Moderatplakat?

Det försvarspolitiska arbete som Moderaterna inledde under Hans Wallmarks ledning i januari är redan klart, eller i varje fall så långt gånget att M nu drar slutsatsen att man vill addera två miljarder per år till försvarsanslagen 2016 – 2020 och redan i vårändringsbudgeten tilldela Försvarsmakten ytterligare 500 miljoner kronor.

I samband med att den säkerhetspolitiska arbetsgruppen tillsattes sade Wallmark att

Det finns anledning för oss moderater att vara självkritiska. Det är viktigt att nu försöka lyssna in den kritik som vi har mött och försöka göra något åt den.

Det gick snabbt. Ja till och med så snabbt att man inte verkar ha lyft partiets konkreta bud i den interna Allians-diskussion som är rimlig utifrån att försvars- och säkerhetspolitiken är en del av decemberöverenskommelsen. I alla fall inte av TT:s Owe Nilsson att döma:

Det finns också anledning att peka på att det inte var särdeles länge sedan (november närmare bestämt) som Alliansens gemensamma budgetförslag för 2015 i stort var en fortsättning på tidigare åtta års regeringsinnehav, vilket jag nämner här. Således är det intressant att veta hur djupt Moderaternas interna eftertanke har fått fäste, utöver tillfredsställelsen i att få regeringen med den populära försvarsministern på defensiven. Man undrar vad moderaterna kommit fram till i det interna arbetet, som resulterar i de nya pengarna? Vad är det man har uppfattat i omvärldsutvecklingen sedan november, som man inte hade tagit in innan dess? Anser man nu, plötsligt, att Försvarsmaktens underlag om långsiktiga obalanser är rätt och vad säger i så fall det om t.ex. besluten den förra regeringen fattade kring RB 5 (regeringsbeslut 5)? För trovärdighetens skull vore det bra med öppenhet kring det, samt att man håller i den självkritik som Wallmark på ett konstruktivt sätt har aviserat.

Enligt Nilsson här ovan har som sagt M:s utspel förvånat FP, som genom både Allan Widman och Jan Björklund har haft ett högt tonläge om försvarspengarna. Möjligen tog det moderata tålamodet slut. Det kanske rentav tog slut redan när Björklund under Reinfeldts tid förklarade uteblivna anslagshöjningar med att de inte fick gehör i regeringen för detta – något som Reinfeldt brutalpunkterade i Sälen med att några sådana krav minsann inte ens hade rests i reella förhandlingar inom regeringen och några avvikande uppfattningar har ej heller framförts.

Mer förutsägbart är att Moderaterna även meddelar att de

(…) förutsätter också att regeringen kommer att tillsätta en Natostudie som ser över de konkreta förutsättningarna för ett svenskt Natomedlemskap. Vi har svårt att se hur vi ska kunna enas med regeringen om ett försvarsbeslut om den inte innehåller en Natostudie.

Det har de faktiskt sagt, i lite olika ordalag, hela tiden. I Ekot framstår det mer villkorslöst, med att ”man förutsätter att regeringen tillsätter en Nato-studie”. Det återstår att se hur man kommer manövrera sig i frågan, vilket faktiskt i grunden avgörs av om man över huvud taget vill göra upp eller inte. M vet att S inte plötsligt kan brista ut i NATO-utredning och frågan är hur de själva skulle se på ett så plötsligt resultat, med tanke på att de tidigare varit ömsinta mot både opinion och Helsingfors i denna fråga – särskilt med adress till FP som varit mer hårdhudade.

Om det blir en kompromiss står min tidigare gissning fast, nämligen att man hänskjuter den till det arbete med nationell säkerhetsstrategi som statsministern har aviserat men som mig veterligt ännu inte har inletts. Man syr ihop diskussionen om svenska vitala intressen med frågan om internationella samarbeten och kanske använder man ambassadör Bertelmans utredning som brygga (den har inte behandlats politiskt utan åkte rakt ut i tomma rymden) och säger att den kommer behandlas inom ramen för detta. En slags NATO-utredning som alla bör kunna leva med. Eller så blir det en överenskommelse om att man diskuterar möjligheten att göra en parallell studie tillsammans med Finland när valet på anda sidan Östersjön är klart och man vet hur de politiska majoriteterna ser ut.

Till sist: Med dagens moderata bud har allmänhet och myndighet fått spannet utmätt: Någonstans mellan S och M kommer man att hamna, förutsätt att man kommer överens. Därmed kan man lägga Försvarsmaktens beräkning om vad den beställda organisationen egentligen kostar åt sidan. Det är dock inget ogjort arbete från Högkvarterets sida eftersom det har synliggjort strukturell obalans och i realiteten lägger bevisbördan i knät på politiken när det gäller att ta ansvar för innovationer som ska tryckas in i ram. Svårare är det för tillträdande ÖB, som lär pekas ut när som helst nu, inför övertagandet till hösten.

Till sist II: Dagens moderatbud visar också hur viktig upplevda opinioner är för partiernas utvecklingsarbete [spår av ironi kan förekomma]. Det är såklart helt rätt att de politiska besluten ska finansieras och att Försvarsmakten ska vara i balans mellan uppgift och utgift – något som opinionstrycket faktiskt har lyckats medvetandegöra en bredare krets än de närmast sörjande. Men noterbart är att varesig S eller M har sagt ett ord om resurser till krishantering och civilt försvar – som också ska omfattas av inriktningspropositionen – vars omfattande behov av uppbyggnad men framförallt utveckling för dagens samhälle och omvärldsutveckling naturligtvis inte är gratis. Samhällets funktionalitet i kris, höjd beredskap och krig är själva grundfundamentet för försvarsförmåga i vid mening. Till det kommer den sårbarhet för påverkansoperationer som alltmer uppmärksammats – även politiskt. Utan det civila samhällets stöd kan Försvarsmakten inte kriga alls. Och med en politisk ledning och opinion vars sinnen trollas till icke-beslut eller kontraproduktiva åtgärder, kan vi ha två brigader på Gotland och ändå förlora striden. När hålls presskonferens om de nya miljarderna i den budgeten och konkreta förslag till åtgärder?

Uppdatering 1750:

Minns ni följande?

Socialdemokraterna har inte kunnat presentera en ansvarsfull finansiering, krona för krona. Socialdemokraterna orkade inte hela vägen in i mål, det beklagar Alliansregeringen.

Det sade Försvarsberedningens dåvarande ordförande Cecilia Widegren (M) vid presskonferensen i maj 2014. Jag förstår om blodådrorna står rakt ut i pannan på försvarsminister Hultqvist idag när han hör moderaternas talesperson Hans Wallmark i Studio Ett säga – apropå moderaternas två miljarder kronor per år – att de är ”beredda att medverka till seriös finansiering på den nivå vi kommer hamna på”, men inte specificera sig. Lockelsen måste vara stark att avkräva M en detaljerad redovisning för finansieringen vid nästa förhandling, så som gjordes för ett år sedan. Dock är det en välsignelse om moderaternas nya förhållningssätt kan leda till att man kommer bort från ”krona för krona” i överläggningarna och istället enas om vad man vill uppnå. Hultqvist bör därför storsint sparka bredvid det öppna målet och fokusera på sak, för vårt gemensamma bästa. Amen.

Politikens kommandotaktik

Mina högt värderade blogg- och försvarstwitterkollegor har redan gått igenom de ekonomiska aspekterna av gårdagens försvarsekonomibud från regeringen, med varierande entusiasm över förslagen, t.ex. Wiseman på sin blogg, Brix och Oscar Jonsson, så jag tänkte detta inlägg ska handla om annat än vad det reella tillskottet egentligen kan tänkas bli, hur det står sig gentemot ambitionsnivå och den säkerhetspolitiska utvecklingen. Men för den som ändå vill ha en snabb bedömning av budet kommer det här:

Det innebär ett fortsatt strukturellt underskott och problemen puttas som en växande snöboll framför politiken och Försvarsmakten. Men i rättvisans namn är det samtidigt ett fortsatt trendbrott när det gäller politisk vilja över hela linjen att tilldela mer resurser till det militära försvaret och resultatet hade kunnat vara mycket värre om inte försvarsminister Hultqvist och statssekreterare Salestrand hade tagit strid för pengarna eller varit mer lättviktiga i regeringen.

Förslagen är inte obetydliga, men kanske mer som signaleffekt riktat mot medborgarna än som något som skapar en grundläggande nivåhöjning som får eventuella yttre bråkstakar att tänka om  – eller som positionerar Sverige gynnsamt i relation till de vi förhoppningsvis står gemensamt med om kriget kommer. Ett stort bekymmer är att inget ännu så länge har tilldelats den grundläggande civila förmåga som är helt avgörande för det militära försvaret och (t.ex. när det gäller påverkansoperationer och gråzonsproblematik) är helt avgörande för det politiska beslutsfattandet när det gäller att faktiskt använda det vi har, om det så står på Gotland eller ej.

Hur kommer det sig då att politiken fortsatt inte vill finansiera den ambitionsnivå man genom försvarsberedningar och oro över den säkerhetspolitiska utvecklingen uttrycker behov av? Om man skalar av det hela tror jag det beror på att opinionen och därmed politiken (man kan också vända på den ordningen) inte kopplar ihop omvärldsutvecklingen med svenskt försvar, varesig civilt eller militärt. Det finns en mycket grundläggande uppfattning om att det inte har med Sverige att göra, såvitt inte den politiska ledningen anser att man ska ut på ”militära äventyr” i omvärlden eller i Baltikum – men det är i så fall Sverige som bestämmer den saken. Som om vi alltid har ett val, till synes vaccinerade mot umbäranden eller ofrivillig inblandning. Det är allt färre röster kvar från andra världskriget som minns hur det är när det krymper inpå och i det kollektiva minnet ligger att vi gubevars klarade oss helskinnade ur ett kallt krig. Så varför skulle vi inte göra det nu? Denna mycket grunda förståelse för orsak och verkan, för samband och logiska beroendekedjor, manifesteras även inom andra områden: Stopp för vapenexport! säger t.ex. personer som samtidigt tycker Sverige ska kunna agera med Försvarsmakten (enbart med mer moraliskt högstående importerad utrustning får man förmoda). Eller ingripa mot ISIS! Men samtidigt ska vi ha mycket strikta demokratikriterier etc etc.

Ovanpå denna grundläggande förståelsebrist saknas uppenbarligen förtroende för att pengarna används effektivt och till rätt saker. Djupt in i Regeringskansliet finns en misstro mot hur Försvarsmakten omvandlar pengar till operativ effekt, manifesterat av uttrycket hur lite får vi ut av de här dryga 40 miljarderna egentligen?! I ett försök att rå på de strukturer man anser oförmögna att pressa ur mer effekt ger man sig på att sända tomtebloss på presskonferenser istället för att skjuta till en säck med pengar och säga varsågod ÖB, gör det bästa du kan av detta. Därmed detaljstyr man och så långt från uppdragstaktik man kan komma levererar politiken istället besked om materielsystem och plattformar på löpande band, för att i nästa stund inte medge bemyndiganden så att myndigheten får köpa det man ska i tid, vilket gör att anslagssparandet blir en skön slant i statens kassakista.

Här råder ett systemfel: Politiken kan inte ena dagen ta emot ekonomiska underlag och förslag till utformning av Försvarsmakten och säga att de verkar genomtänkta, relevanta och bra, för att nästa dag göra helt andra överväganden både vad gäller ekonomi och utformning. Antingen har man ett Högkvarter som ska göra professionella sammanvägda bedömningar över vad som är bäst i ett helhetsperspektiv – inom given ekonomisk ram – eller så lägger man ner det och tar fullt politiskt ansvar på detaljnivå ner till skosnöret på kängorna. Det är lätt att tycka det är bra att politiken ändrar på sakernas tillstånd, t.ex. materiel eller lokaliseringar, när det går i rätt riktning utifrån eget intresse eller utsiktspost, men principiellt bör man då inte klaga när politiken genom genomförandegrupper eller andra konstruktioner ställer till elände om det går en emot.

Jag skrev om kompetensområden och ömsesidig respekt i Axess för ett år sedan att det är självklart att politiken ska styra både anslag och uppgift. Men om politiken undandrar sig uppgiften att mejsla ut grundläggande intressen att försvara och sätta tydliga mål – vilket visas gång på gång i Riksrevisionens granskningar – och istället petar i det som känns överblickbart och mer slagkraftigt just då, men som egentligen borde vara ÖB:s eget beslut, ja då sjunker auktoriteten på båda håll och man förlorar respekt för varandra i en ömsesidigt destruktiv dans. Jag menar att ömsesidig respekt kräver klarspråk, tydlig rollfördelning och tillämpad uppdragstaktik – samt ett osentimentalt ansvarsutkrävande.

Faktum är att det borde vara ett gemensamt militärt och politiskt intresse att så är fallet och att man därmed börjar behandla varandra därefter, det vill säga med tydliga besked och avgränsningar för varandras kompetensområden. Vi får nu regeringens besked, dess ingångsvärde i förhandlingarna inför inriktningspropositionen, och sedermera vet vi resultatet av dem. Först långt efter det kommer den nationella säkerhetsstrategi som statsministern har aviserat, där Sveriges vitala intressen klaras ut och vilken väg vi ska gå t.ex. när det gäller internationella samarbeten. Det är däremot en uppgift för politiken och allt sker som vanligt i fel ordning.

Vidare i försök till förklaring av hur man fortsatt kan underfinansiera Försvarsmakten: Regeringen vet att oppositionen varesig har någon färdig alternativ försvarsidé eller någon egen enorm kassakista att ösa ur. I synnerhet inte om man ska prata ihop sig om ett gemensamt Allians-bud. Det var faktiskt så sent som i november Alliansens gemensamma budgetförslag för 2015 landade på ”att anslagen år 2024 kommer vara drygt 5,5 miljarder kronor högre på årsbasis jämfört med tidigare beräknade anslag”, vilket får oss som hängt med ett tag att le snett när man nu högljutt kritiserar regeringens förslag.

Sanningen är att alla lappar och lagar och producerar koldioxid med ett eftertryck av sällan skådat slag. Men det verkar inte vara något parti som är beredd att säga en enda sak: Vi kan inte hitta några större brister i Försvarsmaktens eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps ekonomiska underlag och vi har inte ändrat oss vad gäller ambitionsnivå, tvärt om. Vi tillskjuter därför x x kronor och om Försvarsmakten eller MSB inte förvaltar dem väl och visar på x x resultat efter de mål vi har satt upp – som i sin tur är spårbara utifrån en genomtänkt säkerhetsstrategi – kommer vi utkräva ansvar och säga tack och hej till dessa myndighetsledningar efter de x x år man får på sig.

Till sist kan det vara värt att läsa ÖB:s militära råd som publicerades för precis ett år sedan:

Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar (…) Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

PS. Idag var försvarsminister Hultqvist (S) med i en längre Studio Ett-intervju, med efterföljande samtal mellan mig och Niklas Wiklund (Skipper). Klippet finns här.

”Övningsgate”

Idag vaknade Försvarssverige till en nyhet som föll som hagel över redan hårt prövad jord: Enligt Expressen skulle utrikesminister Wallström idkat eftergiftspolitik och stoppat Försvarsmakten från att landa på baltisk mark i samband med en övning, efter ryska påtryckningar. Redan i ingressen kan man läsa att

Utrikesminister Margot Wallström har accepterat krav från den ryske presidenten Vladimir Putin – vilket utlöst en kris i regeringskansliet och i Försvarsmaktens högkvarter: Jas-plan får inte landa i Estland under en kommande försvarsövning med Finland och USA, kan Expressen i dag avslöja. Ryssarna fick löftet av kabinettsekreteraren Annika Söder på ett möte i onsdags, visar en UD-promemoria som Expressen tagit del av.

Bilden var satt. Sveriges regering ger efter för ryska krav och det återberättades genom andra kanaler. di the localRegeringskansliets valhänta krishantering – jo, det är en kris, framförallt vad gäller svenskt anseende – lämnar som vanligt övrigt att önska.

Försvarsmakten kunde dock meddela lite senare under dagen att man inte erhållit någon styrning vad gäller genomförandet av övningen och att det

(…) under ingen del under planeringen för aktuell övning detta år varit aktuellt att utnyttja estniskt luftrum eller flygbaser. Utformning och genomförande har bestämts för att ge bästa möjliga förutsättningar för den aktuella övningen.

Vad kan vi lära av detta?

För det första fanns en redan etablerad jordmån för påståendet: Utrikesminister Wallström har ifrågasatts förut för sin hållning visavi Ryssland och övningsgate illustrerar en skada som redan skett.

För det andra bör många inblandade vila på hanen något – i tider av mycket raffinerad psyops och påverkan bör man i nationens intresse hålla huvudet kallt. Frågan ”vem tjänar på detta” är väl värd att ställa sig innan man attackerar tangentbordet. Det gäller även mig själv, skriver jag som en påminnelse. Jag gick också igång och det enda försvaret är att jag lade in brasklappen om att det var centralt för hur påtryckningens ska bedömas, beroende på om det var planerat för FM att landa på estnisk mark i samband med övningen eller ej.

För det tredje ändrar inga redovisningar om planer eller beslut, eller för den delen finsk-svenska hänsynstaganden till varandras behov…

…det faktum att kabinettssekreterarens hållning – om nu UD:s PM är korrekt – ger fog för kritik och underblåser den redan befintliga. Vi, och särskilt främmande makt, borde naturligtvis istället fått läsa något i stil med följande:

Kabinettssekreteraren betonade att det inte är Rysslands sak att ha synpunkter på svensk övningsverksamhet. Tatarintsev föreföll missnöjd med svaret.

För det fjärde behövs nu en mycket genomtänkt rehabilitering av den bild som – inrikes såväl som utrikes – har satt sig av bristfällig svensk egenmakt. Om jag hade suttit i Baltikum och läst dagens rubriker hade det varit vatten på en redan snurrande kvarn. I Kreml lär man smacka belåtet över bilden av det Stora Starka Ryska Inflytandet och när det gäller Washington DC utgår jag ifrån att tillrättaläggande kontakter redan tagits.

Sista ordet är inte sagt om regeringens sätt att hantera och förhålla sig till ryska intressen – varesig det gäller hur man bemöter en ambassadör eller lägger sig till med restriktioner alldeles på egen hand i en anda av destruktiv pre-emptive strike-kultur.

Vad det hela säger om Expressens dragning på nyheten och övriga mediers påhak, lämnar jag därhän denna gång. This too shall pass.

 

Nyheten är ingen nyhet

Idag var det säkerhetspolitisk debatt i riksdagen. Moderaterna begärde den  i höstas, med anledning av det ”oroande nya och försämrade säkerhetsläget i Sveriges närområde” och läget har ju knappast förbättrats sedan dess.

Men vad kom då ut av debatten? Ingenting, är den första reaktionen. Ingen ny förklaring till formuleringen om alliansfriheten i regeringsförklaringen, inget nytt i NATO-utredningsfrågan, inget nytt om hur partierna ser på kriget i Ukraina, terrorism eller de svenska positionerna.

Men faktum är att just detta är en nyhet. Kanske rentav den största: Det är som om ingenting har hänt, trots att samtliga partiföreträdare bekräftade att situationen förändrats till det sämre.

Man kan kalla det robust och ståndaktigt, vilket är precis vad utrikesminister Wallström (S) indirekt gör. Vi ändar inte säkerhetspolitisk linje på grund av rysk aggression, sade hon, det är NATO-förespråkarna som är rädda för Putin och vill ändra den svenska politiken därefter. Och vad skulle det ge för signal till Finland, om Sverige utreder frågan (som Finland har gjort ett antal gånger, min anm.)? Dessutom söker utredningsförespråkarna strid, samtidigt som de talar om samarbete i försvars- och säkerhetspolitiken, enligt Wallström.

Karin Enström (M) vände föga förvånande på steken och pekade på den oförankrade förändringen i regeringsdeklarationen och svensk tradition att samarbeta, nu när samtliga borgerliga partier är för en utredning och det dessutom finns goda skäl för en, vilket ambassadör Bertelman har påvisat.

De borgerliga partierna har onekligen viss uppförsbacke när utrikesministern inte utan tillfredsställelse påpekar att de hade åtta år på sig att utreda saken i regeringsställning och Dalunde (MP) påminde om Reinfelds tre kriterier för att frågan skulle bli aktuell; bred folklig förankring, parlamentarisk förankring samt att Finland går med. Men det är inget bra argument i sak att avvisa något bara för att det kunde gjorts tidigare och moderaternas försvarslinje går ut på att så mycket har hänt i säkerhetspolitiken bara sedan regeringsskiftet, att man måste lägga det bakom sig.

Men hur allvarligt ser de egentligen själva på NATO-utredningsfrågan?

Dagarna efter moderaternas begäran om dagens aktuella debatt gick Björklund (FP) ut och krävde återinkallande av Försvarsberedningen. Samma tågordning upprepade sig när den nyvalda partiledaren Anna Kinberg Batra (M) uttryckte behov av utredning av NATO-medlemskap och FP strax efter skruvade upp volymen genom att kräva att frågan ska in i överläggningarna om försvarsinriktningspropositionen med ett lätt förtäckt hot om att regeringen annars kan glömma en blocköverskridande överenskommelse om försvaret. Detta var dock inget som upprepades under dagens debatt, måhända beroende på att man inte är helt överens inom borgerligheten om att mosa försvarspropositionen på frågan, eller för den delen om man anser att Sverige ska bli medlem eller ej.

Därav Enströms ”diskussionslinje”, dvs varför vägrar ni utredning? istället för därför kräver vi en utredning om ni vill att decemberöverenskommelsen (som omfattar samarbete i säkerhetspolitiken) ska hålla och de pågående försvarsöverläggningarna fortsätta.

När det gäller den kommande försvarsinriktningspropositionen tror jag det finns en seriös vilja hos de flesta av partierna att sluta en blocköverskridande överenskommelse. Det beror dels på att man – faktiskt – ser allvarligt på situationen och vill ta gemensamt ansvar, men också på följande faktorer:

  • Man vet att det inte finns några riktigt djupa partimotsättningar (sånär som NATO-frågan). Särskilt inte sedan försvarsminister Hultqvist har tonat ner den totala fokuseringen på nationellt försvar till förmån för mer både-och och inte längre pratar om att återinföra värnplikt utan utreda med fokus på Norge och Danmarks modeller. Partierna har inte heller något eget genomarbetat förslag till alternativ insatsorganisation och med tanke på den sifferexercis som försiggått de senaste åren, är man inte benägen att höfta vilt när det gäller kostnader för nya kreativa förslag.
  • Ingen har en finansminister som är beredd att slanta upp de pengar som krävs, knappt ens till de första stegen i Försvarsmaktens decemberunderlag till regeringen, vilket Försvarsmakten enligt uppgift ska specificera till tre miljarder kronor om året imorgon fredag. Detta skapar i sin tur ett intresse för att om inte hålla ihop, så i varje fall inte bli sist kvar med minst pengar.
  • Försvarsmakten har manövrerat sig fram till att i den allmänna uppfattningen stå för trovärdigt facit när det gäller försvarsekonomi – det är myndighetens besked och beräkningar man ställer mot partierna och så har det inte alltid varit. Vad gäller utformning av insatsorganisationen däremot, finns det synpunkter på huruvida det är rätt att i stort fullfölja inriktningen från 2009 eller ej, vilket i sin tur ger partierna möjlighet att byta klossar i Försvarsmaktens förslag, men i stort samförstånd hävda samma beräkningar (risk för hundhuvud i Försvarsmaktens knä vad det lider).
  • M, C, FP och KD vet att förväntningarna är höga på försvarsministern och att fallet kan bli hårt om finansministern vägrar öppna plånboken genom utfästelser om substantiella tillskott i närtid, eller om regeringen gör något som liknar det man kritiserade den förra regeringen för, när samarbetet imploderade inför öppen ridå i Försvarsberedningen. Det ger dem en stark förhandlingsposition. Samtidigt vet S, inte minst efter dagens aktuella debatt om säkerhetspolitiken, att de borgerliga inte kommer villkora NATO-utredning med samarbete och att samtliga har interna processer när det gäller respektive försvarspolitik, vilket innebär att man knappast kommer med genomarbetade motförslag. Hultqvist kommer därför, med hela regeringskansliet och Försvarsmaktens utrednings- och uträkningsresurser bakom sig, kunna peka på varje förslag, sätta en prislapp på den och njutningsfullt säga krona för krona.

I partiledardebatten nyligen deklarerade statsminister Löfven att man ska arbeta fram en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och verkligen på tiden då den förra har nästan 10 år på nacken och EU ska komma fram till motsvarande under året. Wallströms aviserade säkerhetspolitiska vårturné, för ett brett samtal om frågorna, ska förmodligen ses i ett sammanhang och det kan tyda på att det är hon som ska leda arbetet. Moderaterna, å sin sida, ska under Wallmarks ledning ta fram en ny försvars- och säkerhetspolitik, men innan dessa processer är klara ska alltså en försvarspolitisk inriktningsproposition jobbas fram och sedan beslutas om.

Egentligen är det inga konstigheter. Försvarspolitikens bästa gren har länge varit att fatta beslut i fel ordning och om man väntar på att alla ingångsvärden ska vara på plats blir det aldrig några beslut över huvud taget – vilket också är ett slags beslut när tiden går och verkligheten förändras.

Julklapp blev julsmäll

Idag är det julafton för rikets försvarsintresserade, men det är bistra klappar ÖB delar ut i det öppna underlag (huvuddokument samt bilaga) Försvarsmakten lämnar till försvarsministern – som naturligtvis medels spaning hade en aning om vad som väntade. I sak och huvudbudskap är inget nytt, bara värre: Klyftan mellan politisk beställning och tilldelade resurser ökar ytterligare.

Efter en första översiktlig läsning konstaterar jag följande:

För det första: Försvarsmakten delar Försvarsberedningens beskrivning av omvärldsutvecklingen, vilket skapar en för landet viktig samsyn om läget. Dock är det många som efterhand att månaderna har gått sedan beredningens rapport har pekat på att läget skärpts ytterligare, vilket intressant nog Officersförbundet deklarerar idag med orden att ”läget (har) förändrats dramatiskt”. Detta är gissningsvis temat även för Folkpartiets försvarspolitiska radarpar, Björklund och Widman, som ska kommentera underlaget under eftermiddagen och det blir intressant att se hur de positionerar sig redan innan det möte med de fyra partierna i Alliansen och de två regeringspartierna som Hultqvist (S) har kallat till på torsdag. Värt att minnas är att FP var en del av den regering som gav Försvarsmakten det uppdrag som ligger till grund för dagens underlag, vilket borde föranleda viss ödmjukhet (fan tro’t).

För det andra: Förmågebredden vidmakthålls (vi minns alla ÖB:s varnande ord för några år sedan om att det riskerar ryka en försvarsgren om inte ekonomi och uppgift ensas), detta för att behålla handlingsfriheten på sikt.

För det tredje: Försvarsmakten skriver kristallklart att man med den angivna inriktningen höjer det militära försvarets operativa förmåga fram till 2020, men att det är otillräckligt relativt förmågeutvecklingen i närområdet. De ekonomiska förutsättningarna räcker inte för att nå upp till den ambitionsnivå som Försvarsberedningen föreslår, varken på kort och längre sikt, säger ÖB Sverker Göranson på Försvarsmaktens sajt. I underlaget kan man läsa vidare:

Försvarsmakten bedömer att risktagningen i perioden fram till 2020 och därefter inte är rimlig då operativ förmåga inte kan växa i enlighet med de ambitioner Försvarsberedningen uttrycker.

För att kunna möta händelseutveckling på både kort och lång sikt bedömer Försvarsmakten att ett antal grundläggande behov behöver tillgodoses, som inte varit möjliga inom de ekonomiska ramarna. Försvarsmakten ser behov av att stärka den operativa förmågan i fem steg:

Med början 2016, behov av att utöka andelen kontinuerligt tjänstgörande personal med cirka 900 personer och att utöka resurserna för materielunderhåll. Behov av en utökad övningsverksamhet och utökad anskaffning av personlig utrustning. Ett antal åtgärder inom materielområdet (bl.a. omsättning av kvalificerad ammunition och vidmakthållandeåtgärder för bibehållen sjöoperativ förmåga). I ett andra steg kommer behov av resurser för livstidsförlängning och omsättning av båtmateriel för bibehållen sjöoperativ förmåga. I ett tredje steg föreligger behov av resurser för anskaffning av bekämpningssystem till arméförbanden samt anskaffning av standardfordon och sjukvårdsmateriel. Först därefter, i ett fjärde steg, bör åtgärder för skydd och vidmakthållande i syfte att stärka den luftoperativa förmågan samt anskaffning av verkanssystem för utökad sjöoperativ förmåga genomföras. Och slutligen, som femte: Behov av åtgärder för redundans och vidmakthållande inom ledningssystemområdet, åtgärder för ökad förmåga för vissa lednings- och underrättelseförband samt omsättning av materiel för hemvärnsförbanden.

Först efter dessa åtgärder (efter 2020) anser Försvarsmakten att man bland annat kan utöka antalet JAS 39E, anskaffa långräckviddigt robotsystem för bekämpning av markmål till JAS 39E samt att ett utökat antal ubåtar kan prövas. 

Ovanstående innebär således att Försvarsmakten föreslår 60 JAS Gripen, inte 70 JAS 39E som Försvarsberedningen enades om, vid sidan av långräckviddigt robotsystem till Griparna eller en ökning av antalet ubåtar. Detta är såklart en omfattande pinsamhet för den materiella uppräkning på aldrig tidigare skådad detaljnivå som uppvisades inför och efter Försvarsberedningens rapport i våras.

För det fjärde: ”Materielgapet”, eller med andra ord underfinansieringen av den materiella förnyelsen, fortsätter. Försvarsmakten skriver att den sammantagna bedömningen fram till 2024 är att investeringsskulden inte minskar, trots åtgärder, utan endast ”minskar takten med vilken den ökar”. En övergripande slutsats är att FM prioriterar personell tillväxt, övningsvht och beredskap på bekostnad av materiel.

För det femte: Försvarsmakten skriver att de av Försvarsberedningen uttryckta ambitionsförändringarna kräver ”betydligt större ekonomiskt utrymme”. Det hade onekligen varit intressant att få en beräkning på det, så att det blir tydligt för alla.

Inlägget uppdateras efterhand under dagen, i den takt ekonomin medg… jag menar i den takt genomläsningen av bilagan medger.

Uppdatering 16.35: Djävulen bor i detaljerna. En intressant sak i FM:s inriktningsunderlag är hur ”försvarssatsningarna” svarar mot FM:s samlade anslag för 2016. Enl FM är då summan av anslagen 1:1-1:5 41829 miljoner. Som jämförelse var den gamla budgeten för 2014 (alltså innan påslagen i tilläggsbudgeten) 41767. Båda beloppen i prisläge 2014. Detta ger en real ökning om 62 miljoner kronor. Wow. Någon som räknar på annat sätt?

Uppdatering 16.54: Även MSB:s underlag till försvarsinriktningsbeslutet lämnades idag:

Det behövs fortsatt arbete inom många samhällssektorer för att det civila försvaret ska fungera tillfredsställande vid krigsfara och krig (höjd beredskap). Arbetet bör i så stor utsträckning som möjligt integreras med arbetet att utveckla samhällets beredskap för fredstida kriser.

Återkommer efter läsning om detta!

Läget i stort

Svensk politik har gått i baklås och det innebär naturligtvis en lång rad konsekvenser inom alla möjliga politikområden – samt för medborgarnas långsiktiga förtroende för både partier och politiker. Detta sker samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet fortsätter att förvärras vad gäller allt från högt tonläge mellan US och Ryssland över INF-avtalet till ännu ett exempel på farlig rysk arrogans i luftrummet. Det är trångt över, på och i Östersjön och det får anses vara en tidsfråga innan en allvarlig händelse inträffar. Vid sidan av detta sker störningar i samhället som får vaksamma att höja ett varnande finger.

Känslan av att tryggheten krymper växer.

Regeringens svar på läget levereras genom den populära försvarsministern Peter Hultqvist (S), som har fått regeringen att fatta beslut om att ge Försvarsmakten rätt att kalla in krigsplacerad personal till repetitionsutbildning med stöd av pliktlagen. Beslutet motiveras just genom det osäkra omvärldsläget samt nödvändigheten att kunna stärka krigsförbandens operativa förmåga. Det är ett beslut lika smart och resolut vad gäller signalverkan som tillsättningen av statssekreterare Jan Salestrand. Folk begriper budskapet. Vad repetitionsutbildningen sedan gör för Försvarsmaktens operativa effekt är nästa fråga och det avgörs bland annat av huruvida pengarna räcker till riktig övningsverksamhet eller om alltihop slutar med några dagars information för att på det sättet kunna förhindra att de berörda individerna faller bort ur registren på grund av 10-års regeln. Men – och det är viktigt – man ska inte underskatta den nyss nämnda signalverkan. Den riktas inåt, men även utåt gentemot omvärlden. Moderaternas kritik mot utebliven förankringsprocess har inte heller tagit nämnvärd skruv, vilket delvis beror på att man fortsatt dras med ”sådags att säga det nu”-effekten.

En mer konstruktiv kritik från oppositionen hade kunnat gå ut på att peka på brister och – naturligtvis – anslå resurser. Men det är inte lika ”hett” att tala om att Försvarsmakten ”noterar ett visst svalnande intresse från vissa större internationella samarbetspartners” pga minskad FoT  (enligt generallöjtnant Dennis Gyllensporre) eller att försvarslogistiken har optimerats för fredstid här hemma och internationella insatser och att det rimligen är en trång sektor vid beslut om snabb uppväxling av det svenska militära försvaret – något som för övrigt både Carl och Johan tog upp när vi kommenterade talen vid Försvarsföretagsdagarna – och jag skulle vilja se en partiledare kalla till presskonferens för att prata om den repkö om 1000 fordon (!) som GD FMV säger kan ha halverats om 3-4 år (!) under förutsättning att man tillförs mer pengar.

Nästa vecka kommer Försvarsmaktens underlag till den kommande försvarsinriktningspropositionen. Såväl underlag som proposition går en okänd framtid tillmötes inför vårens extraval. Mer förutsägbart är partiernas positioner, där såväl inriktningar som ekonomi mejslades ut i samband med budgetproposition respektive alliansens budgetmotion och några stora omtag är svåra att se, vilket även illustreras av att det enda som sägs diskuteras vad gäller vår säkerhet i alliansens kommande valmanifest är att Folkpartiet drar en lans för medlemskap i NATO. Detta är som sagt inte så konstigt eftersom alliansen inte skjuter till mycket mer pengar, har någon egen avvikande försvarsmaktsidé samt har svårt att kritisera S-regeringen för underlåtenhetssynder efter endast ett halvår vid makten.

S och MP å sin sida har först och främst Peter Hultqvist. Men de har också sin gemensamma budget, vilket gör att man denna gång undviker diskussioner om förmodade oenigheter inom området mellan MP och S. Å andra sidan har de svårare om Folkpartiet får som de vill och den stora valfrågan blir NATO eftersom det gemensamma nejet till utredning och medlemskap är tydligt, men retoriken lär skilja sig åt och det kommer alliansen naturligtvis hugga på direkt.

Om alliansen vinner valet är det svårt att se hur inriktningspropositionen kan lämnas till riksdagen som planerat, de kommer behöva sätta sin egen prägel på den om det inte har skett förhandlingar med S i god tid innan valet och det sluts en borgfred i frågan – förvisso lite mot alla odds i och med det mosade förtroendet efter turerna i Försvarsberedningen våren 2014. Om det inte inleds sådana samtal mellan regeringen och oppositionen riskerar det bli ett besvärligt läge för den nuvarande regeringen om den säkerhetspolitiska situationen förvärras ytterligare efter årsskiftet och alliansen då med emfas räcker ut handen för samarbete mellan blocken, men bara om NATO-utredning kan diskuteras som ett ingångsvärde.

I detta läge borde man kunna förvänta sig att samtliga inblandade partier och personer lyfter sig i håret och bestämmer sig för att lägga den övriga inrikespolitiska oredan vid sidan av ett samarbete som rör försvar och säkerhet. Det är inte precis så att man har hört att det säkerhetspolitiska rådet har varit sammankallat (dvs. det råd som statsministern aviserade under presskonferensen om resultatet av underrättelseoperationen i Stockholms skärgård), så försvarsminister Hultqvist borde förordna nya ledamöter i Försvarsberedningen och ge den i uppdrag att prata ihop sig om en gemensam kort lägesbild av situationen samt förankra försvarsinriktningspropositionen, så att den kan läggas fram alldeles oavsett vem som är regeringschef efter valet. Folkpartiet har varit inne på det tidigare under hösten (för övrigt utan att villkora det med NATO-frågan).

Det militära försvaret kanske klarar ett uppskjutet beslut ett tag till, skillnaderna mellan blocken är ju som sagt inte så stora, men man ska inte glömma att inriktningspropositionen även ska omfatta civila delar, som är i närmast akut behov av politisk inriktning.

Gästblogg av Bruce Acker: Sweden, why do you hate Canada so?

Jag har härmed svekannöjet att publicera följande text, om den inte helt logiska svenska NATO-linjen, av Bruce Acker, fd amerikansk försvarsattaché, nuvarande Senior Consultant, Rote Consulting:

Sweden, you really need to find strategies to defeat your Hockey fixation with Canada.  It has now clearly become a serious foreign policy barrier and threatens your nation’s security.

I read with intense interest Ove Bring’s expert analysis of the implications of the EU and NATO expressions of defense solidarity (Attachment 2 of Tomas Bertelmans and Åsa Anclairs well-structured and informative report on International Defense Cooperation).  In this analysis, Professor Bring compares the force of law and precedent as relates to both the Treaty on European Union (Lisbon Treaty) Article 42 (7), the NATO Article V, and the Swedish unilateral solidarity declaration of 2009 formulations of the signatories intentions with respect to mutual support and solidarity in crisis.

At risk of oversimplifying, Professor Bring’s analysis concludes that the EU treaty, of which Sweden is a signatory, is legally binding under international law, though there was some room left for maneuver for the individual nation’s unique security policy situation.  However, in its own solidarity declaration, Sweden withdrew itself from the exception offered in Article 42(7) and fully accepts the binding nature of the article.  The professor further concludes that the legal difference between the EU and NATO article V formulation (of which Sweden is not a signatory) is negligible, though the differences in preparation and resourcing yields a tangible difference in credibility.

So it appears that Sweden has no issue with legally committing itself to mutual defense obligations, it only reserves itself on questions concerning whom those obligations are with, or whether those obligations should be taken seriously.  It was the stated policy of the social democratic-led coalition while they were in opposition that neutrality and subsequently militarily non-alignment had served  Sweden well, largely based on the notion that Sweden was credibly seen as able to defend its territory and remain free from foreign exploitation of Swedish territory for aggressive purposes.  After regaining power, the Social Democratic government updated that policy to state they believe this policy continues to serve Sweden well.  Clearly then, credibility is valued by Sweden.

That leaves only the question of with whom Sweden chooses to form the bonds of solidarity.  Sweden has multilaterally entered in to a treaty with all of the EU.  In addition, Sweden has unilaterally welcomed its Nordic neighbors outside of the EU in to its circle of desired security partners, specifically Norway and Iceland (interestingly, both founding members of NATO.)  Looking at the complete list of NATO members, one finds only four members not within the elite company of Sweden’s chosen few—Turkey, Albania, the United States, and Canada.  What can be deduced from this list?  First, consider Turkey.  Sweden is among the most active voices encouraging the EU to welcome Turkey into its number, and thereby extending Sweden’s commitment of solidarity.  Sweden is also favorable to Albanian membership in the EU, and shares an additional special bond of solidarity in standing firm together in the EU against the tragedy of permitting unnecessary highway traffic to be routed around capital city centers.  That leaves only the NATO members on the opposite side of the Atlantic, the United States and Canada, as potentially distasteful partners to include in Sweden’s elite few.  After the Olav Palme years, in which Canada and Sweden shared very synchronized disgust for American behavior in Vietnam, it is easily to conclude that the real problem is the United States.  But deeper reflections on Sweden’s policies and actions belie that conclusion. Even during Palme’s time, the desire to keep the United States as a partner, even if a hidden one, is well proven.  Now Sweden’s zeal for military and political contact with the United States is arguably unmatched by that with any other nation.

Having lived within a few hundred miles of the Canadian border most of my life, I admit we Americans have our share of rivalries with our friends to the North.  We have even fought a war with them more recently that Sweden has with Russia.  But time has healed those wounds.  They are a wonderful people and I dare say that we trust them as much as any other Nation.  We value having a safe border to the North and even have come to like their flannel plaid shirts and floppy hats when the weather so requires.  As a true friend of Sweden and Canada, I urge you both to put your differences aside, look past the 2014 Winter Olympics, and finally welcome Canada into your circle of trust.