Inför partiledartalen i Almedalen: Läget är känt – föreslå åtgärder!

Idag skriver Peter Wolodarski en krönika i DN under rubriken ”Vad gör Sverige om det otänkbara inträffar?”. Han avslutar där han borde ha börjat, nämligen med frågan hur vi ska skyddas oss mot detta hot och minska risken för en konflikt eller ett felsteg, vilket han helt riktigt hävdar borde vara den centrala frågan i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Jag vill påstå att den som inte har uppfattat förändringen i säkerhetsläget vid det här laget har gjort ett aktivt val att inte ta del (eller bry sig). Generellt har vi nu en ganska bra bild över en dålig utveckling. Därmed både kan och bör vi lämna probleminventeringsstadiet där svårigheter beskrivs och gå över till hur vi på ett mycket praktiskt plan ska möta dem.

Två saker talar emot en sådan förflyttning i debatten:

Underliggande alla de faktorer och faktum Wolodarski beskriver flyter ett mentalt tillstånd i Sverige, hos allmänhet och politiska beslutsfattare, som fungerar som skyddande fetvadd mot att det elände som beskrivs leder till ytterligare praktiska åtgärder. Tillståndet är en skyddsmekanism som handlar om uppfattningen att det ändå inte kan hända, i vid bemärkelse. Inte här och inte oss. Rationaliteten kommer segra, priset blir helt enkelt för högt, lyder denna grundton i medvetandet. I grunden är det något positivt, vårt fredstillstånd har blivit genetiskt, men det är rent farligt i en flytande gråzon där politiska beslut måste tas i en anda av preemtive strike (jag syftar på hela den samlade krisberedskapen).

Den andra motverkande kraften handlar om reflexerna i svensk offentlighet, hos politik och medier i samverkan. Det hela blir en fråga om partipolitiska positioneringar, vilket t.ex. kan illustreras av Moderaternas reaktion på Löfvens inbjudan till samtal om nationell säkerhetsstrategi – eller i alla fall som de beskrivs. Inför de tal som partiledare och språkrör kommer hålla i Almedalen under veckan, är det ingen vild chansning att påstå att de kommer lägga en del tid på den säkerhetspolitiska utvecklingen och några partier kommer fokusera på svenskt NATO-medlemskap som en följd av det. Det sistnämnda passar fint in i ovan nämnda dramaturgi: För eller emot. Konflikt och position. Och inga jobbiga följdfrågor om budget och finansiering.

Det är naturligtvis både rätt och bra att NATO diskuteras, men det löser inte ett jota nu. Även om en politisk majoritet skulle uppstå rör det sig om år innan säkerhetsgarantierna är på plats. År. Samma sak gäller materiel eller utbildning av de som ska leda Sverige i kris (varesig det gäller trupp eller civila funktioner). Vi ”slåss” med det vi har, så hur ska vi knyta ihop den befintliga förmågan så att den får bäst effekt samtidigt som vi investerar för kunskap, teknik och system som betalar sig efter nästa val(rörelse)? Det vore något för partiledartalen på en ö i det säkerhetspolitiska blickfånget!

Några förslag:

  • Regeringen bör instruera MSB att de får lämna förslag som inte ryms i befintlig ekonomisk ram, när de ska redovisa sitt regeringsuppdrag om stärkt svensk krisberedskapsförmåga.
  • Systemet väntar på regeringens planeringsanvisningar för civilt försvar. Det ska systemet inte behöva vänta längre på.
  • Försvarsplaneringen med Finland bör inledas omedelbart. Om man fortsatt väjer för formellt försvarsförbund får man deklarera att den militära alliansfriheten råder om den politiska ledningen väljer att inte använda planerna, om något inträffar som aktualiserar frågan. Detta bygger på ett starkt förtroende mellan länderna samt säker informationsöverföring.
  • Den mellanparlamentariska relationen måste stärkas, med hänvisning till ovanstående. En gemensam Försvarsberedning tillsätts med uppdraget att redan till årsskiftet redovisa en svensk-finsk manual för hybridkrig och gråzonsproblematik – inkl. respektive lands lagstiftning kring fred och krig och hur det påverkar hur vi delar in och hanterar händelser.
  • Krisberedskapsplanering 2.0 inleds inom ramen för det Nordiska samarbetet, med särskilt fokus på politiskt beslutsfattande och koordinering mellan huvudstäderna, civilt försvar och hybridkrigföring.

Parallellt med detta kan vi ägna oss åt diskussion och debatt om NATO, förstärkningar av Totalförsvaret som behövs nu för att ge effekt om flera år samt hur vi ska hantera den fetvaddseffekt som riskerar att förhindra allt ovanstående.

Min version av Almedalen 2015

Omvärldsutvecklingen, turerna kring det svenska försvarsinriktningsbeslutet – som för övrigt riksdagen debatterar måndagen den 15 juni – efterlängtade anvisningar för civilt försvar och en ny nationell säkerhetsstrategi samt MSB:s pågående arbete med hur svensk krisberedskap bör stärkas, är några av anledningarna till att säkerhet i vid mening även i år har en framskjuten plats hos många Almedalsbesökare. Epicentrum av debatten kan lokaliseras till Försvarspolitisk arena, som bjuder på ett gediget program (seminarierna webbsänds för alla som inte är i Visby). Men det arrangeras även seminarium på annat håll än på S:t Hansgatan och för total överblick rekommenderas botaniserande i Almedalsprogrammet med hjälp av valfria sökord.

Här följer en sammanställning av de seminarier jag har nöjet att moderera i år:

Måndag 29/6 kl. 15:30 – 16:15 på Försvarspolitisk arena samtalar jag med ÖB Sverker Göranson, inför att han lämnar över till sin efterträdare i höst. Hur har han upplevt sina sex år som ÖB?

Tisdag 30/6 blir det en hel förmiddag i krisberedskapens tecken då Länsstyrelserna i samverkan arrangerar tre seminarium under rubriken ”Kris och panik”.

Klockan 09:00 – 09:45 diskuterar vi samhällets förmåga och medborgarens förväntningar tillsammans med Peter Egardt, Landshövding, Länsstyrelsen Uppsala län, Johan von Knorring, Försvarsdirektör, Länsstyrelsen Uppsala län, Magnus Gunnarsson, Kommunstyrelsens ordförande, Ljungby kommun, Carina Bengtsson, Kommunstyrelsens vice ordförande, Ljungby kommun, Helena Lindberg, Generaldirektör, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet.

10:00 – 10:45 fortsätter vi med frågan om hur samhällets krishanteringssystem ska riggas? Deltar i diskussionen gör Ardalan Shekarabi, civilminister, Ann Linde, statssekreterare hos inrikesminister Anders Ygeman, Justitiedepartementet, Mikael Odenberg, Generaldirektör Svenska Kraftnät Styresman Kungliga Krigsvetenskapsakademien, Sandra Danielsson, brand- och riskhanteringsingenjör, PWC och Johan Larnefeldt, analytiker.

Det sista passet, 11:00 – 11:30, handlar om kommunikation; går det att kommunicera tillräckligt? I detta seminarium deltar Brit Stakston, Mediastrateg, Charlotta Friborg, Chefredaktör VD, Uppsala Nya Tidning, Kent Nilsson, Kanalchef P4 Västmanland och Erik Bergman, Kommunikationsansvarig vid Länsstyrelsen Västmanland.

Senare samma dag, kl  16:45 – 17:30, är det dags för Försvarspolitisk arena och seminariet Hybridkrig och terrorhot – hur leds Sverige när krisen kommer? som HP arrangerar. Medverkar gör Ann Linde, statssekreterare hos inrikesministern, Justitiedepartementet, Carolina Vendil Pallin, säkerhetspolitisk analytiker, FOI, Göran Mårtensson, generallöjtnant och insatschef, Försvarsmakten, Harri Larsson, strategichef Försvar & Nationell Säkerhet, Hewlett-Packard, Anneli Bergholm-Söder, avdelningschef för samordning och insats, MSB och Annika Brändström, sektionschef vid Kansliet för krishantering, Regeringskansliet.

Onsdag 1/7 inleds på Försvarspolitisk arena kl. 10:30 – 11:15 med ett seminarium som Civilförsvarsförbundet arrangerar under rubriken Satsar Sverige på att förebygga fel olyckor? där bl.a. Sofia Arkelsten (M), ledamot i utrikesutskottet, riksdagen och Jan Schyllander, statistiker, medverkar.

Klockan 16:45 – 17:30 på samma plats håller FOI och MSB ett gemensamt seminarium om Staten och cybersäkerheten – klarar vi IT-angreppen? De som diskuterar detta på scenen är Anders Ygeman (S), inrikesminister, Helena Lindberg, generaldirektör, MSB, Jan-Olof Lind, generaldirektör, FOI och Anders Thornberg, generaldirektör, Säkerhetspolisen.

Torsdag 2/7 klockan 10:30 – 11:15 äger FHS seminarium Gråzonen – normer för fred och krig i en ny säkerhetspolitisk situation i Europa rum på Försvarspolitisk arena. Fyra av Försvarshögskolans experter medverkar, nämligen: Överste Ronny Modigs, institutionschef, docent Fredrik Bynander, fil dr Håkan Gunneriusson och doktorand Marika Ericson.

Strax efter ställs frågan Bidrar svenska vapen till säkerhet i världen? vid FXM:s seminarium kl. 11:45 – 12:30. Diskuterar detta gör Katarina Tracz, Tankesmedjan Frivärld, Pieter Wezeman, SIPRI och generaldirektör Ulf Hammarström, FXM, m.fl.

Mellan modereringarna har jag andra åtaganden som jag ser fram emot och jag hoppas även få tillfälle att vara seminariebesökare på ett antal arrangemang innan jag sätter mig på färjan mot fastlandet. Det blir en fullmatad vecka i Visby – som sig bör!

Löfvendoktrinen tegs ihjäl – länge leve debatten!

Igår var det dags. Statsministerns uttalanden i Sydsvenskan om ”fria ytor” och annat skulle avhandlas genom de interpellationer som moderaterna Karin Enström och Hans Wallmark har ställt till Löfven. Det blev naturligtvis utrikesminister Wallström som fick svara, flankerad i debatten av partivännerna Hillevi Larsson och Pyry Niemi (som hon för övrigt hade klarat sig bättre utan).

Den främsta försvarslinjen utgjordes av att inget har hänt – Sveriges linje ligger fast och den är man ju dessutom överens om, så varför bråka om formuleringar i en tidningsartikel? Detta i kombination med ett indirekt skuldbeläggande av att Moderaterna söker strid i säkerhetspolitiken trots svåra tider.

Enström inriktade sig på vad Löfven baserade uttalandet om att ett svenskt Natomedlemskap inte skulle bidra till Sveriges säkerhet på, medan Wallmark försökte få förklarat vad Löfven menar med sin ”kuriösa säkerhetsdoktrin”? Det blev inga svar och möjligen är det bra vad gäller det sistnämnda. Som Wallmark sade:

Det är klokt av utrikesministern att försöka bortse från Stefan Löfvens resonemang.

Men är då moderaterna bara grälsjuka, som Niemi hävdade? Det är klart att de tar varje tillfälle att tvåla till statsministern, men denna gång finns större fog för kritik än många andra gånger.

Sådär alldeles glasklar har nämligen inte regeringens linje varit. Inte om man jämför regeringsförklaringen vid tillträdet (en icke obetydlig förändring gentemot tidigare) med formuleringarna i utrikesdeklarationen senare (som var mer lik tidigare linje) – och så vidare till Löfvens bufferttänkande. Det är självklart att det måste redas ut bland de folkvalda. Tidigare och pågående underlåtenhetssynder vad gäller att förklara, förankra och öppet diskutera svensk säkerhetspolitisk doktrin förskräcker. Man bör rimligen inte begråta kunskapsnivån hos allmänhet och medier samtidigt som man tycker det är opassande att debattera ordval och överväganden i parlamentet.

Min slutsats är att det är bra att Wallström inte på något sätt bekräftade Löfvens uttalanden. Å andra sidan känns det svajigt att statsministern pratar (pratade?) på ett sätt som gör att utrikesministern varesig kan eller vill sluta upp bakom det. För alla som eventuellt tvivlar på att omvärlden lägger märke till nyanser i svensk debatt och att det spelar roll för hur man på olika sätt värderar oss och eventuella samarbeten, rekommenderas läsning av Sannfinländarnas säkerhetspolitiska program inför det finska valet – dvs Finlands nya utrikes- och försvarsministrars parti:

I Sverige uppfattas vårt land som en buffertstat.

PS. Interpellationsdebatten kan läsas här, from sid. 16.

Ny regering – ny otakt mellan Stockholm och Helsingfors?

Idag blev det klart att Sannfinländarna tar både utrikes- och försvarsministerposten i den nya finska regeringen. I Sannfinländarnas säkerhetspolitiska program från iår står det:

Vid ett fördjupat samarbete (i Norden) bör kontrollen över det nationella försvarets alla väsentliga kapaciteter bevaras och fötterna hållas stadigt på jorden.  Varje nation bevakar sina egna intressen. Sverige vill inte ingå en försvarsallians med Finland. I Sverige uppfattas vårt land som en buffertstat.

Det låter inte precis som den inriktningsproposition som riksdagen i Stockholm just nu behandlar, där man bl.a. säger att det finsk-svenska militära samarbetet även ska omfatta hävdandet av respektive lands territoriella integritet och självförsvar.

Men denna sannfinländska partilinje – inklusive omdömet om Sverige – ska nu hanteras jämte de överenskommelser som regeringspartierna redan har gjort inför regeringsbildningen, där det bland annat sägs att samarbetet med Sverige ska fördjupas och att Finland behåller möjligheten att ansöka om medlemskap i NATO (vilket även upprepades vid dagens presskonferens).

Sannfinländarna är kritiska mot NATO, men motsätter sig inte (ännu) en NATO-utredning. I det ovan nämnda programmet skriver man också att

Den mest sannolika katalysatorn skulle då vara en ansökan från Sverige.

Sammantaget skulle en preliminär bedömning vara att det finska intresset svalnar något, vad gäller ett så fördjupat försvarspolitiskt samarbete som Sverige önskar. Detta medan NATO-optionen bekräftas – i alla fall verbalt – trots att Sannfinländarna praktiskt hanterar både försvars- och utrikespolitiken. Möjligen hörs en suck av lättnad i Moskva, samtidigt om det måste vara en smula uppseendeväckande. Särskilt om man jämför med Sverige där man skulle kunna säga att den omvända linjen råder.

Man ska inte underskatta betydelsen av personliga relationer. Försvarsminister Hultqvist hade omvittnat lätt för att komma överens med tidigare försvarsminister Haglund och jag är övertygad om att det gjorde skillnad. Hur ska det gå att samarbeta med utrikesminister Soini och hans kommande försvarsministerkollega vet vi ännu inte, men det är uppförsbacke och det är helt fel tid för det.

Uppdatering 28 maj

Blivande försvarsminister Jussi Niinistö (Sannfinländarna) dämpar möjlig svensk oro genom att i en intervju med Svenska Yle bekräfta inslagen väg i det finsk-svenska militära samarbetet:

Hur kommer samarbetet med Sverige att utvecklas under din ministerperiod?

– Det kommer att bli tätare. Vi fortsätter det arbete som den föregående regeringen och försvarsminister Haglund inlett. Alla partier i riksdagen står bakom detta. Vad det sedan leder till återstår att se. Någon försvarsallians är åtminstone inte ännu i sikte, men säkert kommer samarbetet att fördjupas.

Vidare upprepas den öppna hållningen till NATO. Niinistö säger bland annat:

(…) som en del av den utrikes- och säkerhetspolitiska utredningen kommer det att göras en Nato-utredning där man kommer att väga fördelar och nackdelar med Nato.

Sammantaget är budskapet att det inte blir några dramatiska förändringar i Finlands försvars- och säkerhetspolitik om Niinistö får råda. Vi på andra sidan Östersjön får lägga mer vikt vid hans ord än det säkerhetspolitiska program jag hänvisar till ovan. Framförallt bör den svenska regeringen sköta sin del av dansen och koordinera sig med Helsingfors vad gäller kommande NATO-utredning. Men inte bara det. Om nu intresset kvarstår vad gäller försvarssamarbete med Sverige i den nya fiska regeringen, finns det skäl att även titta på andra aspekter; mellan folken och mellan parlamenten. Jag skrev lite om det för ett tag sedan, hos Folk och Försvar. Tätare militära relationer måste följas av en gemensam säkerhetspolitisk verklighetsbeskrivning. En nordisk eller svensk-finsk försvarsberedning bör inrättas.

Det är i början av en mandatperiod man har chansen att sätta agendan för processer som annars drunknar de dagliga hanteringsfrågorna. Jag hoppas att Hultqvist och Niinistö tar ett starkt gemensamt grepp redan från start.

Postmodernism i Putins tjänst

Axess Magasin har i nr 4 2015 temat Postmodernism i Putins tjänst. Jag skriver om möjliga effekter av rysk propaganda, apropå en text av Peter Pomerantsev:

axess 4 2015Men att tillföra resurser för att bygga en fästning av Sverige kommer helt enkelt inte att vara aktuellt mer än på marginalen. Några beslut som signalerar satsning på nationellt försvar pressar man ur systemet, men risken är att vi går ur detta med fullt nationellt fokus manifesterat av några mer symboliskt än operativt viktiga tillskott som ska pratas bort i en nationell och på sin höjd nordisk retorik i höjt tonläge. Intresset för såväl Bryssel som Washington sjunker och i värsta fall tvingas vi så småningom konstatera att vår reaktion på Kremls strategi var att hjälpa till på vägen. (…)

Effekten av propagandan blir att vi enas kring ett starkare försvar, men inte nödvändigtvis kring det som på allvar begränsar Putins inflytande. Min uppfattning är att både det militära och civila försvaret måste stärkas, inte minst för att minska Kremls manöverutrymme vad gäller incidenter, pricksäkra angrepp på sårbarheter i samhället och en växande vanmakt och misstro. Det kan med fördel ske inom ramen för det både viktiga och rationella nordiska samarbetet – men inte istället för Nato och inte utan samtidigt resolut arbete för att stärka EU. Vi behöver vara kallare och smartare, inte bekräfta propagandavinsterna hela tiden genom att gå i taket utan andra effekter än nya politiska ordkrig. Eller för den delen sitta passivt i båten och hoppas på det bästa. Lika lugnt och metodiskt som Sverige bör fylla igen militära och civila luckor i motståndskraften bör vi mejsla fram åtgärder som med hög precision kan höja förmågan. Stockholm ska vara stenhårt kopplat till de europeiska huvudstäderna och lika enträget ska propaganda skäras isär för att blotta sanningen. Vårt samhälle ska vara ytterst noga med att det faktiskt finns något sådant som objektiva sanningar, i synnerhet som hotet mot den uppfattningen inte enbart kommer österifrån utan manifesteras alldeles på egen hand, på sätt som Kreml bara måste älska.

Forts. i Axess.

Läs även Kristian GernerOscar Jonsson och Per-Arne Bodin!

Håll (rätt) gräns!

Sakta steg statsminister Löfvens uttalanden i Sydsvenskan förra veckan mot den nationella scenen och med stigande förvåning – för att inte säga bestörtning – sjunker resonemanget in.

Trots en samfälld borgerlig begäran om att åtminstone utreda ett medlemskap sade regeringen tvärt nej.

– Den frågan är digital. Vi ska vara militärt alliansfria. Vi ska inte gå med i Nato. Då finns det ingen anledning att utreda det.

Varför är det hugget i sten att Sverige inte ska gå med i Nato?

– För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt, säger Löfven.

När det gäller NATO-utredning är resonemanget fullt logiskt om man står för S linje i frågan och är övertygad om att den inte ska eller bör förändras. Löfven har helt rätt: Om man anser att den fastslagna militära alliansfriheten ska gälla (oavsett allt annat, får man förmoda), varför ska man då utreda saken?

Man kan såklart ha synpunkter på den inställningen. Jag har det. Men ett argument kan jag bjuda nej-sidan på: Om inte S under några förhållanden tänker medverka till att föra Sverige in i NATO, då skulle en utredning ge falska förespeglingar om motsatsen. Dessutom skulle ett förnyat nej efter utredningen tolkas som ett än starkare svenskt avståndstagande till medlemskap. Och ett upplevt uppdaterat nej vore mer skadligt än det nuvarande läget. Vad gäller samarbetspartierna i den försvarspolitiska överenskommelsen, lär de dock skruva sig i plågor med tanke på hur man har försökt beskriva uppgörelsen i den delen. Men det är ändå en annan historia.

Detta resonemang bygger dock på att det nuvarande läget (läs: mer diffusa uppfattningar om den militära alliansfrihetens förtjänster) inte är samma sak som att Sveriges högste politiska ledare signalerar undergiven acceptans för ryska synpunkter på våra säkerhetspolitiska vägval, underliga resonemang om två (?) militärallianser mot varandra och buffertzontänkande. Det är inte bara olyckligt utan direkt skadligt. Statsministerns resonemang kan inte förklaras eller viftas bort, vilket Bo Theutenberg gör upp med här och det är inte heller första gången som en daterad världsbild/mystiska gränsdragningar manifesteras i offentligheten. Vi minns utrikesminister Wallströms ord i januari:

– Menar man att vi blir säkrare om Natos gräns går vid Sveriges gräns gentemot Ryssland?

Läget är ganska förtvivlat. Det verkar som om Löfven och regeringen 1. inte har studerat kartor och NATO:s utveckling de senaste åren och 2. saknar folk som har jobbat med säkerhetspolitik (inom det militära området) det senaste decenniet. Det sistnämnda kan exemplifieras: Urban Ahlin är talman och Oscar Stenström är statssekreterare hos närings- och innovationsministern. Statsministerns och utrikesministerns resonemang står dock i bjärt kontrast till de säkerhetspolitiska delarna i den försvarspolitiska proposition som nu ligger på riksdagens bord. Försvars- och utrikespolitiken måste hänga ihop och budskapen måste inte bara ligga i Sveriges intresse utan vara samstämmiga i centrala delar.

Om det nationella säkerhetsrådet inte hade bestått av ministrar i Löfvens regering, hade det sammankallats på mindre uppseendeväckande grunder än hans funderingar i Sydsvenskan. Det vore en investering att inleda nästa sammanträde med en dragning av Geo SE (Försvarsmaktens stödenhet för kartor och geografisk information). Det är nämligen bra om man ser samma sak när man blickar utanför Sveriges gränser. Därefter bör försvarsminister Hultqvist på Hultqvistskt vis säga som det är. Det vore särskilt bra om denna dragning ägde rum innan nästa kontakt mellan Sverige och Finlands nya regering, där – beroende på resultat i Helsingfors – Sverige en tid framöver eventuellt axlar det institutionella minnet av det finsk-svenska militära samarbetet. Om det skulle föras liknande resonemang där som här, är det svårt att vara optimistisk.

. . . . . . . .

Moderata riksdagsledamöter agerar med en interpellationsdebatt att se fram emot (Karin Enström) och skriftlig fråga (Sofia Arkelsten).

Patrik Oksanen skriver om saken, liksom Sten Tolgfors och Jesper Värn. Först ut att uppmärksamma intervjun med Löfven var Fredrik Johansson, gästbloggare hos SvD (även länkad ovan).

 

Moderatplakat?

Det försvarspolitiska arbete som Moderaterna inledde under Hans Wallmarks ledning i januari är redan klart, eller i varje fall så långt gånget att M nu drar slutsatsen att man vill addera två miljarder per år till försvarsanslagen 2016 – 2020 och redan i vårändringsbudgeten tilldela Försvarsmakten ytterligare 500 miljoner kronor.

I samband med att den säkerhetspolitiska arbetsgruppen tillsattes sade Wallmark att

Det finns anledning för oss moderater att vara självkritiska. Det är viktigt att nu försöka lyssna in den kritik som vi har mött och försöka göra något åt den.

Det gick snabbt. Ja till och med så snabbt att man inte verkar ha lyft partiets konkreta bud i den interna Allians-diskussion som är rimlig utifrån att försvars- och säkerhetspolitiken är en del av decemberöverenskommelsen. I alla fall inte av TT:s Owe Nilsson att döma:

Det finns också anledning att peka på att det inte var särdeles länge sedan (november närmare bestämt) som Alliansens gemensamma budgetförslag för 2015 i stort var en fortsättning på tidigare åtta års regeringsinnehav, vilket jag nämner här. Således är det intressant att veta hur djupt Moderaternas interna eftertanke har fått fäste, utöver tillfredsställelsen i att få regeringen med den populära försvarsministern på defensiven. Man undrar vad moderaterna kommit fram till i det interna arbetet, som resulterar i de nya pengarna? Vad är det man har uppfattat i omvärldsutvecklingen sedan november, som man inte hade tagit in innan dess? Anser man nu, plötsligt, att Försvarsmaktens underlag om långsiktiga obalanser är rätt och vad säger i så fall det om t.ex. besluten den förra regeringen fattade kring RB 5 (regeringsbeslut 5)? För trovärdighetens skull vore det bra med öppenhet kring det, samt att man håller i den självkritik som Wallmark på ett konstruktivt sätt har aviserat.

Enligt Nilsson här ovan har som sagt M:s utspel förvånat FP, som genom både Allan Widman och Jan Björklund har haft ett högt tonläge om försvarspengarna. Möjligen tog det moderata tålamodet slut. Det kanske rentav tog slut redan när Björklund under Reinfeldts tid förklarade uteblivna anslagshöjningar med att de inte fick gehör i regeringen för detta – något som Reinfeldt brutalpunkterade i Sälen med att några sådana krav minsann inte ens hade rests i reella förhandlingar inom regeringen och några avvikande uppfattningar har ej heller framförts.

Mer förutsägbart är att Moderaterna även meddelar att de

(…) förutsätter också att regeringen kommer att tillsätta en Natostudie som ser över de konkreta förutsättningarna för ett svenskt Natomedlemskap. Vi har svårt att se hur vi ska kunna enas med regeringen om ett försvarsbeslut om den inte innehåller en Natostudie.

Det har de faktiskt sagt, i lite olika ordalag, hela tiden. I Ekot framstår det mer villkorslöst, med att ”man förutsätter att regeringen tillsätter en Nato-studie”. Det återstår att se hur man kommer manövrera sig i frågan, vilket faktiskt i grunden avgörs av om man över huvud taget vill göra upp eller inte. M vet att S inte plötsligt kan brista ut i NATO-utredning och frågan är hur de själva skulle se på ett så plötsligt resultat, med tanke på att de tidigare varit ömsinta mot både opinion och Helsingfors i denna fråga – särskilt med adress till FP som varit mer hårdhudade.

Om det blir en kompromiss står min tidigare gissning fast, nämligen att man hänskjuter den till det arbete med nationell säkerhetsstrategi som statsministern har aviserat men som mig veterligt ännu inte har inletts. Man syr ihop diskussionen om svenska vitala intressen med frågan om internationella samarbeten och kanske använder man ambassadör Bertelmans utredning som brygga (den har inte behandlats politiskt utan åkte rakt ut i tomma rymden) och säger att den kommer behandlas inom ramen för detta. En slags NATO-utredning som alla bör kunna leva med. Eller så blir det en överenskommelse om att man diskuterar möjligheten att göra en parallell studie tillsammans med Finland när valet på anda sidan Östersjön är klart och man vet hur de politiska majoriteterna ser ut.

Till sist: Med dagens moderata bud har allmänhet och myndighet fått spannet utmätt: Någonstans mellan S och M kommer man att hamna, förutsätt att man kommer överens. Därmed kan man lägga Försvarsmaktens beräkning om vad den beställda organisationen egentligen kostar åt sidan. Det är dock inget ogjort arbete från Högkvarterets sida eftersom det har synliggjort strukturell obalans och i realiteten lägger bevisbördan i knät på politiken när det gäller att ta ansvar för innovationer som ska tryckas in i ram. Svårare är det för tillträdande ÖB, som lär pekas ut när som helst nu, inför övertagandet till hösten.

Till sist II: Dagens moderatbud visar också hur viktig upplevda opinioner är för partiernas utvecklingsarbete [spår av ironi kan förekomma]. Det är såklart helt rätt att de politiska besluten ska finansieras och att Försvarsmakten ska vara i balans mellan uppgift och utgift – något som opinionstrycket faktiskt har lyckats medvetandegöra en bredare krets än de närmast sörjande. Men noterbart är att varesig S eller M har sagt ett ord om resurser till krishantering och civilt försvar – som också ska omfattas av inriktningspropositionen – vars omfattande behov av uppbyggnad men framförallt utveckling för dagens samhälle och omvärldsutveckling naturligtvis inte är gratis. Samhällets funktionalitet i kris, höjd beredskap och krig är själva grundfundamentet för försvarsförmåga i vid mening. Till det kommer den sårbarhet för påverkansoperationer som alltmer uppmärksammats – även politiskt. Utan det civila samhällets stöd kan Försvarsmakten inte kriga alls. Och med en politisk ledning och opinion vars sinnen trollas till icke-beslut eller kontraproduktiva åtgärder, kan vi ha två brigader på Gotland och ändå förlora striden. När hålls presskonferens om de nya miljarderna i den budgeten och konkreta förslag till åtgärder?

Uppdatering 1750:

Minns ni följande?

Socialdemokraterna har inte kunnat presentera en ansvarsfull finansiering, krona för krona. Socialdemokraterna orkade inte hela vägen in i mål, det beklagar Alliansregeringen.

Det sade Försvarsberedningens dåvarande ordförande Cecilia Widegren (M) vid presskonferensen i maj 2014. Jag förstår om blodådrorna står rakt ut i pannan på försvarsminister Hultqvist idag när han hör moderaternas talesperson Hans Wallmark i Studio Ett säga – apropå moderaternas två miljarder kronor per år – att de är ”beredda att medverka till seriös finansiering på den nivå vi kommer hamna på”, men inte specificera sig. Lockelsen måste vara stark att avkräva M en detaljerad redovisning för finansieringen vid nästa förhandling, så som gjordes för ett år sedan. Dock är det en välsignelse om moderaternas nya förhållningssätt kan leda till att man kommer bort från ”krona för krona” i överläggningarna och istället enas om vad man vill uppnå. Hultqvist bör därför storsint sparka bredvid det öppna målet och fokusera på sak, för vårt gemensamma bästa. Amen.