Så inleds den artikel i Washington Post som i februari rapporterade om den första redovisningen på sex år som inte redovisade terrorismen som det största hotet mot USA. Det är ett viktigt skifte. Runt om i världen sjuder det och kokar av aktivitet. Det produceras tankepapper och rapporter på löpande band om hur den globala ekonomiska krisen påverkar den säkerhetspolitiska utvecklingen.

Det tänks naturligtvis stora tankar inom EU också. Vad får den globala ekonomiska krisen för effekter på EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (CFSP)? Hotas t.ex. den fortsatta utvidgningen när länder vänder sig inåt för att hantera krisen och politisk instabilitet som en följd av den? Eller skapar den nya möjligheter till nya roller och prioriteringar?

Läs en intressant artikel av Daniel Korski här.

I Sverige är det dock märkbart och märkligt tyst om den globala ekonomiska krisens säkerhetspolitiska konsekvenser. Lägg till de nya tongångarna om nedrustning och kärnvapen från Washington och vi har ett antal närmast akuta frågeställningar som måste adresseras:

Hur bedömer vi EU:s fortsatta säkerhetspolitiska utveckling i krisens skugga? Vilka nya möjligheter respektive problem kan vi förutse och hur bör dessa hanteras? Och hur kan de amerikanska nedrustningssignalerna omhändertas av EU?

Sverige tar snart över ordförandeskapet i EU. Det innebär att vi måste ha en rad svar (och en hel del strategier) inom dessa områden. Inte minst inom nedrustningsområdet där Sverige både en tradition att falla tillbaka på och goda möjligheter till intressanta initiativ.

Regeringen skulle kunna ge Försvarsberedningen i uppdrag att göra en säkerhetspolitisk omvärldsbedömning där internationella bedömningar av läget tankas in och behandlas. Till detta hör en bedömning och en sammanställning av möjliga konsekvenser och initiativ inom nedrustningsområdet (här behöver regeringen verkligen hjälp! Det är ett gruvligt eftersatt område under Carl Bildts ledarskap). Lämpligtvis lämnas en delrapport inför det svenska ordförandeskapet. Slutrapporten bör lämnas strax efter valet 2010.

Den nya regeringen kommer, alldeles oavsett vilken färg den har, att behöva en parlamentariskt förankrad färsk analys. Precis som Sverige behöver ett blocköverskridande ansvarstagande när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Just nu grävs nämligen bara skyttegravarna djupare och djupare. Riksdagen påbörjar snart behandlingen av regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition. En Försvarsberedning i arbete skulle kunna bidra till att de värsta partiegoistiska solospelen om inte upphörde så i varje fall dämpades. För allas vårt gemensamma bästa.

PS. För säkerhets skull kanske det är bäst att tillägga att jag inte ser det faktum att partierna har olika uppfattningar i försvars- och säkerhetspolitiska frågor som ett problem. Tvärt om. Det är rentav nödvändigt för en vital debatt och kloka beslut. Det är den fäktning (inte sällan tuppfäktning) som springer ur föreställningar om hur man maximerar nyttan för det egna partiet, alldeles oavsett sakfrågan, som jag vänder mig emot.

Utveckla krigsmateriel direkt för exportmarknaden?

Djävulen bor som bekant i detaljerna.

I regeringens färska försvarsproposition kan man läsa följande stycke (min kursiv.):

”Ur ett industriellt perspektiv kan en ökad exportandel sägas vara nödvändig för att företagen ska kunna vidmakthålla och utveckla teknik och kompetens. Export av försvarsmateriel eller tjänster som inte också beställts av svenska myndigheter har hittills varit ovanlig. Läget har dock förändrats i och med den utveckling som skett mot ett större utlandsägande av i Sverige verksam försvarsindustri. Denna kan komma att vilja utveckla och producera materiel som inte bedöms komma att användas av Försvarsmakten. Regeringen ser positivt på denna utveckling.”

Detta resonemang bygger på att kartan ska ritas om efter verkligheten – gällande regelsystem borde ändras för att motsvara vad som faktiskt gäller. Om man däremot inte tycker att den gällande ordningen är bra, utan vill något annat och ser ett värde i ett restriktivt regelverk, då vill man ändra verkligheten med hjälp av regelsystemet. Där har vi grundkonflikten.

Med det ovan citerade stycket i propositionen inträffar det märkliga att regeringen indirekt kritiserar gällande lagar och förordningar, dock utan att man säger något om att ändra dem.

Detta leder i sin tur till att om man anser att det är bra att det ska utvecklas och produceras krigsmateriel direkt till exportmarknaden i Sverige, ja då tycker man att regeringen har rätt men att man bör dra konsekvenserna av det och ändra regelverket i enlighet med vad man säger.

Om man däremot tycker att det är fel att vi ska producera krigsmateriel direkt till exportmarknaden, ja då ser man med oro på dessa formuleringar men sänder en tacksamhetens tanke till att man inte verkar följa upp det i praktisk handling.

Så hur ska man då tolka regeringen? Min tolkning är att detta har petats in under framtagandet av propositionen av de intressen som anser att man ska revidera regelverket kring vapenexporten i en mer tillåtande anda. Men sådana ”kreativa grepp” sker ju inte utan att man i delningen mellan departementen kan sätta stopp från det departement som är ansvarigt för en viss fråga. Således måste det vara sanktionerat från UD och handelsminister Ewa Björling.

Det kan vara på sin plats att nämna något om det svenska regelverket kring krigsmaterielexporten.

Det som motiverar undantag från det generella förbudet att exportera vapen är ”det svenska försvarets behov”. Utveckling av krigsmateriel för annans räkning är i princip förbjuden på samma sätt som export av vapensystem är förbjudet. I själva verket omnämns utveckling för annans räkning särskilt i lagstiftningen, som ett område som det krävs särskilt tillstånd för. Det här beror på att ett system som det svenska försvaret använder sällan kan säljas i exakt samma utförande till en utländsk försvarsmakt. Ibland krävs det så stora förändringar att det måste betecknas som utveckling för annans räkning. Ett annat skäl är att utveckling för annans räkning anses kunna leda till att man bibehåller utvecklingskapacitet som bedöms angelägen att bevara ur svensk försvarspolitisk synvinkel.

Nästa perspektiv rör sysselsättning och industripolitik. När regeringen uttrycker sig i så positiva ordalag om direktutveckling för exportbehov som man nu gör, är det då en nyhet? Ja, det är det. Riktlinjerna är nämligen mycket tydliga på att sysselsättning, exportintäkter, eller regionalpolitiska hänsyn, inte utgör motiv för krigsmaterielexport från Sverige. Det är vårt lands behov av försvarsindustriell kapacitet som utgör motivet för export.

Eller med andra ord: Om det finns ett försvarspolitiskt behov av att bevara viss utvecklings- eller produktionskapacitet i Sverige så föreligger ett motiv för export. Detta är inte samma sak som omsorg om sysselsättningen och industrin som sådan.

Sammantaget är det en ny signal från regeringen och nu blir det intressant att se hur riksdagsbehandlingen kommer att gå på den här punkten. Både SOFF och Svenska Freds lär ha åsikter i frågan.

(Värdet av den totala fakturerade försäljningen av krigsmateriel (inom och utom riket) under år 2008 uppgick till 20,7 miljarder kronor, motsvarande en ökning med 24 procent jämfört med år 2007. Värdet av de faktiska exportleveranserna av krigsmateriel under år 2008 var 12,7 miljarder kronor, en ökning med 32 procent jämfört med föregående år räknat i löpande priser.)