Vad var det som hände?

Hemkommen från Folk och Försvars rikskonferens i Sälen ställer jag mig frågan vad det egentligen var som hände?

Det började i söndags helt enligt förväntningarna, med tal av försvarsminister Sten Tolgfors och ÖB Håkan Syrén. Inget alldeles nytt och oväntat så långt. Sedan banade Wilhelm Agrell, professor Lunds universitet, väg för vad som kom att bli närmast kutym för de nästkommande talarna: Kritik av Försvarsberedningens analys av Ryssland och Georgienkriget. I en paneldebatt lite senare förde Anders Karlsson (s) ordf. försvarsutskottet resonemang som kunde känns igen från den intervju Björn von Sydow några dagar tidigare hade framfört i SvD.

Tolgfors tog genast tillfället i akt att på sin nya blogg ställa frågan vem det är som talar för socialdemokraterna i försvarsfrågan? Och i kulisserna på konferensen talade von Sydow med journalisterna om sin syn på sakernas tillstånd, både vad gäller interna förankringsprocesser och beredningsrapportens innehåll.

På konferensen talades det under måndagen om civil-militär samverkan och krishanteringsfrågor. Men som vanligt var det en debatt inne i konferenssalen och en debatt kring kaffeautomaterna och i medierna utanför. Det började gå rykten efter ett inslag i Rapport om att Fp-ledaren, tillika ministern, Jan Björklund skulle följa upp sin medverkan i nyheterna med släppa en bomb dagen därpå.

Det kom dock inte som en överraskning, det räckte ju att studera deltagarlistan för konferensen och se vilken trupp Björklund hade med sig samt påminna sig om den försvarspolitiska arbetsgrupp som skulle redovisa sitt resultat enligt tidigare aviserad tidsplan. Frågan var bara vad han skulle säga?

Det stod klart på tisdagen när han talade under rubriken Sveriges säkerhetsläge: Bättre eller sämre?, vilket sedan följdes upp i en diskussion mellan honom och Björn von Sydow. Naturligtvis presenterade Björklund sedan den försvarspolitiska arbetsgruppens rapport. Förbrödningen mellan von Sydow och Björklund på scenen var lika underhållande som beklämmande att se. Båda två passade också på att ytterligare understryka vad de tycker är Försvarsberedningens misslyckade säkerhetspolitiska bedömning och skadliga förslag till reformer. von Sydow drog ytterligare varv om de interna förankringsprocesserna och nu började jag tycka det var riktigt dåligt ledarskap av Sahlin att inte gå ut och meddela att Håkan Juholts linje i beredningen är partiets linje och inte von Sydows.

Inte en enda journalist ställde frågan hur alla beredningens tidigare rapporter hade förankrats och om inte von Sydow hade haft några synpunkter på det.

En briljant vän sade lite senare, som kommentar till denna plötsliga entusiasm över att skrota en rapport som är en uppföljning av en försvarspolitisk inriktning som har värkt fram gemensamt under de senaste tio åren, att det kunde vara lämpligt att erinra sig Nils Ferlins dikt:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet

På scenen lite senare fick jag möjlighet att uttrycka hur surrealistisk känslan var. Med vetskap om att regeringens egen Georgienanalys knappast rekommenderade några militära omplaneringsbehov och med kunskap om att alla inblandade debattörer är fullt medvetna om att det inte går att dra ett likhetstecken mellan regementen eller antalet soldater och försvarsförmåga, trodde jag helt enkelt inte mina öron. Har vi verkligen inte kommit längre än såhär sedan kalla krigets slut? Jag sade att det är som om försvarsetablissemanget i Sverige har ett gemensamt muskelminne: Något händer Österut – var ska vi upprätta ett regemente?

Men man måste ju beundra Björklund för hans strategiska skicklighet. Upplägget måste ju ha varit klart sedan mycket länge: Folkpartiets ledamot i Försvarsberedningen Allan Widmans avvikande uppfattning i beredningens rapport, den redan nämnda försvarspolitiska arbetsgruppen samt det faktum att han redan var inplanerad i Folk och Försvars program.

I sakfrågan känner jag dock föga beundran för Björklund. Om han hade varit mer intresserad av Sveriges säkerhet än att vinna moderata kärnväljare, så hade han följt upp sin Georgienanalys med fler verktyg än det militära (t.ex. det civila försvaret, diplomatiska konsekvenser och strategier etc.).

Vad händer nu då? Jag tror att det blir så att allt har hänt, men inget har hänt. Det kommer inte bli några mer pengar. Det kommer inte att bli ett regemente på Gotland. Inte ett kommatecken kommer att förändras i regeringens proposition med anledning av Björklunds utspel, sånär som texterna kring den politiska inriktningen där man måste omhänderta den aktuella debatten. Men i sak, i de delar som handlar om utformning och inriktning, kommer knappast att förändras.

Antingen kör Tolgfors vidare, fast besluten att inte propositionen skjuts upp ytterligare en gång, eller så går man Björklund till mötes för att undandra något av den signaleffekt han lyckades med i sitt Sälenutspel, genom att förskjuta tidsplanen (vilket bl.a. SvD:s ledarsida nu för fram). Björklund har ju sagt till SvD:s Mikael Holmström ”att det viktigaste inte är att hasta fram en proposition i mars”:

”– Med bilkriser och allt annat under hösten har försvaret inte stått högst på agendan i diskussionerna, men kommer att göra det under våren. Diskussionen måste föras. Det finns en ökande förståelse för den inriktning jag talar för i regeringen och i samhället i övrigt. Vi är långt ifrån färdiga med det här i regeringen”.

Ett uppskjutande av Försvarsmaktens överlämnande av planeringsunderlaget (30 januari enligt plan) samt eventuellt en senarelagd proposition, kanske är en tillräcklig signal i sig. Ett spel för gallerierna dock. Tolgfors måste kunna ge konkreta besked om vad han och regeringen i så fall har förändrat, med anledning av Georgien och den senaste tidens diskussion.

Försvarsministern skriver på sin blogg:

”Men Folkpartiledarens syn att Georgienkriget idag, i januari 2009, skulle stöka till processen inför den kommande inriktningspropositionen håller inte streck. Betydande hänsyn har redan tagits till detta i processen.

Kriget utspelade sig i augusti 2008. Därför sköt regeringen upp planeringsanvisningarna i ett par månader. Först genomfördes en uppdatering och fördjupning av den säkerhetspolitiska analysen av UD och Försvarsdepartementet, på underlag av bl.a. MUST och FRA. Först därefter beslutade regeringen om planeringsanvisningar för försvarsmakten. Detta gjordes i november 2008, efter att Georgienanalysen stod klar. Så frågan är vilken avgörande ny och avgörande stökighet som skulle kommit sedan november, och som inte var känd innan november.”

Ikväll har Mona Sahlin gett besked om att inriktningen så som den ser ut i beredningens rapport gäller:

”- Jag står bakom försvarsberedningens rapporter och inriktning (…) Det är bara en partiledare som hittills har frångått försvarsberedningens inriktning och det är folkpartiets Jan Björklund, säger Mona Sahlin.”

Och i förmiddags begärde miljöpartiet en aktuell debatt om försvaret och språkröret Peter Eriksson uttalar sig om folkpartiets förslag.

Sammanfattningsvis kan man säga Björklund har uppnått sitt syfte, alldeles oavsett vad som nu händer. Han är nu förknippad med bilden av ett parti som vill stärka försvaret, hela vägen fram till valet. Vi är tillbaka tio år i den försvarspolitiska diskussionen. Jag tycker detta är en försvarspolitisk kris av stora mått.

Något av vad jag gjorde i Sälen:
Henrik Brors skriver i DN, mil.se (om värnplikten), Aktuellt från i måndags (försvarsinslaget börjar 02:08 in i sändningen). Och så vill jag gärna sprida ett klipp från Aktuellts ”Inblick” efter Erikssons och Björklunds debatt ikväll. Avslutningen är formidabel.

Årets försvarshappening

På söndag inleds årets Folk och Försvar-rikskonferens i Sälen. Jag åkte till den första Sälenkonferensen 1995, så det har blivit några stycken under årens lopp. Det är ett späckat program som möter deltagarna.

Själv uppträder jag på tisdag (20/1) under rubriken ”Från Georgien till finanskris: Trender och förändringar i vår värld”. Upplägget är en fri diskussion mellan EU-minister Cecilia Malmström, Urban Ahlin (s) och jag, där jag och Urban håller var sin 10 minuters inledning.

Rikskonferensen kommer som en följd av budgetnedskärningar inom SVT i år inte att direktsändas i 24 Direkt. Däremot kommer den att sändas under vecka 5. För tider se 24 Direkts hemsida på svt.se.

Jag skall också delta i Storforum: Försvarets framtid som leds av Erik Fichtelius och som kommer att sändas i Kunskapskanalen , SVT, måndag den 26 januari 20:00-22:00 med repris torsdag i samma vecka kl. 22:00-24:00.

Programmet har följande deltagare:

Sten Tolgfors (m) försvarsminister, Håkan Syrén Överbefälhavare, Mikhail Skupov Ministerråd Rysslands ambassad, Karin Enström (m) riksdagsledamot, ordförande Försvarsberedningen, Bo Pellnäs Överste 1:a graden, Urban Ahlin (s) riksdagsledamot, Mats Johansson (m) riksdagsledamot, Anna Ek Ordförande Svenska Freds, Ida Gabrielsson Ung Vänster, Björn von Sydow (s) riksdagsledamot.


Entusiastisk inför samarbetet

Nu är de rödgröna samarbetsgrupperna utsedda och presenterade. Det blir fem arbetsgrupper:

Gruppen för jobb och ekonomi
Gruppen för klimat och miljö
Gruppen för välfärd och rättvisa
Gruppen för storstadens utmaningar
Gruppen för en rättvis och hållbar värld.

I den sistnämnda gruppen ingår Urban Ahlin, vice ordförande utrikesutskottet och Lena Hjelm-Wallén, bla fd utrikesminister från socialdemokraterna, jag och Per Gahrton fd riksdagsledamot och EU-parlamentariker representerar miljöpartiet och vänsterpartisterna Hans Linde, utrikespolitisk talesperson och Ulla Hoffmann, fd partiledare och riksdagsledamot.

Jag ser verkligen fram emot samarbetet i arbetsgruppen. Visst finns det gott om svåra frågor, men det finns också mycket som förenar partierna. Framför allt känns det oerhört stimulerande att ägna sig åt att konkret forma en politik som blir till regeringsbeslut efter valet 2010 – om väljarna ger oss förtroendet.

Uppdatering: TT
Riksdagsledamot Göran Pettersson (m) bloggar om samarbetsgruppen och ”imponeras” av persongalleriet…

Dynamit i det fördolda

Regeringen har uppdragit åt Försvarsmakten (FM) att med stöd av Ekonomistyrningsverket (ESV) genomföra åtgärder för att förbättra och säkerställa FM:s interna styrning och kontroll.

Alla lär väl minnas debatten om brister i Försvarsmaktens ekonomihantering?

Nu har ESV:s andra kvartalsrapport kommit avseende hur arbetet fortskrider. Utgångspunkterna för arbetet är de åtgärder som föreslogs i den rapport som ESV lämnade den 15 maj 2008.

Åtgärdsförslagen i regeringsuppdraget är i korthet följande:

1. Utveckling och implementering av en sammanhållen planerings- och uppföljningsprocess
2. Tydliggörande av ansvarsförhållanden avseende roller och befogenheter för ledande befattningshavare
3. Förtydligande av styrande dokument
4. Säkerställande av den ekonomiska kompetensen på nyckelfunktioner

I kvartalsrapporten kan man bland annat läsa följande svidande kritik:

”ESV bedömer att uppdragets genomförande inte har haft samma tyngd och förankring i FM (Försvarsmaktsledningen, min anm.), som vid det tidigare arbetet med att förstärka den ekonomiska styrningen i FM år 2001. Detta kan vara en orsak till att få åtgärder av betydelse hittills vidtagits för att förbättra den interna styrningen och kontrollen.

ESV bedömer att projektet inte tillräckligt tydligt har kommunicerats från ledningen ner i organisationen, vilket bland annat har inneburit att projektledarens mandat uppfattats som otydligt inom HKV. Ett antal chefer har sent i processen kommit med invändningar vilket därmed bromsat upp arbetet. Tidplanerna har inte hållits. En projektplan med tydliga beslutspunkter har inte kommunicerats tillräckligt väl med övriga involverade i HKV och ESV.
Projektledaren har i praktiken fått rollen som den som äger uppdraget att förbättra den interna styrningen och kontrollen, inte ÖB och FML. För att nå framgång i arbetet är det viktigt att ledningen engagerar sig, är en aktiv part och fattar nödvändiga beslut.”

Det är ord och inga visor. Det vore intressant att höra Försvarsmaktens version på temat.

Artikel och svar på tal

Idag skriver officerarna och ledamöterna i Krigsvetenskapsakademien Kim Åkerman, Anders Emanuelson och Johan Wiktorin på Aftonbladets debattsida. Jag skulle vilja peka på en mycket viktig del i deras artikel: Frågan om hur systemet skall kunna hänga ihop. De identifierar, helt riktigt, personalförsörjningsfrågan som en nyckelfaktur för hela försvarets framtid.

De får omedelbart svar på tal av försvarsminister Sten Tolgfors. Han har börjat blogga och det är bara att välkomna alla initiativ som bidrar till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten i Sverige.

Försvarsministern skriver att han tänker blogga om ”bakgrunden till arbetet med inriktningspropositionen, personalförsörjning och överföring av resurser från stöd- och kringverksamheter till operativ nytta, som kommer att prägla den kommande tiden”.

Jag hoppas att ministern, vid sidan av bloggendet, funderar på hur han avser att skapa en blocköverskridande majoritet för sin kommande proposition i riksdagen. En så radikal förändring som Försvarsmakten står inför får helt enkelt inte pressas genom riksdagen med några få rösters övervikt. I synnerhet inte när beslutet sedan skall gälla från 1 januari 2010 (ett drygt halvår innan rikssdagsvalet) och när flera av grundpelarna i ”försvarsbeslutet” avses falla på plats först succesivt åren bortom 2010.

FN-mandat för insats i Tchad

Säkerhetsrådet beslöt alldeles nyss (ca klockan 16 svensk tid) att ge mandat för en fredsbevarande FN-insats i Tchad.

Svenska FN-förbundet anser att Sverige sviker Darfur och Tchad om vi inte bidrar och efterlyser ett (nytt) svenskt truppbidrag till Tchad efter beslut om FN-insats i säkerhetsrådet i dag.

FN har som bekant svårt att rekrytera trupp till insatsen.

”– Insatsen är i högsta grad nödvändig, inte minst på grund av att Darfurkonflikten i Sudan har orsakat ett hårt flyktingtryck på grannländerna”, säger Aleksander Gabelic, som är ordförande.

Sverige bidrog till EU:s insats i Tchad förra året. Nu är campen nedmonterad och truppen har åkt hem, sånär som på några svenskar.

”– Enligt vad FN-förbundet erfar vänder däremot Sverige Darfurflyktingarna ryggen och väljer att inte skicka trupp. Det är ett svek från regeringens sida”, fortsätter Gabelic.

Svenska FN-förbundet krävde i en debattartikel på DN Debatt den 30 december att Sverige åter ska skicka trupp till Tchad.

Beslut, till slut.

SvD rapporterar att beslut nu är taget om att skicka tre Stridsfordon 90 till Afghanistan på grund av den ökade hotbilden för den svenska truppen. Vagnarna kommer att vara på plats i mars eller april. Det innebär att det har tagit sex månader sedan behovet uppmärksammades innan dess att skyddet är på plats. Och fortfarande kvarstår frågan om hur dessa ska bemannas.

Det är naturligtvis resultatet av ett systemfel. Med respekt för kompetens och handlingskraft hos varje enskild inblandad chef, så kan det helt enkelt inte vara rimligt att systemet ser ut som det gör. Systemet ska leda till operativ effekt, inte vara till för sig själv.

Systemfelet består av att när hotbilden förändras, vilken den kan göra över en dag, tar det sex månader för Försvarsmakten och stödmyndigheterna att få ner skyddet till truppen. När blir försvarssektorns byråkrati så komplex i sig att en operativ fråga om att omedelbart skicka ner förstärkningsförband till svensk trupp om hotbilden skärps, tar sex månader?

Det framstår som att ekonomin är så överplanerad att en fråga om 25 miljoner kronor (i en 40-miljardersbudget) får dessa effekter.

Men, nu är beslutet i varje fall taget och det är bra. Frågan är vad man drar för lärdomar av detta?

Den första frågan jag ställer mig är hur beredskapsplaneringen ser ut för en eventuell evakuering av t.ex. hela den svenska ISAF-truppen? Finns det någon sådan? Ja det måste det ju göra, men resurserna och genomförandeplanerna?

Är den svenska beslutsprocessen i ett ärende som Strf 90-frågan jämförbar med andra europeiska länder? Nej, självklart inte.

Det var inte så länge sedan som alla regementen ansvarade för en reservplanering (materiellt, personellt och beredskapsmässigt) för hur man skulle hantera ett eventuellt förstärkningsbehov. Var finns en sådan planering idag, för det som är Försvarsmaktens operativa huvuduppgift: Internationell verksamhet?

Kris här och där

Upptrappningen inför årets Sälenkonferens är inledd i och med f.d försvarsminister von Sydows intervju i gårdagens SvD.

Budskapet är att Försvarsberedningen, liksom regeringens planeringsanvisningar har gått för långt, det nationella försvaret bör få en ökad tonvikt och tydligare verka avskräckande i det försämrade säkerhetspolitiska läget. von Sydow vill ha ”förhandlingar med regeringen” och hoppas ”vi ska kunna enas i samtal med de sju partierna”.

Det är förmodligen en försmak av vad han avser framföra på scenen i Sälen, där han på tisdag ska diskutera med partiledare Jan Björklund (fp) under rubriken ”Vårt läge: Behov av säkerhetspolitisk förändring?”.

Dessa två herrar kommer att falla i varandras armar över hotet från Öster, samt behovet av ett ökat nationellt fokus. Och om inte lojaliteten gentemot Alliansen hade lagt några som helst band på Björklund, så hade han och von Sydow förmodligen kunnat enats i sin kritik mot den moderatledda försvarspolitiken också…

Jag tycker uppriktigt synd om den nuvarande socialdemokratiska partiledningen. Såklart alla partiföreträdare, oavsett position, skall kunna delta i debatten. Men om man går ut på det här sättet, som tidigare minister, och uttrycker uppfattningar som till stora delar går på tvärs med vad som är en sanktionerad politisk linje från partiledningens sida, då underminerar man helt enkelt verksamheten (och ledningen).

Möjligen tycker von Sydow att han agerar i nationens intresse, upphöjt över partipolitiska hänsyn. Eller så tycker han helt enkelt att han gör partiet en tjänst, i rådande opinionsvind?

Men det som både Björklund och von Sydow missar, är att deras retorik bidrar till en fortsatt kräftgång för Försvarsmakten. Man riskerar att stå och trampa på samma ställe som nu med fötterna i två olika system. Det kostar pengar och det kostar, tvärt emot vad herrarna anser behövas, förmåga. Om man tror att 100 JAS-plan och en bibehållen grundorganisation (produktionsapparat) är vad som behövs för att ”vässa försvaret” så tror man helt enkelt fel.

Jag betvivlar inte att von Sydows avsikter är att stärka försvaret (vad Björklund vill har nog mer med att ta sig in bland moderata kärnväljare att göra). Men förslagen bygger på att man skall tillbaka till något som till hög kostnad hade en relativt ringa reell förmåga – och som främst gynnade försvarsindustrin.

En annan effekt av denna retorik skulle kunna vara att man hjälper till att skjutsa på en utveckling mot en hög andel stående förband som till ofattbara kostnader sägs krävas för försvaret av det svenska territoriet. Tolgfors brukar framhålla Georgienkrisen som ett argument till att vi plötsligt behöver en omedelbart gripbar förmåga att försvara Sverige.

Som man bäddar får man ligga. Regeringen har med sin förändrade retorik (från dimensionering utifrån och in till dimensionering inifrån och ut) efter Georgienkonflikten och talet om vad denna konflikt medför för försvarspolitiska behov i Sverige, sett till att försätta sig själv i en situation där omställningen av försvaret antingen försvåras -och då får vi betala dyrt för sådant som vi i dagens läge inte har behov av- eller dras till sin spets på ett sätt som är svårt att motivera utifrån hotbild och realistiska bedömningar av vilka resurser som kan läggas på försvaret.

Och medan allt detta pågår sker det saker på den civila sidan som i alla fall i det korta perspektivet är betydligt viktigare utifrån medborgarnas liv och hälsa: Den svenska krisberedskapen i vid mening. Jag tror att dessa frågor lider svårt av att de militära frågorna alltid tar över.

Märkligt nog, kan man tycka också utifrån det säkerhetspolitiska läge som sägs vara så förändrat och som sägs ställa så mycket högre krav på försvaret av Sverige. För om det verkligen vore så, att man på allvar tycker att det behövs omedelbart gripbara militära resurser (utöver den befintliga incidentberedskapen) för att försvara Sverige, hur kommer det sig att man inte diskuterar en beredskapshöjning på den civila sidan då? Inte ett ord hörs om civilförsvar, beredskapslagring, skyddsrum….

I konsekvensens namn borde så verkligen vara fallet.

PS. Försvarsminister Tolgfors kommenterar DN-debattartikeln på följande, något kryptiska, sätt i Radio Skaraborg:

”Själv säger försvarsminister Sten Tolgfors, som hela tiden sagt att han vill att Räddningsskolan ska drivas vidare, att det hela blev för dyrt och för svårt att genomföra.

– Förutsättningen var att regering och riksdag fortsatt skulle besluta hur utbildningen skulle se ut. Om det här skulle genomförts krävdes att utbildningssystemet skulle göras om, och en statlig garanti på ett antal miljoner. Då menar jag att man inte funnit ett alternativ, säger Sten Tolgfors.”

Klimat och säkerhetspolitik

Reuters rapporterar om en säkerhetspolitisk analys från Australien, ”Climate Change, The Environment, Resources And Conflict”. Rapporten är inte öppen, men sammanfattningen har publicerats i Sydney Morning Herald.

”Climate change and rising sea levels pose one of the biggest threats to security in the Pacific and may also spark a global conflict over energy reserves under melting Arctic ice, according to Australia’s military.”

”(…) the biggest threat of global conflict currently lay beneath the Arctic as melting icecaps gave rise to an international race for undersea oil and gas deposits. (…) Environmental stress, caused by both climate change and a range of other factors, will act as a threat multiplier in fragile states around the world, increasing the chances of state failure (…) The Arctic is melting, potentially making the extraction of undersea energy deposits commercially viable. Conflict is a remote possibility if these disputes are not resolved peacefully”.

I rapporten står det också att klimatförändringarna troligtvis kommer att öka kraven på den australiensiska militären att delta i fler internationella stabiliseringsoperationer, återuppbyggande (post-konflikt) och katastrofbiståndsinsatser.

Jag har skrivit om detta, utifrån svensk kontext, för Krigsvetenskapsakademien. (Gå in här, välj Läs mer vid KKrVAHT nr 1 2008 i högerspalten. Klicka sedan på Läs mer vid ”Klimatförändringarnas etablering som säkerhetspolitiskt hot Inträdesanförande i KKrVA avd V den 30 januari 2008”).

Gaza brinner

På regeringens hemsida hittar man statsministerns senaste uttalande (från den 4 januari):

”Först och främst krävs omedelbar vapenvila. Därutöver måste parterna få på plats en förbättrad överenskommelse i två delar: dels måste Gazas gränser öppnas för humanitära, ekonomiska och andra ändamål, dels måste raketattackerna mot Israel omedelbart upphöra”.

Idag meddelade biståndsminister Gunilla Carlsson att Sverige nu utökar det humanitära stödet för invånarna i Gaza och i morgon håller utrikesminister Carl Bildt en pressträff om Gaza-konflikten och den medlingsresa som avslutades under onsdagen.

Miljöpartiet kräver i ett uttalande FN-trupp som skydd för civilbefolkningen i Gaza.

Vänstern uppmanar alla att delta i de omfattande protesterna mot Israels offensiv mot Gaza och att bojkotta israeliska produkter tills den dag de israeliska trupperna dragit sig tillbaka och blockade mot Gaza hävts.

Socialdemokraterna anser att Sverige bör ställa sig positiv till att bidra till en internationell övervakningsmission om ett eldupphöravtal blir verklighet.

Här kan man få dagliga uppdateringar om den humanitära situationen i Gaza. MR-organisationerna B’Tselem och Al-Mezan är också viktiga källor för information, vid sidan av nyhetsförmedlingen i medierna.

Uppdatering: Ekot tar idag upp oppositionens syn på hur långt Sverige ska gå i sin kritik mot Israel. Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, tror att ”oenigheten i synen på Israel är en av de svåraste frågorna som de tre oppositionspartierna har att lösa, om de ska kunna sitta i samma regering efter nästa val”. Bjereld tror att det blir vänsterpartiet och miljöpartiet som kommer att få lov att backa från kraven på isolering och bojkott av Israel, för att istället anpassa sig till socialdemokraterna.

Vi får väl se hur det blir med den saken. En komplicerande faktor, när det gäller att få det stora partiet (s) att inta nya positioner (eller ibland att inta positioner som redan uttrycks i partiprogram eller konkressbeslut) är att man under alla år av regeringsinnehav har fattat beslut som man sedan känner att man måste fortsätta försvara, indirekt eller direkt. T.ex. militära samarbeten med Israel.