Frivilligheten inför avgörandets stund

Ett område som har kommit alldeles i skymundan inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen (som lämnas den 17 mars) är de frivilliga försvarsorganisationerna.

Regeringen beslutade den 7 februari 2008 om direktiv (2008:2) till en utredning om frivillig försvarsverksamhet. Utredningen fick bl.a. i uppdrag att:

– klarlägga vilken roll den frivilliga försvarsverksamheten ska ha i framtiden och hur verksamheten ska kunna utvecklas utifrån dagens och framtidens behov,

– klarlägga vilket behov som föreligger av frivilligpersonal inom totalförsvaret och samhällets krisberedskap,

– föreslå hur ett förbättrat system för att försörja verksamhetsbeställande myndigheter med frivillig kompetens skulle kunna se ut,

– föreslå vilka kriterier som ska krävas för att en organisation ska vara en frivillig försvarsorganisation samt kartlägga vilka av dagens frivilliga försvarsorganisationer som passar in på dessa kriterier,

– utvärdera och föreslå ett nytt system för den statliga finansieringen av de frivilliga försvarsorganisationerna med hänsyn till ny inriktning och nya uppgifter samt förslå en ändamålsenlig prioritering vid tilldelning av medel, och

– överväga om och i så fall i vilken utsträckning förmånssystemen till hemvärns- och frivilligpersonal bör förändras.

Utredare Björn Körlof presenterade sitt slutbetänkande ”Ny inriktning av frivillig beredskapsverksamhet” (SOU 2008:101) till försvarsminister Sten Tolgfors den 14 november 2008. Utredningen har gått ut på remiss och rimligen behandlas alltså frågan i den kommande inriktningspropositionen.

Utredningen föreslog bland annat att det i princip endast är genom uppdragsstyrning som verksamheten bör stödjas i framtiden och att det är så den frivilliga försvarsverksamheten bör utvecklas för att svara mot behov som finns i samhället.

Jag har läst Civilförsvarsförbundets remissvar till utredningen och jag hittar flera viktiga invändningar mot förslagen. Civilförsvarsförbundet anser bland annat att utredningen saknar en väl genomtänkt och nydanande grundsyn för hur medborgarnas egna resurser ska tas tillvara i samhällets försvar och krisberedskap:

”Utredningen har en alltför snäv syn på frivilligt engagemang. I stället för att se allmänheten, inklusive de frivilliga, ideella organisationer som bärs upp av medborgarna, som en strategisk förstahandslösning i svåra krislägen, ses de genomgående i Frivilligutredningen som en personalförsörjningsresurs, som ska göra det möjligt för myndigheter att lösa sina uppgifter.

Samhället är större än staten. Frivilligutredningens förslag stämmer inte överens med den vision och de principer som är kärnan i den överenskommelse som under år 2008 ingåtts mellan regeringen, idéburna organisationer inom det sociala området samt Sveriges Kommuner och Landsting. Frivilligutredningen går i detta avseende även stick i stäv med Folkrörelseutredningen från 2007.”

Civilförsvarsförbundet avvisar också förslaget att skrota organisationsstödet med följande tänkvärda argument:

”Utredningens alternativ är att all ersättning till organisationerna ska vara uppdragsstyrd. Därmed riskerar samhället att få ideella organisationer som är osjälvständiga och tillför samhällsverksamheten mindre värden än vad de annars skulle kunna göra.

Civilförsvarsförbundet avstyrker därför förslaget, att statens ekonomiska styrning endast ska ske med uppdrag. Förslaget vittnar om att utredningen saknar insikt om grundläggande mekanismer i idéburen verksamhet, förutom att den ger uttryck för en nedvärderande syn på frivilligorganisationer och deras resurser.”

Det återstår att se var regeringen landar i propositionen. Frivilligheten i vid mening – inklusive frågan om hur det påverkar samhällets samlade krishanteringsförmåga- lider svårt av att allt fokus i försvarsdebatten hamnar på det militära försvarets utveckling.

Inför måndagens debatt

På måndag äger en särskild debatt om försvarspolitiken rum i riksdagen. Den är begärd av miljöpartiet och försvarsminister Sten Tolgfors (M) deltar.

I värsta fall blir det en sluggeruppvisning mellan försvarsministern och Anders Karlsson (S). I bästa fall blir det en framåtsyftande diskussion som verkligen tar i en del av försvarspolitikens akuta frågor. Det saknas sannerligen inte frågor att debattera på djupet. Ta bara personalförsörjningsfrågan som ett exempel. Eller frågan om huruvida Försvarsmaktens underlag, med de ganska vildsinta antaganden som det bygger på, bör kvalitetssäkras vad gäller beräkningar och genomförbarhet.

Läget verkar dock vara sådant att försvarsministern laddar för strid och ämnar putta sin kommande inriktningsproposition genom riksdagen med ynka sju rösters övervikt. Tolgfors vet att Mona Sahlin (S) har gett besked om att inriktningen i Försvarsberedningens rapport gäller. Men han fortsätter att framhålla att han har träffat tre olika (S)-representanter på departementet. Vem vågar träffa Tolgfors mer, när man riskerar att bli retoriskt gisslantagen som ett resultat av mötet?

Den svenska traditionen med försök till blocköverskridande överenskommelser och breda majoriteter när viktiga principiella och närmast irreversibla beslut ska fattas, den riskerar att bli historia. Det är dåligt av flera anledningar. Frågor som har stor betydelse, som t.ex. värnplikten och införandet av en slags yrkesarmé blir till politiska stridsfrågor och riskerar att bölja fram och tillbaka mellan mandatperioderna. Politiskt jobbiga men nödvändiga beslut om t.ex. grundorganisationsförändringar eller rationaliseringar i stödmyndigheter öppnas för exploatering av partitaktiska skäl. Men det handlar också om att om man öppnar en vallgrav mellan blocken i försvarspolitiken, så är det min bestämda övertygelse att intressen av olika slag för ett ökat spelutrymme på bekostnad av sunt förnuft, eftertanke och omsorg om skattebetalarnas pengar.

Jag menar inte att försvarsbeslut ska göras upp i en bunker mellan de stora partierna i respektive block. Det är inte heller bra för transparens och riskerar att leda till en kohandel där nöjda förhandlare är viktigare än slutresultatet. Jag tror genuint på en process där alla riksdagspartier är med och bryter argument mot varandra.

Att alla sedan inte är med hela vägen fram till riksdagsbehandlingen, det är en annan sak. Men inför den här inriktningspropositionen hade faktiskt regeringen en enig Försvarsberedning med sig hela vägen fram tills dess att det var dags att skriva propositionen. Då läggs beredningen i malpåse. Jag hävdar att den lindrigt sagt spretiga försvarsdebatt som har varit sedan dess, det är till stora delar en effekt av detta.

Regeringen vill visa att man kan själv och priset kommer att bli högt. Moderaterna vill förhindra sina kärnväljare att kroka arm med Björklund (FP) och man är beredd att betala för det.

Låt mig med detta som relief diskutera två aktuella spörsmål.

Idag skriver Överste 1:a graden Bo Pellnäs på DN-debatt. Han skriver bland annat: ”Skulle vi i dag behöva kontrollera och avvisa ett flygplan som oanmält flyger in mot Stockholm, kommer en beredskapsrote ur flygvapnet att stå redo i antingen Luleå, i Ronneby eller ibland i Lidköping. När det oidentifierade planet flyger in över statsministerns kansli kommer våra flygplan att i bästa fall ha nått Umeå, Västervik eller Örebro.” Han vill ”återskapa ett nationellt försvar” och den allra viktigaste åtgärden för att göra detta är att ”i ett första steg en ständig beredskapsrote ur flygvapnet i Uppsala.”

För det första är det inte konstigt att Pellnäs, Björn von Sydow (S) och andra både argumenterar för behovet av ett nationellt territorialförsvar och får utrymme för att föra fram det. Det har regeringen med försvarsministern i spetsen bäddat för sedan Georgienkriget. Ovanpå detta kom de folkpartistiska utspelen i Sälen i kombination med socialdemokraternas oförmåga att ge uttryck för något annan än von Sydows analys av läget.

För det andra kan jag inte låta bli att påminna om vad som hände i USA den 11 september 2001, när fyra amerikanska passagerarflygplan kapades; två av dem flögs in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan, det tredje flögs in i USA:s försvarshögkvarter Pentagon och det fjärde havererade på ett fält i Pennsylvania. Inget av dem ”hanterades” av något amerikanskt luftförsvar, vare sig från luften eller marken.

Eller minns ni 1987 när Mathias Rust, den blott 19-årige tyska pilot som med ett hyrt Chessna 172-plan gjorde tre landningsförsök på Röda torget i Moskva innan han till slut landade på en närliggande bro?

Min poäng är att det inte är sådär alldeles självklart att det är frågan om var stridsflyglan är stationerade som avgör utgången, utan vilken information man har tillgång till kombinerat med förmågan att fatta beslut och agera. I ett läge där vi skulle anse att vi står inför ett invasionshot och att det är en tidsfråga innan bombplanen cirkulerar över Stockholm, ja då är det ett annat läge. Men där är vi som bekant inte.

Det andra spörsmålet rör uppmärksamheten kring att den senaste versionen av Jas Gripen inte kan ta emot krypterade eller kodade meddelanden från exempelvis en svensk stridsledningscentral i ett skarpt läge.

Försvarsmaktens flygvapeninspektör Anders Silwer meddelar att Försvarsmakten har planerat för en övergång mellan de nationella systemen till de interoperabla utan att den operativa förmågan nedgår, men att de ekonomiska realiteterna inför utarbetandet av Försvarsmaktens svar på regeringens planeringsanvisningar 30 januari i år, gjorde att myndigheten har tvingats göra flera omplaneringar och prioriteringar:

”– En av omplaneringarna innebär att införandet av vissa kommunikationssystem skjuts på framtiden. Konsekvensen av detta är att de nationella ledningsystemen för JAS 39 Gripen kommer att avvecklas innan de interoperabla är införda, säger Anders Silwer.”

Försvarsmaktens nuvarande bedömning är att det mellan 2012 och cirka 2016 blir ett uppehåll när det gäller införandet av vissa delar av ledningssystemen. Men vad det innebär kan inte Silwer säga eftersom ”det är sekretess och handlar om vår operativa förmåga”.

Vi får hoppas att inte en potentiell fiende läser svensk press eller lyssnar på svensk radio…

Allan Widman (FP) och Håkan Juholt (S) säger till Ekot att politikerna inte fick veta om detta ”uppehåll” när riksdagen fattade beslut om att Sverige framöver enbart ska använda C/D-versionen. Widman hävdar att militärledningen höll det hemligt och att de generaler som hade ansvar för projektet borde överväga att avgå, anser han.

En av dessa generaler heter Mats Nilsson och han är en av de självklara ÖB-kandidaterna. Den här historien rullas nu upp i en för honom väldigt olycklig tid. Det lär bara handla om dagar nu innan den nye ÖB presenteras.

Men vi ska inte göra det alldeles för lätt för oss. Först måste det nog redas ut vad Försvarsmakten och FMV har sagt till regeringen (Försvarsdepartementet). Är det där som informationen har stannat? Eller är det så att vare sig Försvarsdepartementet eller Riksdagen informerades. Det är ju en ganska avgörande fråga, kan man tycka.

Nåväl. En generell slutsats man kan dra av detta är samma slutsats som riksdagens Försvarsutskott har dragit ett otal gånger under många år: Öppenhet, demokratisk kontroll och insyn i materielförsörjningsprocessen måste öka.

Förlåt, jag hade fel.

Jag har gjort ett stort misstag. Eller misstag räcker inte, det låter som något som nästan sker av en slump. Jag har gjort fel.

I detta blogginlägg vill jag bemöta alla de arga och föraktfulla anonyma som jag inte vet hur jag annars ska kommunicera med, alla glada som mailar och tycker att det var bra att jag daskade till en borgerlig minister och alla som kanske undrar utan att höra av sig.

Jag skriver inte för att försvara mig. Det finns inget att försvara. Men låt mig ta det från början.

I förra veckan läste jag en artikel i Expressen om att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) bl.a. skrev Löv u!! Du är så söööt, på flickvännens Facebookwall. Jag tillfrågades av PM Nilsson på Newsmill om jag ville skriva ett inlägg på temat ”Kan en minister skriva vad som helst?” Jag tänkte inte efter tillräckligt mycket. Jag skrev.

Därmed ger jag alla som har frågat vad jag tänkte på? rätt. Den senaste veckan har jag funderat över varför jag gjorde det. Jag har kommit fram till att det beror på en blandning av personliga preferenser, föreställningar om hur en minister bör uppträda, att jag tyckte det är ett nytt fenomen med detta privata tilltal hos en minister (och jag tänkte bland annat på Ingvar Carlsson och Carl Bildt). Det som svider mest är jag förmodligen blev lite smickrad av att bli tillfrågad också. Det vill jag nästan inte erkänna, men så är det.

Det blev en dålig artikel som jag naturligtvis får ta det fulla ansvaret för. Den är dålig eftersom det framstår som att jag själv har snokat, lägger mig i ministerns kärleksliv och gör mig till tolk för vad man som minister kan skriva i den relativa offentlighet som en Facebookwall innebär.

Den lilla del i allt det som jag någonstans tycker är intressant kom helt i skymundan beroende på mitt sätt att formulera inlägget, nämligen vad leder den nya ”privata öppenheten” genom sociala media till i förlängningen? Blir det svårare för politiska makthavare, t.ex. ministrar och folkvalda, att dra gränser till den privata sfären, gentemot t.ex. medier när man samtidigt är så öppen med sitt allra mest privata?

På morgonen efter att artikeln låg på Newsmill fick jag ett antal mail som gick ut på att det var jättebra att jag gav mig på en borgerlig minister. Jag läste mitt inlägg med de ögonen och blev förskräckt. Jag ångrade mig. Jag bad Littorin om ursäkt. Ungefär samtidigt fylldes kommentatorfältet efter debattinlägget med lindrigt sagt upprörda kommentarer. Många ger jag som sagt rätt, andra ger mest bara uttryck för hat och förakt. Jag vet inte hur man ska kunna bemöta alla dessa anonyma röster?

P1:s Studio Ett ringde. De frågade om jag ville diskutera ”mitt angrepp på Littorin” i radion? Jag bestämde mig till slut för att medverka. Jag ville uttrycka min ursäkt och förklara (inte försvara) mig.

Jag vet inte vad jag ska säga mer. Det som är svårast att hantera är den uppfattning många uttrycker om att detta sänker min trovärdighet i de frågor som jag brinner för och har arbetat med i rikspolitiken sedan 1994: Försvars- och säkerhetspolitik. Jag kan bara hoppas att de har fel. För mig återstår att bevisa motsatsen, muddle through.

En slutsats jag drar för egen del är; skomakare bliv vid din läst.

En annan slutsats, med tanke på de reaktioner jag har fått, är att allmänheten inte alls verkar koppla trovärdighet och anseende hos makthavare av olika slag till hur man uttrycker och formulerar t.ex. kärlekshälsningar på nätet. Och det är ju väldigt bra!

Jag är glad att jag hade fel. Under den gångna veckan har jag verkligen funderat över och omprövat en del av mina egna bevekelsegrunder och föreställningar. Jag har synat mina egna kort. Det är nyttigt och utvecklande och just den delen av den här historien skulle jag inte vilja ha ogjord.

Världen behöver mer kärlek, inte mindre. Så förlåt.

På lösan grund?

En helt avgörande pusselbit för Försvarsmaktens utveckling är personalförsörjningen. Det räcker med att läsa Försvarsmaktens svar på regeringens planeringsanvisningar för att förstå hur central den är för försvarsekonomin. Men frågan om hur vi skall personalförsörja Försvarsmakten är bredare än så. Försvarsmakten skriver t.ex. (mina kursiv.):

”För att Försvarsmakten skall lyckas med sin rekrytering krävs en samhällsförankringen och förståelsen för svensk försvarspolitik, även utanför Försvarsmaktens ansvarsområde. Ansvar för en så omfattande reform är en gemensam samhällsangelägenhet som berör landets politiska ledning, ett flertal departement, många myndigheter, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer med flera. Medborgarnas förståelse och acceptansen för kraven på Försvarsmakten påverkar hela rekryteringskraften.”

Försvarsmakten skriver rakt på sak hur många faktorer som skall falla på plats för att det system man föreslår skall kunna leverera det man avser till den kostnad man räknar med:

”Systemet bygger på en analys med många antaganden. Försvarsmakten har ingen egen erfarenhet av denna typ av personalförsörjning. Antagandena är därmed i huvudsak skapade genom att inhämta erfarenheter från andra västeuropeiska länder som genomfört motsvarande
reformer. Om det visar sig att dessa erfarenheter ej är tillämpbara på svenska förhållanden kan det innebära att systemet blir mer kostsamt eller levererar mindre effekt än vad Försvarsmakten för närvarande bedömer.”

Det kan vara på sin plats att förklara att regeringen i sin kommande försvarspolitiska inriktningsproposition bygger systemet på att det skall vara frivilligt att söka sig till försvaret. Detaljerna lär däremot presenteras i en kommande personalförsörjningsproposition, som arbetas fram när den parlamentariska Pliktutredningen är klar. I det här blogginlägget redogör jag inte för detaljerna i Försvarsmaktens förslag. Jag utgår från att läsarna känner till det. Om inte och intresse finns kan man ta del av det genom länken ovan, liksom beredningens förslag som jag länkar till i nästa stycke.

Personalförsörjningen är ett politiskt konfliktområde som hittills har hanterats med breda majoriteter på grund av behovet av långsiktighet och legitimitet. En tung del av Försvarsberedningens rapport från juni 2008 rör personalförsörjningen. I fullt samförstånd mellan riksdagens sju partier skriver beredningen:

”Med införandet av den frivilliga insatsorganisationen lämnas det pliktbaserade mobiliseringsförsvaret. Detta är ett systemskifte. Detta systemskifte har inte som syfte att i första hand spara pengar utan syftar till att möjliggöra ett mer användbart försvar inom given ekonomisk ram. Övergången till det nya frivilliga försvaret kommer dock att ta tid och under de första åren efter ett eventuellt riksdagsbeslut kan vissa övergångslösningar behöva tillämpas.”

Beredningens skrev också att ”Hur de närmare rättsliga förutsättningarna behöver anpassas till dessa principer, kräver en närmare översyn.”

Sedan beredningens rapport avlämnades har dock både socialdemokrater och vänsterpartister i debatten först fram att man anser att värnplikten skall vara kvar och att ett stort antal personer (betydligt fler än idag) skall omfattas av plikttjänstgöring.

Kort sagt: Alla aktörer är i princip överens om att dagens system måste reformeras (även om S och V ger lite olika besked), vi har inte har en aning om var Pliktutredningen landar till slut (vilket vi inte vet förrän inriktningspropositionen redan ligger på riksdagens bord!) samtidigt som alla vet hur snårigt det är att genomföra ett så omfattande systemskifte och hur mycket man måste gissa för att komma fram till någon slags beräkning av kostnader.

I ett sådant läge framstår det som en självklarhet att regeringen skall gå fram lite varligt och eftertänksamt. Men Pliktutredningen får tilläggsdirektiv om ett utvidgat uppdrag som innebär att utredningen ävenska ta ställning till hur det nya frivilliga soldatförsörjningssystemet bör införas med början den 1 juli 2010. Ett direktiv som inte heller denna gång, mig veterligen, har förankras på något sätt med oppositionen.

Jag är djupt oroad över de tidsförhållanden som råder. Försvarsministern brukar framhålla att det hela tiden har varit tänkt att försvarsbeslutet skall gälla från den 1 januari 2010 och att de förseningar som har skett med planeringsanvisningar och proposition inte har påverkat detta. Det är rätt i sak, men man har pressat ihop tiden mot genomförandedagen på ett sätt som i förlängningen riskerar hela projektet.

Enligt min mening är det inte realistiskt att genomföra utredningsarbetet på den utmätta tiden med ens en godtagbar kvalitet. Det gäller Försvarsmaktens svar på planeringsanvisningarna, som fick arbetas fram på rekordtid och som är fyllt av antaganden och gissningar. Det gäller regeringens proposition, som naturligtvis kommer att bygga på Försvarsmaktens underlag – vilket som sagt utarbetades å rekordtid. Det gäller också Pliktutredningen, vars utmärkta ordförande Anders Svärd (C) kommer att sättas på närmast omöjliga prov både när det gäller att hinna med och att få ihop en blocköverskridande majoritet med det upplägg regeringen har valt.

Ska bara….


Jag har en rejäl lista över aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor som bör och ska kommenteras på denna blogg. Men det måste tyvärr få dröja ytterligare någon dag. Lite mör men mycket nöjd efter helgens rödgröna samtal på Bommersvik tvingas jag prioritera planering inför morgondagens möten.

Dygnet har lite för få timmar just nu. Jag återkommer!

Bommersvik II

En givande, intressant och konstruktiv dag övergick till en trevlig kväll på Bommersvik. Jag återkommer om diskussionerna men vill ändå förmedla den övergripande känslan av konstruktivitet, trivsel och ”kavla upp ärmarna”-mentalitet som råder i det rödgröna samarbetet. Det känns kort och gott riktigt bra.
Jag kan jämföra med diskussionerna vid ett tidigare tillfälle på Bonnersvik, mellan MP och S. Skillanden är avsevärd. I positiv bemärkelse.

Rödgrönt samarbetsmöte

Det rödgröna samarbetet går nu in i en ny fas i och med att alla i de fem arbetsgrupperna samt partiledare och språkrör samlas till ett gemensamt möte på Bommersvik.

Jag representerar miljöpartiet tillsammans med Per Gahrton i arbetsgruppen för en rättvis och hållbar värld. Urban Ahlin och Lena Hjelm-Wallén representerar socialdemokraterna och Hans Linde och Ulla Hoffmann är vänsterpartiets representanter.

Min ambition är att blogga lite från mötet.

Uppdatering kl. 01:08: SvD skriver.

Dansk effekt och debatt

Mer matnyttigt från vårt södra grannland:

De danska soldaterna kostar inte lika mycket som sina brittiska och norska kollegor.

”Mens en dansk soldat trækker 14,6 mio. kr. ud af statskassen, koster britiske og norske soldater henholdsvis 27,8 mio. kr. og 37,5 mio. kr., skriver dagbladet Information. Den nye opgørelse er udarbejdet af konsulentbureauet McKinsey & Company for den danske Forsvarskommando.

Ud af forsvarets små 15.000 militært ansatte er omkring 1.300 soldater konstant udsendt, og det er procentuelt langt flere end de lande, vi normalt sammenligner os med. Samtidig har Danmark et langt mindre forsvarsbudget målt på BNP.”

(Jag undrar vad konsultbyrån hade kommit fram till att de svenska soldaterna kostar, om de hade ingått i jämförelsen?)

Kostnaderna är större än vad man räknat med för de krävande utlandsmissionerna, nu krävs det tillskott:

”I udkastet, som er skrevet i Forsvarsministeriet og med Finansministeriets medvirken, anbefaler Forsvarskommissionen, at »der på kort sigt bør gennemføres ekstraordinære investeringer i indkøb til lager for så vidt angår ammunition og reservedele« for 1,4 milliarder kroner. Det er også nødvendigt, at forsvaret køber materiel for 1 milliard kroner til moderne udstyr til uddannelse og træning herhjemme.

For ikke igen at havne i en situation, hvor hylderne er tomme og materiellet slidt ned, skal forsvarets budget skrues markant i vejret, så skatteyderne årligt skal betale 700 millioner kroner ekstra til forsvaret, skriver Forsvarsministeriet.”

Alternativet är lägre ambitioner:

”Målet var at have 2.000 udsendte soldater i 2009 inden for det eksisterende forsvarsbudget. Realiteten er, at forsvaret ikke engang har råd til at udsende de omkring 1.300 soldater, man nu har af sted.

Man kan hverken skaffe nok ansatte, køretøjer eller udstyr, og akut mangler Afghanistan-soldaterne ammunition og reservedele for 1,4 milliarder kroner.

Men i stedet for blot at poste flere penge i forsvaret, bør regeringen justere sin aktivistiske udenrigspolitik til et realistisk niveau, mener Peter Viggo Jakobsen, lektor i sikkerhedspolitik fra Københavns Universitet.

”Det er spild af penge bare at sætte forsvarsbudgettet op. Så må vi i stedet rationalisere og skære ned på de områder af forsvaret, vi ikke bruger så meget,” siger Peter Viggo Jakobsen.”

Det är i slutet av mars som den danska Forsvarskommissionen lägger fram sitt förslag om hur försvaret skall utvecklas till 2025. Därefter skall man, såvitt jag förstår, komma fram till hur det skall se ut mer i detalj (pengar och prioriteringar etc. 2010-2014). Precis som i Sverige har den danska traditionen tidigare varit att komma fram till så breda majoriteter som möjligt.