Kategori: Försvarsmakten

Värnpliktiga ger upp

Omkring 15 procent av de värnpliktiga avbröt sin tjänstgöring under utbildningsåret 2006-2007. På flera förband märks en ökning av antalet avgångar. Dessa siffror redovisas nu på Försvarsmaktens hemsida.

Det är nedslående läsning på många sätt.

Det hade varit betydligt bättre (jo faktiskt!) om det var på grund av någon övertygelse, i någon slags protest över systemet eller vad som helst som kan leda debatten och utvecklingen framåt.

Men den stora majoriteten av dem som avbröt tjänstgöringen sägs ha gjort det på grund av hälsoskäl. Främst handlar det om psykiska orsaker eller muskelproblem.

Muskelproblemen kan kanske förklaras med att ny personlig utrustning, exempelvis kroppsskydd, har införts sedan de värnpliktiga mönstrade. Försvarsmakten menar att tjänsten helt enkelt har blivit tyngre. Hur som helst bör folkhälsoexperter granska detta underlag. Kanske kan det bidra till debatten om mer gymnastiktimmar i skolan?

Faktorerna bakom de psykiska orsakerna verkar vara att de värnpliktiga förespeglats en typ av befattning vid mönstringen, som sedan ändrats till en annan befattning eller en mindre attraktiv utbildning. Detta är ett problem som jag har hört talas om sedan 1994. Har man fortfarande inte lärt sig kommunicera med de som skall rycka in, i så god tid som möjligt och på ett sätt som fungerar?

Längre resor på grund av färre utbildningsförbad, sägs också spela in. Motivationen är en annan avgörande faktor, enligt Försvarsmakten, och det kan ju var och en förstå. ”Eftersom det kan gå upp till två år mellan mönstring och inryckning hinner mycket hända”, säger man. Men det kan jag faktiskt inte acceptera som en förklaring till avhoppen. Menar Försvarsmakten att man rider på den motivation som den värnpliktige har vid inryckningen, under hela utbildningstiden? Det är ju snarare så att det är upp till Försvarsmakten att motivera under utbildningstiden (om man nu inte har hunnit blir så omotiverad att man anmäler psykiska eller fysiska problem redan när man når grindarna).

Lars Norrström, personaldirektör, utesluter inte att det ansträngda personalläget också kan ha haft betydelse för avgångarna under det gångna utbildningsåret: ”Brister i utbildningens kvalitet beroende på för få befäl kan vara en av flera faktorer som spelat in.”

Och det är väl kanske detta som rymmer hela förklaringen.

Inte "antingen eller"

Wilhelm Agrell skriver på Brännpunkt idag.

De viktiga frågorna i den försvarsdebatt som nu pågår saknas fortfarande: Hur använder man resurserna på bästa sätt på kort, medellång och lång sikt? Grundfrågan är vad man dimensionerar sig emot och hur kopplingen mellan detta (det internationella) och den territoriella insatsförmågan ser ut.

Agrell för, även han, ett ”antingen eller” resonemang. Vem har sagt att Försvarsmakten inte ska ha en planering som innefattar hur man avkastar årlig ”produktion” (dimensionerad för att möta de närliggande internationella behoven) till en, liksom tidigare, personell,- materiell- organisatorisk och territoriell insatsförmåga?

Jag fortsätter hävda det omöjliga i att ett försvar dimensionerat för internationella insatser inte kan uträtta något på hemmaplan! Det handlar om planering, personalförsörjning och en materielförsörjningsprocess som stödjer det man skall göra och inte ”äter upp” förutsättningarna.

Och vem har sagt att man inte längre ska ha fältövningar och planering/beredskap även för territoriella insatser? Men, i nuvarande läge blir det inte mycket pengar till sådant av två anledningar:

Regering/riksdag/politiker ”förstår” bara när de behöver avdela pengar till ”lättförståelig hårdvara” dvs materiel. (Om Försvarsmakten kommer med ett förslag om att införa en territoriell övnings- och beredskapsplanering och avdelar pengar till detta kommer de att kallas reaktionära och avdelade pengar stryks ut budgeten).

Samtidigt kräver detta ett besked ÖB bett politikerna om för länge sedan, men fått ett politiskt nej till – vad ska han ”skära bort”? Vilken funktion/förmåga?

Så länge inte politiker tar detta ansvar klarar inte Försvarsmakten av det själv och den interna försvarsgrensstriden fortsätter. Vi har inte råd med ett sådant ”övningssystem” samtidigt med den materiella tyngdpunkt som är en följd av nuvarande FM-planering.

TT är kunskapskälla i Försvarsmaktens CFE-analys

Under eftermiddagen idag kom en av de märkligaste kommentarerna som jag har sett på Försvarsmaktens hemsida.

Under rubriken ”Ryssland en viktig aktör” vill Försvarsmakten att omvärlden skall ta till sig detta:
”- Vi följer kontinuerligt utvecklingen i Ryssland, som är en viktig aktör såväl regionalt som globalt. Det säger Försvarsmaktens strategichef Jörgen Ericsson med anledning av att Ryssland upphävt sin tillämpning av CFE-avtalet.”

Man frågar sig om någon trodde att Försvarsmakten inte följer utvecklingen i Ryssland?

Å andra sidan, när Försvarsmakten direkt efter denna upplysning återger TT-text om basal CFE-historik (!), ja då undrar man:

”CFE-avtalet begränsar antalet förband och tunga vapen som får utstationeras mellan Atlanten och Uralbergen.Ryssland har tidigare hotat lämna pakten med motiveringen att väst inte har ratificerat dess ändrade version från 1999, som tar hänsyn till situationen efter kalla kriget. Väst har inte velat godkänna den uppdaterade versionen så länge Ryssland har kvar sina baser i Georgien och Moldavien, rapporterar TT.”

Till sist framför man det här:

”- Ryssland är en viktig aktör med en stark ekonomisk utveckling i vår närhet, och vi följer utvecklingen noga i vår omvärldsbevakning. Utvecklingen i Ryssland är, som Försvarsmakten tidigare nämnt, också en viktig faktor vi tar hänsyn till i vår perspektivplanering, säger Jörgen Ericsson, och fortsätter:- Ryssland utgör inget som helst hot mot Sverige. Att man innehar och utvecklar en militär förmåga är i sig inget hot, hotet uppstår om man har en vilja att utnyttja förmågorna.” Sedan följer en länk till perspektivplanen.

Jag kliar mig i huvudet och undrar vad det är man vill ha sagt? Är det Försvarsmaktens (öppna) analys av Putins CFE-besked idag? Tur att TT finns.
Man kan också läsa SvD och titta på BBC.

Det hettar till!

Regeringen har givit Försvarsmakten i uppgift att redovisa olika alternativ för Försvarsmaktens framtida utformning i ett tio- till tjugoårigt perspektiv från idag. Slutredovisningen av detta arbete sker inom kort, den 15: e maj. Det är därför vettigt att ägna sig lite åt det som hittills hittat ut från arbetet, nämligen perspektivplaneringens årsrapport för 2006.

Årsrapporten omfattar följande teman:

1. Strategiska konsekvenser av omvärldsutvecklingen.
2. Behov av förmåga för att kunna hantera konsekvenserna.
3. Försvarsmakten som säkerhetspolitiskt instrument., förslag till ny uppgift och ett utvecklat styrsystem baserat på effektkrav.
4. Behovet av att göra aktiva och medvetna val – utformning av militärstrategiska koncept.
5. Fortsatt reformering – behov av internationellt samarbete och effektiviseringar för att kunna upprätthålla erforderlig förmågebredd.

Jag vill uppehålla mig vid två specifika delar av denna årsredovisning – som ju ligger till grund för de olika alternativ för Försvarsmaktens framtida utformning som presenteras den 15: e maj.

Min första anmärkning gäller analysen av den globala utvecklingens tänkbara hot och risker, som enligt Försvarsmakten bland annat resulterar i slutsatsen att Försvarsmakten i framtiden kan behöva ha förmåga som ”täcker hela spektrat från krishantering i låga konfliktnivåer till krig mot en högteknologisk fiende”.

Jag är väldigt intresserad av att se hur det scenario ser ut som har lett fram till denna slutsats. Speciellt om det har inverkan på de alternativa strukturer som kommer att presenteras!

Min andra anmärkning gäller resonemanget om en ny huvuduppgift. Försvarsmaktens huvuduppgift idag är förmåga att kunna genomföra väpnad strid. Det är något som Försvarsmakten, men ingen annan i vårt land, skall kunna. Det som ligger utanför denna huvuduppgift skall civila myndigheter hantera, med stöd i vissa situationer av Försvarsmaktens befintliga resurser. Försvarsmakten skall därigenom inte dimensioneras (materielinköp, utbildningssystem etc.) för att hantera kriser i största allmänhet.

Nu vill Försvarsmakten att politikerna ändrar denna huvuduppgift. Man skriver att ”Väpnad strid bör bli ett av medlen för att uppnå önskad effekt. Den väpnade striden bör därför ses mer som ett huvudmål för försvarsmaktens förbandsutbildning och som förmågeuppbyggnad än som en uppgift”. Ursäkta, men jag förstår inte vad man menar?

Man skriver att huvuduppgiften skulle kunna formuleras såhär:

”Försvarsmaktens huvuduppgift är att bidra till att Sveriges säkerhet stärks genom att försvara våra nationella intressen mot de hot och risker de kan utsättas för. Tillsammans med andra myndigheter skall Försvarsmakten kunna leverera den effekt som erfordras för att värna såväl vår nationella integritet som de normer och världen som utgör grunden för våra internationella relationer. Härvid är Försvarsmaktens huvudmedel förmågan till väpnad strid”.

Försvarsmakten skall alltså försvara ”våra nationella intressen mot de hot och risker de kan utsättas för”. Begreppet ”hot och risker” är otroligt brett. Det omfattar allt elände som kan drabba oss, i vilken form det än kommer. Det framstår som om Försvarsmakten vill vara Den Krishanterande Myndigheten. Huvudmedlet är förmågan till väpnad strid. Men om man har ett huvudmedel, så har man också andra medel. Vi får vaska fram debatten vi hade om detta, för många år sedan. Är det någon som har uppfattat att någon eller några har bett om att Försvarsmakten skall ha en ny huvuduppgift?

Redovisningen av Försvarsmaktens inriktningsalternativ kommer att bli mycket spännande. Jag anar oråd. Är det politikerna som har uttryckt sig otydligt (i vissa delar kan jag tycka det själv), eller är det Försvarsmakten som tycker att politikerna inget begriper och därför vill – ur deras perspektiv – ställa saker och ting till rätta?

Om kvinnor och män

– Vi har överväldigande bevis för att män och kvinnor är lika. Men människor vill hellre tro på könsskillnader. Det gör livet mer förutsägbart, säger Janet Shibley Hyde, psykologiprofessor vid University of Wisconsin-Madison i USA, till DN.

– Även om en kvinna inte tror på stereotypen måste hon alltid förhålla sig till den när hon jobbar i en mansdominerad bransch. Många orkar inte med att alltid jobba dubbelt så hårt för att visa att de klarar av det, och byter bana för att slippa pressen, säger Claude M Steele, professor på institutionen för psykologi vid Stanforduniversitetet i USA.

Jag minns med fasa Försvarsmaktens jämställdhetsarbete på 90-talet. Det så kallade KREOL-projektet (Den Kreativa Olikheten) härskade. Det gick -kortfattat- ut på att beskriva män och kvinnors olikheter och övertyga om att dessa olikheter kan komplettera varandra. I kurserna delades litteraturlistor ut som t.ex. omfattade följande särartsfemenistiska förgrundsgestalter:

Gray, J: Män är från Mars, kvinnor är från Venus
Robert, R – Uvnäs – Moberg, K: Hon och han födda olika.

Just Rigmor Robert gjorde sig känd för uttalanden där hon bland annat förklarar stora delar av kvinnors (förmodade) ointresse för olika tekniska områden med att våra hormoner inte är lämpade för dessa. Jag minns när hon i tidningen Amelia sade att könshormonet östrogen gör att kvinnor har svårt för datorer. ”De är påhittade av män, de är en produkt av männens fantasi och därför är vi varken intresserade av de eller förstår oss på dem”.

I en offentlig utskottsutfrågning, om sexuella trakasserier inom Försvarsmakten, som Försvarsutskottet anordnade den 17 november 1999, kan man bland annat läsa följande inlägg (sid 276 i Försvarsutskottets betänkande 1999/2000:FöU2 Det nya försvaret):

”Ulf R Johansson, Försvarsmaktens högkvarter:
Jag har en kommentar till det här med olikheter. Vi vet på vetenskaplig grund att kvinnor har vissa saker som de är bättre på än män och tvärtom. Det är de olikheterna som vi ska ta tag i tillsammans för att få en ett-plus-ett-är-tre-effekt. Vi ska inte ha, och det finns det tyvärr en tendens till, dåliga manliga kopior i de kvinnor som finns i Försvarsmakten. Det är olikheterna tillsammans som ger styrkan – inte någon form av kopiering av varandra. Det ger bara svagheter. Den andra frågan kan jag tyvärr inte svara på.
Ordförande Henrik Landerholm, riksdagsledamot: Tack, Ulf. Vi kan konstatera att Försvarsmakten valt ett särartsfeministiskt förhållningssätt snarare än ett likhetsfeministiskt.”

Generaliseringar leder till begränsningar och fördomar. Måtte allt som har med KREOL och projektens ideologiska värdegrund att göra vara borttvättat ur Försvarsmaktens minne! Nu bedriver man jämställdhetsarbetet på andra grunder.

Befälsbrist nu, soldatbrist sedan

Försvarsmakten skriver till Pliktverket och förklarar att de ”ej har tillräckligt med personal att bedriva utbildningen av de värnpliktiga på ett kvalitativt och säkert sätt”. Det är ca 800 värnpliktiga man vill ”slippa” under 2008. Orsaken är dels pengar och dels befälsbrist.

– Jag kan inte annat än att djupt beklaga den uppkomna situationen för de individer som drabbas. Men att spenderar elva månader i försvaret med låg utbildningskvalitet och utbildningssäkerhet är inte ett bra alternativ säger Jan Salestrand vid Högkvarteret.
Om man ställer in utbildning av värnpliktiga med argumentet att det saknas utbildningsbefäl eftersom dessa befäl är ute i internationell tjänstgöring, så leder det till att det är färre som kan komma ifråga för utlandstjänst framöver. En ond cirkel.

Poäng för Pang

Den 28 mars lämnade regeringen över propositionen Högskoleutbildning av officerare m.m. till riksdagen. I propositionen föreslås Försvarshögskolan bli en högskola under högskolelagen. Detta innebär bland annat att officersutbildningen, efter att Försvarshögskolan fått tillstånd att utfärda vissa examina, blir en högskoleutbildning. Förslaget innebär även att ansvaret för Försvarshögskolan överförs från Försvarsdepartementet till Utbildningsdepartementet.

Det skall genast sägas att jag inte har fördjupat mig i propositionens alla delar och att mina kommentarer därmed är preliminära. Jag har dock förstått så mycket att den treåriga grundläggande officersutbildningen, som idag bedrivs i Försvarsmaktens regi vid militärhögskolorna i Halmstad och Karlberg, vid de tre stridsskolorna (mark, sjö och luft) samt vid Försvarsmaktens fack- och funktionsskolor, med regeringens förslag ansvarsmässigt förs över till Försvarshögskolan.

Försvarshögskolan ansvarar för och genomför i dag också den högre officersutbildningen, som bland annat består av den ettåriga stabsutbildningen respektive det tvååriga chefsprogrammet. Försvarsmakten ger på årsbasis Försvarshögskolan i uppdrag att genomföra dessa utbildningar. Den högre officersutbildningen är en personalutbildning och det är Försvarsmakten som bedömer vilka individer som skall delta i utbildningen utifrån myndighetens vid varje tidpunkt identifierade kompetensbehov. Det är enligt regeringen för närvarande inte aktuellt att förändra denna ordning. Därmed måste högskolelagen ändras. Det bör enligt regeringen finnas möjlighet för Försvarshögskolan att få tillstånd att utfärda vissa generella examina på grundnivå och avancerad nivå, om utbildningen uppfyller kraven för en högskoleutbildning. Det ger möjlighet för den som genomgår den högre officersutbildningen att tillgodoräkna genomgången utbildning som högskoleutbildning.

Den övergripande frågan jag ställer mig är, lite tillspetsat, om inte detta innebär ett slag mot professionalismen hos officerarna? Jag drar mig till minnes en utredning som granskade polisutbildningen och om jag inte alldeles missminner mig var slutsatsen att den var alltför akademiserad och för lite ”yrkesinriktad” vilket sades leda till sämre poliser.

Försvarsmakten kommenterar propositionen på följande sätt, genom personaldirektör Lars Norrström:

”Med detta har Försvarsmaktens och Försvarshögskolans gemensamma strävan, en akademisering av det svenska officersutbildningssystemet, kommit till ett avgörande. Kompetensförsörjningen i Försvarsmakten och Försvarshögskolan kan nu börja inriktas mot denna proposition”.

Antingen har jag missförstått Försvarsmaktens tidigare linje i frågan, eller så har myndigheten bytt fot. Mina farhågor är följande och jag ser fram emot att bli motbevisad:
  • Högskolelag innebär att FM får lite inflytande i kursinnehåll. Speciellt förödande för den grundläggande officersutbildningen.

  • Regeringen anför att det är Försvarsmakten som bedömer vilka individer som skall delta i utbildningen och att det enligt regeringen för närvarande inte är aktuellt att förändra denna ordning. Men hur blir det med eventuella avsked? Kommer det vara omöjligt för Försvarsmakten att stänga av någon från utbildningen?

  • Vad innebär detta för officersutbildningen i två linjer (yrkes- respektive akademiskt inriktad)?

  • Akademisering kan ske ändå genom att utbildning prövas och att examination kopplas till högskola.

  • Varför inte välja det internationella spåret, dvs. i huvudsak att officerare ges akademisk utbildning och examina via de ordinarie universitet/högskolor som finns?

  • Varför ha en dyr och mycket nischad högskola då mycket av dess akademiska utbud kan erhållas någon annanstans?

Bättre sent än aldrig

Försvarsmakten har tagit nu fram en uppförandekod med etiska regler för utlandsstyrkan. Det beskrivs som ett slags etiskt kontrakt mellan den anställde och Försvarsmakten. Personer som skall tjänstgöra i utlandsstyrkan skall skriva under dokumentet, där det framgår hur soldaterna och befälen ska uppträda i sin tjänstgöring.

Koden omfattar bland annat köp av sexuella tjänster (där Försvarsmakten gör klart att den som utnyttjar en prostituerad eller besöker en bordell omdelbart skickas hem och dessutom polisanmäls), förbud mot porrsurfande, mutor, kontakt med organiserad brottlighet samt regelverk kring alkoholkonsumtion.

Vad säger FN om vad som gäller för blå hjälmar? Det kan man t.ex. läsa i detta brev från Generalsekreterare Annan till säkerhetsrådet:

“Sexual exploitation and abuse are prohibited by the United Nations Staff Rules and Regulations. These rules are reinforced by administrative instructions, including my bulletin (ST/SGB/2003/13) entitled “Special measures for protection from sexual exploitation and sexual abuse”, released on 9 October 2003. In addition, each military peacekeeper receives a copy of Ten Rules — Code of Conduct for Blue Helmets, a card promulgated by the Department of Peacekeeping Operations that presents in plain language the standards of behaviour expected of every military person assigned to a peacekeeping mission. The basic policy is clear: zero tolerance of sexual exploitation and abuse of any kind.”

Behov av nya båtar, trots båtar i förråd

OK, nu finns det ett aktuellt och konkret exempel att peka på när det gäller nödvändigheten av att begränsa och specialisera Sveriges anmälningar till styrkeregister. Jag har tidigare på denna blogg diskuterat det orimliga i att alla möjliga förbandstyper inom samtliga stridskrafter skall ha internationell beredskap. Att hålla på som Sverige gör nu kostar mycket pengar. Pengar som istället borde gå till satsningar inom den civila, konfliktförebyggande arbetet.

Vad består då det pedagogiska exemplet av? Jo, under ett antal år har Försvarsmakten lånat ut stridsbåtar till sjöpolisen, Sjöfartsverket och Svenska sjöräddningssällskapet. Båtar som nu behöver återkallas för att användas i den egna verksamheten. Bland annat internationella insatser.

Trots behoven i dessa civila verksamheter anser Försvarsmakten (inte på eget bevåg, det är politiska beslut som ligger bakom anmälan till styrkeregister) att man inte kan låna ut några båtar längre, trots att ett antal internationellt anpassade båtar är förrådsställda. Dessa kan man inte låna ut eftersom de står i beredskap för den internationella amfibiestyrkan. Det innebär i sin tur att skattebetalarna måste bekosta nyinvesteringar inom sjöpolisen, Sjöfartsverket och Svenska sjöräddningssällskapet.

På Försvarsmaktens hemsida förklarar marininspektör Anders Grenstad hur det hänger ihop:

”Ska vi klara utbildningen av soldater, hålla kraven på internationell beredskap och samtidigt utveckla förbandstyperna, är vi i stort behov av alla båtar som finns. Vi kan helt enkelt inte låna ut några längre. Det finns heller inte några båtar i ”malpåse” att ta av.”

Foto: Amf 1

Informationen spretar

Debatten efter gårdagens Kalla fakta, om den svenska insatsen i Afghanistan, går vidare. Informationen fortsätter dessvärre att spreta åt olika håll. På Försvarsmaktens hemsida kan man läsa att ”uppdraget i Boka den 12 september 2006 var att tillsammans med den afghanska armén och dess stödjande internationella enheter besöka byn Boka i syfte att samla information för att vid ett senare tillfälle kunna gripa en man som ledde ett beväpnat kriminellt nätverk som agerade i området”(min kursivering).

Gårdagens rapportering (se tidigare blogginlägg) gick ut på att det fanns ett direkt syfte att gripa en man som befann sig i byn. Jag spekulerade i om det var anledningen till att ett begrepp som ”Main target” användes. Men om det inte fanns ett direkt syfte att gripa en viss person, då kommer naturligtvis begreppet i en annan dager.

Ytterligare en förklaring, där det inte framgår något som helst om att man stod i begrepp att gripa någon vare sig direkt eller senare, kommer i Ekot från Anders Lindström, Försvarsmaktens operative chef. Han säger att syftet inte var att genomföra ett anfall ”utan syftet var att visa upp sig, skapa information och underrättelser, att kunna prata med dem som finns där för att få en bättre bild av den verksamhet som bedrevs i byn.”