Reklam för kommande seminarier

Tillvaron består till stor del av Almedalsförberedelser dessa dagar men i den nära framtiden medverkar jag i två seminarier som jag gärna tipsar om:

Onsdagen den 29 maj arrangerar Folk och Försvar ett seminarium med rubriken Försvarsdebatten – ut ur mediaskuggan, in i rampljuset

Frågeställningar som ska diskuteras är bl.a. hur mediediskussionen om den svenska försvars- och säkerhetspolitiken ser ut? Vilka ämnen är det som bevakas och på vilka arenor sker det? Är det någon fråga som utelämnas och vad är det som gör att en försvars- och säkerhetspolitisk fråga får medialt utrymme? Frågor som ”enveckasförsvaret” och den ryska flygövningen har under de senaste månaderna gett försvars- och säkerhetspolitiken medial uppmärksamhet, men hur håller vi diskussionen vid liv? Vem sätter agendan i försvarsdebatten och hur når vi en diskussion som präglas av fördjupad åsikts- och kunskapsbredd?

Jag ska ge mitt perspektiv på den svenska mediebevakningen tillsammans med Erik Lagersten, informationsdirektör Försvarsmakten och Svante Werger, kommunikationsdirektör MSB

Tid och plats: Onsdag den 29 maj kl. 10.00-12.00 i Flygelsalen, Kungl. Myntkabinettet, Slottsbacken 6 i Stockholm. Man anmäler sig här.

 

Lite senare samma dag modererar jag ett seminarium om Svensk försvarsmaterielexport efter 2014 – Export till vem, och utifrån vilka kriterier?

Hans Wallmark (M), ordförande i den parlamentariska kommittén gällande översyn av exportkontrollen av krigsmateriel, inleder med att berätta om utredningens uppdrag. Därefter följer en paneldiskussion med Christer Ahlström, generaldirektör ISP, Eric Erfors, ledarskribent på Expressen, Malena Britz, forskare på Försvarshögskolan och Jan Pie, generalsekreterare Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF).

Seminariet tar sin utgångspunkt i den parlamentariska kommitté som har tillsatts med uppgift att ta fram förslag på hur exportkontrollen kan skärpas. Hur fungerar kontrollen av försvarsmaterielexport idag och vad bör vara ledande för morgondagens försvarsmaterielexport? Vilka kriterier är värda att beakta och finns det kriterier som är viktigare än andra?

Tid och plats: Onsdag den 29 maj kl. 12.00 – 13.15 (lunch 11.30 – 12.00) i Studio 3 (vån 3) på Kulturhuset. Anmälan till: hanna.kwiatkowska@teknikochsakerhet.se senast 24 maj.

 

Det farligaste ögonblicket kommer med segern

När statsminister Reinfeldt på sitt tillbakalutade sätt öppnar för budgetförstärkningar till försvaret är det många törstande i öknen som tackar för denna efterlängtade eftergift från alliansregeringen. Efter en intensiv försvarsdebatt med enveckasförsvar och ryskapåsken betraktas det som en kursändring, vilket det på sitt sätt är, i alla fall principiellt.

Själv har jag gång på gång tvärsäkert påstått att det inte kommer bli några nya pengar till Försvarsmakten och det framförallt beroende på att kursen i försvarsreformen i allt väsentligt ligger fast, att den säkerhetspolitiska analysen av framförallt Ryssland skiljer sig på ett fundamentalt sätt mellan diskussionen i offentligheten och inom regeringen/regeringskansliet samt att det – i bjärt kontrast till vad det verkat – inte har funnits något starkt internt tryck för ökade anslag inom Alliansen. Statsministern har vid upprepade tillfällen giftigt påpekat att Folkpartiet, trots högt tonläge i offentligheten, inte har rest detta krav i den innersta kretsen. Ovanpå detta finns en stark uppfattning, särskilt från finansen, om att Försvarsmakten behöver ett fortsatt starkt reformtryck.

Well, jag hade fel. Må tusen loppor hemsöka mina armhålor. Först kom öppningen på Moderaternas Sverigemöte i Karlstad i mars och sedan det upplevda löftet i partiledardebatten i Agenda. Kommentarer från försvarsministern fördjupade informationen något om vad det kan röra sig om. Fritt översatt verkar det bli ett påslag på anslaget nu i höst, men inget generellt anslagslyft, den långsiktiga ekonomin kommer man återkomma till. Socialdemokraterna kommer av allt att döma ansluta sig till regeringens förlag. De vill knappast överge den bekväma positionen att jaga regeringen ”från höger” i försvarsfrågan – i synnerhet inte i rådande opinionsläge – och vända på rollerna inför valrörelsen, men inte heller anslå mer pengar än Moderaterna. Genom en blocköverskridande överenskommelse om ett visst pengatillskott gynnas bägge parter. Argumentationen för detta samarbete kommer S och M säkerligen att finna i Försvarsberedningens junirapport, som man på något sätt måste förklara som en del av beslutsunderlaget inför budgetförstärkningen.

Anmärkningsvärt är för övrigt att många som kritiserar regeringen för att överge analys först – utgift sedan, t.ex. i samband med JAS Gripen-anskaffningen, inte är lika upprörda om besluten föregriper processen så länge som det (ur deras perspektiv) går åt rätt håll. Nåväl. Sammanfattningsvis får Moderaterna med denna manöver Folkpartiet att sitta still i båten, man möter växande intern moderat frustration och man kan hjälpligt neutralisera ”försvarsfrågan” inför valet. Det kommer bli oerhört intressant att se hur pengatillskottet motiveras.

Så långt det politiska spelet, men vad är det som står på spel? Det som oroar mig är en ny omgång av två parallella verkligheter: En som kommuniceras ut i offentligheten och en intern bland de närmast sörjande. Vi har varit med om det förr i försvars- och säkerhetspolitiken, det verkar vara en kronisk sjukdom i riket.

Jag tänker såhär: Det finns risk för att regeringen indirekt motiverar, eller i varje fall inte tillbakavisar, att man tillskjuter pengar för att stärka försvaret som ett resultat av ryskapåsken och ett mer osäkert närområde, utan att man egentligen omfattar denna tanke på djupet. Om man gör det – vilket jag återigen inte tror, är det på sitt sätt ok. Då hänger det ihop, det blir tydligt för alla och envar vad Sverige vill och man kan förhålla sig till det och rösta för en annan inriktning nästa val. Men om det inte är så, och analys och övertygelse är något annat än budskapet utåt, då går vi fortsatt kräftgång i den svensk försvarspolitik. Det som till en början kan framstå som en delseger för ”försvarsvänner” kan rentav i förlängningen visa sig kontraproduktivt.

Ponera att det rör sig om några hundra miljoner kronor som kommer presenteras som en förstärkning av försvaret men som i budgetpropositionens sällan studerade textavsnitt kryptiskt förklaras som en fullföljning av reformen. Det är inte fel i sig – Försvarsmakten behöver bl.a. hjälp med tillskott till rekrytering och generationsväxling inom ramen för personalförsörjningen – men om pengarna inte följer en strategisk övertygelse i det större perspektivet, då ryker ”satsningen” när materielinköp skjuts upp och anslagssparandet sedan går tillbaka till statskassan. Det har vi som bekant sett förut.

Med andra ord: Det blir mer lappande och lagande på en läckande reform som ingen riktigt brinner för, än en genomgående kursändring som ett resultat av incidentberedskaps- och rysslandsdiskussionen – om nu det anses motiverat.

Och därmed är vi inne på nästa fråga: Ryssland. Jag påstår som sagt att regeringskansliets bedömning av Ryssland skiljer sig väsentligt från den bild som kommuniceras i offentligheten av och inom Försvarssverige. Vi hör det via Bildt och nu i dagarna statsministern och en brutalt förenklad sammanfattning av bakgrunden till deras budskap skulle kunna lyda ungefär såhär: Vad i hela friden skulle Ryssland tjäna på att hota Sverige, EU och NATO militärt? Rysslands lugnaste fönster mot omvärlden vetter västerut, mot de man är beroende av för sin export och där lejonparten av de flöden går som måste fungera för denna export.

Food for thought vad gäller denna teoribildning återfinns bl.a. i denna färska och mycket intressanta FOI-rapport: Ett skepp kommer lastat: Ryska handelsflöden via Östersjön i ett tjugoårsperspektiv. Där står:

”Den övergripande slutsatsen (…) är att Östersjön idag är Rysslands absolut viktigaste hamnområde för det maritima handelsutbytet med utlandet, och att inga större förändringar i detta hänseende är att vänta fram till 2030. (…) Enligt rapportens uppskattningar går inte mindre än 65 procent av Rysslands export till EU-området och 31 procent av dess import därifrån via Östersjön. Med hänsyn taget enbart till sjöfartsburna transporter, är motsvarande siffror hela 75 procent respektive 85 procent.”

Men bilden av den ryska utvecklingen, framför allt vad gäller konsekvenser för Sverige, är som baken delad. Det är två läger med helt olika filter framför ögonen och olika resonanslådor i det svenska samhället. Samma skrift kan tolkas helt olika och för att ta nyss nämnda FOI-rapport som exempel skulle den lika gärna användas som argument för den ökade osäkerheten i närområdet och nya brösttoner från Öst:

”Denna rapport har försökt peka på att det inte är uteslutet att frågan om egen hamnkapacitet ur ett ryskt perspektiv är såväl politiserad som säkerhetiserad. (…) Hemtagningen av nuvarande transittrafik, om den lyckas, återskapar också just den form av handlingsfrihet för handelspolitiken som i andra sammanhang möjliggjort för Ryssland att utnyttja sina handelsrelationer som utrikespolitiskt maktinstrument. Med andra ord finns det en rad frågor som skulle kunna skapa framtida spänningar mellan Ryssland och EU och nya mönster för ekonomiskt utbyte, vilket i sin förlängning även kan påverka det politiska klimatet i Östersjöregionen.”

Sådär kan man hålla på, i fråga efter fråga, rapport efter rapport. Och dessa olika tolkningar kokas sedan ner till en politisk majoritetsuppfattning och utgör så småningom inriktningsgrund för Försvarsmakten – varefter ingen blir helt nöjd, de flesta lite lagom missnöjda och nästan samtliga övertygade om att man ändå inte kommer besluta om tillväxt eller avveckling i takt med att behoven ändras. Tolka mig rätt: Det är helt nödvändigt att riksdagens partier samverkar i fora som Försvarsberedningen och det kan jag gladeligen utveckla vid annat tillfälle.

Det jag vill säga med detta är att jag i tilltagande grad förtvivlar över möjligheten att göra praktik av den logiska och förvisso eftersträvansvärda tanken att kontinuerligt anpassa Försvarsmakten och dess stödmyndigheter efter en så nykter hotbild som möjligt. Jag lutar alltmer åt att vi ska lägga hotbildsdiskussionen åt sidan vad gäller Försvarsmaktens utformning och istället knåda fram den grundläggande militära och civila försvarsförmåga landet bör besitta alldeles oavsett hur omvärlden ser ut och hur hotbilder skiftar. Fd kommendör Christer Hägg har utvecklat resonemanget (med avstamp i marinen) i Tidskrift i Sjöväsendet (2013:1).

Jag tycker det vore mycket intressant att undersöka vad som är rimligt att kräva att vi ska kunna möta och genomföra, både civilt och militärt, ensamma och tillsammans med andra, istället för att framför allt spekulera i om och när.

I rapporten ”Säkerhet i samverkan” (Ds 2007:46) från december 2007 skrev Försvarsberedningen:

”Försvarsberedningens omvärldsanalys understryker behovet av att fortsätta utvecklingen mot ett modernt, flexibelt och interoperabelt insatsförsvar. Insatsförsvaret ska ha förmåga att kunna användas globalt, i Europa och vårt närområde samt, när så behövs, på vårt eget territorium. Tillgänglighet, flexibilitet och strategisk rörlighet ger ökad handlingsfrihet och ska vara styrande för försvarets utveckling. Ett militärt försvar som verkar i samarbete med andra utanför Sverige är ett försvar av våra centrala värden och intressen och ökar vår säkerhet. Militära förmågor som endast är utformade för insatser på det egna territoriet får svårt att användas för insatser utanför detta. Sverige fortsätter därmed transformeringen från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser.”

Jag står för varje ord fortfarande. Det vi borde utvecklat var hur det internationella och nationella hänger ihop och tryckt på hur förmåga till nationellt försvar upprätthålls genom att vidmakthålla den kompetens och organisation som krävs för att sköta uppgiften, dvs. inget upphörande med försvarsplanering och mobiliseringssystem etc.

Ett (förenklat) sätt att uttrycka det är att pendeln svängde för långt, och nu är jag rädd att den kan svänga tillbaka alltför långt åt andra hållet istället. Jag tror det vore förödande om hela debatten resulterade i ett slags åternationalisering av försvaret, t.ex. genom att internationella insatser och internationella samarbeten skärs ner till förmån för mer eller mindre symboliska åtgärder. Jag går så långt som att påstå att det vore spiken i kistan om man blickar framåt och om det är en linje som skulle vinna skulle det vara Försvarsmaktens största misstag sedan den strategiska timeouten.

Försvarsmakten ska vara efterfrågad och relevant för säkerhets- och försvarspolitiken och annars undermineras samhällets stöd i vid mening (rekrytering, skattepengar till verksamheten etc.). Det finns de som tror att en mer territoriellt inriktad Försvarsmakt skulle uppnå just det, men jag tror alltså tvärt om. Eller rättare sagt såhär: Den generation beslutsfattare som har frågan i sin hand just nu, de skulle förmodligen skriva under på det. Men nästa? Hur ser nästa generations makthavare på efterfrågan och relevans? Och hur ser blivande medarbetare i Försvarsmakten på saken?

Om inte Sverige förmår tolka det som händer nu, utan kopplingar till vad det var förut eller för den delen förhoppningar om hur det borde vara, hamnar vi ofelbart fel och får småstatens alla problem. I Finland är man t.ex. naturligtvis fortsatt uppmärksam på Ryssland, men nyligen konstaterade det finländska utrikesutskottet att en militär alliansfrihet inte längre kan förverkligas i en värld av ömsesidigt beroende och slutsatsen var att Finland mer aktivt än tidigare ska orientera sig mot internationellt samarbete.

Jag oroar mig helt enkelt för ett svenskt kontraproduktivt ”småstatsbeteende” när Ryssland bjuder upp till dans:

1. Vi borde vara smartare än att bekriga varandra med tvärsäkra rysslandsbilder – i synnerhet om man betänker Johan Wiktorins insiktsfulla ord:

”Min sammanfattande reflektion kring förändringarna i omvärlden är att vi som vill se ett starkare försvar tenderar att överskatta betydelsen av kortsiktiga skeenden, medan de som spelar ned det ryska förmågelyftet tenderar till att underskatta betydelsen av långsiktiga förändringar. Vi ser helt enkelt det vi vill se, ett känt fenomen från psykologin. Vi vet också att ständiga varningar undergräver den egna trovärdigheten och att bortviftande av indikationer ökar betydelsen och genomslaget av överraskning. Ett samhälle som bara vill reagera på Björnen sover eller Vargen kommer är ett utmärkt mål för mer eller mindre sofistikerade informationsoperationer.”

2. Ett ekonomiskt tillskott till Försvarsmakten kan som sagt vara nödvändigt i nuvarande läge, men om pengarna pressas ur systemet främst eftersom opinionsläget inte annat medger, och regeringen egentligen inte instämmer i analysen bakom behoven, riskerar man att förlora politiskt stöd i varv två och därmed skadas försvaret över tid.

Om vi nu kopplar tillbaka till Reinfeldts försvarspengar i höstbudgeten, så skulle ett tredje alternativ – vid sidan av att man antingen säger en sak utåt och en annan inåt eller på riktigt har ändrat uppfattning och ansluter sig till Folkpartiet i analysen – kunna vara att Moderaterna tar tillfället i akt och sjunger ut om det som driver dem och därmed regeringen i försvars- och säkerhetspolitiken.

Om den nuvarande reformen i huvudsak är rätt, Ryssland inte är ett större problem nu än tidigare (i alla fall inte kopplat till det militära försvaret) och man siktar på att förbereda NATO-medlemskap om man vinner valet 2014 bör man beskriva det rakt ut och ta debatten. Berätta med entusiasm och kraft om den moderata analysen och visionen! Här måste jag till min egen överraskning åberopa Johan Hakelius som jag tycker träffar mitt i prick och fångar det som hela tiden skaver och skapar frustration:

”Det räcker inte med att muttra lite irriterat om att det nog inte finns något hot just nu och att det antag¬ligen kommer att lösa sig. Det krävs sprudlande engagemang och inspirerande tillförsikt. Något positivt, inte något negativt. Ett mål, inte en avsaknad av hot.”

För de tålmodiga läsare som härdat ut hela vägen hit och nu undrar vad de läste egentligen vill jag säga följande: En upplevd ”åternationalisering ” av det militära försvaret kommer undergräva dess existens på sikt. Låt oss formulera vad vi ska klara att hantera, både civilt och militärt, oavsett hur det säkerhetspolitiska läget förändras. Vi saknar en positiv bild, en vision med tillhörande åtgärdslista över vad Sverige ska spela för roll i vår region och i världen framöver. Vi behöver agera och inte enbart reagera på Ryssland – springer vi indirekt Kremls ärenden genom våra reaktioner?

Helt säker kan man bara vara på två saker: Historien är inte slut och allt hänger ihop, men på olika sätt inberoende på vad man ser och var man står och tittar.

Ett särintresse att slåss för?

”Politikens uppgift är just att vara med och bygga samhället. Det viktigaste uppdraget är att se till allmänintresset. För att utveckla samhället måste politi­ken alltid sätta allmänintresset och medborgarnas rättigheter före särintres­sen.” Nya Moderaternas idéprogram 2011.

Jag fick frågan på scenen vid Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen hur man ska se på klyftan mellan Försvarsmakten och departementet och jag sade då att jag inte är helt säker på att det bara rör pengar och budget utan en upplevd skillnad på hur man ser på statens kärnuppgifter.

När så statsministern dammar av det gamla laddade uttrycket ”särintresse” i samtal med riksdagsjournalisterna igår går det (ännu en) en stötvåg genom Försvarssverige – från kaserngårdar och officersmässar hela vägen till Afghanistan.

Särintresse

Men ska man se det som en krigsförklaring? Jag håller med Göran Eriksson i SvD om att ”särintresse” främst är en markör för distans till tidigare starka intresseband.

De Nya Moderaterna har gjort upp med sina Gamla Försvarsintressen, det har varit tydligt under många år och i grunden är det sunt. Det är inte bra att ett område i staten, vilket som helst, expertstyrs eller influeras alltför mycket av personer som befinner sig i den verksamhet som ska beslutas om. Det resonemanget går att tillämpa från kommunal nivå och uppåt i näringskedjan. Politiken har en annan övergripande, avvägande och ytterst demokratisk roll och jag tror många håller med om att det alltid behövs ett yttre reformtryck för att minska risken för att man – i Försvarsmaktens fall – planerar för närmast föregående krig. Var sedan gränserna går för detta är nästa fråga.

Även om statsministern främst kommunicerade de Nya Moderaternas allmänintresse ramlar uttalandet ner i en krass verklighet i en hårt ansträngd myndighet där de flesta inte fullt ut har absorberat att de är att betrakta som vilken statlig verksamhet om helst. Ansvariga för rekrytering och befäl som står framför trupp och ska motivera folk till att ytterst riskera livet lär slita sitt hår och begrunda om särintresset är värt att slåss för?

Det olyckliga inträffar också att statsministern polemiserar mot något som ingen vad jag vet förfäktar, nämligen behovet av ett försvar mot ett isolerat militärt angrepp mot Sverige.

Sådana svepande omdömen mot den kritik som förekommer uppfattas lätt som arrogant, särskilt vid sidan av uttalanden om hotbild och lämpliga försvarsanslag (dvs. inga tillskott är att vänta), alldeles oavsett vad den nu arbetande Försvarsberedningen kommer fram till. Minnesgoda läsare kommer också ihåg en tid då både Moderaterna och Kristdemokraterna tågade ut ut beredningen med motivet att det var ogjort arbete eftersom man gjorde upp om pengar någon annanstans och inte fick utreda Sveriges relationer med NATO.

Från Folkpartiet kunde man t.ex. höra att det var ”helt bisarrt att ha en lång process med försvarsberedningen om man redan har bundit upp sig”.

Så lät det alltså i opposition.

Jag vet inte hur det är med er, men jag börjar bli svårt nyfiken på Moderaternas försvarspolitik, bortom särintressediskussionen och prolongering av nuvarande utveckling. Lika nyfiken är jag på Socialdemokraternas alternativ, nu när man markerar så hårt i intressediskussionen och gång på gång uttrycker oro för Försvarsmaktens tillstånd. I den värsta av världar har inget av de stora partierna tänkt så värst mycket längre än till hur man ska positionera sig i debatten om debatten. Men så befriande det vore om det för det första inte vore så och att man för det andra redogjorde mer grundligt för hur man ser på försvaret i vid mening och Sveriges ambitioner nationellt och internationellt. Uppenbarligen har man inte nått ut med varför och hur Försvarsmaktens ska organiseras som den gör, eller hur det militära försvaret ska ses i en värld där intressen och strider utkämpas på andra arenor och med andra medel än förut. Om det nu är vad man tänker?

Jag har synpunkter på Försvarsmaktens agerande också, var så säkra, men det kommer jag ta i särskild ordning i ett kommande inlägg.

Försvarsmakten utarbetar nu en ny perspektivstudie (PerP) som ska avlämnas i oktober. Försvarsmaktens perspektivplanering är den omvärldsanalys och den analys av militärstrategisk utveckling som ligger till grund för den försvarspolitiska inriktningen på ungefär 20 års sikt. Det är på tiden att man flätar ihop de politiska och militära intressena, om man ska dra ett varv till i statsministerns spår. Det är dags att den militära analysen och planeringen flyttar närmare den politiska, i praktisk handling, som i Norge. PerP-arbetet borde flytta in i Regeringskansliet, hela eller delar därav – en tanke lika gammal som Darin ungefär. Det kanske är dags att upprepa den refrängen. Såhär kan vi nämligen inte ha det.

ÖB hotar rikets säkerhet

Idag vaknade Sverige till rubriken ”ÖB granskas för brott mot rikes säkerhet”, onekligen ett bra sätt att få fart på hjärncellerna och man såg framför sig hur en sjukskriven ÖB har transporterats till något dunkelt förhörsrum med en lampa mot ansiktet. Men sedan räckte det med ingressen för att förstå att chefsåklagare Tomas Lindstrand funderar lite över detta, har sonderat med kollegorna, pratat lite med Säpo. Han ska ”snart ta ställning till frågan”. Och när han har tagit ställning till frågan är det JK:s uppgift att i så fall ta det hela vidare (vilket man redan beslutat sig för att inte göra). Det intressanta är vem han får ”mer kött på benen” ifrån. Han säger i DN-artikeln att han inte vill göra en ”menbedömning på egen hand utan jag vill att människor som kan det här systemet och som jobbar med det ska ha en uppfattning. Och någon sådan återkoppling har jag inte fått ännu”. Är det ÖB:s egen organisation (MUST) som har fått frågan och ska bedöma det? Försvarsdepartementet?

Det är svårt att se hur ett sådant åtal skulle se ut. Om ÖB hade pratat om spelen, som är kvalificerat hemliga eftersom de bl.a. rör värdering av främmande makt, hade det naturligtvis varit en sak. Men nu berättar ÖB om svensk förmåga i en insatsorganisation som är beslutad (IO 14) men inte intagen förrän 2019 – i sig förutsatt att man får budgetförstärkning m.m. – och de uppgifterna torde vem som helst med lite tålamod och kunskap kunna lägga ihop efter att ha studerat öppna underlag och försvarsbloggar med kommentarstrådar detaljerade som vilken beredskapsplan från kalla kriget om helst.

Nu är förvisso ÖB inte vilken hobbygranskare som helst, men sett i ljuset av alla års efterlysningar från inte minst riksdagens Försvarsutskott, om större insyn, tydligare mål, bättre beskrivning av operativ förmåga etc., kan man nog hävda att det uppriktiga budskapet om svensk förmåga på några års sikt är ett svar på en politisk beställning. Både vad gäller förmåga och tydlighet i redovisningen. Det är också detta som enligt min bedömning kommer få många försvarspolitiker att under dagen uttrycka sitt stöd för ÖB. Det är liksom lätt att i offentligt tryck hitta deras tidigare formuleringar om behov av öppenhet och ingen vill anklagas för att vilja tysta ÖB eftersom hans budskap kan skvätta tillbaka på en själv.

En annan dimension av saken gäller värdering av vad som är skadliga uppgifter kring svensk försvarsförmåga. Återigen, dagens officerare tolererar inte att verksamheten skönmålas eller luras om a la ”vår beredskap är god” och det syns på nätet, lindrigt sagt. Och så genuint hemliga saker som vår incidentberedskap vädras numer också i offentligheten, t.ex. genom artiklar av fd generaler samt genom Riksrevisionens försorg, vilket man i så fall kan tycka är bra mycket allvarligare eftersom det rör vår befintliga förmåga precis just nu.

Med andra ord: Tomas Lindstrand kommer förmodligen sjukskrivas för arbetsutmattning om han oroar sig för att främmande makt vet för mycket om svensk operativ kapacitet och ger sig ikast med att undersöka vilken information som finns att tillgå på nätet.

Slutligen, om det så småningom blir åtal har inte regeringen annat att göra än att säga tack och adjö till Sverker Göranson. Men det försätter regeringen och försvarsministern i ett bestående tillstånd av att ha manipulerat bort den ÖB som tog bladet från munnen. Det kan vara hur felaktigt som helst, men det blir i så fall den bild man har att hantera framöver.

Uppdatering kl 1324:

Jag citeras av TT, bl.a: ”Nordgren Christensen anser att Lindstrand borde vara betydligt mer bekymrad för att försvarsbloggar nu fylls av initierade kommentarer om svensk försvarsförmåga, med uppgifter som är betydligt känsligare än de som ÖB redogjort för.”

Det borde varit ett ”i så fall” där, så att ingen missförstår. För säkerhets skull: Jag tycker det krävs mer öppenhet, inte mindre och det inkluderar bl.a. försvarsbloggar – något jag  ju själv försökt bidra till en del genom åren.  Min poäng är att uppgifter om t.ex. incidentberedskap här och nu borde intressera åklagaren mycket mer än vad en eventuell kommande insatsorganisation kan klara, om han är orolig för vad en motståndare kan hitta på med informationen. Utvecklingen på nätet är irreversibel, tack och lov! Det är i grunden är mycket positivt och sunt att det finns så mycket information som möjligt tillgängligt, om det sedan är i form av kommentarer i bloggar, offentligt tryck eller redovisningar till internationella kontrollinstanser. Det är ju inte precis ett svenskt fenomen, tvärt om är den svenska offentligheten underutvecklad om man jämför med andra länder. Och om man ska dra det ett steg längre kan man betänka att hela poängen med att anmäla innehav av vapensystem, förband etc. till internationella kontrollorgan är att det är konfliktdämpande i sig.

 

Var god dröj

Det är ett berg av utmaningar för nästa regering att ta hand om, oavsett hur den är sammansatt efter valet 2014. Det räcker med att titta på listan över planerade propositioner och skrivelser från Försvarsdepartementet för att se hur pausknappen nu är intryckt i det politiska systemet. Ja man jobbar såklart på i Försvarsberedningen, men före sommaruppehållet kommer Försvarsutskottet endast få en skrivelse att behandla som gäller Riksrevisionens rapport om bemanning av marinens och flygvapnets stående insatsförband och det sammanslagna Försvars- och utrikesutskottet kommer behandla UD:s skrivelse om Nordiskt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete. Efter sommaruppehållet är det inte en enda planerad proposition eller skrivelse från Försvarsdepartementet.  Allt skjuts på framtiden, efter Försvarsberedningens rapporter och framför allt efter valet 2014.

Idag skriver Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) på Brännpunkt. Det första som bör noteras är det numer fastslagna ”nästa försvarspolitiska beslut 2015”. Det var inte ens lätt på Sten Tolgfors tid att se en realistisk tidsplan för ett försvarsbeslut före valet, men så sent som för ett år sedan var budskapet från regeringsföreträdare att beslutet skulle ske 2014, i tid för att kunna gå in i det nya försvarsbeslutet när det andra upphör att gälla, dvs. 1 januari 2015.

Detta förhållande innebär ett antal saker:

Man prolongerar försvarsbeslutet efter 1 januari 2015 (gissningsvis till ingången av 2016) och det blir inte några budgetförstärkningar, med hänvisning till att Försvarsberedningen inte har arbetat färdigt. Detta välkomnas förmodligen i varierande grad av samtliga partier då man med hänvisning till processen inte behöver följa upp budskap som hittills kommunicerats (om t.ex. behov av mer pengar) under ett valår, då man ska presentera förslag som man på goda grunder tror intresserar bredare väljargrupper och som kräver sin finansiering. Å andra sidan får Moderaterna leva med att (S) kan mullra, ungefär som nu, i drygt ett år till utan att korten riktigt kan synas.

Det andra handlar om Försvarsmaktens möjligheter att planera framåt, inklusive det omgivande samhällets möjlighet att planera framåt. Om osäkerheten är stor, eller upplevs vara stor, över hur den närmaste framtiden kommer se ut är det få kommunalråd, högskolerektorer eller stora arbetsgivare som vågar räkna med att planeringsförutsättningarna ligger fast och därmed går in i långsiktiga åtaganden. Bostadsfrågan för soldater är ett exempel på ett sådant område och detta riskerar naturligtvis bli en ond cirkel vad gäller rekrytering.

Det tredje handlar om – och nu går vi tillbaka till Cecilia Widegrens debattartikel – hur man ska förhålla sig till denna process utifrån de larmsignaler som sänts ut från olika aktörer, inklusive representanter från regeringen i samband med JAS Gripen-beställningen. Det är tydligt att regeringen inte går de till mötes som ser Ryssland som något slags växande militärt hot. Tvärt om betonas den bredare paletten av hot och risker och de förändringar som Widegren pekar ut sedan den förra beredningsrapporten understryker det. Det är inte heller oväsentligt att hon upprepar formuleringen i försvarsbeslutet 2009 om att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid.”

Låt mig vara tydlig med att jag  inte har någon annan uppfattning. Det är få, om någon, som ser ett enskilt angrepp mot Sverige som realistiskt och de faktorer Widegren tar upp i sin artikel som områden att analysera och förhålla sig till är samtliga relevanta. Det jag vänder mig emot är den situationsanpassade hanteringen av hotbildsanalys och budskap hos de inblandade aktörerna då allting egentligen verkar ganska klart: Inriktning och ekonomi ligger fast, samt i stora drag den säkerhetspolitiska analysen jämfört med beredningens förra rapport.

Möjligen finns det anledning att uppehålla sig något vid en sak, inte minst med anledning av David Camerons Europatal idag. Cecilia Widegren skriver:

”Det säkerhetspolitiska läget i Europa är, ur ett svenskt perspektiv, bättre än någonsin i modern tid. Detta som följd av öst- och centraleuropeiska länders befrielse och medlemskap i EU och Nato. Vi kan hamna i en annan situation i framtiden men det är svårt att se att den skulle komma utan en politisk destabiliserande process först.”

Om man är alarmistisk får man nästan alltid smisk på sikt, men nog bör man fundera över om vi befinner oss i denna ”destabiliserande process” just nu?

Utrikesministern luftade sin oro redan i somras:

”Det är numera den europeiska integrationen i förening med den transatlantiska förankringen som säkrar freden i vår del av välden. Detta må i dagsläget låta teoretiskt, men i en situation där samarbetsstrukturerna i Europa skulle bryta samman skulle vi drabbas också av en säkerhetspolitisk osäkerhet som lätt kan bli farlig.”

Hans oro lär knappast ha dämpats i och med utvecklingen i UK. Detta, och toppmötet i december 2014 om det europeiska militära samarbetet, förtjänar ökad uppmärksamhet. EU:s utveckling lär debatteras framöver, men den försvars- och säkerhetspolitiska dimensionen kommer troligtvis inte få den plats i debatten som den förtjänar.

Nåväl,  det är inte lönt att vara pessimist. Det skulle ändå inte fungera

I Rikskonferensens epilog

Folk och Försvars rikskonferens i Sälen är slut för i år. Vad som riskerade bli ett stort antiklimax i och med att ÖB blev magsjuk och fick ställa in, blev istället en konferens där innehållet i programmet visade sig så bra att det stod på egna ben och inte var beroende av förväntad dramatik mellan försvarsministern och Försvarsmakten kring den debatt som sysselsatt Försvarssverige sedan beskedet om ”enveckasförsvaret”.

I korridorer och barer och i förekommande fall skidspår var det naturligtvis fortfarande det man diskuterade, men resulterade mest i förvirrade diskussioner om hur många veckor det egentligen var sagt att uthålligheten omfattade och vad för slags scenario man egentligen hade spelat med samt om hela Sverige ska och kan försvaras – och i så fall när denna förmåga finns på plats. Här pratar politiken, Försvarsmakten och medierna förbi varandra och jag avser återkomma till det i ett senare inlägg.

Parallellt med detta var givetvis Sveriges relation till NATO i blixtbelysning i och med generalsekreterare Anders Fogh Rasmussens framträdande i Sälen. I ett mycket svenskanpassat tal med rubriken ”NATO and Sweden: Strong Partners in support of the United Nations” sade Fogh Rasmussen vad som gäller och vad de egna medlemmarna måste höra honom säga om de ömsesidiga försvarsgarantierna i fördragets artikel V.

Ett annat övergripande intryck är att hela NATO-frågan är mindre laddad och behandlas på ett annat idag än för bara några år sedan. Demonstrationerna mot NATO:s närvaro i Göteborg 2007 känns t.ex. ganska avlägsna, liksom Socialdemokratins stopp för deltagande i NATO Response Force (NRF) året efter – något som man nu verkar öppna för och det är en omsvängning som man inte ska underskatta betydelsen av. Jämför bland annat med den försvars- och säkerhetspolitiska valplattform (S) lade fram tillsammans med (V) och (MP) inför valet 2010, där deltagande i NRF avvisades ”bland annat eftersom vi anser att Försvarsmakten redan har betydande åtaganden”. Dessa formuleringar återfinns även i en artikel på Brännpunkt i februari 2008 av de två S-talespersonerna Urban Ahlin och Anders Karlsson med tillägget att:

”(…) försvarsbudgeten är starkt ansträngd. Den borgerliga regeringen har tidigare visat att den tar försvarspolitiska beslut utan att först analysera dem. Det har redan fått allvarliga konsekvenser för Försvarsmakten”.

Något som förvisso är än mer aktuellt idag, om det nu verkligen hade varit ekonomin som avgjorde saken.

Detta nya mer avslappnade förhållningssätt till NATO växer fram under skuggan av Moderaternas och Socialdemokraternas stabila positioner i frågan. Jag dristar mig till att påstå att tonläget hade varit mycket mer högljutt om det rörde sig på allvar i de två stora partier som gemensamt avgör saken. Då hade förmodligen samtliga småpartier i Alliansen, sånär som (FP), varit försiktigare, ty den NATO-skeptiska allmänheten verkar se NATO som ett större hot mot freden än frånvaron av försvarsgarantier. Ulf Bjereld på Newsmill:

”Den andra förklaringen är att Nato-motståndarna inte tror att ett Nato-medlemskap skulle öka Sveriges säkerhet. I stället är det så att merparten av Nato-motståndarna gör bedömningen att ett medlemskap i Nato skulle öka risken för att Sverige ofrivilligt blir indraget i militära krigshandlingar.”

Hur denna inställning ändras över tid påverkas troligen av hotbildsuppfattningen, möjligen i kombination med larm om Sveriges begränsade militära förmåga. Men det är inte säkert. Jag tror allmänhetens syn på hot och risk mot vårt samhälle har genomgått en mycket djupare förändring sedan Kalla kriget än vad många – i synnerhet i försvarskretsar – har förstått och inte velat se i frustrationen över vad man anser är ett slarvigt ointresse från både allmänhet, medier och politiken.

Men det krävs en djupare förståelse än kontraproduktiv irritation över att ingen begriper, typ. Och förståelsen gäller hur samhället verkligen ser ut: Hur skulle vårt samhälle reagera på ett överhängande hot om krig eller ett krigstillstånd? Vet vi det? En obehaglig tanke för många är inte bara vad vi har för samlad civil och militär kapacitet om det värsta händer, utan också om vi skulle uthärda de uppoffringar som ett försvar som bygger på uthållighet över ytan, ”sega gubbar” och fria kriget innebär? Jag har svårt att se det och anser att det är en dimension som förtjänar sin plats i diskussionen. Det som kommer till uttryck i opinionsmätningar om vilken vikt allmänheten lägger vid försvarsfrågor, eller för den delen ytterst i regeringens ställningstaganden, speglar dessa förändringar. Oavsett det handlar om hur vi ska ha det med NATO eller försvarets uthållighet. Det handlar inte bara om föreställningar om att den eviga freden är här, och man ska inte bara vifta bort alltsammans genom hänvisningar till okunskap om geopolitikens realiteter.

För min egen del konstaterar jag åter att vägen till en öppen och inkluderande diskussion om både Sveriges militära omvärldsrelationer (inklusive NATO) och hur vi bedömer vår säkerhetspolitiska miljö och militära förmåga går genom det nordiska. En Nordisk försvarsberedning hade t.ex. kunnat lägga ut texten om vilken militär och civil förmåga som krävs idag och hur våra samhällen så att säga kan stämma överens med det. Här existerar inga låsningar, däremot en gräns dit man når förr eller senare så länge man inte har ömsesidiga garantier som både övas och försvarsplaneras. Även till detta ämne kommer jag återkomma. Men innan dess kan det vara värt att summera Rikskonferensen med att blicka framåt.

Alla som vet något om Sverker Göranson förstår att han måste gnisslat tänder från sjuksängen över att inte ha kunnat leverera sitt budskap i Sälen. Intresset var som sagt stort inför att ha ÖB och försvarsministern under samma tak efter debatten om Försvarsmaktens förmåga, men det fanns säkert även starka skäl för Försvarsmaktens ledning att ta tillfället i akt och bädda för vad som lär bli en turbulent vår.

I oktober 2012 fick Försvarsmakten i ”Regeringsbeslut 7” uppgiften att inkomma med fördjupade ekonomiska underlag i samband med budgetunderlaget för 2014 som lämnas i mars.

Försvarsmakten ska enkelt uttryckt lämna konsekvensbeskrivningar av vad en prolongerad ekonomi innebär om man samtidigt ska uppfylla de beslut som finns om försvarets förmåga och utformning, samt beskriva konstadsutvecklingen fram till 2019. Försvarsminister Karin Enström (M) uttryckte sig på följande sätt i Sälen:

”Både i år och nästa år har Försvarsmakten en ekonomi i balans. Efter 2015 gör Försvarsmakten i sin inledande analys bedömningen att så inte kommer vara fallet. Detta tar jag på stort allvar. Men underlaget som Försvarsmakten har lämnat ger inte svar på alla frågor om utvecklingen under kommande år. Regeringen beslutade därför under hösten att ta ett helhetsgrepp kring Försvarsmaktens ekonomi. Tillsammans med myndigheten görs nu en djupare analys av den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. Försvarsmakten ska redovisa sin del senast 1 mars 2013. Det underlaget ska ge mig och regeringen möjlighet att bedöma om det finns behov av att fatta strategiska beslut.”

Låt säga att Försvarsmakten redovisar ett antal brutala alternativ i mitten av mars – det kommer rimligen bli försenat – där en konsekvens tex är en avskaffad försvarsgren, ja då får regeringen problem eftersom man i de senaste turerna skruvat fast sig hårt i att insatsorganisation 2014 (IO 14) är tillräcklig givet den hotbild man ser framför sig. Och eftersom man har sagt att den är tillräcklig, har man indirekt sagt att den förmågan är vad som behövs.

Min gissning är att försvarsministern tackar ÖB så mycket för marsunderlaget, hänvisar till att det nu ska granskas i Regeringskansliet men att hon omedelbart ger besked om att försvarsgrenarna ska bestå – om nu FM meddelar något annat. Där går förmodligen någons lags moderat gräns. Försvarsministern kommer också hänvisa till Försvarsberedningens arbete med omvärldsbedömningen, som levereras i sommar, och eventuellt öppna för en förlängd implementeringsperiod bortom 2019. Genom alla diskussioner om försvarsekonomin är det värt att påminna sig om det ofta upprepade mantrat att inriktningen för IO 14 respektive personalförsörjning kan ”bara genomföras i den takt som ekonomin tillåter”. Därigenom sitter Försvarsberedningen med två starka intressen som vill åt varsitt håll: Ett som handlar om debatten kring Ryssland och landets militära statsningar och viljan att undvika anklagelser om skönmålning kring detta – särskilt hos de mindre Allianspartierna. Och ett som handlar om att man måste finna stöd i hotbildsbedömningen för att nedgå i förmåga och sträcka ut tiden i reformarbetet.

Mot bakgrund av detta ska nog Rikskonferensen i den del som handlar om försvarsekonomi och försvarseffekt snarast ses som en uppvärmning inför vad som komma skall.

PS. Rekommenderar starkt Mike Winnerstigs genomgång av moderat försvarspolitik i Frivärld Magasin:

”Enveckasförsvaret” räcker

Som förväntat slöt idag försvarsminister Karin Enström upp vid ÖB:s sida och bekräftade i DN att Sveriges militära beredskap och förmåga är tillräcklig relativt hotbilden. Regeringen tar därigenom ansvar för hur uppdraget till Försvarsmakten ser ut. Så viktiga besked ges inte av en slump, vare sig vad gäller tidpunkt eller innehåll, och det är naturligtvis processat bakom kulisserna mellan Försvarsmakten och Regeringskansliet. Beroende på hur man ser på saken lägger ministerns besked idag sordin på frågan om hur statsmakterna bedömer hotbilden (enligt de som tycker hotbildsbedömningen är ansvarslös), eller hyfsar debatten om Ryssland som växande militärt hot mot landet (enligt de som stilla undrar över hur fantasifull man kan tillåtas vara om man samtidigt kopplar fantasierna till krav på budgetförstärkningar).

Samtidigt väcker det nya frågor:

Nu har både ÖB och försvarsministern i princip givit besked om hur hotbilden ser ut och vilken kapacitet som är tillräcklig för att möta upp denna hotbild, dvs. att nuvarande inriktning bör ligga fast, och från politikens sida att står det klart att man anser det är onödigt att öka ambitionen (vilket i praktiken innebär att det inte blir några tillskott på budgetramen). Detta innan Försvarsberedningen lämnar sin säkerhetspolitiska bedömning till sommaren – den bedömning som skulle vara förutsättningslös och öppen enligt beskeden vid uppstarten av arbetet. Man behöver inte ha livlig fantasi för att tänka ut att beredningens ledamöter känner sig en aning kringskurna.

Beredningen har naturligtvis en viktig roll ändå, och bör särskilt koncentrera sig på de utanstående frågorna, t.ex. robustheten i det internationella samarbetet (där några frågor är särskilt känsliga). Här finns mycket kvar att göra och det är den politiska viljan som måste styra detta.

Den andra frågan är hur man från politikens sida ska hantera den uppkomna situationen kring insatsorganisation 2014 (IO 14), som i praktiken är IO 19 eftersom den ska vara insatt och klar 2019. Nu har det bringats välkommen klarhet kring vilka ingångsvärden som ligger till grund för det spel man har genomfört, genom Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagerstens försorg på Twitter igår. Den situation som ÖB beskrev handlar om den förmåga Sverige har när IO 14 är insatt och klar. Samtidigt har ju Försvarsmaktens budskap varit att det kräver pengatillskott de närmaste åren. Om nu försvarsministern ger besked om att förmågan i IO 14 räcker, givet hotbilden och bedömningar i vår nära omvärld, blir det svårt att hävda att man kan sänka kraven och göra de stora skär som ÖB hävdar måste till för att balansera utgift och uppgift. Försvarsministern kommer behöva svara på om regeringen tillskjuter pengar för att kunna sätta IO 14 på fötter (vilket man inte kommer att göra), men å andra sidan har Försvarsmakten sett till så att diskussionen nu kommer handla om huruvida IO 14 ska finansieras eller ej och inte om man ska växla upp både ambitionsnivå och budget ytterligare.

Kalla fötter i Högkvarteret?

Ekot basonerar ut att ”ÖB backar om försvarets förmåga”. Men gör han det? För att konstatera det måste man i så fall ha tillgång till SvD:s bandinspelning av intervjun och jämföra vad han har sagt innan citaten gick i tryck. Det har inte jag, men kanske Ekot? Det man möjligen kan säga är att han modifierar den bild som sattes i SvD, i alla fall uppfattas det så utåt.

ÖB i Ekot (om uthålligheten i försvarsförmågan):

”– Är det en rimlig ambition? Ja, det är en rimlig ambition i förhållande till det läge vi har nu. Samtidigt måste vi vara nogsamma när vi tittar mot framtiden – vad kommer den att innebära. Ja, är den osäker så är det minst den nivån man måste uppehålla, säger Sverker Göranson.

Med den nya försvarsstruktur som nu byggs upp menar han att det ändå är en förbättrad försvarsförmåga jämfört med de senaste tio-tjugo åren.

– Absolut. Och då ger jag rådet till oss allihopa som svenskar att vi måste titta lite grann i omvärlden hur det ser ut hos olika länder. Moderna försvarsmakter i dag är på väg i ungefär samma riktning och skulle jag bedöma har ungefär samma ambitionsnivåer, för vi ser alla att vi är på något sammanflätade i utvecklingar i omvärlden, säger Sverker Göranson.”

ÖB i SvD:

”ÖB förklarar att de militära hot man ser mot Sverige är av annat slag än kalla krigets stora invasioner. I dag gäller andra scenarier som Försvarsmakten prövat i hemliga spel. I dessa utsätts Sverige för begränsade militära våldshandlingar. En angripares syfte skulle då vara att under en internationell kris ställa Sverige inför fullbordat faktum. Detta genom att slå ut en storstad (exempelvis Stockholm) eller inta ett begränsat geografiskt område (en landsända eller Gotland).”

När det gäller förmågan att ge eller ta emot militärt stöd exemplifierar ÖB (i Ekot) förmågan med de nordiska stridsgrupperna:

”– Att ge stöd skulle jag påstå att vi är ännu bättre på för det är egentligen det vi göra hela tiden när vi går ut i olika insatser med både flyg-, marin- och markförband – Afghanistan – då ger vi stöd. (…) återigen jag tar exemplet NBG (Nordic Battle Group) – för det har vi gjort ett antal gånger och dessutom med omvärldens betyg glimrande, vi har gjort det väldigt bra, säger Sverker Göranson.”

Vad gäller förmåga att ge eller ta emot militär hjälp ligger en fråga och pyr under alla alliansdiskussioner och frågetecken kring hur det står till med den reella kapaciteten, nämligen:

Hur ser en situation ut när man bestämmer sig för att ge militärt stöd till annan nation, vid konflikt i närområdet, i det snabba förlopp som verkar förutspås både i politiken och Försvarsmakten och när man är så slimmad på hemmaplan? Kommer man inte ställas inför stark förväntan på att dra alla resurser så nära hjärtat som möjligt? Det är svårt att se att man skulle rulla ut, flyga och sjösätta det som finns att tillgå och transportera – förmåga eller ej – till annat territorium , med mindre än att en gemensam krigsplanering är upprättad, som dessutom är övad, samt garanterad så långt det är möjligt i bindande förpliktelser. Samma sak gäller naturligtvis åt andra hållet.

Vad gäller Ekots inslag delar rubrikvalet förmodligen upp de som bryr sig i en grupp som tror piskan nu har gått från Försvarsdepartementet till Lidingövägen och en grupp som tänker att ÖB har fått kalla fötter. Låt oss istället granska vad han egentligen har sagt och fortsätta diskutera om förmågan är rimlig relativt hotbild och krav, samt nagelfara de ingångsvärden allt bygger på.

Och i denna diskussion är det välkommet med en bredare flora än enbart de närmast sörjande.

På agendan

Förberedelser pågår inför deltagande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 13-15 januari. Jag har förmånen att framföra synpunkter efter ÖB Sverker Göransons tal måndagen den 14:e, tillsammans med Claes Arvidsson, ledarskribent SvD och Lars Fresker, ordförande Officersförbundet.

Innan dess, närmare bestämt torsdag denna vecka, modererar jag ett seminarium som Teknik&Säkerhetsforum arrangerar om teknikutvecklingen och nya hotbilder. Håkan Gunneriusson, forskare vid Försvarshögskolan, inledningstalar om hur ny teknik påverkar hotbilden. Därefter följer ett panelsamtal  med Johan Forssell, riksdagsledamot (M), Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet och Johanne Hildebrandt, researchchef på Seccredo, fd krigsreporter tillika kollega i Krigsvetenskapsakademien. Det ska bli mycket intressant! För mer info och anmälan se här.

Förberedelser pågår också inför Försvarskonferens 2013 i Skövde den 20-21 mars, arrangerad av Försvarsmaktsråd Skaraborg. Det blir en stor nationell konferens med personalförsörjningsfrågor i fokus, vilken jag har den stora glädjen att moderera. Bland deltagarna märks Försvarsminister Karin Enström, ÖB Sverker Göranson, ordf. FöU Peter Hultqvist, ordf. Försvarsberedningen Cecilia Widegren, ordförande/språkrör för ungdomsförbunden, förbandschefer från hela Sverige samt representanter för bostadssektorn, näringsliv, kommuner, regioner, SKL m.fl. Personalförsörjningen är en samhällsreform och konferensen speglar detta. Information och anmälan här.

Konsekvenserna av ÖB:s klarspråk

Jag begår nypremiär på bloggen med en lång text som för de med kort om tid och tålamod leder fram till följande ställningstaganden: ÖB kommer inte få mer pengar och förtroendeklyftan går djup mellan Högkvarteret och Regeringskansliet, liksom mellan initierade bedömare och den moderatledda Alliansen. Allmänheten bryr sig dock föga. Den största utmaningen för politiken i ÖB:s budskap är den del som handlar om att ge och ta emot militärt stöd. En seriös hantering av försvarsfrågan framöver bygger på att man vill göra rätt mer än hålla hundhuvudet från det egna knäet samt att initiativ tas till en Nordisk försvarsberedning, som helst har presenterat resultat innan Europeiska rådets försvarsmöte i december 2013. Ett av resultaten kan vara att vi gemensamt utreder, förankrar och skapar den nordiska grenen av NATO: NOTO.

•••

Det började med ÖB:s varningar kring försvarsekonomin i Almedalen i somras, sedan kom fd chefen MUST varningar för den ryska upprustningen under hösten och nu följer ÖB upp dessa karga budskap lagom inför att Folk och Försvars Sälenkonferens bryter ut om precis en vecka.  Han berättar i SvD att Försvarsmakten har genomfört spel som visar att Sverige kan försvara sig på egen hand mot ett angrepp med ett begränsat mål under ungefär en veckas tid. Därefter måste hjälp anlända, oklart från vem eller vad.

Den kombination av häpenhet och lättnad som bryter ut efter ÖB:s klarspråk är uttryck för att få ändå visste hur det var ställt och att de som gör det tyckte det var på tiden att det sades rakt ut. Men det rymmer också en förvåning bland initierade över att det inte omedelbart föranleder stor skandal och upprörd debatt med politiker vid stupstocken, som till exempel i fallet med Saudiaffären. Ovanpå detta tycker förmodligen många att det låter i magraste laget, alldeles oavsett om spelen bakom är realistiska eller ej. Dessutom, budskapet får märkligt nog på en och samma gång samtliga inblandades världsbild bekräftad:

Vad var det vi sade, säger experter, initierade anställa och före detta anställda, som med tilltagande irritation betraktat vad man menar är en moderatledd skönmålning av sakernas tillstånd i Försvarsmakten. Var gång regeringsföreträdarna kommunicerar framöver kommer de associeras till Per Albin Hanssons vår beredskap är god 1939 och när en sådan bild har satt sig är det få som intresserar sig för annat än att bekräfta det.

Vad var det vi sade, tänker man i delar av UD och finansdepartementet, övertygade om att försvaret – eller snarare det militärindustriella komplexet – nu enligt tradition släpar fram den ryska björnen och den svenska militära underlägsenheten för att försöka skrämma upp försvarsanslagen och bädda för de budgetunderlag som Försvarsmakten ska leverera till våren. Vad skulle Ryssland vinna på ett sådant företag, undrar vän av ordning, när man bl.a. har ett så omfattande beroende av handel med EU och tillräckligt med problem i Kaukasus? Jag vågar påstå att man i en bredare allmänhet och djupt in i regeringskansliet undrar varför i hela friden Ryssland med ett väpnat angrepp skulle göra det man kan uppnå med andra medel? Vem kan på allvar tro på ett sådant scenario? Varför skulle vi bygga upp en större krigsorganisation i en värld som bygger på allianser och ömsesidiga beroenden, inte minst Rysslands beroenden?

Till detta kommer generationer som inte har någon egen relation till kalla kriget eller hotet från Öst, eller ens haft kontakt med Försvarsmakten och än mindre låter försvarsfrågan styra röstsedeln. För dem ligger det närmare till hands att Sverige skulle kunna slås ut av IT-angrepp från Peking eller kontaminerat vatten genom inhemsk terror, än av militära angrepp styrda från Moskva.

Men i Alliansen finns Folkpartiet, som tolkar detta på motsatt sätt. Vad var det vi sade, säger även de, som sedan Björklunds stridsvagnstal i Sälen för några år sedan har gjort sig till Alliansens brinnande vårdkase i försvarspolitiken.

Vad var det vi sade, säger också Socialdemokraterna och pekar på alla gånger man sökt samförstånd och petat i skavsår som personalförsörjning och materielförsörjningsfrågor.

Precis vad vi har skrivit, tänker försvarsbloggare som med allt större precisionsgrad och offentligt genomslag satt bilden av två olika verkligheter: Försvarsmaktens tillstånd som den beskrivs i offentligheten och Försvarsmaktens förmåga i realiteten.

Så hur kan man förstå den nuvarande situationen och vad kan vi förvänta oss framöver?

”Det kan till att börja med konstateras att de militära myndigheterna egentligen aldrig har lyckats få politisk sanktion på de uppgiftsbeskrivningar man gjort. Turerna runt försvarsbesluten har uppvisat ett ganska ensartat mönster. Överbefälhavaren har gjort en resursbehovsbedömning, vagt kopplad till en beskriven hotbild. Statsmakterna har därefter tilldelat resurser på en lägre nivå, varefter den verkliga planeringen visar sig ge utrymme åt en försvarsorganisation av avsevärt mindre omfattning än vad både överbefälhavaren och statsmakterna förutsatte. Resursdiskussionen har då helt förlorat kontakten med hotbildsdiskussionen. Den realiserade planeringen ligger i allmänhet på en nivå som överbefälhavaren i tidigare dokument har beskrivit som en katastrof för landet. I nästa planeringsvarv tas därefter på samma sätt denna realiserade nivå fram som en förhållandevis hygglig dimensionering varifrån olika nivåer därefter utvecklas. Detta mönster kan inte undgå att till slut kasta en skugga över trovärdigheten såväl i de framförda argumenten som beträffande konsistensen i det man slutligen åstadkommer.”

Med detta gamla men förbluffande aktuella citat ur en artikel av den dåvarande generaldirektören vid Försvarets rationaliseringsinstitut, Gunnar Petri, inleder Ola Hedin sin ESO-rapport Försvarets förutsättningar – en ESO-rapport om erfarenheter från 20 år av försvarsreformer. Rapporten är kunskap i koncentrat, dessutom pedagogiskt framfört, och rekommenderas varmt.

Det citatet pekar på är, som Hedin skriver i sin rapport:

”(…)  några av de kanske mest grundläggande styrningsproblemen som hade behäftat försvaret. Regeringen beslutade om operativa anvisningar för försvarsmakten med bestämmelser om bl.a. beredskap och uthållighet. Men det var egentligen oklart, åtminstone i relationen mellan riksdagen och regeringen och mellan regeringen och försvarsmakten, vad försvaret skulle kunna klara av för uppgift mer konkret, och vilken motståndare – till typ, kvantitet och kvalitet – som skulle få dimensionera försvarsmakten. (…) I detta ”ingemansland” av planeringsförutsättningarna hade spelrummet för olika intressenter haft sitt handlingsutrymme. Statsmakternas motdrag blev i de flesta försvarsbeslut att pruta på budgetanspråket i vad som närmast kan liknas vid ett förhandlingsspel. Detta skulle så småningom också yttra sig i försvarsutskottets begäran om ”spårbarhet” mellan uppgifter och förband som man ansåg att regeringen inte redovisade för riksdagen (…) Men en annan effekt av denna ordning var att försvarsmakten, och försvarsgrenarna, helt naturligt försökte minimera riskerna och dimensionera antalet förband och dessas egenskaper utifrån en försiktighetsprincip eller värsta någorlunda troliga utfall. Om den säkerhetspolitiska utvecklingen blev allvarligare hoppades man på mer pengar för att fylla olika luckor, ett fenomen känt från försvarsplanering i andra länder.”

Det ligger i sakens natur att man aldrig kan uppleva ett tillstånd av total samstämmighet kring hur Försvarsmaktens behov ser ut och den säkerhetspolitiska bedömningen varierar alltid efter fokus, kunskap och intresseområden. Däremot kan det råda balans mellan de uppgifter riksdagen beslutar om och den ekonomiska ramen, och om det råder stor samsyn över blockgränserna kring det innebär det en ganska fast ram och en någorlunda beständig inriktning. Och det håller så länge debatten förs på den principiella nivån, där man inte nagelfar varje formulering och går till botten med begreppen som slängs runt.

Men när nu ÖB preciserar tillståndet till något som går att begripa, i alla fall vid en första betraktelse, måste alla omorientera sig efter det och det kommer märkas framöver. Motreaktionen kommer bli krav på att spelen redovisas, dvs. är de realistiska? Har man inte tagit i lite i överkant, där på Högkvarteret? Och vid vilken tidpunkt ser Sveriges förmåga ut på det sättet? Etc. etc.

De operativa kraven på Försvarsmakten är sällsynt luddiga och svåra att utvärdera och den politiska viljan att tala klartext om bakomliggande resonemang är begränsad. Sverige har aldrig kunnat försvara sig uthålligt på egen hand vid ett omfattande militärt angrepp och militär förmåga kan som bekant egentligen bara bedömas utifrån den situation och det motstånd den ska kunna möta. Till detta kommer att den samlade försvarsförmågan omfattar många faktorer utöver den rent militära; politisk- och ekonomisk stabilitet, förmåga till beslutsfattande, samhällets samlade resurser, försvarsvilja samt hur livskraftiga relationerna ser ut med omvärlden.

Eller med andra ord och i klartext: Ingen tycker det är realistiskt eller nödvändigt med ett fullskaligt invasionsförsvar på egen hand mot ett upprustat Ryssland anno t.ex. 2020. Och man skulle naturligtvis kunna hävda att om det är helt uteslutet med någon enda form av militärt angrepp, begränsat mål eller ej, ja då är ju faktiskt förmågan tillräcklig så länge som den medger det deltagande i internationella insatser och andra uppgifter, som t.ex. incidentberedskapen, riksdagen har beslutat om.

Mot detta sätt att se på saken kan invändas att;

  1. förmågan inte är vad som förespeglats folket att man uppnår till en kostnad om ca 40 miljarder kronor om året. Särskilt inte som försvarsreformen har beskrivits som en förmågehöjning med snabbt gripbara, materiellt utrustade och professionella förband.
  2. Det framstår som att inte förmåga och hotbild hänger ihop, i synnerhet inte efter Försvarsmaktens signaler under hösten samt den politiska förklaringsmodellen till behovet av uppgradering av JAS Gripen, där man från både höger och vänster pekade österut mot utvecklingen av de ryska flygstridskrafterna och en allmänt ökad osäkerhet.
  3. Om omvärldsläget skulle försämras och ett militärt angreppshot växa fram, är systemfelen och bristerna så stora att man svårligen rättar till dem med de snabba förlopp som framhålls enligt punkt 2.

Så, hur kommer då politiken möta ÖB:s budskap? Genom mer pengar? Anpassa hotbilden efter förmågan? Eller göra ett omtag inom befintlig ram?

Min bedömning är fortsatt att det inte blir mer pengar – det framgår med all önskvärd tydlighet genom skrivningar i budgetpropositionen och regeringens uppdrag inför myndighetens underlagslämning till våren. Man ska inte heller glömma statsministerns budskap när Karin Enström presenterades som ny försvarsminister. Han sade att hon har två viktiga uppdrag, varav det första nämndes lite pliktskyldigt (fortsätta utveckla insatsförsvaret) medan det andra kom med större eftertryck: ”Fortsätta upprätthålla ordningen i Försvarsmaktens ekonomi. Det är en oerhört grundläggande uppgift”.

Hotbildsbeskrivningen kommer inte se väsensskild ut gentemot tidigare och den bästa ledtråden just nu till hur beredningens skrivningar kommer se ut i juni, det får man genom att blicka över Östersjön. Våra vänner i Finland, som knappast kan anklagas för att ta lätt på Ryssland, har nyligen formulerat sig om sin säkerhetsmiljö och finner att den för närvarande är ”stabil”, men skriver också:

”Hotet om användning av storskaliga militära maktmedel har minskat, men risken för det kan inte uteslutas på lång sikt. Militära maktmedel kan också användas i begränsad utsträckning i regionala och interna konflikter samt i samband med andra maktmedel. I framtiden betyder inte ens omfattande användning av maktmedel nödvändigtvis att man tar i besittning eller tar kontroll över stora landområden. Målen kan försöka uppnås genom att använda maktmedel på ett oförutsett sätt och genom att snabbt ta i besittning vissa begränsade kärnområden. Tiden för att framföra en varning till försvararen och tiden för att höja beredskapen förkortas.”

Det skulle förvåna om Försvarsberedningen lämnar en rapport i sommar där bedömningen skiljer sig speciellt mycket från detta, faktum är att man mycket väl skulle kunna komma fram till att den förmåga ÖB beskriver i huvudsak är tillräcklig, givet hotbilden, men att myndigheten har misslyckats leverera det regering och riksdag har beställt. Utmaningen blir därvidlag att beskriva bedömningen på ett sätt så att hotbildsbedömningen inte uppfattas som situationsanpassad, men det kommer man kunna undvika genom att peka på grannarnas bedömningar, som t.ex. den finska.

Om ÖB tror eller hoppas att han ska få mer pengar, vilket han inte får, ökar naturligtvis den redan befintliga förtroendeklyftan mellan Försvarsmaktens ledning och politiken när han så småningom inser det. Och än mer om han inte får hjälp med att lösa sin omöjliga ekvation genom politiska beslut som på allvar skulle göra något åt den, dvs. att om man inte tilldelar mer pengar så fattas svåra beslut om att skära hela förmågor eller på allvar arbetsfördela i den Nordiska kretsen.

Och från Försvarsmaktens sida måste man kombinera sitt budskap om hotbild och förmåga med att förklara vad man drar för slutsatser av, och vilka krav på försvarsmakter som ställs, efter allt som hänt de senaste tio åren där dödandet av Usama Bin Ladin är symboliskt: 2001 invaderade USA ett helt land med målet att gripa eller oskadliggöra en man. Det misslyckades. 2011 räckte det med två helikoptrar och ett 20-tal operatörer för att få jobbet gjort. Avancerad teknik och mycket kvalificerade specialförband kan inte ersätta allt vad konventionella militära enheter heter, men att det måste påverka planering och investering är nog alla överens om. Med andra ord: Hur rimmar kraven med den tekniska och taktiska utvecklingen? Om man inte svarar på det upplevs det lätt som att man bara vill ha mer pengar att köpa samma pang med som förut.

Tillbaka till politiken: Det stora problemet för moderaterna är inte att hantera vare sig Försvarsmakten, opinionen eller oppositionen, utan de mindre och hårt trängda partierna i Alliansen i stort behov av egna profilfrågor. Men inte heller detta lär hålla de moderata strategerna sömnlösa. Jag gissar att man lutar sig tungt mot mätningar som visar hur få det är som låter försvarsfrågan styra sitt röstande.

Regeringen har inre spänningar att hantera: FP profilerar sig med KD och C i olika grad av följsamhet vad gäller synen på framför allt Ryssland som hot och materielförsörjningsfrågor, men i gemensam riktning vad gäller behov av ekonomiskt tillskott. Moderaterna håller tillbaka, samtidigt som man inte vill släppa FP helt lösa vad gäller hotbildsbedömningen och absolut inte tillföra mer pengar. Det finns olika orsaker till det och en är allmänhetens relativa ointresse för försvarspolitiken, men framför allt tror jag som nämnts inledningsvis att man på finansen och i UD, utifrån olika utgångspunkter, tycker denna uppmålade ryska hotbild är genuint obsolet.

Det stora problemet koncentreras istället till frågan om förmågan att ge eller ta emot hjälp. Att stå svarslös eller upprepa att man beslutar sig i varje givet läge håller inte i längden. Det blir alltför tunt, särskilt i kombination med ÖB:s förmågebesked, och riskerar bli för mycket till och med för en ointresserad opinion eftersom det nuddar vid en allmän uppfattning om regeringsduglighet och ansvar – och moderaterna har kämpat systematiskt för att uppfattas som det nya statsbärande partiet. Frågan om Alliansens förhållningssätt till allianser kompliceras också av att samtliga partier i olika grad, från klart uttalad viljeinriktning till Centerpartiets utredningslinje, bejakar medlemskap. Moderaterna kan inte tvinga S till nya ställningstaganden genom att hänvisa till att det svenska försvaret är alltför anorektiskt på egen hand, eftersom det understryker det egna ansvaret för detta. Och opinionen bedöms säkert (eventuellt felaktigt) vara mer emot ett Natomedlemsskap än för en inhemsk satsning på försvaret.

Hur överbryggas då dessa förtroendeklyftor? Det finns ingen mirakelkur mot år av underlåtenheter, men transparens, politiskt ansvar, fortsatt beskrivning av verkligheten som den ser ut, inklusive uppdaterad kunskap om de försvarssamarbeten och allianser som finns, slut på skönmåleriet eller för den delen situationsanpassade skräckbilder. Om hotbilden skruvas upp kommer det kräva ökad förmåga inom alla försvarsgrenar och inte minst civilt. Eller så får man sjunga ut om varför man inte kopplar det till Försvarsmaktens förmågor.

I förlängningen av det resonemanget uppstår en intressant fråga kring trovärdigheten och offentligheten: Om säkerhetsläget verkligen har försämrats genom en ökad militär förmåga i närområdet samt en rad ökade osäkerheter, är det då inte oförsiktigt att vädra den svenska (o)förmågan på detaljnivå från ÖB i SvD till kommentarsfält fyllda med i stort sett färdiga anfallsplaner? Kalla krigare som har hängt in uniformen tar sig för pannan när personal listas oförsiktigt på nätet och hickar förmodligen till över ÖB-intervjun, men enligt min mening är ÖB:s klarspråk uppfriskande alldeles oavsett vad man tycker om sakförhållandet. Den offentliga omogenheten, för att inte säga det ointresse som 200 år av fred har skapat kring försvarsfrågor kanske är ett resultat av våra lyckliga omständigheter, men ställer inte desto mindre till problem genom underliga subdebatter och missförstånd, samt förmodligen brister i beslutsfattandet. Jag tror det till del är det arvet som kommer till uttryck i tystnadsreflexer hos de som var med förr, det vill säga efter det krigsavhållande försvaret när det fanns en måhända ohederlig men ändå en poäng med att undvika blotta brister som en eventuell angripare hade haft nytta av. Här har yngre officerare, med erfarenhet från såväl internationella insatser som behov och kunskap av att diskutera sin verksamhet i offentligheten, helt enkelt en annan formativ bild av försvarets verksamhet än sina föregångare. De tål inte en tigande myndighetschef och ingen tror på det växande hotet så mycket att ÖB:s vädring ses som ett problem i det avseendet.

Slutsatsen av detta långa resonemang är att man måste finna en annan väg än att gräva upp de gamla vanliga skyttegravarna i Natofrågan, eller låta oron för vem som sitter med hundhuvudet styra vilka åtgärder som vidtas. För egen del brukar jag framhålla behovet av en Nordisk försvarsberedning. Det vore ett välkommet initiativ, särskilt innan försvarsfrågan diskuteras för första gången på många år vid det Europeiska rådets möte i december 2013. Och om man vill tänka nytt skulle man inom ramen för denna flytta det befintliga nordiska försvarssamarbetet till nästa nivå genom att utreda, debattera, förankra och skapa den nordiska grenen av NATO: NOTO.

Men detta är, som man säger i sagorna, en helt annan historia.