Storforum: Försvarets framtid (inspelat i Sälen den 19 januari 2009)
Tal och diskussion av EU-minister Cecilia Malmström (FP), vice ordf. utrikesutskottet Urban Ahlin (S) och mig (inspelat i Sälen den 20 januari 2009).

Storforum: Försvarets framtid (inspelat i Sälen den 19 januari 2009)
Tal och diskussion av EU-minister Cecilia Malmström (FP), vice ordf. utrikesutskottet Urban Ahlin (S) och mig (inspelat i Sälen den 20 januari 2009).
Det verkar vara en slags naturlag i Sverige, det här att en debatt om nedskärningar i det militära försvaret följs av en debatt om svenskt Nato-medlemsskap. Tesen verkar vara att om vi nått så låga försvarsnivåer att vi inte kan försvara Sverige, ja då är det bäst att krypa in under Nato:s vingar.
Om vi enbart uppehåller oss vid pengafrågan kan man konstatera att debattörerna oftast ”glömmer” att diskutera Nato:s ambition att medlemsländerna skall avsätta 2 procent av BNP till försvaret och att det initialt skulle kosta en hel del att anpassa den svenska strukturen. För är hela tanken att man bara skall ta emot hjälp om det behövs, men inte förbereda sig för och investera för att också ge stöd enligt Natostadgans kapitel 5?
I vårt grannland Finland har nyligen statsminister Matti Vanhanen presenterat 2009 års säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse. Den har passerat ganska obemärkt i den svenska debatten. I Finland konstaterar man följande när det gäller Nato:
• Finland anser att Nato är den viktigaste organisationen inom militärt säkerhetssamarbete. Natos mål, uppgifter och skyldigheter är förenliga med Finlands och Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitiska mål.
• Som medlem skulle Finland fullt ut kunna delta i alliansens beslutsfattande. Å andra sidan skulle Finland som medlem i högre grad bli föremål för politiska förväntningar baserade på den allmänna fördelningen av ansvar och solidaritet.
• Regeringens konstaterar att det även framledes finns starka skäl att överväga ett Natomedlemskap för Finland.
• Ett omfattande politiskt samförstånd är nödvändigt och beaktandet av medborgaropinionen viktigt när man beslutar om ett eventuellt medlemskap.
Det finns andra saker värda att uppmärksamma i den finska redogörelsen. Några nedslag:
Försvarsbudgeten: De mål för upprätthållande, utveckling och användning av försvarsförmågan som presenteras i redogörelsen kan uppnås med realnivån för 2008 års totalfinansiering av försvaret, med beaktande av prishöjningen för försvarsmaterial. Detta förutsätter, utan eventuella organisationsförändringar, att den årliga ökningen av pris- och kostnadsnivån täcks fullt ut, och från år 2011 även en årlig höjning av försvarsbudgeten med 2 %.
Det säkerhetspolitiska läget: Klimatförändringen och risken för en influensapandemi är exempel på allvarliga, världsomfattande säkerhetshot. Frågor i anknytning till tillgången på energi och naturresurser eller en livsmedelskris kan komma att utgöra allvarliga säkerhetshot. Den globala finanskrisen har skakat ekonomins grundvalar i hela världen.
Georgienkonflikten och militär hotbild m.m.: Användningen av militära maktmedel i Georgien återspeglas på säkerhetstänkandet även i Finlands närområden. Finland förväntas inte bli utsatt för militära påtryckningar eller militärt våld utan att detta utgör en del av en mera omfattande internationell konflikt. Finland följer med utvecklingen i Ryssland, som är den viktigaste faktorn som påverkar Finlands säkerhetsmiljö. Finland strävar efter att öka handeln, turismen och investeringarna mellan länderna och att avvärja negativa fenomen, såsom brottslighet och hot i samband med sjötransporter. Finland vidareutvecklar sitt Rysslandskunnande.Finland stärker sitt deltagande i internationell krishantering i syfte att främja fred och säkerhet, utveckling och respekten för de mänskliga rättigheterna.
Peter Eriksson (MP) skriver debattartikel under rubriken ”Folkpartiets förlegade försvarspolitik”.
Det har drösat in en hel del mail under dagen. Två teman återkommer så jag tänkte kommentera dem ”klumpvis”.
1. Vad borde göras nu?
Svar: Det är alltid enklare att sitta på läktaren och kommentera. Men jag tror att regeringen och försvarsministern har förlorat problemformuleringsprivilegiet. Förklaringsmodellen ”mindre men vassare” går inte hem så som det formuleras. Antingen blir man förbannad över att folk inte fattar och kör på som planerat – något som dock förefaller mer och mer tondövt – eller så struntar man i prestigen och provtrycker Försvarsmaktens svar på planeringsanvisningarna mot Försvarsberedningen för att kunna jobba vidare utifrån det. Jag tror inte, till skillnad från Mona Sahlin (S) på partiledaröverläggningar.
Som jag skrev tidigare, man måste börja med lägesuppfattningen. Sedan får man gå vidare och jämföra svaret med beredningens intentioner. Det faktum att ekonomiska ramar från S, V och MP i höstens budget är mycket lägre än regeringens, det ter ju sig faktiskt som ett mindre problem i det sammanhanget än Folkpartiets utspel.
2. Du värnar armén eftersom du är gift med en fd armégeneral.
Svar: Jag har haft uppfattningen att markstridskrafterna skall prioriteras av operativa skäl och behov sedan länge. I skriftlig form (riksdagsmotioner och tal m.m.) kan man spåra det främst till 1995-96 och framåt. Då var jag inte gift. Jag inspirerades mycket av Svenska freds uppfattning i frågan under mitten av 90-talet samt den internationella utvecklingen, som knappast debatterades alls i Sverige vid den tiden, med en växande insikt om att det behövs boots on the ground i civilmilitär samverkan för att fredsfrämjande verksamhet skall vara framgångsrik.
Till sist vill jag vända mig till Ledarloggen vid Upsala Nya Tidning. Niklavs Lapukins skriver:
”Vad är det för fel på att vara ”Baltikumförsvarare”? Jag ställde den frågan här på bloggen i förra veckan till Annika Nordgren Christensen, Miljöpartiets representant i försvarsberedningen – och även till Miljöpartiet. Några svar har ännu inte kommit – och därför tvingas jag upprepa frågan.
Bakgrunden är att Annika Nordgren Christensen i en av de avslutande debatterna vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen beklagade det förändrade säkerhetspolitiska perspektiv som Georgien-kriget ofrånkomligen föranlett. Kalla krigare, Nato-anhängare och, alltså, ”Baltikumförsvarare” kunde vädra morgonluft. Att vara ”Baltikumförsvarare” är, tydligen, något negativt.
Jag vill gärna av Annika Nordgren Christensen få veta vad exakt det är som är så förgripligt med att vara ”Baltikumförsvarare”? Och eftersom hon representerar Miljöpartiet har det sitt intresse att få klarlagt om hon verkligen företräder en partiståndpunkt.”
Med all respekt för unt:s ledarloggs genomslag i debatten och spridning över landet, jag erkänner att jag inte har noterat denna fråga förrän idag när jag uppmärksammades på den. Jag rekommenderar redaktionen att maila eller ge sig till känna på annat sätt, om jag mot förmodan skulle missa något som skrivs i fortsättningen.
Mitt svar är att det självklart inte är något negativt att vara ”Baltikumförsvarare”. Oförsiktigt nog radade jag upp ett antal grupperingar i den försvarspolitiska debatten, debattörer som brukar koppla kriser, konflikter och negativa utvecklingstendenser i Ryssland direkt till ett växande militärt angreppshot mot Sverige (eller Baltikum). Dessa grupper reagerar ofta med en gemensam ryggmärgsreflex när det gäller vilka lösningar man själv föreslår för att möta det växande hot som de kan urskilja: Fler regementen, helst på Gotland.
Det var det som var min poäng. Jag har för säkerhets skull mailat detta svar till Ledarloggen, utifall att de inte läser denna blogg :-)
För alla med simultankapacitet nog att jobba och titta på TV samtidigt i morgon:
SVT 24 sänder delar av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i efterhand med följande hålltider:
10:25-11:00: Professor Wilhelm Agrell. Försvarspolitisk utmaning? Analys av händelserna i Georgien av Wilhelm Agrell, professor Lunds universitet.
11:00-12:10: Folk och Försvar: Jan Björklund mot Björn von Sydow. Behövs en säkerhetspolitisk förändring? Tal och debatt mellan folkpartiledaren Jan Björklund (FP) och förre försvarsministern Björn von Sydow (S).
12:10-13:20: Folk och Försvar: Amerika i förändring. Barack Obama och framtiden, Amerika, Europa och Sverige – trender och förändringar. Tal och diskussion mellan DN:s förre chefredaktör Hans Bergström och Göran Lennmarker (M), ordförande i utrikesutskottet .
13:20-14:50: Folk och Försvar: Vilken säkerhet erbjuder EU? Tal av EU-minister Cecilia Malmström (FP) och diskussion med Urban Ahlin (S) och Annika Nordgren Christensen (MP).
14:50-15:10: Folk och Försvar: Sveriges krisberedskap. Tal av Helena Lindberg, generaldirektör för den nya Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
15:10-16:00: Folk och Försvar: Ungdomsförbunden om försvarets framtid. Debatt mellan ordförandena i de politiska ungdomsförbunden Niklas Wykman, MUF, Jytte Guteland, SSU, Charlie Weimers, KDU, Ida Gabrielsson, Ung Vänster, Magnus Andersson, CUF och Frida Johansson Metso, LUF.
Jag och Allan Widman (FP) uttalar oss till dn.se bland annat om den gemensamma politiska prioriteringen markoperativ tyngdpunkt.
Idag skriver Mikael Holmström i SvD om det svar Försvarsmakten inom kort ska lämna med anledning av regeringens planeringsanvisningar. Huvudspåret är att en tredjedel av Sveriges armé försvinner och antalet stridsvagnar halveras i Högkvarterets (HKV) svar. Ett stickspår är att det kommer att krävas förändringar i grundorganisationen, trots obetänksamt löfte om motsatsen från regeringens fyra partiledarepå SvD Brännpunkt den 13 september.
Låt mig ta frågan om grundorganisationen först. I regeringens planeringsanvisningar står det att Försvarsmakten, med utgångspunkt i kraven på operativ förmåga, förslaget på insatsorganisationens utformning, redovisade personal- och materielförsörjningsförslag, ska lämna förslag om en fortsatt utveckling och effektivisering i grundorganisationen. Till grund för förslagen ligger ”garnisonsprincipen” och Försvarsmakten ska därför redovisa för- och nackdelar med en förändring som innebär att insatsförbanden ska ansvara för all verksamhet vid hemmabasen (garnisonen).
Med andra ord är det inte Försvarsmaktens påfund att börja rodda i grundorganisationen. Dels är det helt nödvändigt (därav det obetänksamma av regeringens partiledare) och dels svarar man bara på regeringens frågor.
För det andra framstår det i medierna idag att man måste skära ner på framför allt armén eftersom man inte tillskjuter mer pengar. Man glömmer då några viktiga saker:
Dels har alla sju partier varit helt överens om (Försvarsberedningens rapport från juni 2008) att förmågan att stödja och genomföra insatser med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad. Det ingår också i regeringens planeringsanvisningar. Frågan är hur denna tydliga politiska prioritering har fått genomslag i Försvarsmaktens underlag? Prioritera betyder att man samtidigt måste välja bort. Varför ska man skära i arméns insatsorganisation innan dess att man har uttömt alla möjligheter att göra besparingar som ligger i linje med den politiska inriktningen?
Här gav beredningen en rad förslag, t.ex. var alla sju partier överens om att reducera antalet stridsflygplan kraftfullt från dagens beslutade 100 (finns dock inget om detta i planeringsanvisningarna) och att rationalisera stödmyndigheterna (blir en senare fråga eftersom det just nu utreds inom regeringskansliet, vilket i praktiken innebär att dessa besparingar inte faller ut förrän om flera år).
Jag får återkomma med detaljerna när underlaget presenteras på fredag.
Jag förstår inte varför regeringen gång på gång gör det så svårt för sig själv? Har man inga vettiga strateger på Försvarsdepartementet?
Jag Björklund (FP) har uppnått sina syften. Alldeles oavsett vad som händer nu, har han satt bilden av Folkpartiet som det enda ”försvarsvänliga” borgerliga partiet. I denna situation väljer försvarsministern att ta emot Försvarsmaktens underlag istället för att säga var god dröj till ÖB och först kalla in Försvarsberedningen, ta ett varv kring det aktuella politiska läget, anser någon att planeringsanvisningarna behöver kompletteras? Anser något parti att Försvarsmakten skall få längre tid på sig, med anledning av detta och att därmed inriktningspropositionen kan behöva förskjutas något för att omhänderta den rådande turbulensen och kanske invänta viktiga pusselbitar som personalförsörjningen (Pliktutredningen) och utredningen av stödmyndigheterna?
Jag är övertygad om att man i ett allvarligt läge, för Försvarsmakten och försvarspolitiken i stort, skulle kunna uppbåda seriositet och allvar över alla partigränser och block. Jag lika övertygad om att den grundläggande inriktningen inte skulle förändras så mycket i sak, när alla väl tvingas argumentera för sina ståndpunkter samtidigt som man måste konsekvensbeskriva dem och redovisa hur man tänker sig att finansiera det hela.
Men nej, man sitter med tunnelseende på Jakobsgatan och skapar en situation där grunderna för den kommande inriktningspropositionen kan smulas sönder av alla som har intresse av det. Grundfundamenten för den inriktning som skall gälla med sikte på 2014 vacklar redan.
Ett tydligt exempel som återfinns inom regeringen är att Folkpartiet nu kräver, enligt SvD, att inga insatsförband läggs ner och öppnar för höjda anslag:
”–Vi saknar en nationell dimension av det försvar som vi nu mejslar ut. Vår försvarsförmåga ska kunna användas internationell och nationellt. Men under lång tid tycks den nationella dimensionen ha glömts bort. Vi är inte beredda att göra några ytterligare minskningar av insatsorganisationen, förklarar FP:s försvarspolitiske talesman Allan Widman.”
Aftonbladet, Expressen, Ekot, Ekot II, P1-morgon (samtal med Mikael Holmström).
Ikväll kl. 20:00-22:00 sänder Kunskapskanalen Storforum: Försvarets framtid.
Deltagare: Sten Tolgfors (m) försvarsminister, Håkan Syrén Överbefälhavare, Karin Enström (m) riksdagsledamot, ordförande Försvarsberedningen, Bo Pellnäs Överste 1:a graden, Urban Ahlin (s) riksdagsledamot, Mats Johansson (m) riksdagsledamot, Anna Ek Ordförande Svenska Freds, Ida Gabrielsson Ung Vänster, Björn von Sydow (s) riksdagsledamot och jag.
Kvällens program sänds i repris torsdag 29 januari kl 22.00.
(Tack Håkan för tipset!)
Man får gå över Östersjön för att få reda på vad som händer i det Nordiska försvarssamarbetet eftersom vare sig regeringen eller Försvarsmakten informerar om det möte som ägde rum i Helsingfors igår. Vid mötet inrättades ett nytt samarbetsarrangemang inom försvarssektorn: Nordic Supportive Defence Structures, NORDSUP.
Syftet med arrangemanget är att ”trygga de nationella möjligheterna för att upprätthålla och utveckla de operativa kapaciteterna på alla områden som ökar konstnadseffektiviteten även i framtiden”.
För egen del hade jag gärna sett att betoningen på nationella hade ersatts av gemensamma. Nu kan det nämligen framstå som att man samarbetar enbart för att tillgodose nationella behov av att försäkra sig om förmågebredd m.m. och att samarbetet inte rymmer ytterligare en dimension som har med gemensam Nordisk säkerhet att göra.
Nåväl, vid sitt första möte igår antog Styrkommittén en stadga för samarbetsarrangemanget och tillsatte en samordningsgrupp för att samordna de praktiska åtgärderna. Samordningsgruppen består av försvarsmakternas planeringschefer.
Styrkommittén gav vid mötet Samordningsgruppen i uppdrag att inleda nordiskt samarbete under år 2009 inom totalt 48 olika områden, som omfattar projekt inom alla försvarsgrenar samt inom områdena personal och utbildning, materielanskaffningar och logistik samt forskning och utveckling.
Till sist, apropå planering och effektivitet, noterar jag att Ulf Bengtsson, generaldirektör i Försvarsmakten, säger följande i en TT-intervju:
”Tiderna då Försvarsmakten valsar runt i medierna för svarta hål i ekonomin är förbi”.
Det är en lika modig som nödvändig approach som man bara kan beundra. Inte minst med tanke på det aktuella läget. I avsaknad av grundpelare i försvarsmaktsplaneringen, som t.ex. personalförsörjningen och rationaliseringar av stödmyndigheter, i regeringens planeringsanvisningar måste nu Försvarsmakten räkna fram det underlag man skall presentera den 30 januari baserat på ett antal antaganden som man själv får uppfinna. Det vore mycket intressant att se hur dessa antaganden ser ut.