Kategori: Svd

Dold agenda?

Är de aviserade besparingarna på försvaret ett led i en irreversibel Nato-anslutsningsprocess? I en betraktelse i SvD skriver Göran Eriksson:

”Högt inom socialdemokratin finns nu ändå misstankar om att moderaterna följer en ”hemlig dagordning” som syftar till Nato-medlemskap. Metoden skulle vara att rusta ned det svenska försvaret så mycket att alliansfrihet blir en säkerhetspolitisk omöjlighet. ”Man kan inte bortse från att det kan finnas en sådan plan” säger socialdemokraternas tyngste försvarspolitiker Håkan Juholt till SvD.”

Man missar något här. Dels kräver ju faktiskt ett Nato-medlemsskap någonting av de länder som träder in i medlemskretsen. Sverige har trots allt en del landunika lösningar kvar, som vid ett medlemsskap i förlängningen måste Nato-anpassas. Dessutom bör man betänka hur de andra Nato-ländernas materielsatsningar ser ut, liksom vilken tilltro de i grunden hyser till att Nato kommer till den villkorslösa undsättning, i alla situationer, som man ibland tror är oomtvistat i den svenska debatten. Det är ju inte så att Natoländerna rustar ner sina nationella försvar.

Detta säger ju naturligtvis inget om huruvida det finns en dold moderat agenda eller ej, men jag tror faktiskt att det snarare är ett generationsskifte inom moderaterna än en Nato-agenda. För om det vore det, så skulle alltså Odenberg -om man drar ut konsekvenserna- hoppa av eftersom han inte anser Sverige skall gå med i Nato. Och det är inte direkt troligt.

Kanske är det istället så att Socialdemokraterna vill få debatten om besparingar och industriprojekt som går i putten, att istället bli en debatt om Nato. Man kan ju inte gärna kritisera alliansregeringen för de aviserade besparingarna, som Eriksson så riktigt konstaterar att man har försökt sig på då det begav sig, men som man har aldrig har orkat/velat genomföra. Det kräver ju att man utmanar fackförbunden och de jobbtillfällen som försvarsindustrin genererar.

Jag ser gärna en Natodebatt i Sverige. Och om det finns någon dold agenda någonstans, är det naturligtvis nödvändigt. Jag är trygg i förvissningen om att den debatten hade slutat 1-0 till förmån för militär alliansfrihet. Det vill säga om debatten hade fått vara saklig, grundlig och nyanserad. Det är jag däremot inte lika förvissad om.

Upp som en sol….

”Ett samarbete kommer att öka den svenska förståelsen för ett svenskt medlemskap” säger Allan Widman (fp) till SvD.

Allan Widman säger enligt tidningen att han välkomnar ett svenskt samarbete med Norge och att han hoppas att ett svenskt medlemsskap i Nato nu kan bli verklighet:

”Men jag tror att ett försvarssamarbete med Nato kommer att öka den svenska förståelsen för ett svenskt medlemsskap och sätta frågan på agendan”, säger Allan Widman till SvD.se.

Jaha, så nu tvingas socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister motarbeta ett samarbete mellan Norge och Sverige, för att ingen ska ta miste på dessa partiers motstånd mot ett svenskt Natomedlemsskap. Inte för att det egentligen hör ihop, utan därför att både Allan och de flesta andra vet att medialogiken oftast inte medger ett resonemang där man förklarar något som till synes förhåller sig på ett annat sätt. När t.ex. nu det norsksvenska samarbetet kopplas ihop med Natomedlemsskap, kommer vi tyvärr att se prov på detta. Om socialdemokraterna nu säger ”verkställ” till samarbetet, riskerar de därmed en rubrik där det står att socialdemokraterna vill närma sig Natomedlemsskap eftersom samarbetet syftar till det. Det innebär att den lätta vägen blir att säga nej.

Upp som en sol, ner som en pannkaka. Jag hoppas jag blir överbevisad om motsatsen.

Ur dagens blad

Jag läser alltid PJ Anders Linders ledarkommentarer i SvD. Jag håller långt ifrån alltid med, men det är intressant läsning eftersom det ofta är ganska genomtänkta ståndpunkter. Dock inte idag.

Om Försvarsberedningens kommande säkerhetspolitiska rapport skriver han:

”Vad innebär egentligen de nya tongångarna från rysk sida? Vilka slutsatser ska vi dra? Var det måhända en aning förhastat att utgå från att svenskt territorium aldrig skulle bli hotat mer, och att vi kunde koncentrera oss på att skicka våra soldater till Kosovo och Afghanistan? Viktiga frågor, men regeringen har tydligen inte tålamod att vänta på svaren?”

Jag sliter mitt hår. Hans resonemang bygger på ett fundamentalt missförstånd, alternativt en grov felsyn. Nämligen att vi kan koncentrera oss på internationella insatser eftersom svenskt territorium inte är hotat. Som någonting vi kan ägna oss åt så länge vi inte har att göra på hemmaplan. My God.

Sverige ska naturligtvis mycket aktivt bidra till att förhindra, dämpa konflikter och minska lidandet i världen. Och detta gäller väl i synnerhet om säkerhetsläget försämras, då Sverige bör engagera sig internationellt för att få situationer av olika slag att gå i en mer positiv riktning, med alla de medel som vi har att ta till. Eller skall vi gräva ner oss i våra värn, om det börjar se mörkare ut på andra sidan gränsen, och vänta på att någon anfaller? Det bästa försvaret är väl ändå att hejda ett hot innan det är över oss? Och det gäller ju oavsett om det är militära eller miljömässiga hot vi talar om. Att det sedan är en moralisk skyldighet att ingripa, för att skydda civilbefolkningar och säkra områden så att civil nödhjälp och andra civila insatser kan verka, är ytterligare en dimension.

PJ övergår därefter till att kritisera regeringen, bland annat med orden ”Finansministern behöver pengar och då får omvärlden lov att bli lite ofarligare.” Detta apropå Mikael Holmströms artikel i den egna tidningen. Under rubriken ”Sparkrav spräcker vallöfte” redovisar Holmström den uppgörelse mellan Försvarsministern och Finansministern som enligt uppgift slöts redan i juni:

”Där står att arbetsgruppen skulle föreslå besparingar i dagens försvarsmaterielbudget med ”cirka tre miljarder” år 2010. Det var hela det beloppet som Anders Borg intecknade redan i förtid i Visby. Men en del av de sparade pengarna skulle enligt direktiven ligga kvar i försvarsramen för att omfördelas. Syftet var att ”bidra till regeringens ambitioner om ökade internationella insatser”.”

Det är inte oförenligt att spara pengar och öka den internationella förmågan. Men då måste man våga ta politiska beslut som pekar ut vad man inte skall kunna göra och orka ställa om organisation, planering och personalförsörjning på ett sätt som innebär att den internationella verksamheten blir dimensionerande för Försvarsmakten. Och under tiden man gör det ser man till att visa på hur den organisationen avkastar förmåga på hemmaplan.

Moderater med tunnelseende

Nils Oskar Nilsson, Isabella Jernbeck och Rolf K Nilsson, moderata ledamöter i riksdagens försvarsutskott skriver idag på Brännpunkt. En modifierad artikel, sägs det, efter påtryckningar ”uppifrån”.

Ledamöterna skriver att det svenska militära försvaret befinner sig i förändring, en förändring som sker i samklang med den verklighet vi befinner oss i och den verklighet vi i framtiden kan hamna. Som exempel på denna verklighet nämns de internationella åtagandena, terrorhot (”var, när och hur terrorismen slår till nästa gång vet vi inte”) och Ryssland ”som påbörjat en omfattande återupprustning samtidigt som man ställer sig vid sidan av tidigare ingångna truppreduceringsavtal”.

Det är en del av verkligheten. Men den ryska upprustningen måste bland annat ses i relation till tidigare nivåer och när det gäller terrorhotet – hur menar moderaterna att försvarsanslaget har en effekt på det? Är det försvaret som skall ha ökade resurser för att möta en terrorattack i Sverige? Inte de polisiära myndigheterna? Är det inte så att krishanteringssystemet och möjligheten att faktiskt leda landet i händelse av en större katastrof, är i mer akut behov av resurser (men på det området väääääntar vi fortfarande på att lärdomarna från tsunamin skall ge effekter i praktiken)….
Moderaterna måste ha missat stora delar av den säkerhetspolitiska debatt som har försigått de senaste åren. Det handlar om samhällets sårbarhet, de stora och globala ödesfrågorna kring fattigdom, HIV/Aids, vapenspridning och miljöförstöring. Kanske man av inlärd vana inte lyssnar till en miljöpartistisk analys av den fronten, men några generalspersoner i USA kanske har större genomslagskraft i de moderata leden?

Det handlar om hur resurser måste flyttas över till konfliktförebyggande åtgärder. Att det måste bli lika ”fint” i de tjusiga salongerna att tala om satsningar för att minska samhällets sårbaret och långsiktig, uthållig diplomati, som att tala om nästa generations vapensystem.

I moderaternas artikel är det underförstått att terrorism och Ryssland är förklaringar till att försvarsutgifterna inte kan minska.

Är det då rätt i sak? Nej, det tycker jag inte. Samhällets förmåga att stå emot hot regleras inte i första hand med militära utgifter. Inte i andra hand heller. Ingenstans hittar jag resonemang om hur utvecklingen i Ryssland eller terrorhoten kan påverkas i positiv riktning av en höjning av de svenska försvarsanslagen. Är den moderata idén att Sverige skall haka på en eventuell rustningsspiral i närområdet? Skall vi göra det ensidigt, eller är utgångspunkten att andra EU-länder skall ”haka på”? Ingenstans kan jag se någon närmare förklaring till vad vi i så fall skall lägga dessa pengar på, för att höja den militära försvarseffekten. Är det nya ubåtar? Fler värnpliktiga? Nya regementen, eller vad?

PJ Anders Linder kommenterar moderaterna och skriver bland annat:

”Det går inte att se hur en rimlig bedömning – som tar hänsyn till våra internationella åtaganden, utvecklingen i Ryssland och andra hot mot Sverige – ska kunna leda till nedskärningar.”

Återigen kopplas höjda försvarsutgifter till en automatiskt förbättrad försvarsförmåga. Det är en grund analys och vad värre är, det är också en analys som kan minska snarare än höja säkerheten. Man riskerar nämligen med ett sådant resonemang att missa viktiga och riktiga satsningar inom andra områden , kanske till och med inom andra politikområden, som hade höjt säkerheten utan att höja spänningen i området genom att bejaka den gamla tesen om vapenskramlandets allenarådande bot mot osäkerhet.

Osthyvel – nej tack!

ÖB, Håkan Syrén, har nu kommenterat den senaste tidens debatt mellan finans- och försvarsministern i sitt veckobrev.

När ÖB skriver att han är ”lite provocerad av den senaste tidens debatt” är det med hans sätt att uttrycka sig som att säga att han är rasande (så långt kan jag instämma med SvD:s PJ Anders Linder).

SvD återger ett uttalande till TT:

– Vi är inne i ett omfattande reformarbete som inte är slutfört. Att i nuläget då göra ytterligare reduceringar går inte utan att uppdragsgivaren talar om vilka förändringar av resultatet man vill ha, säger Syrén.

Och detta håller jag med ÖB om. Eller rättare sagt, det går naturligtvis att reducera utan att ange vad Försvarsmakten skall kunna och inte skall kunna göra. Men det är den sämsta sortens reducering -den berömda osthyveln- och leder bara till moras. Istället krävs en nykter analys av omvärldsutveckling, ambitionsnivå, möjliga samarbeten i den nordiska kretsen, en operativt behovsstyrd materielplanering och tydliga politiska besked om färdriktningen. Samt att man faktiskt vågar säga och ta ansvar för vad Försvarsmakten inte ska organisera sig för att möta.

First thing first

Bo Pellnäs skriver i SvD idag. Det var precis det här jag menade när jag i ett tidigare blogginlägg tog upp vikten av att sänkningar (och ökningar) av försvarsbudgeten måste värkas fram i rätt ordning: Säkerhetspolititisk omvärldsanalys först. Sedan ambitionsnivå. Sedan konsekvenser för inriktning och utformning av försvaret i vid mening.

Vi kan göra olika tolkningar av utvecklingen i omvärlden och vi kan ha olika uppfattningar om hur den bör påverka försvarspolitiken. Men vi bör alla vara överens om att själva processen skall gå rätt till.

Undrar om Bo Pellnäs har sett Försvarsmaktens kommentar till Putins CFE-utspel, som jag kommenterade här nedan? Om han har gjort det, bidrog det säkert till analysen om ”dårarnas paradis”.

På ledarplats skriver SvD att ”En del verkar tro att det är olämpligt att ta in den ryska utvecklingen i kalkylerna när vi diskuterar försvarsfrågan, ungefär som om man skulle bli arg och besviken i Moskva över att vi misstror dem.”

Det är ett märkligt påstående! Jag har aldrig hört någon säga något som ens liknar detta. Och då har jag ändå hört alla försvarsberedningens föredragningar och deltagit i diskussioner om Ryssland sedan 1995. Den ryska utvecklingen tas alltid med i kalkylerna. Men det är inte svart eller vitt. Förmåga måste analyseras tillsammans med vilja. Och om man har en hel palett med säkerhetspolitiska verktyg är det inte alltid det militärpolitiska som skall aktiveras, om man vill bidra till en stabil utveckling.

Som sagt, man kan tolka Ryssland på olika sätt, men vi kan också vara överens om att den analys vi gör är vår och att den inte tar hänsyn till om man blir arg och besviken i Moskva.

Tydliga signaler

Svenska Dagbladet skriver idag om Försvarsmaktens perspektivplan, som jag tidigare har berört här på bloggen.

I artikeln uttalar Else-Marie Lindgren (kd), Allan Widman (fp), Göran Lennmarker (m) och Håkan Juholt (s) kritik mot planen. Alla har rätt, utom försvarets strategichef konteramiral Jörgen Ericsson som också uttalar sig:

–Jag förstår att politikerna inte tycker att det är i samklang med dagens beslut, men det är inte avsikten. Utan det är att lära oss vilka konsekvenser olika inriktningar får på sikt, säger Ericsson.

Han har fel när han säger att avsikten med planen är att vi ska lära oss vilka konsekveser olika inriktningar får på sikt. Försvarsmaktens uppgift med perspektivplaneringen är att redovisa olika alternativ för Försvarsmaktens framtida utformning i ett tio- till tjugoårigt perspektiv från idag. Rapporteringen tjänar primärt som underlag för regeringen vid utformningen av planeringsanvisningar för Försvarsmaktens budgetunderlag för 2008 och 2009. Det är således inte vilket studiematerial som helst, som lite löst diskuterar olika utformningar.
Nu hoppas vi på en uppryckning inför nästa delrapport i höst.

Miljöpartiet + Thage?

Allan Widman (fp) skriver i dagens SvD:

”Thage G. Petersons ställnings­tagande är djupt omoraliskt. Än värre är att han omedelbart lockar med sig miljöpartiet i kravet på att kalla hem det svenska förbandet från Afghanistan.Hur ett parti, som betonar internationell solidaritet och som stöttat varje riksdagsbeslut om insatser i landet sedan 2002, kan låna sig till detta är obegripligt. Det finns inget mer cyniskt än den osminkade popu­lismen.”

Jag håller med Allan i sin kritik mot Thage G. Petersons resonemang. Däremot kan jag glädjande nog tillbakavisa påståendet om att miljöpartiet och Thage för samma politik. Peter Eriksson förklarar såhär: ”Om USA:s krig fortsätter eller om den svenska regeringen vägrar ställa tydliga krav gentemot FN och USA för en fortsatt svensk FN-insats, ser vi det dock nödvändigt att ändra vår hållning till att den svenska truppinsatsen bör kallas hem.”

Med andra ord, inget krav på att svenskarna omedelbart skall lämna Afghanistan, men krav på agerande från regeringen för att vi skall kunna fortsätta. Helt i linje med Svenska Afghanistankommittén.

Bränner till på Brännpunkt

Bengt Kristiansson, generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén och Frida Blom, ordförande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, skriver på Brännpunkt i Svenska Dagbladet idag. Budskapet är att en eventuell ökad närvaro av stridsflygplan förstärker intrycket av en ensidig militär strategi och försämrar lokalbefolkningens förtroende för den internationella truppinsatsen. ISAF-styrkan bör inte lämna landet, men amerikaniseringen av den måste upphöra.

Blom och Kristiansson hävdar att den amerikanska strategin har misslyckats. ”Ett ursprungligt välkomnande av den USA-ledda koalitionen har förvandlats till ett avstånds­tagande. Ett tänkt militärt stöd har av folkopinionen kommit att ses som ockupation. Målet – mindre ­terror – har i stället blivit mer.” I stark motsättning till denna utveckling, skriver de, står afghanernas syn på den FN-sanktionerade säkerhetsfrämjande styrkan Isaf, där den svenska truppen ingår. ”Förhoppningar har knutits till denna insats och är fortfarande starka.”

Kraven som ställs är följande:
1. Krav ställas på en snabb översyn av FN:s mandat för Isaf och ett stopp för ”amerikaniseringen” av styrkan.
2. Sverige bör verka för betydande mer bistånd till Afghanistans återuppbyggnad.
3. Initiativ bör tas till en bredare sammanhållen strategi med mer diplomati, förhandlingar, lokal förankring, kulturell anpassning och mobilisering av traditionella afghanska strukturer.