Stolt över myndigheterna på Pride

Dagens prideparad innebar premiär för uniformsklädda försvarsmaktsanställda. Det var nämligen första gången som officerare och värnpliktiga fick bära uniform i prideparaden. Detta möjliggjordes av en ny riktlinje (ett förtydligande avseende tolkningen av Försvarsmaktens uniformsreglemente) som innebär att Försvarsmakten inte ser prideparader som en politisk demonstration, vilket tidigare varit skäl till att inte få bära uniform.


Räddningsverket
märks också under Europride med budskapet ”Räddningstjänst för alla – självklart”.

Into the Wild

För många år sedan läste jag en bok som berörde mig på djupet, Into the Wild av Jon Krakauer.

Boken handlar om Christopher McCandless, som efter att ha tagit studenten med toppbetyg klippte sina identiditetshandlingar, skänkte sina pengar till Oxfam och gav sig av utan att säga något till sin familj. Under resans gång (han liftar, går, paddlar och klättrar sig fram över USA) blir han allt mer övertygad -han vill till Alaska och leva på det naturen kan ge.

Sean Penn fängslades också av McCandless öde och gjorde en film med samma namn som kom 2007. Nu har jag tagit mod till mig och sett den (jag är annars rädd att bli besviken när bra böcker filmatiseras). Jag är väl medveten om att jag vare sig kan göra boken eller filmen rättvisa – och i synnerhet inte McCandeless själv, så jag får helt enkelt rekommendera både boken och filmen (som alldeles i dagarna släpptes på DVD).

Foto: Christopher McCandless har fotograferat sig själv utanför den den gamla buss han levde och dog i vid Stampede Trail i Alaskas vildmark. Han hittades av jägare, utmärglad, tillsammans med sina dagboksanteckningar två veckor efter sin död. Han hade skrivit ett sista meddelande till omvärlden: ”I have had a happy life and thank the Lord. Goodbye and may God bless all!” Det är detta meddelande han visar upp på det andra fotot, taget när han visste att han skulle svälta ihjäl.

Opinionsbildning från Norr

Arvidsjaurs kommun har skickat sina kommentarer till Försvarsmaktens skrivelse ”Komplettering till budgetunderlag för 2009”, där bland annat den militära verksamheten i Arvidsjaur behandlas. Den har inte bara skickats till Försvarsmakten, utan till Försvarsutskottet, Försvarsberedningen, partiledare och en rad andra.

Jag reagerar när jag läser hur man i skrivelsen angriper andra verksamheter, det är något nytt och jag hoppas att det inte sätter standard inför den kommande grundorganisationsdebatten. Hittills har alla aktörer varit ganska bra på att hålla sig till att beskriva förträffligheten med sin egen verksamhet. Jag hoppas det fortsätter så eftersom jag tror att alla vinner på det.

På Arvidsjaurs kommuns hemsida har mobiliseringen inför inriksningspropositionen en framskjuten plats. Det är självklart lätt att förstå. Men man länkar också från kommunens hemsida till ”Nu får det vara nog!” Sidan beskrivs som ett fora för ”opinionsbildning och en namninsamling som syftar till att protestera mot den förda försvarspolitiken”. Det framgår inte vem/vilka som arbetar med sidan, men en aktiv (och ofta läsvärd) bloggare Wiseman´s Wisdom förefaller inblandad.

Mer om Arméns jägarbataljon (en del av I 19) finns att läsa här.

Försvarspolitik i Almedalen

Försvarsminister Sten Tolgfors hade en hektisk dag i Visby i onsdags, då han dels höll ett längre anförande om försvaret i framtiden och dels öppnade två seminarier (”Militära insatser/civilt bistånd – en möjlig ekvation?” samt ”Sveriges roll i internationella insatser”).

I sitt inledningsanförande till seminariet om civil-militär samverkan sade Tolgfors bland annat:

”Det finns en tydlig koppling mellan säkerhet, social och ekonomisk utveckling och mänskliga rättigheter. (…) Få saker är potentiellt skadligare för stabiliteten än unga, arga arbetslösa män. (…) Sverige ska ta ett större men mer samordnat ansvar. Insatserna har blivit allt mer komplexa och ställer nya krav på en bredd av civila och militära förmågor. Dagens krig utkämpas sällan mellan stater, utan istället mellan en eller flera stater och en kombination av sviktande stater och icke-statliga aktörer. Det gör att det många gånger är lättare att vinna kriget än att vinna freden. (…) Det måste till stånd en bättre gemensam planering för mer effektiv samverkan mellan civila och militära insatser. (…) Det är likaså viktigt med fler kvinnor i internationella insatser. Förutom all den kompetens kvinnor bidrar med så kan de t ex ge oss tillgång till den halva av civilbefolkningen som vi annars inte kan nå. I den nationella strategin är denna comprehensive aproach, eller sammanhållna politiken tydlig. Ännu återstår att förverkliga det fullt ut. När så sker måste det ske med respekt för de enskilda civila och militära verksamheternas respektive särart och behov. (…) Förmodligen kommer utökad samverkan i praktiken att peka på nya inte minst praktiska utmaningar, och olika aktörer ser på samverkan på olika sätt. Men utan bättre samverkan ingen varaktig säkerhet. Den politiska ambitionen är tydlig. Så låt oss lösa gränsdragningsfrågorna tillsammans.”

OK ministern, det är bra. Men varför har det inte hänt någonting ännu, när det gäller att praktiskt och konkret samverka civilt och militärt i hela kedjan från planering till utvärdering i internationella insatser? Den strategi för svenska internationella insatser som sent omsider regeringen lade på riksdagens bord har ju legat till sig ett tag nu. Försvarsberedningen kom dessutom den 13 juni med ett batteri konkreta förslag (må så vara att inte dessa har hunnit tas omhand). Men när den nyligen tillträdda alliansregeringen genom den dåvarande försvarsministern (Odenberg) i Sälen deklarerade att civil-militär samverkan var en av regeringens viktigaste prioriteringar, så har man ju haft lite tid på sig att åstadkomma något, kan man tycka. Och om det skall komma en skrivelse om insatsen i Afghanistan till hösten, så vore det ju katastrof om man inte från regeringens sida kunde leverera några konkreta beslut för att institutionalisera samverkan här hemma.

Nu övergår jag till seminariet ”Sveriges roll i internationella insatser”. I detta inledningsanförande sade ministern bland annat följande:

”Efterfrågan på internationella fredsinsatser ökar. FN har gått från 50 000 till bortåt 140 000 man i insatser på några få år, samtidigt som Europa prioriterat andra organisationer. Den genomsnittliga fredsbevararen i världen är en ung muslimsk man. Det är viktigt att Europa bidrar till FN framöver, politiskt men också eftersom en FN-insats annars kan kräva betydligt större numerär på grund av skillnader i utbildnings- och utrustningsnivå. (…) Sverige ska ha kapacitet till både snabbinsatser genom att vara ledande nation för en av EU:s stridsgrupper och mer långsiktiga insatser som den i Afghanistan. (…) Från i höst kommer Sverige att ha tre toppmoderna Medevac C 10-or tillgängliga. Vi vill sända ett par av dem till Afghanistan, till stöd för våra män och kvinnor, men också för deras utländska kollegor. (…) Möjligheten till nordiskt samarbete ska alltid prövas vid nya insatser. Efterhand kan också gemensamma förband för internationella insatser för ökad kvalitet, ekonomi och uthållighet komma att utvecklas.”

Bra att Tolgfors framhöll FN:s fredsinsatser. Frågan är vilka slutsatser ministern drar av det faktum att Sverige bidrar med långt färre personer till FN-ledda insatser än t.ex. Benin. Ministern uppehöll sig också vid frågan om helikoptrar. Det är alltid aktuellt. Inte minst nu, när Försvarsmakten står fast vid planen att avveckla HKP4-systemet och kraftsamla sina resurser för att införa de nya helikoptrarna HKP14 och HKP15. Detta trots de förseningar som uppstått. HKP14 bedöms ha en initial nationell förmåga under 2011. Försvarsmakten har konsekvensbeskrivit beslutet till regeringen (går att läsa här).

I Tolgfors tal vid seminariet ”Försvarspolitik – hur ska morgondagens militära försvar se ut?” uppehöll han sig bland annat vid NATO och föreställningen om att Sverige är ett neutralt land:

”Trösklarna för medlemskap har minskat, liksom fördelarna. Nato är ingen snabbfix för svensk försvarspolitik. Alliansöverenskommelsen om att medlemskap inte står på agendan denna period gäller. Min reflektion nu är att Sverige lämnade den gamla neutralitetspolitiken – som gick långt utöver militär alliansfrihet – redan i början av 1990-talet. Men på grund av den frånvaro av debatt som präglat svensk säkerhets- och försvarspolitik så finns fortfarande en vanlig föreställning att den ännu gäller. När jag träffar gymnasieelever, händer de att de frågar om framtiden för Sveriges neutralitetspolitik. Den avskaffades när de var två-tre år. De har gått nästan tolv år i skolan och tror fortfarande att vi är ett neutralt land. Det är ett kraftigt underbetyg åt 15 års säkerhetspolitisk debatt.”

(Och här är gymnasieeleverna som bekant i gott sällskap med Vänsterpartiet).

Vidare säger ministern (i bjärt kontrast till den debatt som har svallat den senaste tiden och förmodligen med adress främst till sina bröder och systarar i alliansen):

”Försvaret ska dimensioneras utifrån och in. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige.”

Även i detta anförande tar ministern upp FN-insatser (heja Tolgfors!):

”Ett särskilt problem är att Europa inte längre deltar under FN-flagg, samtidigt som FN är ansträngt och har gått från 50 000 till 140 000 man under blå flagg. Att ansvara för en av EU:s stridsgrupper är ett omfattande åtagande. Samtidigt drar vi nytta av den tillgänglighet som andra länder ger när de svarar för EU:s snabbinsatsberedskap. Under förberedelse- och beredskapsperioden av NBG 08 har utrymmet för deltagande i andra internationella insatser påverkats. Målsättningen bör vara att vårt deltagande i EU:s stridsgruppssamarbete inte ska reducera vårt kontinuerliga bidrag till mer långvariga insatser.”

Precis det sistnämnda tog jag upp i en avvikande mening till en av beredningens rapporter för många år sedan.

För alla som undrar vad den kommande inriktningspropositionen har att bjuda på när det gäller grundorganisationsförändringar, så får man gissa utifrån följande besked:

”Kortsiktigt är färdplanen för de närmaste åren klar, men ännu ej avdömd. Min bedömning är att vi kommer klara balanseringen av förbandsanslaget utan dramatiska förändringar av för förmåga eller grundorganisation. Förslag till beslut kommer i höstens budgetproposition. Förmågepåverkande förslag och förslag gällande grundorganisationen kommer i samband med inriktningsproppen.”

Tolgfors tog också upp Försvarsberedningens existens i sitt tal:

”Jag ser den senaste tiden som en framgång för försvarsberedningen som form. När jag gav beredningen dess uppdrag underströk jag att jag ville pröva möjligheten till en bred överenskommelse – i annat fall har alliansen majoritet ändå, men det hade ett värde. Rapporten kommer att utgöra en grund för höstens proposition om försvarets inriktning och dimensionering. Jag är av uppfattningen att försvarsberedningen legitimerar sig själv. Dels med möjligheten till breda lösningar, dels med möjligheten till ett långsiktigt förnyelseperspektiv.”

Det är ju lite minerad mark, att kommentera något som man själv är en del av, men jag kan ändå inte låta bli att skicka med den vikt det har (framför allt för saken, men också för regeringen och till och med för oppositionen) om beredningen finns kvar under hösten och vinterns arbete med proposition och riksdagsbeslut.

När vi nu har en så unikt bred samsyn om behov, inriktning och stödmyndigheter etc. vore det bedrövligt om det inte kan hålla hela vägen ut, genom ett riksdagsbeslut. Men det förutsätter att vägen från beredningens förslag, från rapport genom proposition och till riksdagsbeslut, fortlöpande förankras i ett fora där förtroende och vilja finns. Med de oceaner av tid som kommer att flyta mellan proposition och riksdagsbehandling, inklusive Sälenkonferens i januari, finns en uppsjö möjligheter att göra försvarspolitiken till en bråddjup konfliktlinje mellan oppsoition och regering inför valet 2010. Och det kan ju vara kul för dagen, men knappast konstruktivt för framtiden.

Ovanpå dessa seminarieinsatser kommenterade försvarsministern också socialdemokraternas och miljöpartiets uppgörelse om FRA-lagen, på följande sätt:

”- Jag förväntar mig betydligt mycket mer ansvar för landets säkerhet av ett parti som aspirerar på att vara regeringsbärande. Det som Mona Sahlin i dag i pressmeddelandet med Maria Wetterstrand presenterat är en uppgörelse av tomhet. Socialdemokraterna är överens endast med miljöpartiet – alltså inte med vänsterpartiet – och endast om att riva upp lagen.

– De presenterar ingen uppfattning om säkerhetspolitiken i sak. Överenskommelsen har inget konkret innehåll och man berättar inte vad som ska komma istället för den lag som riksdagen fattat beslut om, eller ens om det ska finnas en lag som reglerar signalspaning och stärker integriteten. Det enda man säger är att man ska utreda behovet.

– Utspelet är svårt att ta på allvar. Att riva upp lagregleringen skulle innebära att man återgår till en oreglerad tillvaro. Man skulle försämra skyddet för rikets säkerhet och svenskar i internationella insatser och skapa år av osäkerhet utan förstärkt skydd för den enskilda integriteten.”

Det lustiga i detta uttalande är att Tolgfors verkar uppröra sig å Lars Ohlys vägnar, för att han inte var med.

Foto: Alexande Karlsson/Combat Camera

Folkpartiets NATO-utredning?

Den 14 januari 2008 meddelade Folkpartiet att man avsåg tillsätta en egen utredning om svenskt NATO-inträde. Folkpartiets försvarsnätverk skulle kalla oberoende forskare och experter till hjälp för ett sådant arbete. Folkpartiet hade ambitionen att utredningen skulle verka i samma anda som sin finska motsvarighet och presenteras i slutet av våren.

Denna försening (om utredningen ens är tillsatt?) uppmärksammas av Ulf Bjereld, som bloggar från Almedalen på Almedalsbloggen. Bjereld vill gärna ha tips om vad förseningen beror på och utlovar ett gratis exemplar av den senaste SOM-rapporten Skilda världar till den som tipsar på ett sätt som leder till genombrott i spaningen.

Finland och NATO

Den parlamentariska säkerhetspolitiska uppföljningsgrupp i Finland som tillsattes i september 2007 lämnade i fredags sin rapport till statsminister Matti Vanhanen. Jag har inte hittat den på svenska, men för den som kan läsa finska finns den här.

Det verkar ha varit lite turbulent där på slutet och överlämningen försenades. Juha Korkeaoja (c) som leder gruppen har sagt att rapporten hade innehållit sådan reservationer att det var omöjligt att underteckna den. Till sist nådde man dock enhällighet.

I Vasabladet kan man bl.a. läsa:

”Gruppen konstaterar att Finlands säkerhetspolitiska grundlinje är hållbar och att den inte är i behov av några betydande justeringar. Finland ska också i framtiden sköta sitt eget försvar och utgångspunkten är att hela landet ska försvaras. Allmän värnplikt förblir grunden för försvarssystemet, konstaterar rapporten.

Uppföljningsgruppens ordförande, riksdagsledamot Juha Korkeaoja (c) säger att ett Natomedlemskap är ett alternativ för Finland, men att saken inte är aktuell.

-Vi lever inte längre i en tid där orden måste finslipas. Saken är klar: vi har praktiskt samarbete med Nato och ett medlemskap är möjligt, sade Korkeaoja.”

Anm. Den säkerhetspolitiska uppföljningsgruppen hade till uppgift att granska den säkerhetspolitiska verksamhetsmiljön i Finland. Uppföljningsgruppen bestod av riksdagsledamöter och leddes av riksdagsledamot Juha Korkeaoja (c). Slutresultatet kommer att fungera som ett underlag för regeringens säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse, som skall lämnas till riksdagen i höst.

Finskt-svenskt-amerikanskt miljöarbete

Ibland får man gå över sundet för att få information om vad Sverige är inblandat i.

Det finska försvarsministeriet låter meddela att en finsk-svensk-amerikansk miljöguide har publicerats. Försvarsförvaltningarna i Finland, Sverige och USA har tillsammans sammanställt en miljöguide. Den engelskspråkiga guiden ska publiceras i både tryckt och elektronisk form i juli 2008 och syftet med miljöguiden är att främja iakttagandet av miljöaspekterna inom militära krishanteringsoperationer.

Enligt det finska ministeriet är det en ”komprimerad och praktisk ”verktygslåda” som stöder dagens miljöansvar. Den är ämnad för såväl operationernas ledare som miljöaspekternas ansvarspersoner och den omfattar krishanteringsoperationernas hela levnadslopp. Den omfattar miljödirektiv och tillvägagångssätt som i praktiken behövs under operationernas olika skeden och som konstaterats gynnsamma. Guiden behandlar även planeringen av operationer, skolning av trupper, genomförandet av operationer, demobiliserandet av trupper och miljöaspekter rörande avslutandet av operationer”.

Bravo!

Besök i Halmstad

Fredagen den 27 juni besökte jag Halmstad och luftvärnsregementet, Lv 6. Det var angeläget att möta dem eftersom Försvarsberedningen i sin nya rapport går ganska hårt fram med luftvärnet. Som vanligt var det givande.

Det var också roligt att träffa kommunstyrelsens ordförande i Halmstad, Carl Fredrik Graf (m). Vi känner varandra sedan riksdagstiden och våra respektive uppdrag i Försvarsutskottet.

Jag kände när jag åkte hem att det blir på tok för lite förbandsbesök för min del nuförtiden, det är ett viktigt sätt att möta Försvarsmaktens personal ute i verksamheten och jag kan inte minnas ett enda av alla besök jag gjort som inte har gett ny kunskap och nya idéer. Det får väl erkännas att det faktum att tågbiljetterna numer går på det egna kontot dämpar resandet en del. Annat var det förr, när jag flitigt nyttjade riksdagens SJ-årskort till att besöka varenda militär verksamhet i hela riket. Men då hade jag å andra sidan mer att göra med grundorganisationsfrågor också, i och med uppdraget som ledamot av Försvarsutskottet.

(Bilden visar Carl Fredrik Graf i civila kläder, till vänster om honom ses chefen Lv 6, Lennart Klevensparr tillsammans med sina medarbetare).

Vänstern på Brännpunkt

Gunilla Wahlén, riksdagsledamot (v) i försvarsutskottet och ledamot av försvarsberedningen, skriver på Brännpunkt idag. Rubriken lyder: Fiaskot för Nordic Battlegroup fullbordat

Det finns orsak att granska BG-konceptet kritiskt. Det bör intressera både förespråkare och kritiker av konceptet. Tyvärr finns det flera problem med Wahléns artikel:

1. Argumentationen går ut på att det per definition är fel om en militär styrka/förmåga aldrig används.

Ett annat synsätt kan ju rimligtvis vara att man kan vara väldigt tacksam över det. Man kan också ställa sig frågan vad Wahlén drar för slutsats av sitt resonemang om användbarhet och efterfrågan när det gäller de satsningar på svenskt territorialförsvar som vänstern vill göra?

2. Vänstern tycker det finns viktigare saker för försvaret att ägna sig åt: ”Kostnaderna har skenat och organisationen har dammsugits på personal och materiel. Det går ut över den övriga verksamheten och utbildningen av värnpliktiga.”

Vad är det för ”övrig verksamhet” som vänstern anser har blivit förfördelat? Om det är resurser för möjliga internationella uthålliga insatser så är det en sak, men om det är nationellt försvar man syftar på (och det tror jag) tycker jag att det är helt fel. Passningen om ”utbildning av värnpliktiga” tyder på det. Vänstern vill således utbilda en massa värnpliktiga, vad de sedan skall göra eller vad utbildningen skall vara bra för, det återstår för Wahlén att förklara.

3. Resonemanget om BG11: ”Konceptet med stridsgrupper under EU är ett uppenbart fiasko. Trots det har regeringen valt att anmäla Sverige för en ny beredskapsperiod 2011. Regeringen är alltså beredd att ösa in nya miljarder i en ny stridsgrupp (…)”.

Wahlén verkar utgår från att man skall bygga upp en eventuell BG11 på samma sätt som NBG idag. Det är lite konstigt i sig eftersom hela den modell för försvaret som Försvarsberedningen har arbetat fram och redovsat så sent som den 13 juni, bygger på ett koncept där man enkelt uttryckt åker ut med det man har. Det skulle för BG11 betyda att det inte blir en verksamhet som utvecklas vid sidan av allt annat i Försvarsmakten.