Nästa generations ubåt blir denna generations ubåt

Regeringen har idag beslutat att Försvarsmakten får beställa konstruktionsfasen av nästa generations ubåt (NGU). En brasklapp skickas dock med:

”En anskaffning av NGU förutsätter att regeringen under 2008 beslutar att gå vidare med beslut om byggnation. Om ingen byggnation beslutas kommer konstruktionsfasen kunna avbrytas mot en begränsad kostnad”.

Regeringen anser att utveckling av NGU-konceptet ”kan vara ett sätt för att försvaret även i framtiden ska kunna upprätthålla ett kostnadseffektivt ubåtsvapen. En svensk utveckling av NGU kan (min kursiv.) vara billigare än att anskaffa motsvarande ubåt på den internationella marknaden. En utveckling av NGU skulle också kunna säkerställa att huvuddelen av den marina skeppstekniska kompetensen för vidmakthållande av befintliga ubåtar och ytstridsfartyg bibehålls”.

Sedan kommer det: ”Ett långsiktigt ställningstagande till det framtida behovet av ubåtar kommer att göras av genomförandegruppen för effektivisering av försvarets materielförsörjning”.

En genomförandegrupp ”för effektivisering av försvarets materielförsörjning” skall följdaktligen inte bara titta på effektiviseringar och besparingar, utan också vilka uppgifter Försvarsmakten skall klara av och därmed vilka operativa behov som skall styra. För det kan väl inte vara så att ubåtsfrågan bryts loss från helheten och behandlas i särskild ordning

Nu är vi tillbaka i höstens diskussion om huruvida saker och ting kommer i rätt ordning och huruvida beslut fattas utifrån rätt bevekelsegrunder. Odenberg ler garanterat i mjugg över den tydlighet tågordningen får genom detta beslut. Genomförandegruppen kommer att avgöra Försvarsmaktens inrikning. Jag blir än mer nyfiken på vilken kompetens som denna grupp skall rymma.

Samtidigt med denna genomförandegrupp, som alltså uppenbarligen skall komma fram till vilka förmågor Försvarsmakten ska ha, jobbar Försvarsberedningen efter sitt uppdrag:

”Försvarsberedningens analyser och förslag ska inkludera avvägningar avseende insatsförsvarets förmågor och tillgänglighet”.

I Försvarsberedningens anvisningar anges också att beredningens förslag inte ska ”föregripa arbetet i Försvarsdepartementets genomförandegrupp för materielfrågor”.

Summan av kademumman är att det framstår som att genomförandegruppen skall föregripa arbetet i beredningen. För det står väl inte något i deras anvisningar om att så inte får ske?

Vad händer om Försvarsberedningen, utifrån sitt uppdrag att avväga Försvarsmaktens förmågor, kommer fram till något annat beträffande ubåtsvapnet än genomförandegruppen? Den som lever får se, regeringen gör det inte precis lätt för sig.

Battlegroup-debatt i riksdagen

Gårdagens riksdagsdebatt om det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande 2007/08:UFöU3, Svenskt deltagande i den nordiska stridsgruppen, präglades av den enighet som föreligger, med sex av riksdagens sju partier som står bakom betänkandet.

Vänsterpartiet, i debatten företrädd av Gunilla Wahlén, gav sin syn på saken:
”NBG-styrkepaketet och hela battle group-konceptet är helt felkonstruerat och ineffektivt enligt Vänsterpartiets mening. De motsvarar inte de behov som finns. Ingen battle group har någonsin tjänstgjort under de år de funnits. De är inte byggda för insatser som efterfrågas i exempelvis Darfur och Tchad.
Hur ska en skräddarsydd insats kunna tjänstgöra i landet x om en till fyra månader om man inte nu vet vilket land man ska till? Hur ska man få fram resurser till humanitära och stabiliserande insatser inom några få korta månader, på kanske 20 eller 30 dagar, när hela stridsgruppen snabbt måste bege sig hem igen enligt regelboken? Vad har Sverige för ansvar för att humanitära och civila återuppbyggnadsinsatser genomförs i den nordiska stridsstyrkans spår? Sverige bör inte ställa upp på en ny period 2011.”

Beträffande det sistnämnda, huruvida Sverige skall bidra med en battlegroup 2011 eller ej, finns det anledning att studera vad socialdemokraternas Åsa Lindestam sade i debatten:

”Vi vill ha en analys. Vi vill se vad det här är för någonting. Jag vet också att regeringen har tagit beslut och säger att vi kan åka ut år 2011 på samma sätt. Men det har vi inte tagit här i kammaren än. Därför ska vi verkligen fundera över finansieringen och kanske till och med hur vi ska kunna besätta ytterligare en sådan styrka. Det är nog inte så lätt”.

Jag kanske läser in för mycket i detta, men anas det inte en tveksamhet?

Allan Widman (fp) tvekar inte om den saken. Han lyfte bland annat de förändringar som har skett under den tid som har gått sedan beslutet om att upprätta NBG togs:

”En märkbar förändring har varit storleken på den här stridsgruppen eller detta förband. Från början handlade det om 1 200–1 500 soldater. Men med ständiga tillägg av nya förmågor till stridsgruppen är det samlade förbandet i dag dubbelt så stort. Det innebär inte att Sverige kommer att skicka i väg 3 000 soldater vid en insats. Vilka förmågor som, utöver stridsgruppens kärna Core battalion, kommer att följa med avgörs av det enskilda uppdragets karaktär.
En annan förändring som har inträffat gäller tyngden på förbandet. Redan från början förutsattes det att Battle Group skulle användas med extremt korta insatstider och över mycket stora avstånd. Eftersom strategisk och taktisk lufttransportkapacitet är trånga sektorer för alla länder valde många andra europeiska nationer lätta fordon. I Sverige föll dock valet först på att organisera ett extremt tungt förband där stridsfordon 90 blev det helt dominerande fordonet, och detta trots att Sverige saknade, och fortfarande saknar, möjlighet att på egen hand lufttransportera fordonet. Under hand har dock Nordic Battle Group omformats till ett något lättare koncept även om stridsfordon 90 finns kvar på ett av de tre kompanierna i Core battalion. Den här förändringen har, enligt min mening, varit klok även om den sannolikt kunde ha drivits mycket längre och aktualiserats på ett mycket tidigare plan.”

Widman var vass i frågan om helikopterkapacitet:

”Det är säkert ingen tillfällighet att Nordic Battle Group i dag har begränsningar vad gäller stora flygplan och helikoptrar. På dessa områden saknas svenska leverantörer inom försvarsindustrin”.

Vidare ställde han ett antal viktiga frågor:

”Är det rationellt och kostnadseffektivt att blanda in vartenda svenskt förband i uppbyggnaden av en numerärt ganska begränsad styrka? Hur ska vi politiker avväga mellan pågående internationella insatser å ena sidan och förband i beredskap å den andra? På vilket sätt tar vi bäst till vara den kompetens som byggs upp i förbandet efter beredskap och eventuell insats? Ska förbandet skingras, överföras i insatsorganisationer eller utgöra stommen i en ny framtida Battle Group?”

Miljöpartiets Peter Rådberg betonade det allvar och det ansvar för styrkan som är kopplat till de uppgifter den kan komma att ställas inför.

”För Miljöpartiet är det en självklarhet att hoten mot freden och vår säkerhet bäst avvärjs i gemenskap med andra. Den nya hotbild som växer upp framför oss innebär inte att det blir enklare och lättare att skydda freden. Tvärtom kommer det troligtvis att bli mycket, mycket svårare och mer riskabelt. Sannolikheten att svenska soldater kan komma att hamna i regelrätta strider är stor. Därför måste vi ha en utrustning och en förberedelse som lever upp till de eventuella uppdrag som kan uppstå”.

Utöver dessa ämnesområden poängterade många debattörer behovet av att också inom ramen för NBG implementera säkerhetsrådets resolution 1325, om kvinnors deltagande i konflikthantering.

Anm. Utskottets betänkande är ännu inte publicerat i elektronisk form. Det är däremot den skrivelse som låg till grund för riksdagsbesluten, Skr.2007/08:5.

A Tsar Is Born

Time har utsett Vladimir Putin till ”Person of the Year 2007”.

Smaka på följande ingress:

”No one is born with a stare like Vladimir Putin’s. The Russian President’s pale blue eyes are so cool, so devoid of emotion that the stare must have begun as an affect, the gesture of someone who understood that power might be achieved by the suppression of ordinary needs, like blinking. The affect is now seamless, which makes talking to the Russian President not just exhausting but often chilling. It’s a gaze that says, I’m in charge.”
Och vilken bild sen! Lägg den intill fiskebilden (den med bar överkropp). Alla som fortfarande tror att den bilden var en tillfällighet kan räcka upp en hand.
Chefredaktör Richard Stengel motiverar utnämningen på följande sätt:
”På bekostnad av principer och idéer som fria nationer högaktar har han utfört en extraordinär ledarinsats genom att införa stabilitet i ett land som sällan upplevt det och åter placerat Ryssland bland världsmakterna. Av den anledningen är Vladimir Putin årets person hos Time 2007”

Apropå stuprör eller hängrännor…

I april 2008 kommer Krisberedskapsmyndigheten (KBM) för fjärde året i rad att presentera en hot- och riskrapport.

Redan nu ger KBM en försmak, med outtalad adress till försvarsdepartementet och det arbete som där pågår med vårens proposition:

”De hot- och risker som presenteras i rapporten är sådana som kan komma att få konsekvenser för hela eller delar av samhället och kräver en tvärsektoriell samverkan, en samverkan som spänner över många olika verksamheter och ansvarsområden och bottnar i ansvarstagande och förberedelser i vår vardag. (…) Svensk krisberedskap måste behandlas i ett såväl tvärsektoriellt som gränsöverskridande perspektiv. Detta ställer höga krav på samordning och samverkan mellan olika verksamhetsnivåer och beslutsnivåer, nationellt och internationellt”.

Ett av de hot som KBM lyfter i rapporten är konsekvenser av klimatförändringarna:

”Ökade temperaturer och ökad frekvens av extrema natur- och väderfenomen som t.ex. översvämningar, kan medföra omfattande påfrestningar på stora delar av den samhällsviktiga infrastrukturen t.ex. transporter, elförsörjning, telekommunikationer, IT, vattenförsörjning och avloppssystem”.

Det vore inte speciellt bra -för vare sig regeringen eller krishanteringsfrågan- om det ligger en rapport från KBM med detta kraftfulla perspektiv på samordning, samverkan och med tvärsektoriell utgångspunkt (hängrännor), samtidigt som det kommer en proposition från regeringen som i skrivande stund riskerar att ha ett helt annat perspektiv (stuprör).

Snart så…

I avvaktan på att pliktutredningen äntligen tillsätts, så att det arbetet kommer igång, kan man ju alltid ägna sig åt att uppmärksamma lite annat som har att göra med försvars- och säkerhetspolitik.

I avdelningen ”Detta borde varit gjort” finner vi t.ex. det som alliansen gick till val på, nämligen en strategi för internationella insatser.

17 februai 2004 kan man läsa följande i ett pressmeddelande:

”Sveriges ekonomiska resurser för internationella försvarsinsatser är begränsade. De tillvaratas inte på bästa sätt av regeringen. Vi har med andra ord ett ansvar för att den insats som görs utformas så att bästa hjälp kan ges åt så många som möjligt”.

Så sade Allan Widman och Cecilia Wigström (fp), ledamöter i riksdagens sammansatta utrikes- och försvarsutskott, vid en pressträff på tisdagen då de presenterade en promemoria om behovet av en svensk strategi för internationella krishanteringsinsatser.

Nästan exakt ett år senare, den 8 februari 2005, skrev företrädare för allianspartierna följande i ett yttrande från Försvarsutskottet till Utrikesutskottet med anledning av regeringens proposition 2004/05:61 Fortsatt svenskt deltagande i Förenta nationernas mission i Liberia:

”Mot bakgrund av bland annat det ovan anförda anser vi att det är hög tid att utveckla en strategi för Sveriges internationella insatser. Avsaknaden av en övergripande strategi blir med varje ny insats alltmer påtaglig. Deltagandet i internationella insatser kännetecknas idag av splittring och en utsmetning av de resurser som står till buds.”

I alliansregeringens första budgetproposition, för 2007, skrev regeringen att man ”avser att utarbeta en nationell strategi för Sveriges deltagande i internationella militära insatser”.

I riksdagsbeslutet 2006 (prop. 2006/07:1, bet. 2006/07:FöU1, rskr. 2006/07: 31 och 32) betonade försvarsutskottet att regeringen senast i budgetpropositionen för 2008 bör redovisa den nationella strategi för Sveriges deltagande i internationella militära insatser som aviseras i ovan nämnda budgetproposition.

Sist, och kanske minst, men ändå: I centerns stämmobeslut från 2007 står det:

”Centerpartiet och Alliansen har verkat för att en nationell strategi för de svenska insatserna ska tas fram. Den ska tydligt ange de politiska målen och skapa förutsättningar för ett mer effektivt resursutnyttjande. En del i det är att våra resurser fokuseras på färre insatser och att vi i dessa deltar med en större trupp. De svenska bidragen skall vara grundande på reella och efterfrågade behov. Strategin bör betona vikten av kvinnors deltagande i internationella insatser, i enlighet med FN-resolution 1325. Kvinnors erfarenheter kan bidra till en bättre kontakt med lokalbefolkningen och inverka positivt på demokratiseringsprocesser.”

Observera särskilt att riksdagen redan 2006 förutsatte att regeringen senast i samband med budgetpropositionen för 2008, skulle redovisa strategin… Den är ännu inte här. Det kan bara tolkas som att den kommer att vara alldeles enastående, när den väl kommer, eftersom man har tagit så god tid på sig att arbeta igenom den.

I avdelningen ”Frågor som saknar svar” finner vi bland annat frågan om hur regeringen avser ställa sig till slutsatserna i utredningen Alltid Redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31) nu när remissbehandlingen torde vara avslutad och skrivarbetet pågår med vårens proposition som bland annat behandlar sammanslagningen av Räddningsverket, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar.

Anledningen till min fråga går att finna i Försvarsberedningens rapport, där riksdagens sju partier totalsågar det perspektiv som anläggs i utredningen, till förmån för ett tvärsektoriellt sådant.

Beredningen skriver i rapporten att ”en ny samlad myndighet för säkerhet och beredskap är en förutsättning för att åstadkomma en kraftfull styrning och samordning av krisberedskapen. I den modell för den nya myndigheten som ovan nämnda utredning målar upp (här syftar beredningen på Alltid redo!) riskerar dock Sverige att åter hamna i en ineffektiv struktur som utvecklas utifrån olika verksamheters enskilda engagemang och förmåga. En sådan samlad myndighet måste få ett betydande sektorsövergripande ansvar.”

Ett välkommet och välgörande besked från regeringen skulle vara att den organisationskommitté som förbereder den nya myndigheten får direktiv som överensstämmer med beredningens inriktning. Detta måste i sin tur följas upp så att ett sådant tvärsektoriellt angrepssätt, där man tittar på vilka reella behov som finns i samhället och utifrån detta formar en adekvat struktur (tvärsektoriell ubildning, övning, samordning etc.), verkligen implementeras. Till detta kommer den strategi för samhällets säkerhet som Försvarsberedningen lade fram 2006 och som sedan blev en proposition som riksdagen antog.

Det vore förödande och totalt missbruk av tid och kraft -örutom att beslut kan bli helt fel och närmast irreversibla (jag tänker framför allt på utbildningsområdet)- om inte den kommande propositionen blir den tvärsektoriella helhetslösning som riksdagens partier förväntar sig.

Personalförsörjning är en strategisk framgångsfaktor

Den av Försvarsutskottet initierade utvärderingen av 2004 års försvarspolitiska beslut finns nu till allmänhetens beskådan här.

Det är f.d. generalmajor Lars Frisk som har varit särskild utredare, med Peter Strand från riksdagens kammarkansli som har bistått med visst utredningsstöd.

Försvarsutskottets uppdrag till utredaren var att han skulle genomföra en uppföljning och utvärdering av 2004 års försvarspolitiska beslut för perioden 2005–2007 avseende Försvarsmaktens insatsorganisation och internationella förmåga.

Slutsatserna är i korta drag följande:

Insatsorganisationen: Insatsorganisationen kommer i huvudsak att ha den omfattning och sammansättning som förutsattes i riksdagens beslut 2004, och som senare årligen har kompletterats. Insatsorganisationens förband har givits en beredskap som svarar mot operativa krav och internationella åtaganden. Ingen större anledning att hetsa upp sig över det.

Internationell förmåga: Försvarsmakten har ökat den internationella ambitionen såväl kvantitativt som kvalitativt enligt riksdagens inriktning. Försvarsmakten ser de internationella uppgifterna som dem som i nuvarande omvärldsläge tydligast ställer krav på Försvarsmaktens omedelbara förmåga till väpnad strid.

I samband med utvärderingen av den internationella förmågan, kommer utredaren in på det som visar sig vara de främsta anmärkningen i utredningen, nämligen personalförsörjningen.

Ur rapporten:

”Vid en långvarig insats av förband upp till den angivna maximala nivån av två bataljonsinsatser och tre mindre insatser, kommer personalförsörjningen att vara begränsande för uthålligheten. Ytterligare åtgärder i personalförsörjningssystemet erfordras för att förbättra och säkerställa tillförseln av kompetent personal till de internationella förbanden, vid en sådan maximal insats. Tillgängligheten av officerare och kontraktsanställd personal måste öka. Kostnaderna för internationella insatser ökar i takt med volym och kvalitet. Ett sätt att begränsa kostnadsökningarna är att minska antalet mindre insatser, till förmån för färre stora insatser. Ett annat sätt är att reformera kontraktssystemet och genom bl.a. längre kontraktstid kunna minska utbildningskostnaderna.”

Ambitionsnivån i försvarsbeslutet 2004 går med andra ord knappt att personalförsörja, i synnerhet inte om det skall vara uthålliga insatser. Detta leder i sin tur till slutsatsen att den borgerliga ambitionen, att antalet kvinnor och män i utlandstjänst på sikt bör öka till ca 2 000 insatsberedda personer, i dagsläget förefaller svårt att uppnå. Det finns helt enkelt för få soldater. Är då svaret att börja utbilda fler värnpliktiga? Eller att skrota ambitionen? Mitt svar är nej, på bägge frågorna. Däremot är det en hel del att göra på personalförsörjningssidan.

Utredaren skriver:

”De åtgärder som skulle kunna öka rekryteringen och förbättra uthålligheten i försörjningen av de internationella insatserna, bör utgå ifrån ökad tillgänglighet och ökad flexibilitet i rekryteringen. Tillgången på specialister i de internationella förbanden måste avhjälpas. En särskild specialistkarriär kan underlätta försörjningen av beredskapsförbanden. Redan i dag har Försvarsmakten ett mycket flexibelt rekryteringssystem. Man skulle emellertid enligt vår uppfattning öka resurserna för reservofficersrekrytering och för frivilligorganisationernas utbildning och tillhandahållande av personal. Rekryteringssäkerheten ökar med andelen frivilliga som genomgår grundutbildning, dvs. inskrivningssystemet bör utformas så att frivilliga som uppfyller kraven tas ut för militär tjänstgöring.

En ökad tillgänglighet skulle i princip kunna åstadkommas genom dels ett utvecklat kontraktssystem, dels genom att officersuppgifterna omfattar en skyldighet till internationell beredskap/tjänstgöring. Kontrakten för soldater borde redan från början innehålla avtal om två till fyra insatser för den enskilde. Det skulle innebära en kontraktstid på cirka tre år. På detta sätt minskas rekryteringsbehoven och resurserna för utbildning och övning kan reduceras.”

Utredaren bedömer att personalförsörjningen är den enskilt mest avgörande faktorn för den internationella förmågan. Personalförsörjning är en strategisk framgångsfaktor. Något för den kommande pliktutredningen att bita i. När den väl får komma igång!

Erfarenhet är en förstådd iakttagelse.

Idag presenteras rapporten ”Utvärdering av 2004 års försvarspolitiska beslut” av riksdagens Försvarsutskott (FöU).

Det var i november förra året som FöU beslutade att man skulle följa upp och utvärdera vissa av de tidigare försvarspolitiska besluten som gällde åren 2005-2007. Bland annat skulle Försvarsmaktens insatsorganisation och internationella förmåga bedömas i förhållande till försvarsbeslutets krav. Det är klokt och det kommer säkert visa sig i rapporten att det fanns goda skäl till det – det säger erfarenheten efter tidigare försvarsbeslut.

Bakom rapporten till FöU står den särskilde utredaren, f.d. generalmajoren Lars Frisk och Peter Strand vid riksdagens kammarkansli.

Hoppas att rapporten finns tillgänglig på nätet efter presentationen. Om så är fallet läser jag den och återkommer. Detta är mumma för en gammal försvarspolitiker!