Kategori: försvarspolitik

Regleringsbrevsläsning – vi har alla våra speciella nöjen!

En tradition såhär några dagar in på det nya året är att sätta sig med rykande färska (nåja) regleringsbrev (Rb) för några relevanta myndigheter och jämföra det med förra årets regleringsbrev. Det är genom regerlingsbreven man får reda på vad regeringen avser göra i praktiken med sina myndigheter. Inte sällan kan man utläsa några nyheter, så också i år.

Jag börjar med 2008-års regleringsbrev för Försvarsmakten.

Jag kan börja med att göra alla besvikna och direkt slå fast att jag lämnar insatsorganisationens utveckling (förbandstyper och antalet förband) därhän just nu. Det kräver nämligen en kryptonyckel för att tränga in i dessa redovisningar, när man skall försöka lägga förra årets Rb vid sidan av det nu aktuella och försöka förstå om regeringen gör något drastiskt.

Under rubrik ”1.2.2.1 Verksamhetsgren Uppbyggnad av insatsorganisationen och beredskap” finner jag att ”Försvarsmakten ska påbörja utvecklingen mot att med hög beredskap kunna transportera lätta och medeltunga insatsförband ur markstridskrafterna med flyg eller fartyg till avlägset belägna insatsområden.”

Antingen menar man det man skriver – vilket inte omfattar tunga transporter, med tanke på tidigare diskussioner om anskaffning av C17-plan- eller så ligger det något bakom detta som jag inte kan sätta fingret på.

Som en liten utvikning i det ämnet kan konstateras att den arbetsgrupp som för några år sedan tillsattes i Finland för att utreda behovet av tung lufttransportförmåga och alternativen när det gäller att anskaffa sådan, konstaterade i sin rapport att det inte är ekonomiskt möjligt att anskaffa nationell tung lufttransportförmåga för försvarsmakten och att Finland inte har ett sådant kontinuerligt behov att använda tung transportförmåga som skulle förutsätta att egna tunga plan anskaffas för militär användning.

Arbetsgruppen föreslog att man inte skall planera anskaffning av tung transportförmåga för försvarsmakten utgående från att planen skall vara i nationell ägo. Finland har planerat att fortsätta att delta i det avtal om köp av lufttransporter som administreras av Natos serviceorgan (NATO Maintenance and Supply Agency, NAMSA), dvs. det s.k. SALIS-arrangemanget (Strategic Airlift Interim Solution) åtminstone till utgången av den nuvarande avtalsperioden dvs. slutet av år 2008. SALIS är emellertid inte en lösning på lång sikt, konstaterar arbetsgruppen, och garanterar inte Finland allt det stöd som behovet av tung lufttransportförmåga kräver. Lösningen som arbetsgruppen föreslog gick ut på att en eventuell anskaffning av A 330 MRTT för Finnair tillsammans med NSAC:s C-17-plan bildar en kompletterande helhet med vilken Finlands viktigaste behov av tung flygtransport kan tillgodoses.

Men, nog om detta.

En annan formulering under detta avsnitt lyder: ”Försvarsmakten ska anpassa de marina stridskrafterna mot att dessa ska kunna skydda strategiskt viktiga havsområden och farleder” och ytterligare en lyder ”Försvarsmakten ska fortsätta utveckla flygstridskrafterna mot att stödja insatser som genomförs på land”.

Strategiskt viktiga havsområden och farleder = Den rysk-tyska gasledningen och Göteborg?
Flyget skall stödja insatser som genomförs på land = Vi har inte givit upp tanken på att JAS 39 Gripen skall ha en roll i internationella insatser.

Under avsnittet om Miljöfrågor ger äntligen det departementala arbetet med vindkraft och Försvarsmaktens roll i tillståndsgivningen av vindkraftetablering ett avtryck i Rb. Försvarsmakten skall ”aktivt delta i samrådsprocessen för vindkraftärenden så att lämpliga lokalisreringar tidigt kan identifieras”. Myndigheten får också ett återrapporteringsuppdrag kring hur man hittills har agerat för att bidra till att nå det nationella planeringsmålet för vindkraft.

Allan Widmans Veteransoldatutredning behandlas under ”Veteransoldatfrågor”. Regeringen köper den rakt av och ger Försvarsmakten i uppdrag att vidta de åtgärder som Widman föreslår i sin första rapport.

Nyligen kom beskedet att frågan om de frivilliga försvarsorganisationerna skall utredas (igen). I Rb får Försvarsmakten i uppdrag -detta är en evighetsmaskin- att redovisa ”vilka frivilliga försvarsorganisationer som fortfarande behövs för Försvarsmaktens verksamhet”. Notera ordet ”fortfarande”…

Slutligen undrar jag, trots försvarsministerns ord om att det inte blir så stora besparingar framöver, om inte den riktning som lades ut i finansplanen (och som ledde till Odenbergs avgång) ligger fast. I alla fall i Finansdepartementet. Det står såhär:

”31. Åtgärder med anledning av budgetpropositionen för 2008
Försvarsmakten ska i verksamhetsplaneringen för 2008 visa återhållsamhet för att inte försvåra ett genomförande av de besparingar som framgår av budgetpropositionen för 2008 (prop. 2007/08:1 finansplan m.m., avsnitt 1.12)”.

I Juletid

Hur omsätter man julens budskap på en försvarsblogg? Kanske genom att illustrera samarbete, uttala respekt och önska en riktigt God Jul till de man tampas med de dagar det inte är helg och julefrid råder?!

Sagt och gjort, jag bad mina kollegor i Försvarsberedningen svara på några frågor. Tre av dem vågade slita sig från julbestyren och dela med sig av högt och lågt, nämligen Håkan Juholt (s), Allan Widman (fp) och Staffan Danielsson (c).

Stort tack till er!

1. Vilket är ditt bästa försvarspolitiska minne från 2007?

Håkan Juholt: Att Försvarsberedningen i unik enighet kunde göra en säkerhetspolitisk analys, beskriva vad som kan hota vår säkerhet, målen för svensk säkerhet och synen på Ryssland. Det var mycket viktigt. Det är utan tvekan mitt bästa försvarspolitiska minne från 2007.

Allan Widman: När den nya materielförsörjningsstrategin presenterades; i första hand direktanskaffning, i andra hand utveckling tillsamman med andra och först i tredje hand utveckling själva. Embryot kom i samband med Odenbergs tal i Sälen och Tolgfors förvaltade arvet väl!

Staffan Danielsson: Det konstruktiva arbetet i slutskedet av försvarsberedningens rapport, både i Kina och USA samt i Stockholm.

2. Vilken fråga anser du är speciellt viktig att diskutera inom ramen för Försvarsberedningen under våren 2008?

Håkan Juholt: Försvarsmaktens operativa förmåga i nutid och närtid, men också identifiera vad Sverige som land behöver kunna på lång sikt för att bibehålla handlingsfrihet och flexibilitet också för morgondagens beslutsfattare.

Allan Widman: Hur Försvarsberedningens slutsats om efterfrågade och prioriterade insatser skall implementeras i materiel- och personalförsörjningen samt grundorganisationen.

Staffan Danielsson: Just den uppgift vi har fått av regeringen; försvarets inriktning och i det sammanhanget Sveriges bi- och multilaterala samarbeten.

3. Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2008? I september hade Försvarsmakten 827 personer i internationell tjänst.

Håkan Juholt: 667

Allan Widman: Svårt med tanke på att en mission är unterwegs (Tchad), men gissningsvis ca 860.

Staffan Danielsson: Svår fråga. Jag hoppas på 1327 men svarar 827…

4. Vad skulle du vilja ge Överbefälhavaren i julklapp?

Håkan Juholt: Titeln försvarsmaktschef, ryggmassage och färre på lönelistan.

Allan Widman: Två C17, ett understödsfartyg och en knippe helikoptrar för medevac! Jag glömde, naturligtvis också en missionspsykolog till NBG.

Staffan Danielsson: Ett meningsfullt fredsfrämjande uppdrag våren 2008 för vår kvalificerade nordiska stridsgrupp.

Mina egna svar lyder som följer:

1: Allt från en video i Beijing till ordförande Lennmarkers fantastiska kunskaper i allt från befolkningsutveckling till när (och var!) vi hade det senaste utbrottet av malaria i Sverige. I det lite större perspektivet är jag nöjd med att beredningen kunde enas om analysen av Ryssland.

2: Förmågebredden i relation till bl.a. det nordiska samarbetet samt att enas kring och dra slutsatser av vad vi menar med ”efterfrågade och prioriterade internationella insatser”.

3: 650

4: Att hans medarbetare, med liv och hälsa i behåll, genomför internationella insatser under 2008 på ett sätt som räddar liv, förbättrar levnadsvillkor och möjliggör civila insatser i kris- och konflikthärdar. Samt tydliga politiska besked i viktiga vägvalsfrågor.

Försvarspolitik is the grej!

Det har hänt mycket inom försvarspolitiken idag.

Först var det gasledningsdebatt i riksdagen. Inget speciellt nytt under solen. Det är klart, det hade ju varit betydligt häftigare om bara gaskonsortiet Nord Stream hade lämnat in sin ansökan bara för en vecka sedan, istället för idag. Då hade inte Carlgren kunnat hänvisa till att regeringen inväntar ansökan utan hade varit tvungen att i alla fall positionera sig något gentemot den dokumentationen. Det är anmärkningsvärt, tycker jag, att konsortiet hävdar att det inte finns några minor vid den planerade dragningen. Alla som har sett bilder över de kartläggningar som svenska myndigheter har gjort genom åren, är förmodligen lika förundrade över tvärsäkerheten.

Nästa händelse var Försvarsmaktens redovisning av perspektivplaneringens slutrapport (jag återkommer i ett senare inlägg om detta). För närvarande är rör rapporteringen om denna frågan om kontraktsanställda soldater.

Försvarsutskottets ordförande, socialdemokraten Anders Karlsson, avvisade direkt till TT tanken på en yrkesarmé:

”Yrkessoldater är vi över huvud taget inte intresserade av. Men i övrigt vill jag inte föregripa den parlamentariska pliktutredningen som ska tillsättas”.

Just pliktutredningen var föremål för nästa försvarspolitiska happening under dagen. Äntligen gick proppen ur och det blev klart med ordförandefrågan. Det blir centerpartisten och min tidigare kollega i Försvarsberedningen, Anders Svärd, som greppar rodret.

Det är ett strategiskt utmärkt val, förutom det faktum att Anders har möjlighet, både genom sina kunskaper, rutin och sin sociala förmåga, att samla utredningen till att tänka både stort och rätt. Och det kan de göra fram till den 1 februari 2009, då arbetet skall vara klart.

Förbryllande

Vänsterns politik (och strategi) i försvarspolitiken är förbryllande.

Läs denna debattartikel på SVT Opinion:

”När det totala antalet militära konflikterna i världen minskar och problematiken och hotbilden förändras bör även den svenska säkerhetspolitiken byta strategi. Det svenska försvaret bör i första hand vara stärkt för att bemöta och hantera kriser i Sverige.

Ett militärt försvar som är helt anpassat till internationella insatser i andra delar av världen kommer inte att skapa de rätta förutsättningarna för att försvara och verka i Sverige. Den utrustning och de kunskaper som krävs i det svenska vinterklimatet skiljer sig på allt för många sätt från den utrustning och de kunskaper som krävs för ett internationellt uppdrag i exempelvis ökenmiljö.”

Ideologiskt haveri?

Under rubriken ”Kollaps eller strategi? Mp vill ge mer pengar till militären än sossarna” skriver Birger Schlaug om De grönas försvarspolitik på sin blogg. Han menar att partiet i frågan om militären har hamnat i ett ”ideologiskt haveri” med hänvisning till partiets inställning till besparingar, EU:s stridsgrupper och närvaron i Afghanistan.

Efter inlägget har en debatt startat, läs gärna kommentarerna till Birgers inlägg.

Ömsom vin, ömsom vatten…

Jag har tidigare skrivit om oppositionens försvarsmotioner med anledning av regeringens budget. Jag gick hårt åt socialdemokraterna, på goda grunder tycker jag själv eftersom försvarsavsnittet i deras budgetmotion är under all kritik.

Men, man är ju inte sämre än att man kan modifiera sina ståndpunkter i takt med att kunskapen ökar. Det har den gjort idag, när jag tog del av den (s) kommittémotion som har inlämnats. Det är en motion som i vissa avsnitt är riktigt bra, speciellt avsnitten under ”Samhällets sårbarhet”.

Man slår in lite öppna dörrar här och där (t.ex. begäran om strategi för internationella insatser och försvarsindustristrategi) och man har lite oklara skrivningar om att riksdagen ska besluta om en sammanhållen säkerhetsstrategi (är det en ny strategi man vill ha?), en hemställan som lyder ”Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om pliktsystemets vikt för ett folkligt försvar”, vilket jag tycker andas någon annat än den öppenhet inför en pliktutredning som Håkan Juholt har givit uttryck för: Men, som sagt, i jämförelse med budgetmotionen är det en glad överraskning.

Om man skall håva in credit för detta konstruktiva bidrag, måste man dock från socialdemokratiskt håll få hejd på Försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson m.fl. Läs denna artikel i BLT. Den inleds med orden:

”När försvarsutskottets nye ordförande Anders Karlsson (s) kommer till Karlskrona inleds en socialdemokratisk offensiv för en seriös försvarspolitik, där vi också vill värna om svensk försvarsindustri som vi anser är en tillgång för landet” (min kursivering).

Den seriösa försvarspolitik som artikelförfattarna förespråkar illustreras därefter bland annat genom följande stycke:

”Ta Kockums AB i Karlskrona som är en högteknologisk försvarsindustri som ligger på framkant inom sina nischer. Den har i många år varit framgångsrik på exportmarknaden och därtill tävlat om svenska order till marinen i konkurrens. Materielförsörjningen till marinen har förvisso alltid varit behovsstyrd och att påstå något annat är groteskt. Den som väljer floskler i stället för saklig argumentation har för lite på fötterna!”

Jag är verkligen nyfiken på hur en saklig argumentation lyder kring frågan om marinens materielförsörjning alltid har varit behovsstyrd. Hur definierar Karlsson ”behov”?

Jag undrar också hur seriöst det är att i artikeln framhålla det faktum att socialdemokraterna plussar på 350 miljoner 2008 jämfört med regeringen, men att man inte berättar om de miljarder (s) vill spara åren därefter?

En önskedröm….

Det här tycker jag att Försvarsdepartementet skall föra upp på en lista och bocka av så snabbt som möjligt (helst i en mer genomtänkt ordning än nedan):

1. Besluta om hur den i budgetpropositinen aviserade ”genomförandegruppen” skall samverka med Försvarsberedningen. Helst genom att Försvarsberedningen, efter den säkerhetspolitiska rapport som publiceras vid månadsskiftet nov-okt, får ett nytt uppdrag att koka ner Försvarsmaktens perspektivplanering och ett brett politiskt samförstånd kring mål, operativa krav och ett antal vägval i strategiskt avgörande frågor, bl.a. personalförsörjning (genom att få till sig den kommande pliktutredningens resultat – vilket måste komma i närtid men den är inte tillsatt ännu!-, insatsorganisationen, beredskapssystemet, utbildningssystemet, materielplaneringen, den internationella ambitionsnivån, anmälningar till internationella styrkeregister…

Detta kan i sin tur ligga till grund för ett större sammanhållet omtag i samband med budgeten nästa år, naturligtvis i en särskild proposition. Detta föregås av att beredningens säkerhetspolitiska rapport och de slutsatser som dras av den föreläggs riksdagen under våren 08, så att man börjar i rätt ände inför fortsättningen till hösten.

2. Den aviserade materielförsörjningsstrategin, som skall komma under våren, måste fasas ihop med det övriga arbetet. Man kan t.ex. snegla mot Norges motsvarighet, om inspiration behövs kring hur man vill, eller inte vill, göra.

3. Den strategi för internationella civila och militära insatser som skall komma under hösten, måste behandlas i en bred politisk krets för att uppnå legitimitet och för att undvika strid i frågor som förtjänar en så bred uppslutning i riksdagen som möjligt. Strategin måste ocks fasas ihop med det övriga arbetet, om den nu skall få reell betydelse för utformningen av berörda myndigheter (och det utgår jag ifrån är meningen). Slutsatserna av denna strategi bör, i alla fall i den bästa av världar, fasas in i Försvarsmaktens perspektivplanering.
4. Försvarsmakten måste få tydliga inriktningsdirektiv inför del tre i perspektivplaneringen. Här kan man inte vila på hanen, det måste ske nu, om Försvarsmakten skall kunna lämna något som är användbart i den fortsatta processen och det krävs ett politiskt ansvarstagande för detta.
Det är många processer igång samtidigt just nu inom försvarsområdet. Jag är orolig för att den ena handen inte vet vad den andra gör (utöver att saker och ting kommer i fel ordning samt att det inte ges några tydliga direktiv till Försvarsmakten) och att resultatet blir ryckigt, ogenomtänkt och fragmentiserat. Det förefaller som, i alla fall från en utomstående betraktare, att ingen har överblick och tar kommandot över processerna så att det fogas ihop till en genomtänkt helhet.

Om man inte har en idé om vad man vill uppnå och hur slutresultat bör se ut, ja då åker man slalom i strukturerna och vägen mot målet blir både lång, dyr och i vissa fall kontraproduktiv.

En ny minister har chansen att ta fram ett vitt papper och göra en omstart. Och i det här fallet bör det vara en rivstart och en omstart på samma gång.

Verklighetsanpassning

Som trogna läsare av denna blogg vet, är det mer försvars- och säkerhetspolitik än betraktelser från Falköping som denna blogg kom att handla om. Jag har varit igång ett tag nu och konstaterar att det lär förbli på det sättet, vilket i sin tur innebär att jag har bytt namn på bloggen för att mer stämma överens med innehållet.

”Falköpingsskvaller” får jag ägna mig åt på annat sätt, i ett annat fora.

Vore bra med en förklaring

Officersförbundet kommenterar nu Eriksson och Rådbergs artikel på DN-debatt. Deras svar är inte helt genomtänkt:

”Lars Fresker ifrågasätter även huruvida miljöpartiet har tänkt på vilka behov som finns i de olika delarna av försvaret, exempelvis hur många officerare som behövs för att utbilda värnpliktiga eller att arbeta med beställning av materiel på Försvarets materielverk.”

Miljöpartiet vill att officerare och Försvarsmakten skall syssla med kärnverksamhet och att så mycket kringverksamhet som möjligt skall läggas ut på andra aktörer. Dessutom missade Fresker att miljöpartiet vill ha en frivillig mönstring och ingen tillämpning av pliktagarna – enbart de som får en plats i insatsorganisationen skall utbildas och kontraktanställas.

”- De tycker ju att man helt ska skrota invasionsförsvaret. I deras uppfattning behöver man inte ett försvar av sitt eget land, säger Lars Fresker. Det är inte rimligt att tänka så eftersom behövs en grund att bygga på inför framtiden, menar han. – Det säkerhetspolitiska läget kan förändras fort. Även om det inte finns något hot idag så kan det skruvas upp till exempel i Ryssland. Det här förslaget är både naivt och kortsiktigt.”

Jag vill att Officersförbundet berättar en sak för mig: Hur kan det komma sig att en insatsstyrka dimensionerad och organiserad för internationella behov innebär att den inte är användbar på hemmaplan och att man i det konceptet skrotar ”försvar av sitt eget land”? Är en insatsstyrka med dess kringorganisation inte en ”grund att bygga på inför framtiden”?

Sorry Fresker, men det resonemanget förstår jag helt enkelt inte.