Försvarsmaktens sommarjobb – planeringsanvisningar beslutade idag

Idag beslutade regeringen om planeringsanvisningar till Försvarsmakten inför försvarsbeslutet 2015. Senast den 28 november ska underlaget avlämnas för vidare samordning och propositionsskrivande av (den då sittande) regeringen. Det blir bråda dagar för Försvarsmakten – inget för hängmattan precis – men man får i alla fall mer tid på sig än inför inriktningsbeslutet 2009, då jag vill minnas att man hade några få ynka månader på sig att pressa fram hela underlaget.

Jag hade inte ro att invänta publicering på regeringen.se, utan begärde ut handlingen som nu är expedierad och klar för offentligheten. Jag lägger ut den här så länge, för andra otåliga själar, och återkommer med kommentarer.

Planeringsanvisn 2015

Uppdaterat 16:50

Det kan vara värt att plocka fram planeringsanvisningarna till Försvarsmakten inför inriktningsbeslutet 2009 och jämföra dem med dagens. På så sätt tydliggörs skillnader vad gäller inriktning och nyheter i ambitionsnivå.

På ett övergripande plan är man mindre precis i anvisningarna än tidigare – vilket ger större handlingsutrymme till myndigheten. Man kan också uttrycka det som så att den inre dragkampen blir en svår resa.

Ambitionsnivån är luddigare uttryckt idag än 2008, t.ex. är siffermålen borta. 2008 sade man nämligen att Försvarsmakten över tiden ska kunna hålla cirka 2000 personer insatta internationellt och nationellt och att man ska kunna göra snabba evakuerings- och förstärkningsinsatser med upp till 300 personer och några sådana formuleringar uttrycks inte iår. För att ytterligare understryka tyngdpunktsförskjutningen – från internationella insatser och ”både och” till försvar av Sverige – kan nämnas att man ”fredade” anslaget för internationella insatser inför 2009-beslutet genom följande formulering:

Försvarsmakten kan föreslå förändringar till fördelning mellan anslagen. Storleken på anslaget för fredsfrämjande förbandsinsatser ska dock medge insatser på en nivå som minst motsvarar den som möjliggörs av anslagsnivån för år 2009 enligt budgetpropositionen för 2009.

Så skriver man inte iår.

Vad gäller krav på tillgänglighet är man, till skillnad från det ovanstående, precis. Utgångspunkten 2009 var att ”användbarheten här och nu är ett grundkrav och att alla förband i insatsorganisationen ska vara tillgängliga i närtid” och Försvarsmakten ombads ge förslag på insatsorganisationens utveckling utifrån krav på operativ förmåga (enligt RB08) med skillnaden att separationen i tid mellan operativ förmåga 1 och 2 togs bort.

I de nu aktuella planeringsanvisningarna ska alla krigsförband from 1 januari 2016 kunna mobiliseras i sin helhet inom 7 dagar, från det att beslut om höjd beredskap är fattat. Noterbart är dock att regeringen skriver att inriktningen (i enlighet med Försvarsberedningen) vad gäller krigsförbandens utveckling ska genomföras i den takt och med de ambitioner som resurserna tillåter. Och det är ju en formulering vi känner igen.

De exakta beredskapskraven ska vi av lätt insedda skäl inte diskutera i alltför hög upplösningsgrad, men jag tror många hajar till och uppfattar det som en rejäl ambitionsökning.

För länge sedan hade vi beredskapskrav som medgav år av förberedelser, ja till och med uppåt 10 år. Men sedan sades det att vi skulle ha en beredskap som för huvuddelen av krigsförbanden understeg tre månader och att inget förband skulle överstiga sex månader. Efter detta sades att Försvarsmakten senast vid utgången av 2014, vid beslut om höjd beredskap, ska vara tillgänglig inom några dagar med huvuddelen av insatsorganisationen.

Idag lever vi med beslutet att vi vid beslut om höjd beredskap ska ha huvuddelen av förbanden tillgängliga inom några dagar och att samtliga förband ska vara tillgängliga inom en vecka. Och den politiska beställningen är att Försvarsmakten vid normal beredskap ska ha huvuddelen av förbanden tillgängliga inom tre månader, och i alla fall inte längre sex månader. Och nu skriver alltså regeringen att alla krigsförband ska kunna mobiliseras i sin helhet inom 7 dagar, från det att beslut om höjd beredskap är fattat.  Man verkar också lämna till Försvarsmakten att föreslå tillgänglighet i fredstid. Wiseman sammanfattade det hela på Twitter:

Idag 3-6 mån för att inta höjd beredskap. 2016: 7 dagar för att mobilisera utan föregående beredskapshöjning.

Vidare ska krigsförbanden ”i första hand utformas för att kunna verka i närområdet samt vara interoperabla”. 2008-formuleringen om ”markoperativ tyngdpunkt” återfinns inte.

Som bekräftelse på Försvarsberedningens breda överenskommelse inom personalförsörjningsområdet, ska nu Försvarsmakten utgå från införandet av en längre grundläggande militär grundutbildning (istället för GMU + befattningsutbildning som idag), i enlighet med beredningens förslag.

Och om man ska göra allt man sagt, med ökade krav på operativ effekt och tillgänglighet, inom den anvisade ekonomin, måste det sparas på annat håll. Det uttrycks på följande sätt:

Försvarsmakten ska redovisa förslag, inom myndighetens ansvarsområde, om en fortsatt utveckling och effektivisering av verksamhet och infrastruktur. Bedömda möjligheter till rationaliseringar inom ramen för myndighetens ansvarsområde får ligga till grund för underlaget.

RB 5 – besparingen om 500 mkr på personalkostnader – ligger fast, det nämns inte mer än som en del av de underlag regeringen nu bakar ihop till en försvarsbeslutsproposition.

Till sist kan jag inte låta bli att bjuda på en av de roligare formuleringar jag har stött på:

Kraven på krigsförbandens operativa förmåga är som utgångspunkt styrande för materielförsörjningen. Dessa krav kan över tiden anpassas för att en effektiv och rationell materielförsörjning ska uppnås, så länge krigsförbandet ifråga är operativt relevant för dess dimensionerande uppgift.

Jag ska be FMV:s generaldirektör, Lena Erixon, översätta vad det betyder i Almedalen.

Uppdaterat 22/6

Jag påstod i min första version av denna bloggtext att de beredskapskrav som uttrycks i planeringsanvisningarna inte är någon skillnad jämfört med 2009. Efter att ha grunnat vidare på saken i samband med diskussioner om saken på Twitter, vill jag efter hjälp med att reda ut saken av en klok person dra ett varv till i ämnet:

Som sagt ovan har Försvarsmakten kravet på sig redan idag att kunna mobilisera hela organisationen inom sju dagar – då ska samtliga vara på plats för att lösa sin uppgift, men man kommer med den krigsduglighet man så att säga står och gå i, varesig mer eller mindre och aktuell status skiljer sig naturligtvis mycket inom organisationen. Det ovan nämnda kravet –  huvudelen inom tre månader och ingen längre än sex månader – innebär att Försvarsmakten inom den angivna tiden ska kunna öva upp och komplettera för ökad krigsduglighet (vilket inte är specificerat exakt vad denna innebär). Detta är den stora skillnaden jämfört med innan 2009, eftersom detta ställer högre krav på övning, bemanning, uppfyllande av bemanning och materiel etc. Det gäller således att inte blanda ihop mobiliseringsberedskapen (en vecka) med beredskapen att ha god krigsduglighet i alla uppgifter.

Almedalen 2014 – ett försvars- och säkerhetspolitiskt eldorado

Med några veckor kvar till Almedalen kan konstateras att försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade lär få sitt lystmäte tillgodosett i Visby i juli.

För egen del har jag förmånen att moderera en rad seminarier – de allra flesta på utmärkta Försvarspolitisk arena – där det kommer råda febril aktivitet hela veckan. Seminarierna kommer att webbsändas, om man inte är på plats. Jag har också glädjen att medverka som panelist i två seminarium. Listan nedan omfattar enbart de arrangemang som jag själv är delaktig i (se länkar i slutet för helheten) och den kommer att uppdateras fortlöpande, men för närvarande är följande klart att presentera:

Måndag 30 juni

1145-1230         Ny krigföring i Ryssland?

Under krisen i Ukraina har vi fått se nya former av krigföring. En kombination av psykologiskt- och informationskrig som syftar till att destabilisera samhället och indirekt påverka nationella och internationella politiska funktioner. Med vilken typ av försvar kan vi möta denna typ av krigföring? Medverkar gör Peter Mattsson, forskare, Försvarshögskolan. Johan Norberg, FOI samt en representant för Försvarsmakten (tbc).

Seminariet äger rum på Försvarspolitisk arena och det är Försvarshögskolan som arrangerar.

1330-1415         Därför är staten engagerad i försvarsexportaffärer

Seminariets mål är att redogöra för varför staten är involverad vid export av försvarsmateriel och statens olika roller i exporten. Vilka statliga organ är inblandade? Hur? Vad är nyttan för Sverige? Medverkar gör Christer Ahlström, Generaldirektör, ISP, Ulf Hammarström, Generaldirektör, Försvarsexportmyndigheten,  Jan Salestrand, chef för ledningsstaben vid Högkvarteret och Karin Apelman, Generaldirektör, Exportkreditnämnden.

Försvarsexportmyndigheten (FXM) arrangerar och seminariet äger rum i Graylings trädgård, Mellangatan 1.

1530-1615         En samhällsreform utan samhälle? Från expertfråga till gemensamt ansvar

2015 fattar riksdagen beslut om Försvarsmaktens framtid och debatten är intensiv kring den säkerhetspolitiska utvecklingen, NATO, försvarsmateriel och pengar. Kretsen som debatterar dessa frågor är dock nästan uteslutande experter eller försvarspolitiker. Samtidigt engagerar sig Försvarsmakten i den civil-militära samverkan som krävs för ett fungerande frivilligt personalförsörjningssystem och garnisonskommunerna påverkar och påverkas av de spelregler som sätts på nationell nivå. Tydligt är att den frivilliga personalförsörjningen spänner över fler frågor än Försvarsutskottets; bostadsfrågor, sjukvård, utbildning och kombinerade anställningar är några exempel – något som blir extra tydligt i de Försvarsmaktsråd som kanaliserar mycket av samverkan på lokal och regional nivå. Men är det nationella beslutsfattandet riggat för ett gemensamt ansvarstagande? Och om hela samhället behövs för ett fungerande försvar, hur ska man få debatten och besluten att involvera och engagera fler? Detta diskuterar Erik Lagersten, kommunikationsdirektör, Försvarsmakten, Leif Walterum, kommunalråd Skövde (C), Anders Lindberg, ledarskribent, Aftonbladet, Niklas Nordström, kommunalråd Luleå (S), Patrik Kronqvist, ledarskribent, Expressen och Anna-Lena Sörenson, ledamot Försvarsutskottet (S).

Försvarsmaktsråd Skaraborg arrangerar och seminariet äger rum på Försvarspolitisk arena.

1645-1730:       Måste försvarsnotan alltid bli dyrare?

Under våren 2014 presenterade partierna flera förslag för att förstärka försvaret. Men är ett vassare och bättre utrustat försvar detsamma som ett dyrare försvar? Och var går smärtgränsen för hur mycket försvaret kan effektivisera utan att förmågan blir lidande? Medverkar gör Lena Erixon, GD, FMV, Peter Sandwall, GD, Försvarsmakten, Tommy Gustafsson-Rask, VD, BAE Systems Hägglunds, Peter Hultqvist, Riksdagsledamot (S) och Annicka Engblom, Riksdagsledamot (M).

Seminariet äger rum på Försvarspolitisk arena och det är Försvarets materielverk (FMV) som arrangerar.

Tisdag 1 juli

1530-1615         Ungdomsförbundens försvarsberedning redovisar sin syn på svensk försvarspolitik

Ungdomsförbunden gick vid årsskiftet samman i en försvarsberedning med namnet ”Försvaret i framtiden”. De har under våren tagit fram sin syn på svensk försvarspolitik och framtida försvarsförmåga utifrån Försvarsberedningens rapport. Vilket perspektiv har ungdomsförbunden? Är åsikterna de samma? Mattias Kristenson, Säkerhetspolitisk talesperson, SSU, Erik Bengtzboe, förbundsordförande, MUF, Sara Skyttedal, förbundsordförande, KDU, Stefan Lindborg, förbundsordförande, Ung Vänster, Linda Nordlund, förbundsordförande, LUF och Hanna Wagenius, förbundsordförande, CUF, medverkar.

Teknik och Säkerhetsforum arrangerar på Försvarspolitisk arena.

1800-1845         Larmklocka i rikets tjänst – tjugo år av militär underrättelse- och säkerhetstjänst

Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must) bildades den 1 juli 1994. Musts uppdrag är att kartlägga yttre hot mot Sverige och Försvarsmakten. Seminariet blir en exposé över Musts första tjugo år och framtidens säkerhetspolitiska utmaningar. Vår del av världen har genomgått en säkerhetspolitisk omstöpning efter det kalla krigets slut. Sverige påverkas idag av skeenden och händelser långt bortom vara gränser. Andra länders intressen påverkas av det som händer i Sverige. Därtill har nya påverkansfaktorer och hot mot Sverige och svenska intressen uppkommit. Teknikutvecklingen förändrar ständigt vår vardag och kraven på öppenhet och transparens ökar i samhället. Försvarsmakten reformeras till ett frivilligt försvar med hög användbarhet och tillgänglighet. Hur klarar en organisation som Must av att anpassa sig till förändringarna i omvärlden och samhället? Under seminariet ges en rad nedslag i hur Must har utvecklats och hur Must tar sig an framtidens utmaningar. Undertecknad genomför en utfrågning i samtalsform med Gunnar Karlson, Chefen för Must. Efter exposén övergår seminariet i ett mingel där samtalet fortsätter.

Seminariet äger rum på Försvarspolitisk arena och det är Försvarsmakten som är arrangör.

Onsdag 2 juli

1145-1230         En försvarsmaterielmarknad för ett hållbart försvar

Sverige är idag i hög grad beroende av en fungerande internationell marknad för försvarsmateriel. Enligt materielförsörjningsstrategin ska internationell samverkan vara huvudalternativet och nyanskaffning första hand ske av på marknaden befintlig, färdigutvecklad och beprövad materiel. Detta innebär att den internationella marknaden hamnar i fokus för svensk försvarsmaterielförsörjning och att både import och export kommer bli allt vanligare begrepp. Givet detta är det viktigt att Sverige är med och påverkar den internationella försvarsmaterielmarknaden. Denna är idag inte lika utvecklad som andra marknader och är både fragmenterad och i allt för hög grad styrd av enskilda nationella intressen. Hur kan Sverige bidra till att en fungerande marknad utformas? Vilka regelverk och krav bör finnas i en kontext när import och likabehandling av leverantörer blir allt viktigare? Hur kan politiken bidra till att skapa sunda marknadsvillkor som i slutänden stärker Sveriges försvarsförmåga? Medverkar gör Lena Erixon, generaldirektör, FMV, Jan Salestrand, chef för ledningsstaben vid Högkvarteret, Robert Limmergård, generalsekreterare, SOFF, Staffan Danielsson, riksdagsledamot (C) och Peter Hultqvist, riksdagsledamot (S).

Teknik och Säkerhetsforum arrangerar seminariet på Försvarspolitisk arena.

1530-1615         Hur möter vi cyberspionaget mot Sverige?

Sverige är ett högteknologiskt land med civil och militär spetsteknologi samt avancerad forskning. Hur skyddar vi oss mot andra länders försök att komma åt information i svenska IT-system? Cheferna för Säpo, Must, FRA och MSB berättar om hoten och hur myndigheterna samverkar för att motverka dem. Medverkande: Dag Hartelius, GD, FRA, Anders Thornberg, GD, Säkerhetspolisen, Gunnar Karlson, Chef, Must och Helena Lindberg, GD, MSB.

FRA arrangerar på Försvarspolitisk arena.

Torsdag 3 juli

1100-1145         Duger det nationella försvaret? En analys av försvarsberedningens rapport

Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som skulle vara klar 2014. Försvarsmakten har anmält att detta mål kan nås först efter 2020 samt att försvarsanslaget årligen behöver förstärkas med 4 miljarder kronor för att så ska ske. Cirka en miljard av dessa medel krävs för att iståndsätta det nya personalförsörjningssystemet med anställda soldater och sjömän. Ett system som för närvarande brottas med ett antal ”barnsjukdomar”. Resterande tre miljarder krävs för att täcka vissa materielbrister i organisationen och för att omsätta föråldrad materiel. 2009 års beslut var i huvudsak inriktat på att skapa en insatsorganisation med expeditionär förmåga. Sedan dess har fokus riktats mot det nationella försvaret, vilket denna expeditionära organisation har begränsad förmåga att svara upp mot. Bland annat gäller det försvaret av Gotland. 2015 kommer riksdagen att fatta nästa långsiktiga försvarsbeslut. Jag medverkar i en panel, så som ledamot i KKrVA, tillsammans med Cecilia Widegren, Riksdagsledamot (M), Allan Widman, Riksdagsledamot (FP), Peter Hultqvist, Riksdagsledamot (S) och Karlis Neretnieks, KKrVA.

Stefan Ring från Allmänna Försvarsföreningen modererar och det är Försvarsforum som arrangerar (Försvarsforum är ett gemensamt projekt mellan KKrVA, AFF och Försvarsutbildarna. Syftet är att diskutera och informera om försvarsfrågor inför försvarsbeslut 2015).

1400-1500         Sverige och världen i kris! Vad händer med energin vid kris?

Energisäkerhet i ett svenskt och globalt perspektiv. Vad händer med energin vid kris och vem får förtur? Ett seminarium om energiflöden, energitrygghet och energiförsörjning. Vilka system för trygg energiförsörjning finns? Vad behöver vi tänka på vid övergången till förnybart för energisäkerheten? Jag medverkar i en paneldiskussion tillsammans med Erik Brandsmaa, Generaldirektör, Energimyndigheten, Ulf Svahn, VD, SPBI och Helena Lindberg, Generaldirektör, MSB.

Niklas Ekdal modererar och Svenska Petroelum & Biodrivmedel Instututet (SPBI) arrangerar. Seminariet äger rum i Spegelsalen på Clarion Hotel Wisby, Strandgatan 6.

1530-1615         Först in, bäst ut – Sveriges största ungdomsarbetsgivare?

Försvarsmaktens nya personalförsörjning – en samhällsreform för ungdomars insteg på arbetsmarknaden. Hur man kan få till en vinn-vinn-situation, dvs. ett insteg på arbetsmarknaden för ungdomar och en bra erfarenhet i CV:t – samtidigt som arbetsgivare kan få tillgång till bra medarbetare? Bland annat kommer projektet Jobbsökarna att diskuteras, vilket är ett samarbete med Företagarna för att matcha ungdomars kompetens mot näringslivets behov. Medverkar gör Per-Olof Stålesjö, personaldirektör, Försvarsmakten, Elisabeth Thand Ringqvist, VD Företagarna, Gabriel Wikström, förbundsordförande, SSU, Erik Bengtzboe, förbundsordförande MUF, samt företagare och soldater.

Försvarsmakten arrangerar seminariet på Försvarspolitisk arena.

För att ta del av samtliga arrangemang på Försvarspolitisk arena, se här. Sök bland de tusentals registrerade arrangemangen i Almedalskalendariet, efter ämnen eller personer som intresserar. På Säkerhetspolitiskt sommartorg hålls det en rad seminarium med ett bredare anslag, ta del av dem här.

Har ni fest eller? Några tankar om det finsk-svenska försvarssamarbetet

nordefcoIgår presenterade Sverige och Finland en handlingsplan för sitt militära samarbete genom respektive lands försvarsminister. Man kan se det som nya resoluta steg framåt, eller en uppräkning av vad som i mångt och mycket redan sker och vad som faktiskt efterlysts från politiskt håll under många år – inklusive frågan om gemensamma förband. Detta är dock ingen text som reder ut detaljerna utan ett försök att höja blicken något över Norden.

Låt mig direkt klara ut att jag är varm anhängare av svenskt-finskt försvarssamarbete (det gäller även den civila sidan vad gäller krishantering m.m.). Jag vill inte missförstås på den punkten. Men jag vill höja ett varningens finger då denna typ av nyheter kan skapa helt olika och inte sällan motstridiga förväntningar – vilket i sin tur leder till självuppfyllande profetior som kanske ingen egentligen hade önskat sig.

Eller med andra ord: NATO-förespråkare ser medlemskapet glittra vid horisonten som en förlängning av gårdagens nyhet, medan NATO-skeptiker andas ut i i den säkerhetspolitiska snålblåstens ständigt upprepade fråga: Vem hjälper Sverige när enveckasförsvaret står på knä? Om man kan peka på en helt okontroversiell svensk-finsk försvarspakt (och bortse något från gårdagens betoning på ”fredstida samarbete” och avsaknad av försvarsgarantier), slipper man så att säga medlemskapsfrågan ett tag till. Kanske tillräckligt länge för att dörren ska stängas.

I den bästa av världar är det faktiskt som försvarsministrarna sade vid gårdagens presskonferens: Man ska se det svensk-finska militära samarbetet som ett komplementärt spår till samarbetet med NATO och den övriga nordiska kretsen, inte som en ersättning. Mer orolig blir jag när jag läser hur försvarsminister Haglund tolkades, när han sade att ett gott samarbete kan leda vidare:

Försvarsministrarna säger att det inte handlar om att skapa en försvarsallians mellan de två länderna, men de låter förstå att samarbetet kan lägga grund för en eventuell sådan i framtiden.

Det är som sagt precis sådant som används för fördröjningsstrid av de vankelmodiga eller de med låsningar kring förkortningen NATO. Och ju hårdare NATO-förespråkare tar ut segern i förskott och behandlar gårdagens samarbetssteg som en del av anslutningsprocessen (vilket det inte är), kommer samarbetet behandlas som en ersättningsmodell från motståndarsidan. Det är lockande, men kontraproduktivt.

Om man vill vara alarmistisk åt andra hållet skulle man kunna säga att det svensk-finska samarbetet främjar sig från de nordiska NATO-länderna. Det kan vara bra att minnas historien:

2007 lämnade NATO-landet Norges dåvarande försvarschef Sverre Diesen och det militärt alliansfria Sveriges ÖB Håkan Syrén över en studie till respektive regering, som gemensamt hade tagits fram kring samarbetsmöjligheter länderna emellan. Fokus i studien var att göra så mycket som möjligt tillsammans inom förbandsproduktionen, materielanskaffning, underhåll och utbildning/övning. På det sättet skulle det över tid skapas allt större likhet inom olika system och förband. Syrén och Diesen skrev en gemensam debattartikel i DN om att samarbetet kommer att ställa stora krav på nytänkande:

Det stärkta samarbete vi nu föreslår innebär ett genombrott för en ny samarbetsmodell, som delvis ställer gamla suveränitetsreflexer på huvudet. Det ställer stora krav på nytänkande såväl inom våra försvarsmakter som på politiskt håll.

Vänstern var dock inte så nytänkande och Lars Ohly lät förstå att han var tveksam till ett försvarssamarbete med Norge då det skulle knyta oss ännu närmare NATO. Jag minns att Mikael Holmström på SvD också konstaterade att det i praktiken var ett steg närmare Natomedlemsskap. I övrigt rådde det politisk samsyn om att det var utmärkt och brådskande. För egen del ansåg jag att en liknande studie skulle göras med Finland, och gärna Danmark (även om de alltid hållit sig lite på sin kant i detta avseende).

Senare samma år (2007) ägde det rum ett sammanträde med Försvarsberedningen där den finska motsvarigheten – Beredningsgruppen för Finlands säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse – var inbjuden. Under mötet konstaterades att den analys som de svenska och norska Försvarsmakterna hade genomfört om samarbete, även borde göras i en finsk-svensk tappning. Samma månad skrev ÖB Syrén i sitt nyhetsbrev att:

Försvarsmakten har nyligen redovisat en studie av framtida möjligheter till ömsesidigt förstärkande – dvs effektiviserande – samarbete med Norge och vi kommer på motsvarande sätt att se på möjligheterna till ökat samarbete med Finland.

I juni 2008 publicerade så de nordiska försvarscheferna (Juhani Kaskeala, Håkan Syrén och Sverre Diesen) en gemensam debattartikel  i Finland, Sverige och Norge, med anledning av att de lade fram en rapport, Nordic Supportive Defence Structures (NORDSUP) Progress report, för försvarsministrarna. I denna rapport hade man analyserat omkring 140 aktuella samarbetsområden. Bland dessa finns det ett fyrtiotal lovande områden som sades kunna genomföras omgående och i Sverige föreslog Försvarsmakten att dessa skulle påbörjas redan 2009. Det var tydligt att man från försvarschefernas sida ville skjutsa på det politiska beslutsfattandet – inte minst i Sverige – och Försvarsmakten skrev till Försvarsdepartementet att man underströk betydelsen av ”omedelbara politiska beslut och uppdrag till Försvarsmakten att påbörja samarbete i de områden som kan startas redan 2009 – för att åstadkomma kostnadsreduceringar men också för att markera vilja till samarbete och därmed skapa en ökad trovärdighet för projektet som helhet.”

Detta gemensamma finsk-svensk-norska försvarschefsinitiativ 2008, lade grunden för bildandet av NORDEFCO i slutet av 2009. Det senaste mötet hölls i Tromsø i april, med fokus på den säkerhetspolitiska situationen i Europa, det kommande NATO-toppmötet i Wales i september och uppföljning av det gemensamma utrikes- och försvarsministermötet som hölls på Island i februari. Det är Norge som är ordförande i NORDEFCO under 2014, och som håller i ett vidare nordiskt-baltiskt försvarsministermöte i Oslo i november där också Storbritannien, Holland och Polen deltar.

Min starka rekommendation är att hålla i det samnordiska, där även NATO-länderna deltar. Det är inte konstigt att det går trögare att komma fram där än bilateralt mellan Finland och Sverige på grund av de väggar man slår pannan i, i och med våra olika säkerhetspolitiska vägval. Tydliggör det, som en försvarsupplysning! Se det finsk-svenska som pragmatiskt och rationellt ”vardagsförsvarssamarbete” och inte som varesig en ersättning för NATO eller en slags väg in. Sänd nu den tydliga signalen till närmast berörda huvudstäder att Sverige och Finland inte väljer en egen väg i de säkerhetspolitiska strukturerna, utan att det är ett uttryck för effektivitet i Östersjön mellan två länder som har starka band sinsemellan, men som inte i förlängningen vill få ett ensamt ansvar för varandra och sitt närområde, vid sidan av NATO och de andra nordiska länderna. Då blir det bra, det här.

Bilden är hämtad från NORDEFCO:s sajt och visar (från vänster): Gunnar Bragi Sveinsson, Island, Karin Enström, Sverige, Carl Haglund, Finland, Ine Eriksen Søreide, Norge och Nicolai Wammen, Danmark.

Att tänka smalt och kort

Några ord i efterdyningarna av gårdagens partiledardebatt:

Tänk så förvånad man blir när en partiledardebatt i Sverige inleds med försvarspolitik! Det måste vara det yttersta beviset på att något har hänt i offentligheten. Jag vet inte riktigt hur man ska tolka statsminister Reinfeldt, men det kanske var det han försökte uttrycka:

Jag tycker vi ska vara ödmjuka och säga att vi kan förstå att folk tycker något har förändrats

Så gott som alla partiledare talade med allvar i rösten om behov av stärkt militär förmåga, men Wiseman visar i ett pedagogiskt inlägg varför man måste tänka i system när det gäller försvaret och att mycket litet hänger ihop i försvarspolitiken just nu, trots dessa budskap om stundens allvar.*

En annan sak som inte hänger ihop är det utbredda ointresset för samhällets förmåga att stå emot kris (och krig), i alla fall om man menar allvar med att den säkerhetspolitiska utvecklingen är allvarlig.

I skuggan av de militära och pekuniära frågor som ska lösas ut i Försvarsberedningen har den uppdraget att analysera och lämna förslag till inriktning för det civila försvaret, där Försvarsmaktens behov av stöd från civila verksamheter (vid höjd beredskap och krig) ska inkluderas. Beredningen ska också analysera Försvarsmaktens förmåga att stödja samhället vid allvarliga olyckor och fredstida krissituationer. Men om detta hörs föga, trots att det är med det som med personal och kompetens i relation till t.ex. teknik och materiel, dvs. grundplattan på vilket allt det övriga ska fungera.

Lika undanskymd har debatten varit om den proposition regeringen har lagt om krisberedskapen – vilket i grunden är den förmåga på vilken det civila försvaret vilar – och som Försvarsutskottet justerar den 3 juni. Propositionen har av riksdagens sajt att döma endast föranlett en (1) motion.

Om man är välvillig kanske kan förklaras med att propositionen helt saknar skarpa förslag inom krishanteringsområdet (!), eller möjligen att frågan ska behandlas av beredningen i enlighet med uppdraget ovan. Men jag tycker faktiskt att det är svagt att försvarsdebatten enbart berör själva spetsen – den utåtriktade militära – i landets samlade försvarsförmåga. Man kan tycka att det är välgörande att vi för en gångs skull har en försvarsdebatt i landet (det tycker jag också) och att man inte klarar att diskutera allt samtidigt. Jag kan ha förståelse för det. Men jag har sagt det förut och ämnar tjata till dess att Försvarsberedningen eventuellt överraskar i sin rapport: Jag har svårt att ta de beslutsfattare på allvar, som hävdar att det är allvar utan att visa någon form av ambitionsnivå på hela skalan civilt-militärt. Det närmaste en sådan debatt vi hittills har varit, har handlat om informationsoperationer och sårbarhet för fientlig påverkan i och med erfarenheterna från Ukraina. Dock utan något politiskt tryck i frågan vad jag har kunnat se.

Den bistra sanningen är att fyraårsperspektivet härskar. Vår horisont och vårt perspektiv följer mandatperioden, inte omvärldsutvecklingen (eller kunskaper).

Många är de försvarsbloggare som har förfäktat behovet av en större beredskapsövning och det är helt rätt. Men lägg omfattande påverkansoperationer, IT-angrepp, kränkningar som nöter på resurserna över tid, störningar i livsmedelskedjan, långvarigt elavbrott och en stängd hamn i Göteborg till det, så får vi raskt helheten belyst. Ponera sedan att de nordiska länderna upplever liknande påfrestningar – undantaget kränkningar för de NATO-anslutna grannarna – på samma gång.

Alla som tänker men det är ju i alla fall inte rimligt att det kan inträffa samtidigt, räck upp en hand!

Ta ner.

Somna om.

*Skipper har också tidigare belyst arbetsläget i marinen vad gäller RB 5-konsekvenserna.

 

Försvarspolitisk baksmälla

Det finns anledning att påminna om en sak och upplysa om en annan, i efterdyningarna av gårdagens Alliansbesked om försvaret:

Från höger råder nu en illa dold förtjusning över att oppositionen inte har ett gemensamt förslag och framförhandlad ekonomi. Det kan därmed vara lämpligt att minnas hur det var innan regeringsskiftet, när man värderar kritiken mot att det inte finns något färdigt och gemensamt oppositionsförslag om försvaret.

Man kan naturligtvis se det som ett stort misslyckande och en bristande konsumentupplysning – jag är såklart själv skräckblandat nyfiken på hur tex en S+MP-överenskommelse hade sett ut – men faktum är att man isåfall har högre förväntningar på oppositionen än på den sittande regeringen. De borgerliga partierna lämnade nämligen aldrig någon gemensam omfattande försvarsmotion innan valet. Nej de förhandlade inte fram någon gemensam försvars- och säkerhetspolitik alls. Inte ens 100 dagar efter valet, enligt fd försvarsminister Sten Tolgfors som skrev om saken på DN-debatt:

”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”

Det andra jag i egenskap av tidigare försvarsberedare kan upplysa om, är att en tingens ordning med presskonferenser om färdiga paket några veckor innan rapportlämning – utan att det diskuterats i beredningen – definitivt INTE underlättar breda överenskommelser. Att bjuda in någon till att ha det höga nöjet att ansluta sig, är naturligtvis bara ett hån. Men nu har man valt detta och därmed öppnat för en hantering som blir väldigt svår att vrida tillbaka. Hur ska man någonsin kunna kritisera oppositionen om de gör samma sak? Det kan man inte. Därmed är de förtroliga och prövande samtalens tid i beredningen förbi. Detta är regeringens ansvar och man är svaret skyldig när det gäller hur man avser arbeta fram brett förankrade försvarsbeslut framöver.

Jag vet inte vilken modell som är optimal, men beredningens funktion måste nu stöpas om – eller så kan den helt enkelt skrotas. I den värsta av världar blir gårdagen stilbildande (oavsett regering efter valet), nämligen partiledare som redovisar åtgärder i miljonklassen på en skruv- och mutternivå som de inte har en aning om, medan partiernas experter försöker göra sitt jobb från läktaren och hålla samtalsklimatet över fryspunkten.

Säg mig: Vem vill vara försvarspolitiker i fortsättningen?

Förgiftade försvarsbeslut

Are you in favour of reuniting Crimea with Russia as a subject of the Russian Federation?
Are you in favour of retaining the status of Crimea as part of Ukraine?

Så lyder frågan i den folkomröstning som ska äga rum på Krim om tio dagar.

Det är en mästerligt orkestrerad operation vi bevittnar. Känslan av att gå ett steg efter och reagera på varje ny faktor är påtaglig. Det är ganska förödmjukande.

Mitt under brinnande diskussion om huruvida den säkerhetspolitiska utvecklingen föranleder ett omtag (eller i varje fall lite skruvande) på den nuvarande inriktningen av Försvarsmakten eller ej, bör vi diskutera hur det kan komma sig att kartan är så olik terrängen? Hur kan vi vara så yrvakna nu, alldeles oavsett vilka slutsatser man förordar för svensk del? Om vi inte reder ut var det brister i kedjan inhämtning – analys – politiska beslut, riskerar vi fatta ett nytt försvarsbeslut som kanske bygger på ett systemfel i hur den säkerhetspolitiska perceptionen skapas i Sverige. Jag syftar nu inte enbart på Ryssland, eller på hur insatsorganisationen bör se ut efter 2015, utan de grundfundament på vilka vår försvars- och säkerhetspolitiska världsbild och inriktning vilar; amerikansk närvaro i Europa, solidariteten inom EU och EU:s soft power, ryska intentioner och förmåga, för att ta några exempel.

Många har under lång tid och med visst fog pekat på den svenska sjukan att först bestämma vad det får kosta och sedan anpassa försvaret – eller i värsta fall rentav hotbilden – efter det. Låt oss för en stund undvika att strida om det är sant eller ej och bara konstatera att bilden av att det förhåller sig på det sättet är ganska djupt rotad. Men de senaste dagarna har ett annat läge uppenbarat sig – inget parti har (i alla fall utåt) låst sig vid en ekonomisk ram, förhandlingen verkar vara öppen. Skall nu äntligen ett försvarsbeslut fattas som tar sig an realiteterna i rätt ordning?

Försvarsberedningen har som bekant fått förlängd tid för att

(…) komplettera med en säkerhetspolitisk bedömning utifrån den senaste händelseutvecklingen i Ukraina och Rysslands agerande.

Det är bra och rätt och betyder att den säkerhetspolitiska rapport som beredningen lämnade för drygt ett år sedan ska jämföras med utvecklingen och nya formuleringar ska in i den nu aktuella försvarspolitiska inriktningsrapporten. Men, direktiven i övrigt innebär att det är ett fullföljande av försvarsbeslutet 2009 som ska genomföras, inriktningen ligger fast och det är i detta som dynamiken uppstår nu kring IO 14. Återigen kan försvarsbeslutet i efterhand belastas av att man gjorde saker i fel ordning – med skillnaden att denna gång kommer inte pengarna före den säkerhetspolitiska analysen, däremot inriktningen av Försvarsmakten.

Jag är övertygad om att inriktningen – så som den manifesteras i nu gällande insatsorganisation – hade legat fast i sina mest grundläggande delar även med ett öppet mandat till Försvarsberedningen, särskilt när Försvarsmakten nu också trycker på vikten av att fullfölja reformen och den inslagna vägen. Men misstanken om att man kanske ändå hade landat i något annat, om det hade varit möjligt, riskerar fortsätta förgifta de beslut som kommer fattas de närmaste åren, om allt från personalförsörjning till materielsystem. Till detta ska läggas de två utredningar som var och en står för ganska grundläggande pusselbitar, nämligen den pågående enmansutredningen om Sveriges militära samarbeten (lämnas 31 oktober) och utredningen om personalförsörjningen (lämnas 1 november). Den förstnämnda utredningen är naturligtvis högaktuell med tanke på det jag nämnde ovan om grundfundamenten, vilket framgår av direktivet.

Krasst ser alltså läget ut som följer: Det blir mer pengar till försvaret, vilka kommer användas till att täppa till de värsta hålen i den nuvarande insatsorganisationen (plus några politiska kompromissbeslut som avviker från IO 14 och som kommer landa på Gotland). Den nya, eller nygamla, regering som tar plats i Rosenbad till hösten har att omhänderta beredningens rapport – om den har en blocköverskridande majoritet bakom sig -, de ovan nämnda utredningarna, underlagen från Försvarsmakten och MSB och sedan väga ihop allt detta till en proposition våren 2015.

Och under allt detta pyr frågan jag inledde med: Hur formas Sveriges bild av den säkerhetspolitiska situationen och hur nära ligger vår karta verkligheten?

Som vanligt är det bra att blicka bakåt, när man ska titta framåt. Eller för att tala med Tage Danielsson: Den som inte ser bakåt när han går framåt måste se upp. En klok person har gjort mig uppmärksam på det fantastiska material UD har avhemligat och publicerat om svenska diplomaters rapportering och analyser från de dramatiska åren 1998-1991 (UD, Ett imperium imploderar, 2011) . Utrikesminister Bildt skriver i förordet till huvuddokumentet:

Det säger sig självt att uppgiften att noga följa utvecklingen i det sovjetiska väldet på andra sidan Östersjön under decennier var central för utrikesförvaltningen. Ytterst handlade ju detta också om grundläggande säkerhetspolitiska intressen. Och det som visades under dessa dramatiska år var att det fanns en kompetens som i avgörande skeden förmådde att samla in information och göra bedömningar, som gjorde att Sverige i dessa frågor och i detta skede sannolikt var det bäst informerade av alla länder. Det gällde förvisso i de baltiska länderna, men det kan ifrågasättas om det inte också gällde i Moskva.

Hur ser det ut idag?

Om man inte har informationen på plats, som i sin tur kan tas emot, förstås och som föranleder medvetna beslut, då hänger man längst bak i linjen och har bara att reagera och hänga med så gott det går. Och där är centrifugalkraften som häftigast i svängarna.

Vad gör vi nu?

Vad gör vi nu?

Det känns som en evighet sedan det var Rikskonferens i Sälen och statsminister Reinfeldt ganska arrogant från scenen avvisade allianskollegornas krav på mer pengar till försvaret. Inget av partierna hade faktiskt lagt fram det som ett skarpt förslag – inte i någon enda budgetförhandling – och det skulle inte ske i fortsättningen heller, sade han. Det var i januari. Sedan inträffade Ukraina och nu öppnar både statsministern själv och samtliga partier utom MP för ökade försvarsanslag. Samsynen verkar vara lika yrvaket ny som omedelbart kanaliserad till Gotland, dit alla pekar. Mest konkret kring hur de nya friska pengarna ska användas på ön är Björklund (FP), som talar om ”ett återförande av framför allt luftvärn och kustförsvar” . Vidare talar Björklund om behovet av ett doktrinskifte och säger till DN att ”Vi måste återigen säga att det är försvaret av Sverige som är huvuduppgiften för svenskt försvar.” Detta med det upplevda återtåget till Sverige är också något som hörs över snart sagt hela linjen.

Några saker kan konstateras:

Att tala om paradigmskifte är helt enkelt fel: Redan försvarsbeslutet 2009 utgick från idén om försvar av Sverige, i närområdet och internationellt. Uppgiften är redan given, men resurser tillfördes inte för att förverkliga inriktningen. Detta bör inte politiken ges möjlighet att mörka genom att nu låtsats som om Försvarsmakten inte har förväntats försvara Sverige de senaste åren.

Försvarsberedningen kommer avisera ökade försvarsanslag i sin kommande rapport, något annat är helt omöjligt när man uttrycker sig som man nu gör från regeringspartierna – vilket Allan Widman (FP) får illustrera i slutet av den diskussion som han och jag deltog i  Agenda i söndags.

Det faktum att så gott som alla nu pekar i riktning mot Gotland när det gäller behov av satsningar, visar att det trägna opinionsarbete som pågått kring öns strategiska betydelse har fått ett mycket konkret fäste. Och det visar i sin tur att främst Moderaterna och Försvarsmaktens försök att påvisa behovet av rörliga förband som kan sättas in ”här som där”, som viktigare än var exakt de baseras, inte har övertygat. Samma sak gäller beskedet att det är huvudstaden som man ska kraftsamla till, om så bara under en vecka, men jag har ännu inte hört någon tala om hur det står till med försvaret av Stockholm i skenet av Rysslands agerande i Ukraina. Försvarsetablissemanget vill ha förbandssatta materielsystem på plats i Östersjön, annars räknas det inte, punkt slut.

En försvårande omständighet är dock att den militära professionen inte har dömt av hur mer pengar skulle användas för maximal försvarseffekt. Den relativt färska perspektivplanen utgick som bekant från en prolongerad ekonomi, något som har kritiserats från olika håll.

Det vore därför intressant att höra hur ÖB:s militära råd skulle lyda, när det gäller hur ett begränsat tillskott med pengar gör bäst operativ nytta. Det är inte säkert  pengapåsen landar på Gotland. Den centrala frågan om var det politiska beslutsfattandet bör övergå till professionens bedömning, hamnar därmed i blixtbelysning.

Försvarsberedningen har ännu inte fått något nytt direktiv, eller förlängd tid till sitt förfogande. Det kan ändra sig de närmaste dagarna, men tills annat besked ges ska rapporten lämnas senast den 31 mars med direktiv som bl.a. lyder:

Med utgångspunkt i Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport, Vägval i en globaliserad värld (Ds 2013: 33), ska Försvarsberedningen analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009. (…) Förslagen ska beakta förmågeutvecklingen i omvärlden och eventuella konsekvenser för insatsorganisationen samt förhålla sig till utvecklingen av de samarbeten som Sverige deltar i. Vidare ska behov av justeringar inom personalförsörjningssystemet övervägas. (…) Vidare ska Försvarsberedningen redovisa konsekvenser av förslag inklusive bedömda kostnader och möjliga effektiviseringar och rationaliseringar i syfte att möta eventuella ökade kostnader” (mina kursiv.)

Vid avlämnandet av rapporten kommer naturligtvis frågan ställas om hur beredningens ledamöter har förhållit sig till sin anvisning och hur dessa direktiv rimmar med händelseutvecklingen i Europa. Hur förutsättningslös har beredningen kunnat vara, med tanke på vad som har hänt mellan den säkerhetspolitiska rapporten och inriktningen till det försvarsbeslut som ska fattas om ett år?

Försvarspolitiken brottas med förtroendeproblem på flera plan. Vi har undlåtenhetssynder som t.ex. manifesteras i MSB:s Opinioner från januari, där det framgår att så många som 52 procent har mycket eller ganska dåligt förtroende för den förda försvarspolitiken. Detta är alltså det läge försvarspolitiken har att jobba upp sig utifrån. Vem kommer allmänheten lyssna på om läget förvärras? Och kommer man känna sig bekväm med att samma försvarspolitiker som har förfäktat nuvarande tempo i omställningen av försvaret och bedömt Ryssland de senaste åren, nu har att hantera vad som lanseras som ett ”helt om”? Och vad gäller oppositionen har ju inte den heller lagt fram genomarbetade förslag på alternativa försvar. Således är det i mångt och mycket ett gemensamt ansvar att vi är där vi är, även om det naturligtvis ytterst är regeringen som styr.

En annan trovärdighetsfråga rör kopplingen mellan säkerhetspolitisk bedömning och åtgärder på hela bredden: Försvarspolitiker har ansvar även för civil krishanteringsförmåga och civilt försvar, men kring Ukrainakrisen talas det enbart om behov av att stärka det militära försvaret – som är helt beroende av det civila samhällets förmåga. Detta är vare sig trovärdigt eller bra, särskilt inte om man nu menar allvar med en mörkare omvärldsbedömning.

Så, vad gör vi nu?

Försvarsberedningen bör provtrycka sin säkerhetspolitiska analys mot händelseutvecklingen och inte låta det bli en ny Georgiensituation, dvs.  att partierna faktiskt aldrig fick omhänderta den och därmed kunna ta ansvar för eventuella justeringar (några av oss i den dåvarande beredningen krävde att Försvarsberedningen skulle utreda konsekvenserna, men det avvisades och istället gick uppdraget till Försvarsberedningens dåvarande huvudsekreterare).  Centralt i denna revidering bör vara att kontrollera om de utgångspunkter som försvarspolitikens inriktning och försvarets utformning vilar på, har ändrat sig i förhållande till händelserna i Georgien och omvärldens reaktioner. Ska vi konstatera att EU är slut som artist? Att USA:s röda linjer knappt är gupp? Att ekonomiska (egoistiska) hänsyn i Europas huvudstäder är viktigare än samlade åtgärdspaket? Och om svaret är ja på ett helt pärlband av smärtsamma tryckpunkter, vad betyder det för Sverige – ska vi ge upp idéerna om de sammanflätande beroendenas säkerhet eller kraftsamla för en sista strid om europeiskt samarbete och transatlantisk länk? Oavsett vägval innebär det stora konsekvenser och inte minst en stor opinionsbildningsuppgift.

Nästa råd är att inte påbörja nya stora omtagsprocesser som slukar tid, kraft och… ännu mer tid. Se till vad vi faktiskt har – utan skygglappar och prestige – och bygg utifrån det. Vilka är de mest uppenbara luckorna? Fyll dem! Om inte Försvarsberedningen får mer tid till sitt förfogande så tillför åtminstone fler personella resurser från Försvarsmakten och MSB för att gemensamt jobba fram en målbild kring hur de tillkommande resurserna används för bäst försvarseffekt och samhällssäkerhet.  Kör inte in på ett kortsiktigt spår som i bara farten råkar sänka samhällets krishanteringsförmåga, till förmån för symboliska beslut för att visa politisk handlingskraft.

Vi är bara i slutet av början på Ukrainakrisen – om ens det – och vi kan vara säkra på att nästa kris inte ser ut som den här. En sak är dock säker: Vi kan inte ha en försvars- och säkerhetspolitik som känns så ryckig som den framstår nu. Det är naturligtvis bra och rätt att politiken är lyhörd för händelser i vår nära omvärld, men var i hela friden brister det i kedjan inhämtning, analys och försvarspolitisk praktik, om hela Försvarssverige uppträder som de senaste dagarna? För egen del tänker jag fortsätta tjata om en hotbildsoberoende civil och militär grundförmåga.

Uppdaterat kl. 1657: Försvarsberedningen får mer tid till sin rapport, 15 maj är ny deadline och det är den säkerhetspolitiska bedömningen som är i fokus. Direktiven i övrigt verkar ligga fast.