Kategori: Afghanistan
Next generation?
Förra veckan publicerade SvD två (s)-märkta debattartiklar på Brännpunkt. Först ut av de två tidigare försvarsministrarna var Björn von Sydow som skrev den 23 oktober om behovet av att regering och opposition lägger partipolitiken inom försvarspolitiken åt sidan och presenterade åtta utgångspunkter för en försvarsuppgörelse. Det grundläggande temat i artikeln var dock behovet av att uppvärdera det nationella försvaret, på bekostnad av de internationella insatserna.
Dagen efter var det Thage G. Petersons tur att skriva om den svenska insatsen i Afghanistan (igen). Budskapet är att den svenska militära insatsen i Afghanistan skall avbrytas.
Björn von Sydow var den försvarsminister som först gav order till Försvarsmakten om internationalisering. Men nu menar han, förmodligen med adress till Georgienkrisen, att ”hotbilden förskjutits” och genomför i praktiken en total omsvängning till förmån för det territoriellt inriktade militära försvaret. Han vill lägga taket för Sveriges deltagande i internationella operationer till högst cirka 1000 soldater. Han avvisar, helt logiskt, ett fortsatt deltagande i EU Battlegroup eller NRF (dock med hänvisning till försvarsbudgetens begränsningar, inte några andra orsaker).
Björn von Sydow förespråkar också en omfattande utökning av rekryteringen av män och kvinnor till en kort inledande militär utbildning. Efter den ska det vara möjligt för dem som vill att utbilda sig för de mera krävande uppgifterna i insatsorganisationen och de nationella skyddsstyrkorna. Man kan nog utgå från att just denna för (s) så känsliga del är förankrad och att det därmed är (s)-linjen i den pliktutredning som just nu pågår under Anders Svärds ( c ) ledning.
Thage G. Peterson säger i sin artikel att man kan återuppbygga Afghanistan om man bara drar hem alla stridande soldater ”med befogenhet att bomba och döda talibaner” och blir oerhört onyanserad när han skriver att han inte delar ”uppfattningen att man först måste bomba civila afghaners byar, hus och hem och döda, också kvinnor och barn, för att kunna genomföra civila reformer”.
Vem eller vilka har denna uppfattning?
Gör han någon skillnad mellan OEF och Isaf?
Jag delar Petersons uppfattning att det inte går att bomba fram fred och vänskap. Men så länge som de civila aktörer som finns på plats i Afghanistan (och som inte sitter bakom sitt skrivbord hemma i Sverige och tror att världen är svart eller vit) anser att det krävs militär närvaro för att säkerhetsnivån skall vara tillräckligt hög för att man över huvud taget skall kunna agera i landet, så länge kommer jag att värja mig emot den förenklingsnivå som Thage G. Peterson väljer.
Denna inställning betyder inte att man oreserverat stödjer allt militärt agerande på marken i Afghanistan. Naturligtvis inte. Alldeles för många misstag och felbedömningar har gjorts och görs. De leder till civila offer. De internationella styrkorna har i alltför stor utsträckning förlitat sig på angrepp från luften, något som inte tar tillräcklig hänsyn till civila. Här har USA en stor del av skulden. Ett exempel är när över 90 bybor tros ha mist livet i ett amerikanskt angrepp mot en by i västra Afghanistan i augusti månad. I SvD:s Mikael Holmströms utmärkta artikelserie om Afghanistan tas det faktum upp att den svenska insatsen kritiseras för bristen på återuppbyggnad i vårt svenska PRT.
Guvernör Ustad Atta Muhammad Noor får frågan om, apropå att det idag finns 300 svenska soldater, om han anser att det skulle vara 100 soldater och 200 biståndsarbetare istället?
Han svarar att ”Det är en bra idé. Även med 100 soldater så känner både folket och fienden att den internationella säkerhetsstyrkan finns här. Deras blotta närvaro har effekt. Om det sker en minskning av antalet soldater för att få fram pengar till återuppbyggnad blir det en bra ekvation för både Sverige och vårt folk”.
Uppenbarligen anser han att det behövs en militär närvaro, men att tyngdpunkten är skev. Thage G. Peterson bör lyssna till det. Eller menar han att Sverige skall dra sig ur militärt, men öka biståndet och förlita sig på att någon annan (kanske USA?) tar över det svenska ansvarsområdet?
Sheilagh Henry vid UNAMA (United Nations Assistance Mission in Afghanistan) i Mazar-e-Sharif säger till SvD att det behövs en annan, mer progressiv, biståndsstrategi i norra Afghanistan ”för att dra nytta av att säkerhetsläget här är bättre”. SvD nämner att den svenska regeringen i sin strategi från i mars i år understryker vikten av ”ett samlat civilt och militärt agerande i de insatsområden där Sverige deltar”. Men konstaterar att ”här finns få tecknen på det, jämfört med angränsande PRT som drivs av Nato-länder. I väster har Norge uppfört 52 skolor i ”sin” provins. I sydväst bygger Spanien broar och vägar. I öster har Ungern byggt en 32 km lång vattenledning”.
I en debattartikel i DN nyligen skrev Torbjörn Pettersson, Generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén:
”Sten Tolgfors har rätt i att det i detta läge vore fel att lämna Afghanistan åt sitt öde. Säkerhet är en förutsättning för utveckling. Men i dag är relationen mellan militära och civila insatser mycket skev. Omvärlden bidrar med ett militärt stöd runt 100 miljoner dollar per dag, men bara med sju miljoner dollar till det civila biståndet och återuppbygganden. Även Sverige ger dubbelt så mycket till militära insatser som till bistånd”.
Thage G. Peterson ger vidare sken av att det samarbete om strategiskt transportflyg (i form av C-17) som Sverige har ingått enbart skall användas för att ”transportera soldater, stridsvagnar och annan tung pansarutrustning till Afghanistan”. Det är olyckligt. Hans kritik av det avtalet hade varit tyngre om han hade givit en mer rättvisande bild.
Nu efterlyser jag andra aktiva (s)-politiker, dagens och morgondagens. Håller de med? I nuläget är det större likheter mellan delar av (s) och delar av (m), än det är inom respektive parti.
Försvarsmakten om den militära insatsen.
Information från Svenska Afghanistankommittén finns här.
Afghanistanopinion på DN-debatt
Professor Ulf Bjereld skriver på DN-debatt idag om en SOM-undersökning som visar att svenska opinionen är djupt splittrad när det gäller svensk militär närvaro i Afghanistan. En och annan kanske förvånas över att vänsterpartister och miljöpartister är bland de starkaste förespråkarna för svensk trupp. Var tredje svensk tycker att Sverige ska dra sig ur den militära operationen i Afghanistan. Lika många ställer sig negativa till ett trupptillbakadragande. Opinionen är splittrad över blockgränsen. Man blir inte förvånad av att centerpartisterna är de starkaste motståndarna, följda av socialdemokraterna.
Bjereld redovisar att dubbelt så många är positiva till engagemanget i Afghanistan som Nato-sympatisörerna. Han tolkar detta som att det beror på att Sveriges militära uppdrag i Afghanistan är frivilligt, medan Natomedlemskap skulle innebära bindande militära åtaganden.
Ett tips inför höstens skrivelse om Afghanistan…
I morgon påbörjar riksdagens sammansatta utrikes- och försvarsutskott (UFöU) behandlingen av Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet.
Inför sammanträdet har ledamöterna (enligt kallelsen) fått tillgång till den rapport om Kanadas fortsatta engagemang i Afghanistan, som lämnades i januari månad av ”Independent Panel on Canada´s Future Role in Afghanistan”.
Upprinnelsen till rapporten är följande:
”On October 12, 2007 Prime Minister Stephen Harper announced the creation of an Independent Panel on Canada’s Future Role in Afghanistan, which will review, analyse and make recommendations on Canada’s engagement in Afghanistan beyond February 2009.”
Skulle regeringen kunna tänka sig att genomföra något liknande, inför den Afghanistan-strategi som har aviserats till hösten? Gärna som ett gemensamt Nordiskt projekt! Varför inte sätta samman goda krafter från de Nordiska länder som avser agera mer gemensamt i Afghanistan.
Man bör också se det som ett sätt att också nå ut till allmänheten, när det gäller frågan om vad vi gör där? Och varför?
Just på detta tema är det förord som ordföranden i den kanadensiska panelen, John Manley, något av det bästa jag har läst. Jag återger det här i sin helhet:
”Chair’s Foreword
If I learned one thing from this enquiry, it is that there is no obvious answer to the question of Canada’s future role in Afghanistan. But our presence in that distant land does matter.
Canada’s commitment in Afghanistan matters because it concerns global and Canadian security, Canada’s international reputation, and the well-being of some of the world’s most impoverished and vulnerable people. Our commitment is important because it has already involved the sacrifice of Canadian lives.
At the same time, I realize many Canadians are uneasy about Canada’s mission in Afghanistan. They wonder what it’s all for, whether success is achievable, and in the end, whether the results will justify the human and other costs. The most difficult decision a country can make is to send its young men and women into harm’s way, particularly when the outcome may appear less than certain. I can assure Canadians that each of us on the Panel wrestled with this question throughout our enquiry.
We find ourselves, with our allies, in a situation of conflict in a land that is far from us, little known by us and where our interests do not seem self-evident. We are trying to help a country whose recent history has been one long, unending tragedy, and whose prospects still appear bleak.
The question of Canada’s future role defies a simple answer. It is complicated by the challenging nature of the mission and by the difficult neighborhood in which Afghanistan is situated, made even more volatile by the recent assassination of Benazir Bhutto. It is made more complex because we assumed responsibility for fighting an insurgency in a dangerous province of the country and we did so with little political debate and not much public engagement. And that insurgency is far from defeated.
Our Panel consulted very broadly – both here at home and abroad. We traveled through four provinces in Afghanistan. We tried to assess progress made to date and the requirements for improved prospects. And we sought to answer the question of Canada’s appropriate role in the future. Our assessment of the situation recognizes the enormity of the challenge: regional instability; slow progress on reconstruction and development; mounting insecurity and violence; corruption, criminality and increasing poppy production. But there can be no doubt that compared to the starting point in 2001, living conditions in Afghanistan have seen measurable, even significant improvement.
Whenever we asked Afghans what they thought ISAF or Canada should do, there was never any hesitation: “We want you to stay; we need you to stay.” Without the presence of the international security forces, they said, chaos would surely ensue.
The Panel learned early that we must be careful to define our expectations for success. Afghanistan is a deeply divided tribal society. It has been wracked by decades of war and is one of the poorest countries on Earth. There should be no thought that after five or even ten years of western military presence and aid, Afghanistan will resemble Europe or North America. But we came to the conviction that with patience, commitment, financial and other forms of assistance, there is a reasonable prospect that its people will be able to live together in relative peace and security, while living standards slowly improve.
The essential questions for Canada are: how do we move from a military role to a civilian one, and how do we oversee a shift in responsibility for Afghanistan’s security from the international community to Afghans themselves?
To achieve these objectives, much still needs to be done. Institutions that are respected need to be built and the Afghan National Army and Police need to be further recruited and trained. Agricultural districts need to be reclaimed from land mines and poppy fields, so that traditional crops can once again flourish where they have in the past. Both the reality and the perception of corruption in the Government of Afghanistan must be rooted out. They are undermining not only the hope for an Afghan solution but also support for the Western forces sacrificing their lives to help secure the situation. Roads, bridges and electrification must be enhanced, so that ordinary Afghans can see progress.
With all that needs to be done, no end date makes sense at this point. Afghanistan presents an opportunity for Canada. For the first time in many years, we have brought a level of commitment to an international problem that gives us real weight and credibility. For once, our 3Ds (defense, diplomacy and development assistance) are all pointed at the same problem, and officials from three departments are beginning to work together. But the cost is real, and it is high.
Canadians don’t need any lessons in sacrifice. Our history is replete with examples of courage and fortitude in conflict against difficult odds when the cause was just and the determination to prevail was present. But our Panel concluded that the sacrifice of Canadian lives could only be justified if we and our allies and the Afghans share a coherent, comprehensive plan that can lead to success, and if our allies are willing to stand with us with the resources and commitment that are necessary to make success possible.
We like to talk about Canada’s role in the world. Well, we have a meaningful one in Afghanistan. As our report states, it should not be faint-hearted nor should it be open-ended. Above all, we must not abandon it prematurely. Rather, we should use our hard-earned influence to ensure the job gets done and gets done properly.
Honourable John Manley, P.C.
Ottawa, January, 2008″
Rapporten finns här.
Kanske inte så konstigt att det går som det går…?!
Det här gör mig riktigt, riktigt beklämd.
EU:s medlemsstater har enligt tidningens källor hittills bara skickat hälften av den personal som utlovats och EU-kommissionen har inte ännu lyckats skaka fram pengar till 70 splitterskyddade fordon som de 190 polisinstruktörerna behöver för att säkert kunna färdas vilket gör att de inte kan färdas utanför Kabul.
Instead, the European Union has forged separate agreements with the provincial reconstruction teams to ensure them some protection. These 25 provincial reconstruction teams were established by the NATO-led International Security Assistance Force and are intended to provide security to the aid agencies.”
Life and death on the M*A*S*H shift
Guardian ger oss en inblick i hur de medicinska räddningteamen (IRT) baserade vid Camp Bastion, Afghanistan, arbetar. Det är den andra rapporten av tre från Guardians Declan Walsh. Den första, från staden Sangin i Helmand-provinsen, kan man se här.
Sossarna spretar
Samordningen inom socialdemokraterna verkar inte vara den bästa just nu. Det finns två aktuella exempel på det.
Igår klockan 16.30 gick motionstiden ut på regeringens ”avlyssningsproposition”, det förslag som har debatterats mycket den senaste tiden. Man kan nu konstatera att vänstern, miljöpartiet och socialdemokraterna yrkar avslag på propositionen. Det sistnämnda, om socialdemokraternas ställningtagande, är lite uppseendeväckande eftersom (s) ordförande i Försvarsutskottet (Ulrica Messing) och (s) ordförande i Justitieutskottet (Thomas Bodström) har uttryckt olika uppfattningar om hur socialdemokraterna bör ställa sig till propositionen. Det senaste beskedet var att Messing ville ta sig an propositionen och konstruktivt vara med och förbättra den. Detta efter att Bodström i en tidigare bordläggningsdebatt meddelade att han och Messing rekommenderade sin riksdagsgrupp att rösta nej till propositionen. Thomas Bodström gick uppenbarligen segrande ur den striden.
Det andra området där det verkar spreta är frågan om en förstärkning av den svenska truppen i Afghanistan. Det ligger just nu en proposition på riksdagens bord som skall behandlas av ett sammanslaget Försvars- och Utrikesutskott. Ulrica Messing (s) har uttryckt till TT att socialdemokraterna sannolikt kommer att stödja förslaget. Citat: ”Jag kan inte tänka mig att det blir några problem, vi behöver ha en säkerhetsmarginal, sade hon efter den socialdemokratiska riksdagsgruppens möte.”
Det verkar dock inte som om hela hennes riksdagsgrupp tycker att det är lika självklart. GP skriver att socialdemokraterna tvekar om att förlänga uppdraget i Afghanistan och att partiet oroas av att uppdraget blir allt farligare. Vi får se om Messing får ta ett kliv tillbaka även i denna fråga.
Öppenhet anbefalles
Apropå kvällens reportage i TV4:s Kalla fakta, om den svenska styrkan i Afghanistan:
Jag tycker inte att det är anmärkningsvärt att en svensk utlandsstyrka (med mandat att försvara sig med våld om så krävs) skjuter tillbaka, om de blir påskjutna. Det jag främst intresserar mig för är det som sägs i inslaget, men som inte sägs i Försvarsmaktens information. Försvarsmakten medverkar tyvärr själva till spekulationer om svenskarnas roll.
I TV-reportaget berättas det att det var en svenskledd insats med understöd från afghanska, finländska och amerikanska enheter. Överste Bengt Sandström, dåvarande CO, sade att han inte vill kommentera vem som sköt mannen, men att det inte var en svensk. Kan det vara så att det är känsligt att säga som det är, om det nu var någon ur den amerikanska enheten som sköt mannen? Det riskerar ju att röra upp debatten i Sverige om sammanblandningen mellan amerikanska intressen i landet och den FN-mandaterade Isaf-styrkan där Sverige ingår. Som alltid, bättre att säga som det är (om det nu är så). Typ såhär: Amerikanarna hade inget annat uppdrag eller agenda än vi, utan personen skulle gripas. Dock blev vi påskjutna och i den eldstrid som följde dog mannen som vi skulle ha med oss därifrån.
Istället har man tillrättalagt informationen som har gått ut från Försvarsmakten. I information som lades ut på Försvarsmaktens hemsida den 12 september 2006 står det såhär:
”Cirka 50 svenska soldater och en mindre finsk enhet ur det svenskledda PRT:t (provinsiella enheten för återuppbyggnad och rekonstruktion) genomförde en stabiliseringsoperation i byn tillsammans med ett kompani ur den afghanska armén.”
Således inget om någon amerikansk enhet.
En annan sak som tas upp i inslaget är det faktum att CO Sandström rapporterade hem med orden ”Main target down” när man hittade mannen i fråga död.
TT skriver såhär: ”Målet var att gripa ledaren för ett kriminellt nätverk som anklagats av bybor för att terrorisera dem. (…) Efter två timmars strid hittades ledaren död. Därefter rapporterade Sandström till Stockholm: ”Main target down” (huvudmålet oskadliggjort).”
Antingen är det så att man gav stöd till en amerikansk avrättningsoperation, misstankar som Försvarsmakten genom sin desinformation själva spär på, eller så var det faktiskt så att mannen skulle gripas. Han var därmed helt enkelt operationens ”main target”.
Till sist vill jag bara säga att jag välkomnar mediebevakning av allt som har med svenska internationella insatser att göra. Allt från den ibland sega vardagen i leran på Balkan, hur samverkan mellan militära och civila insatser går till, lyckade operationer, engagerade och inkännande soldater som samlar ihop pengar till skolor, omhändertagandet av de som kommer hem med trauman, till dödsfall och soldater som går bärsärk och begår övergrepp.
Försvarsmakten har allt att vinna på en så stor öppenhet det bara är möjligt. Ju mindre glapp det är mellan människors föreställning om vad Försvarsmakten gör och hur verkligheten ser ut, ju bättre för alla parter.
Miljöpartiet + Thage?
”Thage G. Petersons ställningstagande är djupt omoraliskt. Än värre är att han omedelbart lockar med sig miljöpartiet i kravet på att kalla hem det svenska förbandet från Afghanistan.Hur ett parti, som betonar internationell solidaritet och som stöttat varje riksdagsbeslut om insatser i landet sedan 2002, kan låna sig till detta är obegripligt. Det finns inget mer cyniskt än den osminkade populismen.”
Jag håller med Allan i sin kritik mot Thage G. Petersons resonemang. Däremot kan jag glädjande nog tillbakavisa påståendet om att miljöpartiet och Thage för samma politik. Peter Eriksson förklarar såhär: ”Om USA:s krig fortsätter eller om den svenska regeringen vägrar ställa tydliga krav gentemot FN och USA för en fortsatt svensk FN-insats, ser vi det dock nödvändigt att ändra vår hållning till att den svenska truppinsatsen bör kallas hem.”
Med andra ord, inget krav på att svenskarna omedelbart skall lämna Afghanistan, men krav på agerande från regeringen för att vi skall kunna fortsätta. Helt i linje med Svenska Afghanistankommittén.
Partistyrelsen svänger
Miljöpartiets partistyrelse har diskuterat den svenska insatsen i Afghanistan. Resultatet blev en omprövad hållning. Dock kräver man inte omedelbart tillbakadragande (vilket jag tycker är bra) utan ställer krav på regeringen och sätter upp villkor för en eventuell fortsättning på det svenska bidraget.
Peter Eriksson säger såhär i ett pressmeddelande:
”Miljöpartiet anser att det har varit riktigt att sända svenska trupper med FN-mandat till Afghanistan. Vår bedömning av säkerhetsläget i landet under de senaste åren är att internationellt FN-mandaterad väpnad personal tyvärr behövs för skydd av civilbefolkningen och för uppbyggnadsarbetet. Svårigheterna för en fungerande FN-insats har dock ökat med tiden. (…) Om USA:s krig fortsätter eller om den svenska regeringen vägrar ställa tydliga krav gentemot FN och USA för en fortsatt svensk FN-insats, ser vi det dock nödvändigt att ändra vår hållning till att den svenska truppinsatsen bör kallas hem.”
Det kommer att bli en intressant beredning i riksdagen när väl Afghanistanfrågan kommer upp på bordet igen. Nu verkar i stort sett alla möjliga åsiktsriktningar vara representerade, från solklart ”nej” till solklart ”ja” och allt däremellan. Till den övergripande frågan om svenskt deltagande, mandat etc. skall fogas frågan om med vad och hur mycket Sverige skall bidra, vilket jag har skrivit om förut. Det finns säkert mycket åsiker om detta också.
Nu gäller det att det inte bara blir Försvarsmakten och UD som får komma till tals gentemot riksdagsledamöterna, utan andra perspektiv, gärna NGO:s. Oavsett hur besluten sedan kommer att lyda är det viktigt att ingen kan anklaga riksdagen för att vara enögd. Inte minst är det viktigt för trovärdigheten gentemot de svenska soldater och civila vi sänder dit. Eller för den delen om vi kallar hem dem igen.
Hopp eller förtvivlan
annika nordgren christensen 