Kategori: riksdagen

JAS på riksdagens bord

Vid dagens frågestund i riksdagen såg Peter Rådberg (mp) till att vi fick ett välkommet besked från Försvarsministern: Frågan om att bygga om 31 JAS-plan till C/D version kommer att beredas av riksdagen. Därmed måste varje parti och ytterst varje ledamot ta ställning till förslaget.

Det står också klart att det inte blir några nya pengar till denna satsning utan de skall tas inom ram genom ”ett förnyat beställningsbemyndigande”. Ministern säger att ”när den här beredningen är färdig kommer regeringen att återkomma till riksdagen i vårpropositionen eller i höstens budgetproposition”. Om regeringen inte vill göra våld på vad vårpropositioner skall omfatta, är den rimliga bedömningen att det blir en fråga i kommande budgetproposition.
Det som fortfarande återstår att förklara för regeringen är:

1. Vilka är de operativa kraven bakom att vi skall ha 100 toppmoderna JAS-plan av C/D version i Sverige?

2. Hur flyttar man om i materielplanen för att rymma denna satsning? Med andra ord, vad flyttar man ut för att få plats med JAS-satsningen?
Fram till dess att detta förslag läggs på riksdagens bord vore det en god idé att genomföra en från industrin och politiska partier oberoende granskning av JAS-systemet. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, för riksdagsledamöter att utifrån egen kunskap och erfarenhet granska och analysera FMV och Försvarsmaktens argument för vad som t.ex. sägs ”måste göras” och vad man hävdar händer med systemet om man ”inte satsar” etc.. För att fatta medvetna beslut måste man ha klart för sig hur konsekvenserna av dessa beslut ser ut.

Det är egentligen inte klokt att FMV och industrin själv är de som ensamma står för argumentation och konsekvensbeskrivning. Någon eller några tekniskt och ekonomiskt kunniga personer med hög integritet bör få ett rejält mandat att gräva i detta, å det snaraste!
Protokollet från frågestunden finns att läsa här.

Märkliga saker hända…

Jag har tidigare på denna blogg uppmärksammat den satsning på JAS som Försvarsmakten och regeringen vill genomföra. Förslaget går som sagt ut på att att bygga om 31 stycken JAS 39 A/B till C/D-version. Fyra stridsflygdivisioner erhåller därmed totalt 100 stycken flygplan av JAS 39 C/D status. I Försvarsutskottets budgetbetänkande från hösten 2006 (sid 66) uttalar sig ett enigt utskott på följande sätt:

”Utskottet vill också särskilt kommentera frågan om en eventuell förlängd serie av JAS 39 i C/D-version. Försvarsmakten har i budgetunderlaget för 2007 redovisat att 31 JAS flygplan bör uppgraderas från A/B-version till C/D-version. Regeringen anmäler i budgetpropositionen att detta bereds för närvarande. Enligt vad utskottet inhämtat finns inte några medel för denna uppgradering av JAS 39 A/B budgeterade varken i investeringsplanen eller i beställningsbemyndigandet som regeringen begär att riksdagen nu ska godkänna. Ett sådant beslut är av sådan betydelse att det uppenbarligen bör godkännas av riksdagen även av andra skäl än ekonomiska. Regeringen måste sålunda återkomma till riksdagen i detta ärende innan ett eventuellt sådant beslut avses fattas. ”

I Ekot säger Allan Widman, (fp): ”Ska projektet bli av måste riksdagen anslå nya medel till detta och det har ännu inte skett.” Han anser att förslaget innebär en förlängning av hela JAS-projektet.

Men, Generallöjtnant Mats Nilsson, produktionschef inom Försvarsmakten, är av en annan åsikt. Han säger till Ekot att Försvarsmakten inte begär några extra pengar ”(…) utan det är inom ramen för det budgetunderlag vi varje år lämnar in till regeringen. Vi föreslog det här första gången för ett år sedan, och vi säger samma sak i år till budgetunderlag, så det är helt inom ramen för de medel som är anvisade till Försvarsmakten.

Försvarsminister Odenberg anser också att det redan ryms inom de redan tagna besluten: ”Ja, det är korrekt. Jag bedömer inte att det behövs tillföras några nya medel, säger han.”

Är detta en manöver för att kringgå en riksdagsbehandling av ärendet? Trots riksdagens upprepade beslut (i full enighet från vänster till höger) om att öka det formella inflytandet över materielanskaffningen? Snacka om att skjuta sig själv i foten. Ingen av de borgerliga ledamöterna kommer att med hedern i behåll godta en sådan hantering, inte efter all kritik som riktades mot den förra regeringen, som inte lyckades prestera den öppenhet i materielprocessen som riksdagen efterlyste.

Odenberg och Nilsson kan hävda att det finns pengar i ramarna hur mycket som helst, men nu är det så att riksdagen har definierat saken så att det inte ingick i de beviljade anslagsmedlen, investeringsplanen eller beviljande beställningsbemyndiganden. Det står svart på vitt. Och då är det bara att återkomma så att det blir en demokratisk process.

Allan Widman tål att citeras igen:
”Det här projektet, liksom många andra, är ett projekt som handlar om flera miljarder. När utskottet i full enighet har sagt att vi förutsätter att regeringen återkommer till riksdagen innan man fattar något beslut, ja då gäller riksdagens ord.”

Foto: Andreas Karlsson – Försvarets Bildbyrå

"In God we trust. All others we monitor"

Rubriken ovan citerar ett talesätt inom amerikanska NSA (National Security Agency)

Senare idag har riksdagen bordläggningsdebatt om regeringens proposition ”En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet”. I den omdebatterade propositionen föreslås ändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet. Ändringarna innebär, menar regeringen, att mandatet för försvarsunderrättelseverksamheten anpassas från ”yttre militära hot” till ”yttre hot” och att det uttryckligen anges att verksamheten endast får avse utländska förhållanden. Vidare sägs gränsdragningen förtydligas mellan polisiär verksamhet och försvarsunderrättelseverksamhet. Det föreslås också tydligare regler avseende inriktning och rapportering av underrättelser samt att samhällets funktioner för inriktning och kontroll av försvarsunderrättelseverksamheten skall förstärkas.

Det finns naturligtvis mycket aspekter på detta. Idag nöjer jag mig med att nämna några argument som jag har funderat lite över.

Det framhålls att de kontrollinstanser som skapas tar bort risken för missbruk. Men jag tycker dels det är viktigt att diskutera det faktum att kontrollinstanserna inte minskar intrånget i privatlivet (de eliminerar inte övervakningen) och dels att det fungerar så att kontrollinstanser ofta solidariserar sig med den instans de ska kontrollera. Hur ofta säger t.ex. domstolar nej till polisens begäran om telefonavlyssning?

Det andra som ofta sägs är att man måste ta till de tekniska resurser som finns för att öka skyddet mot hot. Men jag känner starkt att man kan motivera nästan vad som helst med det argumentet, inte minst när det gäller andra brott (övervakningskameror i hemmen t.ex. eftersom det begås svåra våldsbrott i hemmen mot kvinnor). Ett demokratiskt samhälle kan inte ta till vilka metoder som helst. Inte om det är de demokratiska värdena som man vill försvara.

Just det sistnämnda kanske ändå är kärnan i det hela, i alla fall för min del. Det visar sig att det är svårare att bekämpa terrorismen än vad många kanske trodde, och då inför samhällen i Väst säkerhetsåtgärder som hade varit otänkbara före den 11 september 2001. Kriminologen Janne Flyghed kallar detta en normalisering av undantagstillståndet, en process som får entusiastiskt stöd av politiker som vill visa handlingskraft. Det öppna samhället hotas av oss själva, i kampen för att det skall få fortsätta vara öppet.

Jag har inga omedelbara svar på var gränserna bör gå för åtgärder som inskränker våra friheter, i strävan att rädda liv. Jag vet bara att debatten är väldigt viktig.

Grumliga vatten

Det kan tyckas vara ett udda intresse, men faktum är att det är lärorikt att hålla koll på de skriftliga frågor och interpellationer som riksdagsledamöter ställer till statsråden. Utöver att man ofta lär sig något nytt, är det stundom väldigt underhållande. I alla fall om man har en viss typ av humor. Ta t.ex. det frågesvar som försvarsminister Odenberg lämnade idag på en fråga ställd av min partikamrat i försvarsutskottet, Peter Rådberg.

Frågan, som ställdes den 1 mars, löd såhär:

”Fråga 2006/07:766 Operativa krav för en extra ubåt i insatsorganisationen av Peter Rådberg (mp) till försvarsminister Mikael Odenberg (m)
Vid riksdagsdebatten den 11 december 2006 om försvarsutskottets betänkande 2006/07:FöU1 Försvar samt beredskap mot sårbarhet budgetåret 2007 frågade jag försvarsministern om de operativa skälen för regeringens förslag i budgetpropositionen om en extra ubåt i insatsorganisationen jämfört med förra årets budgetproposition. Ministern svarade att han inte kände till de operativa krav som låg bakom detta, med hänvisning till att han bara hade ägnat 48 timmar till budgetarbetet. Det har passerat lite tid sedan denna debatt och jag tycker det vore bra att försvarsministern nu redovisar dessa operativa krav, inte minst med anledning av att riksdagen vid upprepade tillfällen har slagit fast behovet av att kunna härleda materielprojekt till operativa krav. Med anledning av vad som ovan anförs vill jag fråga försvarsministern vilka operativa krav som ligger bakom att antalet ubåtar i insatsorganisationen ökar jämfört med tidigare budgetpropositioner.”

Svaret, som kom idag, lyder:

”Svar på fråga 2006/07:766 Operativa krav för en extra ubåt i insatsorganisationen
Försvarsminister Mikael Odenberg
Peter Rådberg har frågat mig vilka operativa krav som ligger bakom att antalet ubåtar i insatsorganisationen ökar jämfört med tidigare budgetpropositioner. Regeringen föreslog i budgetpropositionen för 2007 att inriktningen ska vara fyra ubåtar i insatsorganisationen. I budgetpropositionen för 2006 föreslog den tidigare regeringen att inriktningen skulle vara fem ubåtar i insatsorganisationen 2006, därefter skulle antalet ubåtar reduceras till fyra 2008. Detta innebär att det inte skett någon ökning av antalet ubåtar i budgetpropositionen för 2007 jämfört med tidigare budgetpropositioner.”

Jojo, de inblandade på Försvarsdepartementet var nog rätt nöjda när de lyckades komma på ett sätt att slingra sig ur Rådbergs grepp. Antalet ubåtar är det samma, men hela grejen är att man i budgetpropositionen aviserar att det 2009 ska vara fyra av fyra ubåtar som är insatsförband (det vill säga att deras beredskap understiger ett år) istället för tre av fyra som var den tidigare inriktningen. Semantik, kanske någon tycker. Men nu vaknar den som vaktar riksdagens rättigheter att kunna härleda insatsförbanden, och i synnerhet om man höjer insatsförmågan som i fallet med ubåten, till operativa krav. Vilket alltså ministern inte redovisar. Något säger mig att Rådberg vässar pennan på nytt…

Riksdagens beslut på andra grunder?

Apropå den nyfunna viljan att sätta in svenska flygstridskrafter i Afghanistan:

Ur regeringens proposition 2005/06:34 från oktober 2005 (Utökat svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan):

”De svenska erfarenheterna av deltagande inom ramen för en regional enhet för säkerhet och återuppbyggnad är hittills mycket goda. Enheterna har trots begränsade personalresurser, men med tillgång till en trovärdig uppbackning i form av flyg och robusta förstärkningsförband, visat sig ha ett mycket stort inflytande i de områden som de verkat i. Det har givit goda möjligheter att i nära samverkan med FN:s civila mission påverka utvecklingen och minska spänningarna.”

Och i det sammansatta utskottets betänkande, med anledning av ovanstående proposition, står det:

”Utskottet vill erinra om att det svenska förbandet, genom sitt deltagande i ISAF och inom Natos kommandostruktur, omfattas av den internationella styrkans operationsplaner och dess förband för förstärkning och undsättningsinsatser. Reserver för sådana insatser finns således beredda att bistå såväl svenska förband som förband från de övriga deltagande länderna i den internationella säkerhetsstyrkan.”

Frågan är då: Vad har ändrats i säkerhetsläget sedan denna information, som alla partier grundande sina bedömningar på? Och/eller har det skett någon stor omgruppering, som gör att svenskarnas flygstöd tar längre tid på sig för att komma fram? Eller saknas det flygunderstödsresurser nu, men inte tidigare?

I så fall är det detta som Försvarsmakten måste redovisa och regeringen i sin tur redovisa för riksdagen.

Fler kort i leken

Vid sidan av Försvarsmaktens rättvise- och legitimitetsskäl, samt industrins marknadsföring, kan vi nog lägga till ytterligare ett kort i den kortlek vi såg delar av genom insatschefens utspel om JAS i internationella insatser idag (se inlägg nedan).

Jag vill påminna om sid 13-14 i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2007 (huvuddokumentet). Där kan man läsa att Försvarsmakten med stöd av Försvarets Materielverk har utarbetat en handlingsplan med målet att skapa en enhetlig och antalsmässigt reducerad flygplanflotta bestående av totalt 100 stycken JAS 39 C/D. Denna lösning, skriver man, medför att Försvarsmakten, med ett minskat antal flygplan, erhåller en samlat större operativ effekt som bättre svarar mot kraven på interoperabilitet samt minskar drift-, vidmakthållande- och vidareutvecklingskostnaderna ur ett livscykelperspektiv.

Dessa planer måste naturligtvis motiveras för svenska folket innan debatten om en ny JAS-satsning tar fart. Och det är nog det Jan Jonsson försöker göra nu. Argumentet som förväntas köpas av allmänhet och politiker för att motivera ytterligare investeringar i systemet är således:

Vi måste ha med oss JAS i internationella insatser för att skydda våra soldater på marken.
Alla vet att nya stora investeringar måste vara motiverade utifrån behov av internationella insatser. Om vi skulle säga nej till JAS i internationell tjänst (och stryka de redan anmälda förbanden i internationela styrkeregister), blir det heller inga stora satsningar på systemet.

Nästa stycke i budgetredovisningen är också intressant, med tanke på andra aktuella JAS-debatter just nu. Högkvarteret skriver:

”Därtill erhålles den samlade effekten att Försvarsmaktens överskott av flygplan blir en förutsättningsskapande resurs för fortsatt export av JAS 39. Det innebär att den industriella kompetensen och resursen för långsiktigt vidmakthållande och vidareutveckling av JAS 39 stärks samtidigt som en positionering av svensk flygindustri som en attraktiv leverantör och samarbetspartner erhålls.”

Hela paketet ser ut såhär: Antalet JAS 39 i Försvarsmakten reduceras och JAS 39 systemet ensas till en enhetlig flygplanpark omfattande 100 JAS 39 C/D genom ombyggnad av 31 st befintliga JAS 39 A/B. Försvarsmakten bedömer att detta gör det möjligt att förlänga den operationella driften av JAS 39 till cirka år 2040.

Frågan är när riksdagen ställs inför ett sådant förslag, och vad riksdagen beslutar om detta?