Märkt: ÖB

Julklapp blev julsmäll

Idag är det julafton för rikets försvarsintresserade, men det är bistra klappar ÖB delar ut i det öppna underlag (huvuddokument samt bilaga) Försvarsmakten lämnar till försvarsministern – som naturligtvis medels spaning hade en aning om vad som väntade. I sak och huvudbudskap är inget nytt, bara värre: Klyftan mellan politisk beställning och tilldelade resurser ökar ytterligare.

Efter en första översiktlig läsning konstaterar jag följande:

För det första: Försvarsmakten delar Försvarsberedningens beskrivning av omvärldsutvecklingen, vilket skapar en för landet viktig samsyn om läget. Dock är det många som efterhand att månaderna har gått sedan beredningens rapport har pekat på att läget skärpts ytterligare, vilket intressant nog Officersförbundet deklarerar idag med orden att ”läget (har) förändrats dramatiskt”. Detta är gissningsvis temat även för Folkpartiets försvarspolitiska radarpar, Björklund och Widman, som ska kommentera underlaget under eftermiddagen och det blir intressant att se hur de positionerar sig redan innan det möte med de fyra partierna i Alliansen och de två regeringspartierna som Hultqvist (S) har kallat till på torsdag. Värt att minnas är att FP var en del av den regering som gav Försvarsmakten det uppdrag som ligger till grund för dagens underlag, vilket borde föranleda viss ödmjukhet (fan tro’t).

För det andra: Förmågebredden vidmakthålls (vi minns alla ÖB:s varnande ord för några år sedan om att det riskerar ryka en försvarsgren om inte ekonomi och uppgift ensas), detta för att behålla handlingsfriheten på sikt.

För det tredje: Försvarsmakten skriver kristallklart att man med den angivna inriktningen höjer det militära försvarets operativa förmåga fram till 2020, men att det är otillräckligt relativt förmågeutvecklingen i närområdet. De ekonomiska förutsättningarna räcker inte för att nå upp till den ambitionsnivå som Försvarsberedningen föreslår, varken på kort och längre sikt, säger ÖB Sverker Göranson på Försvarsmaktens sajt. I underlaget kan man läsa vidare:

Försvarsmakten bedömer att risktagningen i perioden fram till 2020 och därefter inte är rimlig då operativ förmåga inte kan växa i enlighet med de ambitioner Försvarsberedningen uttrycker.

För att kunna möta händelseutveckling på både kort och lång sikt bedömer Försvarsmakten att ett antal grundläggande behov behöver tillgodoses, som inte varit möjliga inom de ekonomiska ramarna. Försvarsmakten ser behov av att stärka den operativa förmågan i fem steg:

Med början 2016, behov av att utöka andelen kontinuerligt tjänstgörande personal med cirka 900 personer och att utöka resurserna för materielunderhåll. Behov av en utökad övningsverksamhet och utökad anskaffning av personlig utrustning. Ett antal åtgärder inom materielområdet (bl.a. omsättning av kvalificerad ammunition och vidmakthållandeåtgärder för bibehållen sjöoperativ förmåga). I ett andra steg kommer behov av resurser för livstidsförlängning och omsättning av båtmateriel för bibehållen sjöoperativ förmåga. I ett tredje steg föreligger behov av resurser för anskaffning av bekämpningssystem till arméförbanden samt anskaffning av standardfordon och sjukvårdsmateriel. Först därefter, i ett fjärde steg, bör åtgärder för skydd och vidmakthållande i syfte att stärka den luftoperativa förmågan samt anskaffning av verkanssystem för utökad sjöoperativ förmåga genomföras. Och slutligen, som femte: Behov av åtgärder för redundans och vidmakthållande inom ledningssystemområdet, åtgärder för ökad förmåga för vissa lednings- och underrättelseförband samt omsättning av materiel för hemvärnsförbanden.

Först efter dessa åtgärder (efter 2020) anser Försvarsmakten att man bland annat kan utöka antalet JAS 39E, anskaffa långräckviddigt robotsystem för bekämpning av markmål till JAS 39E samt att ett utökat antal ubåtar kan prövas. 

Ovanstående innebär således att Försvarsmakten föreslår 60 JAS Gripen, inte 70 JAS 39E som Försvarsberedningen enades om, vid sidan av långräckviddigt robotsystem till Griparna eller en ökning av antalet ubåtar. Detta är såklart en omfattande pinsamhet för den materiella uppräkning på aldrig tidigare skådad detaljnivå som uppvisades inför och efter Försvarsberedningens rapport i våras.

För det fjärde: ”Materielgapet”, eller med andra ord underfinansieringen av den materiella förnyelsen, fortsätter. Försvarsmakten skriver att den sammantagna bedömningen fram till 2024 är att investeringsskulden inte minskar, trots åtgärder, utan endast ”minskar takten med vilken den ökar”. En övergripande slutsats är att FM prioriterar personell tillväxt, övningsvht och beredskap på bekostnad av materiel.

För det femte: Försvarsmakten skriver att de av Försvarsberedningen uttryckta ambitionsförändringarna kräver ”betydligt större ekonomiskt utrymme”. Det hade onekligen varit intressant att få en beräkning på det, så att det blir tydligt för alla.

Inlägget uppdateras efterhand under dagen, i den takt ekonomin medg… jag menar i den takt genomläsningen av bilagan medger.

Uppdatering 16.35: Djävulen bor i detaljerna. En intressant sak i FM:s inriktningsunderlag är hur ”försvarssatsningarna” svarar mot FM:s samlade anslag för 2016. Enl FM är då summan av anslagen 1:1-1:5 41829 miljoner. Som jämförelse var den gamla budgeten för 2014 (alltså innan påslagen i tilläggsbudgeten) 41767. Båda beloppen i prisläge 2014. Detta ger en real ökning om 62 miljoner kronor. Wow. Någon som räknar på annat sätt?

Uppdatering 16.54: Även MSB:s underlag till försvarsinriktningsbeslutet lämnades idag:

Det behövs fortsatt arbete inom många samhällssektorer för att det civila försvaret ska fungera tillfredsställande vid krigsfara och krig (höjd beredskap). Arbetet bör i så stor utsträckning som möjligt integreras med arbetet att utveckla samhällets beredskap för fredstida kriser.

Återkommer efter läsning om detta!

En försvarspolitik enligt minsta motståndets lag

På söndag drar Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen igång. Det är som bekant valår, vilket innebär att ingen partiledare åker dit utan ett genomarbetat besked om vad som är partiets försvars- och säkerhetspolitiskt viktigaste budskap inför valet. Allt kan förändras av stora händelser och nya besked, men alla inblandade är väl medvetna om att det man säger i Sälen, det bildar den referenspunkt som allt som senare hävdas värderas utifrån: ”Men du sade ju i Sälen att….” etc.

Försvarspolitiken följer numer inga block- eller ens partilinjer – såväl mellan partier som inom partier spretar det ganska vilt. Idag skriver  Widegren och Forssell (M) t.ex. om den splittrade oppositionen, men alla som följer politikområdet vet att vi har en statsminister och en vice statsminister som representerar partier som gör helt olika bedömningar av den ryska upprustningen. I den delen står (FP) och (S) varandra lika nära som (M) och (MP). Och så är det i fråga efter fråga, även om åsiktsfränderna varierar.

Det är ingalunda konstigt att regeringen försöker peka på – eller hota med – oppositionens skuggbudgetar och de besparingar som S eventuella samarbetspartier vill genomföra, men jag tror missnöjet med det nuvarande läget gör att det bara uppfattas som dimridåer. Försvarsmaktens försvarsförmåga börjar bli så genomlyst och regeringsinnehavet så långvarigt att det långa fingret som pekas i riktning mot andra bara betraktas som provocerande. Samma sak med budskapet om ökade resurser varje år fram till 2017, eller ”satsningar” inom materielområdet: Bilden av försvarskrisen (försvarskris-krisen) lamslår regeringens kommunikation och tal om att det kan bli än värre vid regeringsskifte bekräftar bara bilden av att det är dåligt som det är. Detta spiller även över på Försvarsmakten. ÖB – som kasserar in nya friska budgetpengar och möter medarbetare som antingen trollar med knäna eller visar upp förband som än vassare än under kalla kriget – försöker ge en motbild mot det allra mest nattsvarta. ”Glaset är halvfullt”, säger han, och det tolkas i bästa fall alltför optimistiskt och i värsta fall som ett resultat av tydliga signaler från Försvarsdepartementet.

Socialdemokraterna, som i sin budget anslår samma belopp som regeringen, kan inte dundra på alltför mycket om bristerna eftersom det riskerar att vända den ovan nämnda irritationen i riktning mot dem själva. De riktar in sig på försvarsindustrifrågor och kritik mot personalförsörjningssystemet där man kan falla tillbaka på sina reservationer i riksdagen. Och om S i Sälen presenterar att man avser göra ekonomin till ett huvudnummer i beredningens kommande rapport genom att lägga sig på högre anslagsnivåer än de av regeringen aviserade, ja då måste det vara betydande belopp för att det inte ska kallas kosmetiskt och viftas bort – och frågan hur en S-ledd koalitionsregering skulle ställa sig till utgiftsposten förblir ett vapen i den mån försvarsfrågan alls uppmärksammans under valrörelsen.

Vid sidan av de stora partierna pratar MP om vapenexport och signalspaning och ibland om den ryska hotbilden, FP och KD pekar på det försämrade säkerhetspolitiska läget och nationellt försvar, C kasserar in att man drivit fram en utredning om Sveriges internationella samarbeten, SD drömmer sig tillbaka till territorialförsvaret och V pratar värnplikt. (Till alla som upprörs över denna lättsinniga beskrivning av partiernas ståndpunkter rekommenderas Johan Wiktorins intervjuserie med partiföreträdarna.)

Poängen med uppräkningen är följande: Inom alliansen kan man inte riktigt ta strid för sina uppfattningar, vare sig det gäller NATO eller hotbilden eller annat eftersom olikheterna då blottas i sin fulla omfattning. Reinfeldt kan t.ex. inte använda sina minuter i Sälen till att såga rysshotet med fotknölarna och läxa upp försvarsdebattörer för sin provinsiella hållning (även om jag tror att han skulle vilja – dessutom vore det faktiskt välgörande för debatten om statsrådsberedningens analys av läget sades rakt ut), för då dundrar han i praktiken mest i riktning mot sin egen vice statsminister. Så istället fortsätter man att lite lagom bekräfta de oroliga genom att säga ”vi följer utvecklingen noga” eller pekar på ”satsningar” med tvivelaktig effekt, samtidigt som man försöker medvetandegöra om realiteter så som att ”försvaret sker i samverkan med andra”. Allt medan Riksrevisionen deklarerar att försvaret inte kan fullgöra sin uppgift och det internationella engagemanget skruvas ner förutom i tal och skrift. I oppositionen kan man strunta i att det spretar ”internt”, men man saknar genomgripande alternativa idéer för försvaret – var för sig och tillsammans – och därför blir kritiken ganska ihålig.

Sammantaget innebär detta att försvarspolitiken utformas efter minsta motståndets lag. Problemen skjuts på framtiden medan fasaden putsas. Alla är ungefär lika missnöjda, vilket på sätt och vis är lättare att hantera än när några är väldigt nöjda och andra skitförbannade.

Men om man verkligen vill syna partiernas uppfattningar finns det några frågor man kan be dem svara ja eller nej på och som faktiskt är, eller i varje fall borde vara, oberoende av dagsform eller aktuell hotbild och säkerhetspolitisk situation:

  • Ska vi kunna försvara territoriet (inkl. incidentberedskap), ja eller nej? Om ja, ungefär med vilken ambitionsnivå och uthållighet i egen regi? Om nej, därför att vi inte behöver eller därför att vi vare sig kan eller bör utgå ifrån att vi försvarar Sverige på egen hand – och i så fall, vad drar man då för slutsats i alliansfrågan?
  • Ska vi kunna delta i internationell militär krishantering? Om ja, med vissa komponenter eller i högre förband och egna stödfunktioner, uthålligt över tid och överallt? Om ja, ska det vara en dimensionerande uppgift? Om nej, då vet vi vet.
  • Har det militära försvaret andra uppgifter och funktioner än krig och internationell krishantering? Om ja, vilka? Ska dessa uppgifter i så fall vara dimensionerande?

Om svaret är att vi ska kunna försvara territoriet med viss uthållighet i egen regi, innan vi påräknar stöd från andra (med andra ord ett fungerande försvarssystem) och att vi ska kunna delta med högre förband i internationella insatser (vilket är det svar jag tror de flesta av partierna ger), då är det dags att plocka fram regleringsbrevet till myndigheten Försvarsmakten. Man kan helt enkelt utgå från skrivningarna där och fråga: Anser partiet att svaren på frågorna (ambitionsnivån) är i paritet med målsättningen i regleringsbrevet? Och om man ska vara plågsamt konkret: Är det såhär insatsorganisationen i så fall bör se ut?

Om svaret är ja, då är det dags att ta strid för sin sak, gå till offensiv mot alla belackare och vända på bevisbördan. Och om de i alliansen ingående partierna – som formellt står bakom instruktionen till Försvarsmakten och ämnar göra det i fortsättningen – ja då bör de faktiskt rätta in sig i ledet och stå för vad de signerar även i debatten.

I en intervju i SvD idag gör förresten ÖB det, i en slags pre-emptive strike inför Sälen:

Den insatsorganisation som vi nu med god fart är på väg att bygga är en rimlig försvarsmakt för att svara upp mot de krav och de beskrivningar av omvärlden som har gjorts. Mitt absoluta, professionella militära råd är att det är den organisationen vi ska vidmakthålla – både personellt och materiellt.

Men om svaret istället är nej – om man anser att det fattas förmågor eller uthållighet eller resurser eller beslut om allianser återstår den sista frågan: Vad hindrar er från att föreslå respektive genomföra detta? Och om svaret på denna allra sista fråga är ”reformutrymmet” är det i alla fall ett rakt svar och då kan man upphöra med alla konstruerade förklaringar. Och om man inte ger något konkret svar, utan mumlar, ja då lever vi fortsatt med den försvarspolitiska situation vi befinner oss i precis nu, vilket bl.a. ringas in här.

Till sist skulle jag vilja föra in en underdebatterad faktor: Humankapitalet. Jag syftar dels på att 2014 kan bli det magraste året på länge vad gäller övningsverksamhet och kanske ”gålust” generellt ute på förbanden på grund av anställningsstopp trots vakanser liksom besparingsbeting – och dessutom lämnar Sverige (i stort sett) sin nuvarande mest konkreta uppgift vid sidan av incidentberedskapen, dvs. Afghanistan. Ändå ska det rekryteras nya soldater och sjömän och de vi har ska motiveras att vara kvar. Snacka om utmaning för befäl ute på förbanden och behov av en officerskår som kan leda i kris. Dels ställer jag mig ibland frågan vad som skulle hända om politiken plötsligt – och mot förmodan – ställde krav på tillväxt? Hur många har idag erfarenhet av att föra förband över bataljons nivå? Eller med andra ord: Har vi den kompetens som krävs i Försvarsmakten för att det överhuvudtaget ska vara någon operativ idé att tillväxa? En jobbig fråga som man naturligtvis lättast bemöter med att det ändå aldrig blir aktuellt.

ÖB hotar rikets säkerhet

Idag vaknade Sverige till rubriken ”ÖB granskas för brott mot rikes säkerhet”, onekligen ett bra sätt att få fart på hjärncellerna och man såg framför sig hur en sjukskriven ÖB har transporterats till något dunkelt förhörsrum med en lampa mot ansiktet. Men sedan räckte det med ingressen för att förstå att chefsåklagare Tomas Lindstrand funderar lite över detta, har sonderat med kollegorna, pratat lite med Säpo. Han ska ”snart ta ställning till frågan”. Och när han har tagit ställning till frågan är det JK:s uppgift att i så fall ta det hela vidare (vilket man redan beslutat sig för att inte göra). Det intressanta är vem han får ”mer kött på benen” ifrån. Han säger i DN-artikeln att han inte vill göra en ”menbedömning på egen hand utan jag vill att människor som kan det här systemet och som jobbar med det ska ha en uppfattning. Och någon sådan återkoppling har jag inte fått ännu”. Är det ÖB:s egen organisation (MUST) som har fått frågan och ska bedöma det? Försvarsdepartementet?

Det är svårt att se hur ett sådant åtal skulle se ut. Om ÖB hade pratat om spelen, som är kvalificerat hemliga eftersom de bl.a. rör värdering av främmande makt, hade det naturligtvis varit en sak. Men nu berättar ÖB om svensk förmåga i en insatsorganisation som är beslutad (IO 14) men inte intagen förrän 2019 – i sig förutsatt att man får budgetförstärkning m.m. – och de uppgifterna torde vem som helst med lite tålamod och kunskap kunna lägga ihop efter att ha studerat öppna underlag och försvarsbloggar med kommentarstrådar detaljerade som vilken beredskapsplan från kalla kriget om helst.

Nu är förvisso ÖB inte vilken hobbygranskare som helst, men sett i ljuset av alla års efterlysningar från inte minst riksdagens Försvarsutskott, om större insyn, tydligare mål, bättre beskrivning av operativ förmåga etc., kan man nog hävda att det uppriktiga budskapet om svensk förmåga på några års sikt är ett svar på en politisk beställning. Både vad gäller förmåga och tydlighet i redovisningen. Det är också detta som enligt min bedömning kommer få många försvarspolitiker att under dagen uttrycka sitt stöd för ÖB. Det är liksom lätt att i offentligt tryck hitta deras tidigare formuleringar om behov av öppenhet och ingen vill anklagas för att vilja tysta ÖB eftersom hans budskap kan skvätta tillbaka på en själv.

En annan dimension av saken gäller värdering av vad som är skadliga uppgifter kring svensk försvarsförmåga. Återigen, dagens officerare tolererar inte att verksamheten skönmålas eller luras om a la ”vår beredskap är god” och det syns på nätet, lindrigt sagt. Och så genuint hemliga saker som vår incidentberedskap vädras numer också i offentligheten, t.ex. genom artiklar av fd generaler samt genom Riksrevisionens försorg, vilket man i så fall kan tycka är bra mycket allvarligare eftersom det rör vår befintliga förmåga precis just nu.

Med andra ord: Tomas Lindstrand kommer förmodligen sjukskrivas för arbetsutmattning om han oroar sig för att främmande makt vet för mycket om svensk operativ kapacitet och ger sig ikast med att undersöka vilken information som finns att tillgå på nätet.

Slutligen, om det så småningom blir åtal har inte regeringen annat att göra än att säga tack och adjö till Sverker Göranson. Men det försätter regeringen och försvarsministern i ett bestående tillstånd av att ha manipulerat bort den ÖB som tog bladet från munnen. Det kan vara hur felaktigt som helst, men det blir i så fall den bild man har att hantera framöver.

Uppdatering kl 1324:

Jag citeras av TT, bl.a: ”Nordgren Christensen anser att Lindstrand borde vara betydligt mer bekymrad för att försvarsbloggar nu fylls av initierade kommentarer om svensk försvarsförmåga, med uppgifter som är betydligt känsligare än de som ÖB redogjort för.”

Det borde varit ett ”i så fall” där, så att ingen missförstår. För säkerhets skull: Jag tycker det krävs mer öppenhet, inte mindre och det inkluderar bl.a. försvarsbloggar – något jag  ju själv försökt bidra till en del genom åren.  Min poäng är att uppgifter om t.ex. incidentberedskap här och nu borde intressera åklagaren mycket mer än vad en eventuell kommande insatsorganisation kan klara, om han är orolig för vad en motståndare kan hitta på med informationen. Utvecklingen på nätet är irreversibel, tack och lov! Det är i grunden är mycket positivt och sunt att det finns så mycket information som möjligt tillgängligt, om det sedan är i form av kommentarer i bloggar, offentligt tryck eller redovisningar till internationella kontrollinstanser. Det är ju inte precis ett svenskt fenomen, tvärt om är den svenska offentligheten underutvecklad om man jämför med andra länder. Och om man ska dra det ett steg längre kan man betänka att hela poängen med att anmäla innehav av vapensystem, förband etc. till internationella kontrollorgan är att det är konfliktdämpande i sig.

 

Kalla fötter i Högkvarteret?

Ekot basonerar ut att ”ÖB backar om försvarets förmåga”. Men gör han det? För att konstatera det måste man i så fall ha tillgång till SvD:s bandinspelning av intervjun och jämföra vad han har sagt innan citaten gick i tryck. Det har inte jag, men kanske Ekot? Det man möjligen kan säga är att han modifierar den bild som sattes i SvD, i alla fall uppfattas det så utåt.

ÖB i Ekot (om uthålligheten i försvarsförmågan):

”– Är det en rimlig ambition? Ja, det är en rimlig ambition i förhållande till det läge vi har nu. Samtidigt måste vi vara nogsamma när vi tittar mot framtiden – vad kommer den att innebära. Ja, är den osäker så är det minst den nivån man måste uppehålla, säger Sverker Göranson.

Med den nya försvarsstruktur som nu byggs upp menar han att det ändå är en förbättrad försvarsförmåga jämfört med de senaste tio-tjugo åren.

– Absolut. Och då ger jag rådet till oss allihopa som svenskar att vi måste titta lite grann i omvärlden hur det ser ut hos olika länder. Moderna försvarsmakter i dag är på väg i ungefär samma riktning och skulle jag bedöma har ungefär samma ambitionsnivåer, för vi ser alla att vi är på något sammanflätade i utvecklingar i omvärlden, säger Sverker Göranson.”

ÖB i SvD:

”ÖB förklarar att de militära hot man ser mot Sverige är av annat slag än kalla krigets stora invasioner. I dag gäller andra scenarier som Försvarsmakten prövat i hemliga spel. I dessa utsätts Sverige för begränsade militära våldshandlingar. En angripares syfte skulle då vara att under en internationell kris ställa Sverige inför fullbordat faktum. Detta genom att slå ut en storstad (exempelvis Stockholm) eller inta ett begränsat geografiskt område (en landsända eller Gotland).”

När det gäller förmågan att ge eller ta emot militärt stöd exemplifierar ÖB (i Ekot) förmågan med de nordiska stridsgrupperna:

”– Att ge stöd skulle jag påstå att vi är ännu bättre på för det är egentligen det vi göra hela tiden när vi går ut i olika insatser med både flyg-, marin- och markförband – Afghanistan – då ger vi stöd. (…) återigen jag tar exemplet NBG (Nordic Battle Group) – för det har vi gjort ett antal gånger och dessutom med omvärldens betyg glimrande, vi har gjort det väldigt bra, säger Sverker Göranson.”

Vad gäller förmåga att ge eller ta emot militär hjälp ligger en fråga och pyr under alla alliansdiskussioner och frågetecken kring hur det står till med den reella kapaciteten, nämligen:

Hur ser en situation ut när man bestämmer sig för att ge militärt stöd till annan nation, vid konflikt i närområdet, i det snabba förlopp som verkar förutspås både i politiken och Försvarsmakten och när man är så slimmad på hemmaplan? Kommer man inte ställas inför stark förväntan på att dra alla resurser så nära hjärtat som möjligt? Det är svårt att se att man skulle rulla ut, flyga och sjösätta det som finns att tillgå och transportera – förmåga eller ej – till annat territorium , med mindre än att en gemensam krigsplanering är upprättad, som dessutom är övad, samt garanterad så långt det är möjligt i bindande förpliktelser. Samma sak gäller naturligtvis åt andra hållet.

Vad gäller Ekots inslag delar rubrikvalet förmodligen upp de som bryr sig i en grupp som tror piskan nu har gått från Försvarsdepartementet till Lidingövägen och en grupp som tänker att ÖB har fått kalla fötter. Låt oss istället granska vad han egentligen har sagt och fortsätta diskutera om förmågan är rimlig relativt hotbild och krav, samt nagelfara de ingångsvärden allt bygger på.

Och i denna diskussion är det välkommet med en bredare flora än enbart de närmast sörjande.