I efterdyningarna av ett it-angrepp

I efterdyningarna av det it-angrepp som bland annat har drabbat Coop svårt, uppmärksammas samhällets informationssäkerhet och cyberattacker i den offentliga debatten. Det är positivt för många i it-säkerhetsbranschen att insikten om vad som händer om säkerheten ignoreras börjar sprida sig på bred front. Låt mig slå fast redan från start att alla som talar om att det behövs mer fokus och resurser inom it-säkerhet (cybersäkerhetsområdet) naturligtvis har helt rätt! Fler måste göra mer och säkerhet kostar. Den insikten börjar sätta sig i samhällskroppen. Kanske leder konsekvenserna för Coop till nästa nivå i debatten; att osäkerhet och underlåtelse att handla kostar än mer?

Den andra inledande kommentaren är att det i ivern att uppmärksamma de brister som finns – vilket i grunden är mycket vällovligt – ibland manifesteras missförstånd kring vad som finns på plats eller ej i den svenska strukturen. Ibland framförs också förslag som riskerar att medge fortsatt ansvarsflykt och i värsta fall skapa resursbrister inom spetsområden. Alla önskar bättre effekt i arbetet och det finns inte en sanning hur detta ska åstadkommas, men det är viktigt att inte springa fel när det är bråttom. Låt mig komma tillbaka till det i slutet av inlägget.

Cybersoldater – en bredare samhällsnytta

Frågan om kompetensförsörjning är naturligtvis starkt kopplat till förmåga över tid, även om det inte alltid ligger högst på agendan. Glädjande nog uppmärksammar dock DN att Sveriges första värnpliktiga cybersoldater har muckat, att antalet cybersoldater ska öka och att specialistofficersutbildning planeras. Frågor uppstod omgående i sociala medier om Försvarsmakten kommer kunna behålla personalen, med tanke på löneläget för it-säkerhetsspecialister i det civila samhället? Lägger Försvarsmakten pengar på kvalificerad utbildning, bara för att sedan se personalen lämna myndigheten? Jag drar mig till minnes ett inlägg på Försvarsmaktens hemsida från muck, där det uttrycks att det är positivt att Försvarsmaktens förmågeuppbyggnad indirekt stödjer det civila samhället, och ringer upp avsändaren av budskapet, Patrik Sternudd på Ledningsstabens CIO-avdelning. Sternudd har varit med från början av cybersoldatprojektet och av samtalet framgår följande:

Hela poängen är att de ska krigsplaceras, utbildningen syftar inte primärt till anställning i Försvarsmakten. Det är den stora skillnaden mellan grundutbildning med värnplikt och tidigare grundutbildning (GMU), där den befattningsspecifika delen byggdes på under den första tiden som anställd gruppbefäl, soldat eller sjöman (GSS/K). Värnplikten omfattar grundutbildning, repetitionsutbildning, beredskapstjänstgöring och krigstjänstgöring. Om cybersoldater och värnpliktiga cyberbefäl går vidare till civila anställningar utanför Försvarsmakten ser inte Patrik det som ett problem – då kan de fortsätta utvecklas i branschen samtidigt som de är krigsplacerade, vilket är en kompetensvinst för alla inblandade. Även om det inte är huvudsyftet så är de naturligtvis varmt välkomna att söka anställning i Försvarsmakten. Patrik påminner här om att det finns ett stort antal civilanställda experter i myndigheten, både inom cyberförsvaret och övrig it-verksamhet. Det är alltså inte nödvändigt att ta anställning som soldat eller officer för att tjänstgöra inom cyberförsvaret.

Patrik säger också att att cybersoldatsutbildningen måste ses i ett bredare sammanhang och som en av delarna i cyberförsvarets personalförsörjnings- och karriärsystem. Patrik hänvisar till Försvarsmaktens verksamhetsplan för innevarande försvarsbeslutsperiod (FMVP 21), där man kan läsa att

Införandet av ett för funktionen [cyberförsvaret] sammanhängande personalförsörjnings- och karriärsystem fortsätter. Till detta knyts forskningsverksamhet i syfte att erbjuda personal grund- och vidareutbildning i teknikens framkant. I perioden fullföljs införandet av värnpliktsutbildningen för cybersoldater, som även ska kunna försörja andra myndigheter med roller i cyberförsvaret med krigsplacerade värnpliktiga.

På frågan om inte de utbildade cybersoldaterna behövs i en försvarsmakt i tillväxt, bland annat innebärande fler it-försvarsförband (ITF) och att det kan bli svårrekryterat utifrån löneläget, förklarar Patrik att Försvarsmakten som myndighet självklart måste följa den statliga lönepolicyn, men också att det finns viss flexibilitet inom den, bland annat utifrån arbetsområde och nivå i BESTA-systemet. Erfarenhet visar också att det är helheten i erbjudandet som avgör och att viktig faktor är möjligheten till (och nödvändigheten av) kompetensutveckling kombinerat med kvalificerade arbetsuppgifter inom Försvarsmaktens unika verksamhet och mandat inom cyberdomänen.

Patrik säger också att vidareutbildning gäller samtliga personalkategorier i systemet, vilket i sig bedöms bli en konkurrensfördel för att attrahera och behålla både civil och militär personal. Personalförsörjningsystemet kommer fullt utbyggt att ha utbildningar för alla typer av officerare, inklusive reservofficerare (en reservofficer är en officer eller specialistofficer som arbetar som reservofficer i Försvarsmakten under perioder, och som har sin huvudsakliga sysselsättning någon annanstans).

Slutligen säger Patrik att det är viktigt att komma ihåg att utbildningarna och befattningarna framför allt syftar till att försörja it-försvarsförbanden samt högre staber med cyberförsvarskompetens. Cybersäkerhet och cyberförsvar är inte samma sak. Kärnan i cyberförsvaret baseras på förmågan att genomföra defensiva och offensiva operationer i cyberdomänen, medan cybersäkerhet oftast används som en synonym till it-säkerhet. Cybersäkerhet är upp till alla aktörer i samhället, medan cyberförsvar och cyberoperationer tar sin utgångspunkt i Försvarsmaktens huvuduppgift och ytterst är ett militärt maktmedel, avslutar Patrik Sternudd.

I samband med vårt samtal ber jag Patrik om några tips att förmedla vidare. De återges i slutet på inlägget.

Några nedslag i cybersäkerhetsdebatten

Nu tillbaka till den offentliga debatten och det positiva faktum att många ser behovet av att vidta åtgärder. Förslagen tar dock ibland sin utgångspunkt i ett antal premisser som inte alltid stämmer. Detta kan riskera att ta fokus från både det som redan görs och det som verkligen skulle ge effekt. Det största helt övergripande problemet, som jag ser det, är att verksamheter inte resurssätts i enlighet med ambitionsnivån. Nedan följer ett antal påståenden med medföljande reflektioner.

”Cybersäkerhetsområdet saknar regleringar”

Mandat och ansvar inom cybersäkerhetsområdet är till stor del redan reglerat och följer den svenska förvaltningsmodellen. Även om mandaten i vissa fall kan behöva förstärkas hos befintliga myndigheter så är det största problemet inte brist på föreskrifter, ansvar och rekommendationer utan istället att gällande regler och rekommendationer inte efterlevs i tillräckligt hög utsträckning. Ett exempel är inom säkerhetsskyddsstiftningen som reglerar informationssäkerhet (inklusive cybersäkerhet) för all säkerhetskänslig verksamhet där regeringen i en lagrådsremiss (Ett starkare skydd för Sveriges säkerhet, 18 mars 2021) konstaterar

Det har också framkommit att det finns fall där påpekade brister inte har rättats till (se bl.a. SOU 2015:25 s. 476–478). Detta är inte en acceptabel ordning när det gäller åtgärder som ska motverka risker för Sveriges säkerhet. Regeringen anser därför att det bör införas ytterligare administrativa sanktioner och andra ingripandemöjligheter för att säkerställa säkerhetsskyddslagstiftningens efterlevnad.

De befintliga regleringarna kan grupperas tematiskt, där olika myndigheter utifrån det svenska systemet har olika uppgifter:

  • Militärt försvar, höjd beredskap och totalförsvar (Försvarsmakten, övriga försvarsmyndigheter, MSB, alla aktörer i totalförsvaret (TF)
  • Krisberedskap (MSB)
  • Säkerhetsskyddet utifrån säkerhetsskyddsslagstiftningen (Försvarsmakten och Säkerhetspolisen är föreskrifts- och tillsynsmyndigheter)
  • Samhällsviktiga it-tjänster (MSB och tillsynsmyndigheter)
  • Elektroniska kommunikationstjänster (PTS, med beaktande av TF behov och säkerhetsskydd)
Exempel på regleringar

För säkerhetskänslig verksamhet: 3 kap 4 § i säkerhetsskyddsförordningen (sedan 2019):

4 § En verksamhetsutövare som ansvarar för ett informationssystem som ska användas i säkerhetskänslig verksamhet ska vidta lämpliga skyddsåtgärder för att kunna upptäcka, försvåra och hantera skadlig inverkan på informationssystemet samt obehörig avlyssning av, åtkomst till och nyttjande av informationssystemet. Verksamhetsutövaren ska också se till att spårbarhet finns för händelser som är av betydelse för säkerheten i systemet.

19 § i förordningen om krisberedskap och bevakningsansvariga myndigheters åtgärder vid höjd beredskap (SFS 2015:1052) gäller för alla myndigheter under regeringen:

19 § Varje myndighet ansvarar för att egna informationshanteringssystem uppfyller sådana grundläggande och särskilda säkerhetskrav att myndighetens verksamhet kan utföras på ett tillfredsställande sätt. Därvid ska behovet av säkra ledningssystem särskilt beaktas.

För leverantörer av samhällsviktiga alternativt digitala tjänster gäller lagen om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster (SFS 2018:1174) med tillhörande förordning:

13 § Leverantörer av samhällsviktiga tjänster ska vidta ändamålsenliga och proportionella tekniska och organisatoriska åtgärder för att hantera risker som hotar säkerheten i nätverk och informationssystem som de använder för att tillhandahålla samhällsviktiga tjänster. Åtgärderna ska säkerställa en nivå på säkerheten i nätverken och informationssystemen som är lämplig i förhållande till risken.

Leverantörer av digitala tjänster som varken används för säkerhetskänslig verksamhet eller är samhällsviktiga omfattas istället av 15 § i samma lag, vilken förtydligas genom förordningens 6 §:

6 § Vid bedömningen av om säkerhetsåtgärder enligt 15 § lagen (2018:1174) om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster säkerställer en nivå på säkerheten i nätverk och informationssystem som är lämplig i förhållande till risken, ska följande beaktas:

1. säkerheten i system och anläggningar,

2. incidenthantering,

3. hantering av driftskontinuitet,

4. övervakning, revision och testning, och

5. efterlevnad av internationella standarder. […]

”Det borde finnas en enda myndighet med allt ansvar”

Man kan ha olika uppfattningar om huruvida den svenska förvaltningsmodellen är optimal eller ej, men oavsett hur man vill att strukturen ska se ut vill jag varna för föreställningen att samhällets cybersäkerhet kan lösas på central nivå. Det huvudsakliga arbetet behöver bedrivas på bredden och integrerat i verksamhetsutövarnas ordinarie processer. Detta avser hela kedjan från verksamhetsutveckling till säkerhetsarbete inom ramen för säkerhetsskyddslagstiftningen samt alla andra områden, inklusive och inte minst it-verksamheten i form av behörighetsstyrning, drift- och förvaltning.

Om man vill stärka cybersäkerhetsarbetet inom den befintliga förvaltningsstrukturen – som bygger på ett distribuerat ansvar där olika departement och myndigheter inom sina respektive kompetensområden och samhällssektorer har ansvar för samhällets verksamhet – är utgångspunkten att de befintliga myndigheterna har sakområdeskunskap och kan anpassa de överordnande lagkraven för att skapa förutsättningar för effektiv och säker verksamhet inom respektive område och bransch. Som ett paraply över alla områden finns Försvarsmakten och Säkerhetspolisen som utifrån säkerhetsskyddslagstiftningen utfärdar föreskrifter och utövar tillsyn för all säkerhetskänslig verksamhet.

Om man vill stärka cybersäkerhetsarbetet genom att förändra modellen, behöver man beakta konsekvenserna av att bryta ut informations- och cybersäkerheten ur strukturen. Samma sak gäller förståelsen för Försvarsmaktens roll och särskilda mandat när det gäller att möta ett väpnat angrepp (som kan jämföras med polisen och dess våldsmonopol som ordningsmakt). Att flytta dessa mandat till en annan myndighet förefaller olämpligt. 

”Staten måste lösa problemet”

Företag och myndigheter har under många år har dragit nytta av digitaliseringen utan att ta höjd för säkerheten. Eller brutalare uttryckt: I vissa fall har man struntat i säkerheten på grund av det anses dyrt och onödigt. Därmed har en omfattande säkerhetsskuld byggts upp, som ökat för varje år man inte tagit hand om den. Riskerna ignoreras fram till dess att det smäller och då reses krav på att staten ska gå in. Det ska den naturligtvis göra för att utreda brott och lagföra brottslingar, men det är tveksamt om det är statens uppgift att återställa systemen till fungerande skick. Staten har däremot en viktig roll i att, där så behövs, ställa krav genom författningar eller ansvariga myndigheters föreskrifter, samt utöva tillsyn genom dess utsedda tillsynsmyndigheter. Dock protesteras inte sällan mot statens regleringar, som genererar kostnader och känns klåfingriga.

En annan dimension handlar om relationen mellan staten och privat verksamhet. När stöd från staten efterfrågas i det generella it-säkerhetsarbetet ska vi minnas att vi har ett antal it-säkerhetsföretag och it-konsultföretag/tjänsteleverantörer med it-säkerhetskompetens i Sverige. Dessa företag bidrar i sin tur till Sveriges samlade kompetens och konkurrenskraft och kan i sig vara ett värdefullt stöd för att öka grundnivån av cybersäkerhet i samhället.

Om man ska vara djävulens advokat finns många ursäkter och undanflykter. Bland annat kompetensbrist, vilket är ett faktum, men om näringslivet ställer krav på utbildningar brukar akademin tids nog lyssna. Ett av problemen är dock att cybersäkerhet ses som en specialistfunktion. Kompetensen behöver integreras i verksamheten och grundförståelsen behöver finnas inom fler yrken är de rent tekniska. En god början kunde här vara att i högskoleförordningen införa krav på grundläggande förståelse inom it-säkerhetsområdet för samtliga yrkesexamina. Att göra en sådan förändring och styrning är uppenbart en uppgift för staten som i förlängningen gagnar alla.

Genom att generellt höja lägstanivån frigörs också resurser, så att de mest kvalificerade förmågorna istället för att användas för brandsläckning av problem som inte borde uppstått kan ägna sig åt att möta de mest kvalificerade hoten och ytterst möta ett väpnat angrepp. Även detta är en uppgift för staten. Att bedriva kostnadsfri it-konsultverksamhet är dock mer tveksamt.

”Det går inte att få hjälp från staten”

Ovanstående resonemang till trots; i vissa fall har statsmakten funnit det lämpligt att ge myndigheter i uppgift att stödja, och it-säkerhetsområdet är ett sådant fall. Att säga att lagen förhindrar stöd från staten är därför felaktigt. Det ropas ibland efter FRA, vilket jag kan förstå då det är en ytterst kompetent myndighet. Däremot är det inte FRA som har uppgiften. FRA är framför allt en försvarsunderrättelsemyndighet som med sin särskilda kompetens inom it-säkerhetsområdet efter begäran kan stödja statliga myndigheter och bolag som ”hanterar information som bedöms vara känslig från sårbarhetssynpunkt eller i ett säkerhets- eller försvarspolitiskt avseende” (FRA:s myndighetsinstruktion).

Vem kan då stödja?

MSB:s myndighetsinstruktion är mycket tydlig att MSB ska stödja med förebyggande arbete, inklusive rådgivning, såväl som vid incidenter.

11 a § Myndigheten ska stödja och samordna arbetet med samhällets informationssäkerhet samt analysera och bedöma omvärldsutvecklingen inom området. I detta ingår att lämna råd och stöd i fråga om förebyggande arbete till andra statliga myndigheter, kommuner och regioner samt företag och organisationer. […]

11 b § Myndigheten ska ansvara för att Sverige har en nationell funktion med uppgift att stödja samhället i arbetet med att förebygga och hantera it-incidenter.

Myndigheten ska

1. agera skyndsamt vid it-incidenter genom att sprida information samt vid behov arbeta med samordning av åtgärder och medverka i det arbete som krävs för att avhjälpa eller lindra effekter av det inträffade,

2. återrapportera till berörda aktörer i samband med att en it-incident har rapporterats, […]

Utöver råd och stöd i det förebyggande arbetet ska MSB årligen lämna en rapport till regeringen med en sammanställning över inrapporterade it-incidenter, samt

[…] även rapportera till regeringen om förhållanden på informationssäkerhetsområdet som kan leda till behov av åtgärder på olika nivåer och områden i samhället.

Stöd från Försvarsmakten?

Inom cyberförsvaret har Försvarsmakten kvalificerade resurser som i många fall är unika. Dessa resurser är i flera avseenden användbara när samhället utsätts för påfrestningar i cyberdomänen och kan användas under kriser eller andra allvarliga händelser. Genom Inriktning för Försvarsmakten 2021–2025 har Försvarsmakten av regeringen fått följande uppgifter

Försvarsmakten ska i fredstid ha förmåga att:

– med befintliga resurser förstärka skyddet av prioriterade kritiska samhällsfunktioner,

– med befintliga resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet.

Motsvarande uppgifter gäller även i krig. Den sista strecksatsen ingår även i instruktionen till Försvarsmaktens 2 §

Försvarsmakten ska med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet.

Lämnande av den första typen av stöd, framför allt i fred, kan kräva särskilda beslut från regeringen och i vissa fall även författningsändringar. För den andra typen finns förutsättningar genom lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning, samt förordningen om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet. Den sistnämnda förordningen reglerar särskilt att stöd kan lämnas som en ingående del i Försvarsmaktens utbildningsverksamhet.

Övrigt stöd

Försvarets materielverk driver ett nationellt certifieringsorgan (CSEC) för it-säkerhet i produkter och system. Materielverkets certifieringsorgan ska i sin verksamhet beakta nationella säkerhetsintressen. Certifieringsorganet ansvarar även för certifiering av anordningar för skapande av kvalificerade elektroniska underskrifter och anordningar för kvalificerade elektroniska stämplar.

Om företag ställer krav på att de it-produkter de använder ska vara certifierade ökar kraven på tillverkarna, vilket skapar incitament för att i större utsträckning ta fram och sälja säkra produkter. I förlängningen kan det leda till att även privatkunder får bättre tillgång till produkter som uppfyller någon form av lägstanivå.

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) bedriver uppdragsfinansierad forskning inom cybersäkerhetsområdet. FOI tillhandahåller även ett antal kurser inom cybersäkerhetsområdet samt utvecklar, på uppdrag av Försvarsmakten och MSB, träningsanläggningen CRATE.

”Myndigheterna måste berätta vad vi ska göra!”

Det har på Internet funnits fritt tillgängliga rekommendationer om vad som krävs för att uppnå god it-säkerhet under hela det innevarande årtusendet – inklusive rapporter om de mest vanligt förekommande hoten/sårbarheterna samt uppdaterade rapporter om vilka attacker som för tillfället förekommer. Avgörs följsamheten av vem som är avsändare eller är det snarare en prioriterings- och resursfråga?

Genom att företagen blir bättre på att skydda sig själva torde resurser och tid frigöras för myndigheter att utveckla sina delar inom föreskrifter, tillsyn, bekämpning av it-brottslighet, skyddet av det mest skyddsvärda samt militärt och civilt försvar.

”Cybersäkerhetscentret är lösningen på allt!”

Det finns ingen quick fix (se tidigare kommentar om övertro på centrala lösningar). Den stora vinsten med centret är samlokalisering och informationsutbyte. Myndigheterna hade dock redan innan centrumbildningen befintliga samarbeten, bland annat genom NSIT och SAMFI. Jag noterar också att mycket av det föreslås att centret ska få i uppgift att göra, redan ingår i uppdraget från regeringen. I regeringsuppdraget bör man särskilt komma ihåg den här skrivningen:

Myndigheterna som samverkar genom cybersäkerhetscentret ska bidra till verksamheten inom ramen för sina befintliga uppgifter. Den fördjupade samverkan inom cybersäkerhetscentret ska inte ta över det ansvar som ligger på de ingående myndigheterna och andra aktörer.

Med andra ord avlövas ingen befintligt ansvar och uppgifter, utan detta ska fortlöpa parallellt med centret, vilket kräver resurser. Myndigheterna som utgör centret kommer av sig själva inte kunna åstadkomma en ökad grundnivå med fler individer som faktiskt utför säkerhetshöjande arbete på bredden. Hela samhället oavsett organisationsform måste kavla upp ärmarna och börjar prioritera de uppgifter som redan är utställda i lag, förordning och föreskrift samt sådana allmänna rekommendationer som får anses vara mer eller mindre standard för it-system år 2021.

Några tips på vägen

Diskussionen hamnar lätt i ett läge där hela samhället förväntas dimensionera och möta de mest kvalificerade hoten, trots att man inte ens har förmåga att hålla sina system uppdaterade med de senaste säkerhetspatcharna. Innan det finns kompetens och processer att hantera de enklare hoten på Internet, och för den delen en effektiv drift, förvaltning – och behörighetsstyrning med tillhörande kontinuitetsplanering, så är det lite av en överkurs.

Man får, som det heter, äta elefanten i bitar och därmed är vi tillbaka till Patrik Sternudds tips. Vad vill han skicka med? Jag får direkt svaret att det inte finns några genvägar. Han jämför med utveckling av it-produkter där det finns det ramverk för mognadsnivåer och hur man stegvis ökar sin förmåga. Där är det mycket tydligt att man inte går från nivå noll till fem i ett steg. Patrik skickar med följande rekommendation:

Försök inte lösa det svåraste först utan börja med det som ger mest effekt på kortast tid. Om det inte finns särskilda regleringar för verksamheten kan det vara värt att titta på Stöldskyddsföreningens rekommendationer (”Cybersäkerhet BAS”). De erbjuder både utbildning och certifiering. Även CIS Controls kan vara en bra startpunkt. Är man en myndighet kan man gå direkt på LIS och ISO 27000-serien utifrån MSB:s föreskrifter. Identifiera vad som är den mest kritiska verksamheten och gör en plan för hur den ska skyddas, men utgå inte från att systemen går att skydda till 100 procent! Räkna med funktionsbortfall och ha en plan för hur kärnverksamheten ska upprätthållas när det händer.

……….

Lästips. Två rapporter från samverkande myndigheter inom området:

Rapporten Cybersäkerhet i Sverige 2020 – Hot metoder brister och beroenden

Rapporten Cybersäkerhet i Sverige 2020 – Rekommenderade säkerhetsåtgärder

I juni 2018 talade jag med överste Patrik Ahlgren, chef CIO Cyberförsvar vid ledningsstaben på Högkvarteret, om den förestående utbildningen av cybersoldater. 

Filmtips: Microsofts Framtidsarena från februari 2021 Överste Ahlgren och MSB:s Åke Holmgren medverkar i en diskussion som bland annat handlar om kontinuitetsplanering.

Prolog: Rikskonferensen 2021

På måndag är det dags för Folk och Försvars 75:e Rikskonferens. För första gången genomförs den digitalt – naturligtvis en pandemianpassning – och den omfattar enbart två konferensdagar. På Folk och Försvars hemsida finns föredömliga beskrivningar av respektive programblock (länkas nedan), så denna genomgång blir inte lika detaljerad som tidigare år. För ett övergripande svep över konferensens ämnen med tillhörande reflektioner rekommenderas ett nytt poddavsnitt av Höjd beredskap, där jag medverkar tillsammans med Amanda Wollstad, Patrik Oksanen, Johan Wiktorin och Anders Lindberg.

Måndag 11 januari

Block ett, Utblick efter pandemin: Perspektiv på Sverige och världen, med utrikesminister Ann Linde (S) och Ulf Kristersson: Min gissning är att utrikesministern kommer tala om att pandemin förstärker befintliga negativa utvecklingstendenser och konfliktlinjer internationellt. Hon kommer fokusera på det svenska ordförandeskapet i OSSE. Kristersson kommer framhålla konfliktlinjen mellan S och M om NATO, och den så kallade NATO-optionen. Han kommer efterlysa besked om hur regeringen avser hantera riksdagens beslut i den frågan. Han kommer prata om Kina. Både Linde och Kristersson kommer naturligtvis förhålla sig till den senaste tidens systemchock i USA. Kommenterar gör Aida Badeli, språkrör Grön Ungdom och Nike Örbrink, förbundsordförande KDU.

I block två, Framtidens krigsföring och konflikter, medverkar Carl Bildt, Robert Egnell, rektor Försvarshögskolan, Jens Mattsson, generaldirektör Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) och Amanda Wollstad, chefredaktör Svensk Tidskrift, som kommenterar tillsammans med Catarina Kärkkäinen, redaktör Timbros nättidskrift Smedjan. Det kommer bland annat handla om hur nutida trender påverkar framtidens krigföring och konflikter, samt nya domäner och teknologier.

Det blir intressant att ha dessa anföranden i färskt minne när man ser den programserie i fem delar som Försvarsmakten släpper på sin YouTube-kanal onsdagen den 13 januari. ”När kriget kommer” heter den, och den utlovar en ”tidsenlig bild av en modern konflikt”.

Programblock 3 handlar om Cyber och skydd av samhällsviktig verksamhet. Synnerligen aktuellt och relevant ämne som behandlas av ett antal centrala personer. Säkerhetspolischef Klas Friberg kommer sannolikt få frågor om myndighetens bedömning av kinesiska aktörer i samhällsviktig infrastruktur kopplat till 5G och kritik från näringslivshåll. Han kommer också, liksom Björn Lyrvall, generaldirektör på FRA, redogöra för utvecklingen av det nationella cybersäkerhetscentret. Missa inte heller David Lindahl, forskningsingenjör vid FOI, som kommer visa hur ett cyberangrepp på sjukvården kan gå till och vilka följder det skulle kunna få.

Block 4, Framtiden för den europeiska säkerhetsordningen, blir tungt och helt säkert mycket intressant. Med denna uppställning fattas bara annat: Edward Lucas, Senior Vice President Center for European Policy Analysis, om förväntningarna på Biden i Vita huset, Etienne de Gonneville, Frankrikes ambassadör i Sverige, om den franska linjen i EU och de transatlantiska relationerna, skarpa Veronika Wand-Danielsson, chef för Amerikaenheten på Utrikesdepartementet, om den svensk-amerikanska säkerhetspolitiska relationen och Paula Carvalho Olovsson, statssekreterare hos EU-minister Hans Dahlgren, om EU som Sveriges viktigaste utrikespolitiska plattform. Därefter följer ett anförande av Johannes Malminen, ställföreträdande avdelningschef för försvarsanalys vid FOI, med en bedömning av hur väl Sverige är anpassat för den förändrade situationen i världspolitiken. Blocket avslutas med en diskussion mellan ledamöter av riksdagens utrikesutskott.

Sist under måndagen är programblock 5, med rubriken Norden – tillsammans i världen. Där ser jag fram emot att se ambassadörerna Christian Syse, Norges ambassadör, Liisa Talonpoika, Finlands ambassadör och Vibeke Rovsing Lauritzen, Danmarks ambassadör, tillsammans på scenen. Därefter blir det fokus på försvarssamarbetet och Sveriges roll i detta, med generallöjtnant Michael Claesson, insatschef på Försvarsmakten, och Eva Hagström Frisell, forskningsledare på FOI.

Tisdag 12 januari

Tisdagen statar med block 6, Politikens syn på det militära försvaret. Det totalförsvarsbeslut som omfattar 2021-2025, som riksdagen fattade beslut om i december, är utgångspunkten för denna programpunkt som Folk och Försvar vill ska vara framåtblickande. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) inleder, med efterföljande kommentarer av ledamöter i riksdagens försvarsutskott. Troligen kommer det handla en del om den nära framtiden, det vill säga om möjligheten att realisera försvarsbeslutet och vad den planerade kontrollstationen år 2023 kommer ”laddas med” av respektive parti. Blocket avslutas kommentarer av Katarina Tracz, chef för tankesmedjan Frivärld, och Martin Tunström, politisk chefredaktör på Barometern.

I block 7 avhandlas, med ett än längre tidsperspektiv, Försvarsmakten nu och i framtiden. Chefen för MUST, Lena Hallin, kommer tala om konsekvenserna av omvärldsläget och vad Sveriges försvar ska klara att möta. Därefter talar ÖB Micael Bydén bland annat om hur Försvarsmakten möter en föränderlig hotbild och vilka strategiska frågor svenskt försvar bör planera för bortom 2030. Efter ÖB tar Jonas Haggren, chef för högkvarterets ledningsstab, vid och blickar hela vägen fram mot år 2045; vilka är kraven och vilka förmågor behövs då? Sist ut i blocket har jag nöjet att reflektera över det sagda tillsammans med överingenjör Robert Dalsjö, FOI.

I avdelningen för framåtblickande verksamhet kan påminnas om att en ny perspektivstudie är pågång från Försvarsmakten. Den kommer utgöra ett av underlagen inför försvarsbeslutet 2025. I regleringsbrevet för 2021 står det att ”Försvarsmakten ska inkomma med en perspektivstudie med förslag avseende perioden 2026–2035 med långsiktig utblick mot 2040 (…)”. Regleringsbrevet slår också fast att ”Den inriktning som riksdagen har beslutat för Försvarsmaktens krigsorganisation (prop.2020/21:30) ska utgöra utgångspunkten för perspektivstudien.” Arbetet ska delredovisas till försvarsdepartementet senast den 1 november 2022, med slutredovisning senast den 1 april 2023.

Rikskonferensen går därefter över till civilt försvar och block 8 handlar om Politikens syn på det civila försvaret. Inrikesminister Mikael Damberg inleder med att prata om vad totalförsvarsbeslutet innebär för utvecklingen av civilt försvar. Ledamöter i försvarsutskottet kommenterar och ger respektive partis syn på vad som är viktigast för att stärka svensk motståndskraft. Därefter kommenterar och reflekterar Linda Jerneck, ledarskribent Expressen, och Anders Lindberg, politisk chefredaktör Aftonbladet.

Från politik till praktik sedan i och med block 9, Styrning av det civila försvaret och lärdomar från pandemin. Även detta blir ett matigt och högaktuellt block. Inleder gör Camilla Asp, som väcker extra intresse så som nyutnämnd tillförordnad generaldirektör för Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB). Asp är mycket kunnig inom detta område, så som förutvarande chef för avdelningen för krisberedskap och civilt försvar på MSB.

Efter henne följer Barbro Holmberg, särskild utredare i Utredningen om civilt försvar (Ju 2018:05), som lämnar sitt efterlängtade betänkande i mars. Holmberg brukar tala ganska öppet om utredningens överväganden och jag tror att hon kommer dela med sig av några slutsatser. Hon har till exempel tidigare berättat att den geografiska indelningen för civil ledning och samordning (civilområden) kommer följa samma gränser som nuvarande samverkansregioner och att Försvarsmakten föreslås organisera sig på samma sätt (därmed får vi sammanhållande MR och civilområden). Det kommer finnas en högre regional ledning i varje civilområde, med uppgift att samordna tillhörande länsstyrelser och andra statliga myndigheter. När det gäller Polismyndigheten (som gissningsvis inte är så pigg på att omorganisera sig igen, min anm.) faller det utanför utredningens uppdrag.

Anders Knape, ordförande för Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) kommer tala om kommunernas roll i det civila försvaret – och helt säkert kritisera resurstilldelningen. Efter Knape talar Pär Eriksson, forskningsledare på FOI, om hur offentliga aktörer kan arbeta för att dra lärdom av pandemin på rätt sätt. Misse Wester, professor vid avdelningen för riskhantering och samhällssäkerhet på Lunds universitet, brukar tala tankeväckande om individens roll kopplat till beredskap och motståndskraft. Därefter visar Martin Ärnlöv, generalsekreterare Svenska Röda Korset, och Helena Thybell, generalsekreterare Rädda Barnen, varsin film om sina organisationers erfarenheter av frivilliginsatser under pandemin.

Jag vill i det sammanhanget passa på att nämna att flera frivilliga försvarsorganisationer gör insatser under pandemin och att frivilliga resursgrupper (FRG) är aktiva i många kommuner, samt tipsa om kampanjen Din insats är viktig för Sveriges beredskap, som syftar till att öka rekryteringen till de frivilliga försvarsorganisationernas uppdrag för myndigheter, kommuner och regioner. Här finns en kort film och informationsmaterial, samt länkar till de 18 FFO:erna.

Rikskonferensen 2021 avslutas med block 10, Inre hoten mot vår trygghet och demokrati. Vad hotar vår trygghet och demokrati och hur kan samhället rusta sig starkare mot inre och yttre hot? Hur ser lägesbilden ut idag? Rikspolischef Anders Thornberg inleder med att tala om hur organiserad brottslighet utmanar det demokratiska samhället och hur Polisen arbetar med att bekämpa den. Därefter följer Magnus Ranstorp, forskningsledare för Centrum för asymmetriska hot och terrorismstudier vid Försvarshögskolan, med ett anförande om separatistisk extremism. I en programpunkt med Anna-Lena Pogulis, projektledare för hot och hat mot förtroendevalda på Sveriges Kommuner och Regioner, Henrik Almén, förbundsordförande Ung Media och Patrik Oksanen, journalist och senior fellow på Frivärld framförs olika perspektiv om hur individer och demokratin drabbas i stort av hot och hat mot förtroendevalda och media, samt vilka syften som kan ligga bakom det. Sist i blocket, och konferensen, kommenterar ledare från politiska ungdomsförbund.

Även i år påminner jag om att DN:s Mikael Holmström brukar sätta prägel på konferensen genom att publicera något innan start, som sedan alla talar om vid sidan av det som händer på scenen (2020 var det en artikel om skillnader mellan Försvarsmakten och politikens prioriteringar gällande armén). Uppdatering 9 januari: Mikael Holmströms artikel kan läsas här. Rubriken lyder ”Så kan ett krig mot Sverige börja”.

En annan tradition är att hemfärden från Sälen brukar äga rum under pågående partiledardebatt i riksdagen. Så blir det alltså inte i år eftersom konferensen är kortad en dag. Kontrasten brukar vara stor mellan diskussionerna på Rikskonferensen och partiledarnas debatt i plenumsalen, men det vore märkligt om inte i alla fall händelserna i USA behandlades under onsdagens debatt.

Programmet finner du här, och information om webbsändning med mera finns här. På sociala medier följer man konferensen genom #fofrk

Ovan nämnda Höjd beredskap är i beredskap för poddande under konferensdagarna och släpper ett antal avsnitt.

En julsaga

Sagan består av fria fantasier. Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. 

Allan Widman lutade sig tillbaka och tittade på utskottskollegan i talarstolen. Plenisalen var så gott som öde, vilket inte var något nytt, särskilt inte i coronatider, men i vanliga fall hade det varit fler ledamöter närvarande i väntan på att tala om regementen och flottiljer hemma i valkretsen. Det var det fjärde försvarsinriktningsbeslutet han var med om och snart var cirkeln sluten.

Nu är det jul igen.

”Försvarsmakten är en väldigt detaljstyrd myndighet. Vi politiker är ju representanter för allmänheten; vi är inte försvarsexperter på något sätt.” Widman tittade upp mot talarstolen och mötte Hanna Gunnarssons pigga blick. Hon vände sig i riktning mot försvarsminister Hultqvist på andra sidan salen och fortsatte med eftertryck ”men vi måste lämna detaljerna till professionen – till dem som är utbildade och har erfarenhet av att leda verksamheten. Politiken ska peka ut riktningen och besluta om budget och lagar, men sedan ska professionen lösa uppgifterna.” Som om Försvarsmakten var befriad från olika interna intressen och enbart lade fram objektiva förslag, framtagna genom krigsspel vars antaganden politiken inte har en aning om, tänkte han och undslapp sig en knappt märkbar suck. Det vore intressant att höra henne på temat om tio år eller så. Allan Widman insåg att han var luttrad, på gränsen till desillusionerad. Men under den längsta och mest mödosamma process han någonsin varit med om i försvarspolitiken hade han varit fast besluten om att inte släppa taget. Det hade kostat på, särskilt i relationen till försvarsministern, vars tillvaro komplicerades betydligt av de ihärdiga samarbetspartierna. Peter Hultqvist kunde helt enkelt inte förlika sig med minoritetssituationen i parlamentet. Han led av den och alldeles särskilt led han av Liberalernas inflytande över sitt fögderi, det kände Allan tydligt. Men den här gången hade han bestämt sig för att det skulle det bli som majoriteten faktiskt var överens om i Försvarsberedningen. Han visste dock att det var långtifrån klart, det var mer ett startskott till nästa fas, när talmannens klubba går i bordet vid voteringen. Allan Widman reste sig och gick mot talarstolen.

…

Det tre försvarsgrenscheferna sågs inte så ofta och pandemin hade inte direkt förbättrat statistiken. Men för en gångs skull var alla tre på Högkvarteret samtidigt och de passade på att sitta ner för en avstämning. I bakgrunden gick SVT:s sändning av riksdagens försvarsdebatt. Det var nästan på dagen ett år sedan ÖB utsåg Ewa Skoog Haslum till ny marinchef och hon slog sig ner vid sidan av Carl-Johan Edström, som hade varit några månader längre i sin befattning som flygvapenchef. Arméchefen, Karl Engelbrektson, var veteranen i sällskapet med sina drygt fyra år.

Engelbrektson noterade omedelbart Edströms block med flygvapenemblemet på omslaget: ”Mycket bra. Det ger mig argument till de profilkläder jag tänker driva igenom med ARMÉN på bröstet. Ewa, har inte du också något pågång för marinen som ger mig ytterligare ammunition?”. Han log och såg sin kommunikationschef framför sig efter det senaste samtalet med LEDS KOMM. Engelbrektson gillade sina kollegor, de hade mer gemensamt än vad folk i firman vanligtvis förstod. Vi brottas med liknande utmaningar, tänkte han, särskilt att få inflytande över Försvarsmaktens interna processer – processer som de flesta tror vi styr över, men som i själva verket passerar förbi med mer ”för kännedom” än inflytande. De hade också gjort gemensam sak i att inte underminera varandra inför försvarsbeslutet, utan istället prata om de egna behoven och perspektiven, vilket alla hade hållit fast vid och det hade bidragit till förtroendet dem emellan. Ewa Skoog Haslum hyschade medan hon tittade på tv:n. ”Lyssna nu Karl, Widman pratar ju om armén”.

…

Allan Widman kände igen reaktionerna från förr och han hade bestämt sig långt innan debatten för att adressera den kolossala armésatsning som försvarsbeslutet beskrevs som. När han såg Sten Tolgfors twittrande här om dagen hade han hittat sin krok. ”För ett par dagar sedan på Twitter gick en förutvarande försvarsminister ut och gjorde sin egen tolkning av försvarsbeslutet. Han menade att satsningarna på armén gör att vårt skalförsvar, det vill säga våra fjärrstridskrafter, utarmas. Han menade att följden skulle bli att vi för kriget in på egen, svensk, mark.” Allan gjorde en konstpaus. ”Fru talman! Det är min uppfattning att den förutvarande försvarsministern har fel – dubbelt fel. Vi fortsätter lägga huvudparten av våra materielanslag på stridsflyg och ubåtar. Så kommer det att förbli under avsevärd tid, bedömer jag. Men det faktum att vi nu satsar en del på vår oanständigt lilla armé har väldigt stor betydelse”.

Flygvapenchefen vände sig till arméchefen: ”Oanständigt lilla! Vet du att en av mina företrädare, Bengt Nordenskiöld, ansåg att 50 flottiljer var ett minimum för Sveriges försvar, med tre divisioner på varje? Nu blir det fyra i och med Uppsala. Och sex divisioner, det är vad vi har”.

”Som jag har längtat efter att prata volymer med er”, skrattade marinchefen. ”Och tidsperspektiven på materiell förnyelse. Nå, vill ni höra?”

Tre ögonpar vändes åter mot rutan när Widman fortsatte: ”Det finns inget som är så krigsavhållande som en armé av anständig kompetens och storlek. Vi har sett i väpnade konflikter de senaste 20 åren hur stormakterna hemskt gärna skickar sina örlogsfartyg och sitt stridsflyg. Men de vill inte gå in på marken. Sådana operationer kräver helt andra ledtider och är förenade med mycket stora risker och kostnader.”

”Det är den där tabellen som spökar”, sade Edström. ”Den i budgetpropositionen som redovisar investeringsutgifter inom stridsflyg- och undervattensområdet”.

”Nej, den spökar inte alls, för då hade väl ingen kommit på att kalla detta en gigantisk armésatsning”, svarade Engelbrektson.

Skoog Haslum lutade sig framåt ”det som spökar egentligen är väl hur tunn hela Försvarsmakten är när det gäller vår förmåga till uthållighet och skydd mot långräckviddig bekämpning? Det står ju visserligen om din basorganisation och förmågan till spridning i försvarsbeslutet”, hon nickade mot flygvapenchefen, ”och om marinens stödfunktioner, men det är ju alltid enklare att fokusera på plattformar”.

”Jag säger bara personalförsörjning”, sade Edström. ”Men personaldirektören är i alla fall optimistisk och vår nya youtube-serie har lyft ordentligt”.

”Lyft? Är du från Göteborg eller?”. Engelbrektson konstaterade att miljöpartisten Janine Alm Ericson hade ersatt Widman i talarstolen. Hon pratade om informationssäkerhet och att hennes anförande hade försvunnit i någon Google-krasch. Arméchefen såg fram emot julledigheten. ”Nå, vad önskar vi oss i julklapp, kan vi lista tre saker?”.

Jag kan börja, sade marinchefen: ”Att vi får de mandat som bör följa med inrättandet av försvarsgrensstaberna”.

Flygvapenchefen tänkte på den senaste tidens processer med underlag och kostnader. ”Återgå till tidigare ordning, så att vi försvarsgrenschefer sitter i försvarsmaktsledningen. Du, då?”. Han nickade mot arméchefen.

”Större handlingsfrihet att omavväga och prioritera inom det egna området. Idén med objektsramar kanske inte är så dum ändå, om vi får hantera våra egna fördyringar”, sade Engelbrektson och blinkade mot Edström. ”Men en sak är säker, vi har ingen krigsavhållande förmåga med bara en eller två vassa stridskrafter. Utan operativ balans är det kört, för att inte tala om det civila försvarets förmåga. Vi måste alla ta del av teknikutvecklingen, det är en självklarhet annars får vi cykeltolka oss in i framtiden”.

”Håller med”, sade Edström och log. ”Även om objektsramar – bara du lovar att du tar tar hand om de politiska styrningarna och det här huset, samt industrin, så det går att planera”.

”Det är lika korkat att bara prata skalförsvar som att tro att några nya små grundutbildningsregementen ska rädda oss”, sade Skoog Haslum. ”Problemet är väl att ju mer vi växer fast oss i en struktur som sedan ska fyllas upp, ju mindre kan läggas på teknikutveckling?”

”Well, nu har politiken bestämt sig och det är upp till bevis för oss”, sade Engelbrektson. ”Någon gång måste grunden läggas för fortsatt tillväxt, även om det ter sig helt irrationellt just där man befinner sig när steget tas. Det är snart 2022, då är det val, sedan är det kontrollstation året efter och då kan det bli livat igen om vi inte lyckas omsätta det här så som man tänkt. Framförallt lär det bli än mer detaljstyrning i så fall och frågan är i vilken riktning det skulle pressa oss? Jag tror inte alla hade gillat svaret på det. Men, nu är det julledigt och vi behöver ladda om allihop. Vad säger ni, ska vi kliva in till C LEDS med vår önskelista?”. ”Möjligen förklädda till tomtar”, sade flygvapenchefen torrt och reste sig upp.

…

ÖB Micael Bydén längtade intensivt efter livet post-Corona. Han saknade allt med den utåtriktade verksamheten – det var ju det han uppskattade allra mest med jobbet. Kontakten med människor i organisationen, men också nya tankar och insikter i mötet med folk utanför Försvarsmakten. Han tittade på ÖB MA som drog planeringen för årets julaftonsbesök. Niclas Karlsson inskärpte vikten av sedvanlig distans, väl medveten om att chefen hade svårt att inte gå nära för att få till bra samtal med de soldater som ansvarar för högvakten under julhelgen. När de var klara stängde Karlsson dörren bakom sig. ÖB vippade stolen bakåt och lät tankarna gå. Till Kalmar, närmare bestämt, där Peter Sandwall nu var landshövding. Han saknade sin generaldirektör. Sandwalls frånvaro under höstens ekonomiska diskussioner och underlagsframtagning hade märkts och tillsättningen av en ny drog ut på tiden. Nu skulle snart ett nytt budgetunderlag lämnas och det var sammanbitna miner på den närmaste kretsen. Skrivningar i regleringsbrev och inriktningsbeslut skulle giftas ihop med myndighetens egen planering. Vissa saker skulle behövas skjutas på och det rådde olika uppfattningar om vad som så att säga var delarna i försvarsbeslutshuset. Vad är grunden, vilket är det nya som ska in och vad trycks ut och framåt i tid? Men den liknelsen kan jag aldrig använda, tänkte ÖB.

Det var en historisk satsning han var med om, något tidigare överbefälhavare var noga med att påpeka när de träffades. Men Bydén kunde bara glädjas åt detta i korta stunder. I grunden var det ju en mycket oroande omvärldsutveckling som var orsaken. En utveckling som bara var att beklaga. Tillväxt var fortfarande nytt för de allra flesta i myndigheten – de hade tränat mycket på motsatsen under många år – för att inte tala om de instanser runt omkring Försvarsmakten som nu skulle behöva göra sin del för att möjliggöra alltihop. ÖB visste att allt står och faller med att den politiska viljan består och fullföljs in i nästa försvarsinriktningsbeslut, efter 2025. Det finns så många hål att täcka för att systemet som helhet ska fungera, att det är lika viktigt att nästa steg tas i kontrollstationen 2023 som att tillväxten påbörjades nu med beslutet häromveckan. Till detta kom det återkommande kommunikationsdilemmat både internt och externt. Han tänkte på försvarsministerns ord från debatten i riksdagen: 27,5 miljarder – den största satsningen sedan 50-talet! Samtidigt kommer det vara knapert på förbandsnivå de kommande åren och det är inte helt enkelt att förklara hur det hänger ihop.

…

Regeringens särskilda utredare Barbro Holmberg lade ner bunt efter bunt med handlingar i väskan. Hon skulle strax bege sig hem från ett möte på Garnisonen med utredningens kansli. Det mesta av arbetet skedde ju på distans, men det började närma sig slutredovisning i mars och hon ville runda av året på plats, tillsammans med de fem sekreterarna. Men innan dess var det presskonferens med statsministern. Hon klickade upp den på skärmen – det började kännas som en ständigt pågående sändning från Rosenbad – men nu sade ryktet att statsministern skulle lansera en översyn av regeringsformens regler om civila nödsituationer och det ville hon se.

Barbro Holmbergs visste att hennes utredning om civilt försvar är efterlängtad i hela Totalförsvarssverige. Uppgiften är att föreslå en struktur för ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar på central, regional och lokal nivå. Strukturen ska även stärka samhällets förmåga att hantera fredstida kriser, något som pandemin understryker vikten av, men det är flera parallella processer pågång och hon undrade i sitt stilla sinne hur regeringen ska få ihop det till slut? Kommer man orka ta ett helhetsgrepp över det här gigantiska lagstiftningsområdet, funderade hon medan statsministern dök upp på skärmen.

– En kommitté tillsätts om hur framtida regeringar ska få större handlingsfrihet vid kriser, så att regeringen har laglig grund att fatta de beslut som krävs, sade Löfven med inrikesministern och socialministern på varsin sida. ”Regeringen bör ha större befogenheter vid kriser i fredstid.”

Hon började räkna upp olika förslag och initiativ som alla behövde inordnas i något slags helhetsgrepp. Den här nya kommittén, hennes kommande förslag om ledningsnivåer, civilområden och sektorsansvariga myndigheter, behov av att följa upp grundlagsutredningens förslag om reglering i regeringsformen för hantering av civila nödsituationer, krav på nationellt säkerhetsråd i Statsrådsberedningen. Ja och så trycker ju Försvarsmakten på för en översyn av hela beredskapslagstiftningen med hänvisning till hybridkrigföring, tänkte hon och lade också till MSB till den inre listan. Hon hade läst myndighetens formuleringar om behov av ett sammanhängande system av författningar och regelverk som är tillämpningsbara i hela hotskalan. Det är en sak att rita upp en struktur, men sedan ska den fyllas med innehåll också, med tydligt ansvar och mandat.

Hon stängde av presskonferensen och gick ut i korridoren – och blev som alltid förvånad över att inte kunna se slutet på den – passerade pentryt och vek av till hissen. Håll distans! uppmanade en plansch i ögonhöjd. Må 2021 bli ett annus mirabilis, tänkte hon och tryckte på hissknappen. Hon räknade bakåt från direktivens slutdatum och konstaterade återigen att det inte var mycket tid kvar till trycklov. Det är ingen idé att lägga energi på om, och i så fall hur, den här kommande kommittén påverkar utredningens arbete, tänkte hon. Det är trots allt jul.

Epilog: Det var årets julsaga. Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp. Tidigare års julsagor finner du här: 2019, 2018 och 2017. Efter nyår återkommer jag inför och under Folk och Försvars Rikskonferens, som i år – detta annus horribilis 2020 – är digital och sänds den 11-12 januari. 

Lägga ner är svårt – tillväxa är svårare

Det hade ju kunnat vara en känsla av full fart framåt och försvarspolitisk tillförsikt nu, inför ett försvarsinriktningsbeslut när politiken har samlats till att tillskjuta ett historiskt tillskott – med svenska mått mätt – till Försvarsmakten. Den rådande säkerhetspolitiska utvecklingen kräver det bästa av oss och hur vi agerar noteras av omvärlden. Men istället för samling och signal om sammanhållen beslutsamhet, råder frustration på alla håll, dragkamp om makt och hot om att en fortsatt ökning mot 2 % av BNP riskerar implodera om de tillförda pengarna upplevs absorberas med ett slurp av sådant man trodde redan var på plats. Och då har vi ännu inte sett notan för det civila försvaret, som landar in till regeringen från de bevakningsansvariga myndigheterna i mars.

Förhandlingarna om inriktningspropositionen har som bekant ännu inte inletts. Därmed har inte alla de tillkommande element börjat hanteras, som erfarenhetsmässigt ramlar in under processen inför ett inriktningsbeslut: Det kommer dyka upp fler, ännu okända, ekonomiska realiteter. Det kommer resas krav på tillkommande ”satsningar” som inte är avdömda sedan tidigare och vi har en riksdag med majoritetsförhållanden som kommer göra avtryck. Minns till exempel ett tidigare luciabeslut (2004) då regeringen behövde Vänsterpartiets stöd, vilket resulterade i en förändring kring AJB i Arvidsjaur i elfte timman.

Men vad handlar frustrationen om? Här följer några nedslag i vad som har hänt som jag tror påverkar var vi befinner oss, samt ett försök till att förklara hur respektive aktör upplever situationen.

I höstas krävde M, C, L, KD och SD att Försvarsberedningen åter skulle kallas in, för att förbereda det kommande försvarsinriktningsbeslutet och få klarhet i de ekonomiska realiteterna. Försvarsministern avvisade detta, eftersom det skulle vara en omväg och onödigt byråkratiskt. När nu analysgruppen har arbetat, uppenbarligen utan att ledamöterna har haft tillgång till sekretessbelagd information och utan att man verkar ha uppnått en helt gemensam syn på det ekonomiska läget, kan således fem partier säga vad var det vi sade.

Det framstår som att man ännu inte har en helt gemensam grund att stå på inför de kommande förhandlingarna om propositionen, vilket var idén med analysgruppen. Vad man egentligen är oenig om, framstår för de flesta fortsatt outgrundligt. Vi vet naturligtvis inte hur resultatet hade sett ut om analysarbetet hade skett inom Försvarsberedningens ram, men en skillnad hade varit sekretessnivån.

En aspekt av sekretess och informationsspridning, är den återkommande synpunkten från de försvarspolitiska talespersonerna att de inte har blivit informerade. Daniel Bäckström (C) i DN:

Jag förstår att det är sekretess på en del. Men för helheten och prioriteringen i de kommande förhandlingarna är det ett problem om man inte har med sig alla ingångsvärden för hur pengarna fördelas och helheten.

Detta är en närmast evig fråga. Men det har inte alltid varit som det är nu. Om man till exempel granskar sändlistorna för Försvarsmaktens budgetunderlag, ser man att fram till BU 08 fick utskottet tillsänt sig underlaget, inklusive de hemliga bilagorna. Senare sändes enbart de öppna delarna och tidigare öppna bilagor (till exempel personalredovisningen) gjordes hemliga. De senaste åren finns inte FöU på sändlistan.BU08

Detta innebär såklart inte att ledamöterna står utan underlag, det är ju bara att gå in på Försvarsmaktens hemsida och tanka ner de öppna delarna, eller se till att myndigheten gör en föredragning inför utskottet, men det innebär att de är helt i händerna på regeringen gällande vilka delar de kan ta del av som omfattas av sekretess, i andra konstellationer än utskottet. Jag vet inte bakgrunden till att det är striktare delgivning nu än förr, men det kan ha med ökat underrättelsehot och mindre tillit till ledamöter att göra (dock är det samma ledamöter i aktuella fora). Oavsett bygger det in en automatisk dragkamp om information när man vill dra välgrundade slutsatser, samt den mer negativa möjligheten att undandra sig ansvar, vilket yttrar sig på olika sätt. Politiker kan säga ”vi fick inte veta!” och myndigheten kan tänka ”varför förstår ni inte hur läget är?”, medan man på försvarsdepartementet möjligen känner att ordningen innebär att man har större kontroll. 

En annan fråga – delvis sammanhängande – gäller vem som ska bestämma vad? Det är regeringen som styr riket, men majoritetsförhållandena ändrar förutsättningarna och hänsyn måste tas till riksdagen, om inriktningsbeslutet ska gå igenom. Därigenom är det inte bara traditionen att söka breda överenskommelser inom försvars- och säkerhetspolitiken som försvarsministern har att förhålla sig till (eller en socialdemokratisk vinst i att hålla den fd. alliansen splittrad inom området) utan ren mandat-matematik.

Från Försvarsmaktens sida lär man med stigande förvåning konstatera att politiker allt mer ihärdigt hävdar att deras avvägning och inriktning ska gälla, i konstrast till delar av Försvarsmaktens förslag. Expertmyndighetens och ÖB:s militära råd överprövas av människor som inte tillhör den militära professionen. Vad innebär det i förlängningen för vilket ansvar man kan ta som chef i myndigheten och vad händer om man inte står fast vid det råd man gett, utan börjar ta hänsyn till aktuellt politiskt läge? Hur skulle trovärdigheten i förlängningen påverkas av det?

En omständighet som kan skapa gnissel i de militärpolitiska relationerna, är om myndigheten utgår från att politiken uppfattar Försvarsmaktens underlag som rent objektiva, genomspelade och avvägda utifrån maximal försvarseffekt, utan andra inneboende krafter som drar åt olika håll – och sedan ändå glatt slår isär det hela. Men den bilden av det ”objektiva bästa” har inte alltid politiken, varesig nu eller tidigare (man känner andra så som man känner sig själv) och det är ett av skälen till att den försvarspolitiska detaljnivån är omfattande.

Det finns fler skäl till detaljstyrningen och alla är inte precis ädla, men några är lättare att förstå om man mentaliserar det politiska perspektivet:  En orsak är en misstro gentemot Försvarsmakten när det gäller att effektuera de beslut som fattas (och då blir man än mer detaljrik för att öka säkerheten i styrningen till nästa gång). En annan orsak är minnet av tidigare politiska ingripanden som det sedan blir samsyn om, t.ex. återetablering Gotland. En tredje handlar om stödet för fortsatta satsningar i bredare politiska lager, i en helhetsavvägning mot andra politikområden: Så länge som det säkerhetspolitiska läget inte upplevs mer akut än att det finns tid för politisk styrning, måste de försvarspolitiska talespersonerna kunna komma tillbaka till sina riksdagsgrupper och redogöra för att det blev ungefär som de beskrev att det skulle bli, när pengatilldelningen motiverades. Annars riskerar stödet för fortsatta satsningar att utebli.

Men denna gång bedömer jag att grunden till den politiska envisheten framförallt återfinns i de antaganden som gjorts om krigets karaktär, som Försvarsberedningen skrev detaljerat om i Motståndskraft (Ds 2017:66). Utifrån dessa utgångspunkter, bland annat om det väpnade angreppet och innebörden av krigsavhållande förmåga, har beredningen mejslat fram sin inriktning. (1) Det finns således en spårbarhet mellan beredningens förslag och denna grundbild – förslag som man diskuterat fram och tillbaka, kompromissat kring och lyckats enas om. När beredningens förslag ifrågasätts läggs inte dessa bitar ihop, vilket förmodligen gör att man riskerar att tala förbi varandra.

Möjligen hade det varit intressant att se Försvarsmaktens sammanvägda utformning utifrån precis samma resonemang om det väpnade angrepp som beredningen för, med tillhörande beskrivningar om varför man eventuellt avviker och förespråkar något annat inom given ekonomi och tidsperiod för genomförande. Det hade kunnat renodla och tydliggöra eventuella skillnader och bevekelsegrunder mellan expertis och folkvalda.

Härmed utkristalliserar sig ännu en evig fråga: Hur gifter vi bättre ihop politiken och myndigheten kring grundläggande antaganden om vilken effekt Försvarsmakten ska kunna leverera över tid och i olika geografiska områden? Men nu är det inte så mycket tid för de eviga frågorna. Det står en ko på isen.

Försvarspolitikerna har bestämt sig och de kommer förhandla om totalförsvarspropositionen utifrån Försvarsberedningens förslag. Under samma tid ska man komma överens om ambitionsnivå för det civila försvaret i den utlovande totalförsvarspropositionen – ett område som inte brukar generera samma höga tonläge som inom det militära, men som nu laddas med förväntningar utifrån både ökad kunskap om vilken betydelse det har för det militära försvarets förmåga och de förpliktigande uttalanden som gjorts från politiskt håll.

Frågan kommer vara hur mycket som ryms inom given ekonomi och klassisk kohandel kommer utbryta, förr eller senare. Särskilt om det kommer nya besked eller önskemål att trycka in i kompotten, och något annat måste ut istället. Vi ska inte glömma att man militärpolitiskt är överens om väldigt mycket, när allt kommer omkring, och de inblandade kan påminna sig om att förlora en strid inte alltid betyder att man förlorar kriget. Ibland är det tvärt om.

Försvarsmakten har lämnat sitt underlag, och möjligen kommer det ytterligare besked i kommande budgetunderlag. Nu är det upp till regeringen att bestämma sig för vilken linje man vill driva och hur riksdagsbeslutet ska materialisera sig, så att vi över huvud taget har ett inriktningsbeslut från den 1 januari 2021.

Det är underkänt om vi gör tillväxten till det största försvarspolitiska problemet på länge.

(1) Läs ett resonemang om det i slutet av detta inlägg.

Epilog: Rikskonferensen 2020

Den 74:e Rikskonferensen avslutades i tisdags och jag följer upp min prolog med en epilog efter att ha funderat några dagar över vad som egentligen hände. Låt mig ta mig an det genom ett antal korta nedslag:

Utrikesminister Ann Linde tajtade till relationen med försvarsdepartementet och genom en väl vald anekdot signalerade hon intresse för militär verksamhet. Övergripande höll hon sig i närområdet och fokuserade på EU – vilket också var en signal.

Åslund

Anders Åslund blottar sårbarheter.

Ett samstämmigt budskap förmedlades, från hela det politiska fältet och samlad expertis, om ett över tid försämrat säkerhetspolitiskt läge. Sverige måste utveckla sitt totalförsvar med beslutsamhet och resurser till både civil och militär förmågeuppbyggnad.

Det nordiska försvarssamarbetet fortsätter att fördjupas och från norsk sida uppvisades (nygammalt) intresse.

En angripare kommer – oavsett vad angriparen vill uppnå – attackera oss där vi är svagast och använda den förmåga vi är sämst på att möta. Det går därför inte att lämna luckor, civilt eller militärt, eller som C MUST och säkerhetspolischefen inskärpte: Underlåta att täta befintliga sårbarheter nu.

C MUST

Chefen för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), Lena Hallin.

Rysslandsblocket var lika sevärt som uppfordrande. Jag tror att Anders Åslund, som inledde det samma genom att smälla upp bildbevis på hur regimen berikar sig – det vill säga den organiserade brottsligheten – möjligen överraskade några då inte denna vinkel alltid kommer fram i rapporteringen. Det är alltid klokt att lyssna noga på FOI:s Gudrun Persson, som talade under rubriken Rysslands säkerhetspolitiska prioriteringar och hennes inlägg kan ses här.

Försvarsministern gav sina första ”markeringar om regeringens ståndpunkter” inför de kommande förhandlingarna om höstens totalförsvarsproposition. Han efterföljdes av två paneler med försvarspolitiker, först med fokus på civilt försvar och sedan militärt försvar, som var mycket tydliga: Beredningens rapporter gäller. De har bestämt sig och ambitionsnivån är hög för totalförsvaret. Särskild uppmärksamhet riktades mot Pål Jonson (M), ny som försvarsutskottets ordförande och försvarspolitisk talesperson för Moderaterna. Han medverkade i panelen om civilt försvar och pekade bland annat på två problem: Regeringen väljer ibland att inte genomföra Försvarsberedningens förslag, till exempel att det ska finnas ett totalförsvarsdepartement, samt att riksdagen har tillkännagett för regeringen ”att vi ska ha ett nationellt säkerhetsråd med en krisledande funktion som heller inte regeringen har agerat på”.  

I den panel som behandlade militärt försvar citerade Allan Widman (L) Oscar Jonsson dagen före:

När vi utformar vårt försvar måste vi fundera över vad Ryssland uppfattar som avskräckande.

Widman betonade vidare beredningens analys och förslag på markarenan: ”Avskräckning är krigsavhållande och försvarsbeslutet 2020 måste bli markstridskrafternas beslut.” Försvarsministern och försvarspolitikerna kan ses i detta klipp. Det avslutas med min kommentar (1:20 in, eller i text nedan).

ÖB Micael Bydén sade bland annat, som en markering gentemot politiken och prioriteringsfrågorna, att det militära rådet som Försvarsmakten redovisade den 15 november är en helhet. ”Det är ett råd om en tillväxt i balans mellan stridskrafter, mellan personal och materiel och utveckling av förmåga att verka tillsammans – civilt och militärt. Ensamma eller med stöd utifrån.” Han sade också att det är ett råd som fullt ut är baserat på rapporten Värnkraft och som håller sig inom de ekonomiska ramar regeringen anvisat. Han var också tydlig med tillväxtens utmaningar. ÖB:s budskap följdes upp av GD Peter Sandwall, som i en mycket relevant panel om Leverans av tillväxt (1:02 in i detta klipp) berättade mer om hur FM arbetade fram sitt underlag.

ÖB

ÖB på marsch mot framtiden.

Dan Eliasson, generaldirektör Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB), gav en rad medskick inför arbetet med det kommande totalförsvarsbeslutet i sitt tal. Mest uppmärksamhet fick hans tydliga uppfattning om behovet av rågång mellan politik och förvaltning på det totalförsvarspolitiska området, liksom MSB:s vilja att se över möjligheten till civilplikt. Nyamko Sabuni (L) lyfte frågan i sitt tal senare och sade att det finns ett ”ljumt mottagande från andra partier i Försvarsberedningen”, vilket är lite märkligt då Försvarsberedningen formulerade sig konkret om saken i rapporten Motståndskraft (se sid 126 –).

Ett pass under konferensen – slutet av måndagen – tog ut svängarna, förde in klimatet som en säkerhetsfråga, lyfte blicken uppåt mot rymden och diskuterade Säkerhetspolitiska doktriner under omdaning. Se gärna hela passet men det sistnämnda, som inleds av UD:s analyschef HC Hagman, startar 36:30 in, här.

IMG_8114

GD Energimyndigheten

Frågan om näringslivets roll i totalförsvaret kan sammanfattas i två budskap: 1. Vi vill. 2. Det är inte gratis, för då slås vi ut och kan inte bidra över huvud taget.

Rikspolischefen lyckas med något som hade varit omöjligt för många andra i det rådande läget: Att vara förtroendeingivande och stabil.

Landshövding Anders Danielsson, särskild utredare i Utredningen om en ny myndighet för psykologiskt försvar berättade om sin uppgift och avslöjande att han sneglar på NCT när han överväger hur den kommande myndigheten för psykologiskt försvar kan formas.

Damberg

Inrikesministern ger exempel på påverkanskampanj riktad mot Sverige.

I en panel om Var går gränsen mellan propaganda och psykologiskt försvar? gavs, bland annat genom SVT:s erfarenheter, konkreta exempel på vad uttalanden om att det är ett pågående angrepp mot Sverige innebär.

Dagen efter Folk och Försvars Rikskonferens var det partiledardebatt i riksdagen. Jag har sökt i protokollet från debatten, men inte hittat något om det säkerhetspolitiska läget, totalförsvaret eller det kommande inriktningsbeslutet. Tomt. Intet. Nada (rätta mig om jag har missat något). Det är en bjärt kontrast mellan budskapen i olika sammanhang i och med detta. Ibland kommuniceras stundens allvar. Men tror man på det, när det inte är en fråga som lyfts i partiledardebatten?

IMG_8112

Viktiga budskap från FOI.

I podden Höjd Beredskap från Aftonbladets ledare, av och med Patrik Oksanen, Amanda Wollstad, Johan Wiktorin, Anders Lindberg och undertecknad, kommenterade och intervjuade vi intressanta personer och aktuella frågor under konferensen. Samtliga avsnitt finns t.ex. här.

Rekryteringsmyndigheten

Jag får titta närmare på Rekryteringsmyndighetens avatar av sin GD, Christina Malm. Foto: Rekryteringsmyndigheten


Patrik Oksanen, Oscar Jonsson (och ibland jag) gjorde också korta kommentarer som hittas genom #fofrk i @freeworldforum twitterflöde.

Min kommentar kan läsas i text här nedan:

Fortsätt läsa →

Prolog: Rikskonferensen 2020

På söndag är det dags för den 74:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Konferensen inleds på sedvanligt sätt genom att Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne hälsar välkomna innan moderator Eva Hamilton, som modererar för andra året, tar över och introducerar utrikesminister Ann Linde (S).

Årets konferens är så uppdelad att det är utrikes- och säkerhetspolitik under söndagen, totalförsvar (med betoning på militärt försvar) under måndagen och civilt försvar samt inrikes säkerhet under tisdagen.

Som en övergripande reflektion kan jag, liksom i fjol, konstatera att det över tid försämrade säkerhetspolitiska läget präglar konferensen – liksom inrikespolitiska utmaningar. Allt annat hade naturligtvis varit tondövt. Om det under den strategiska timeout-tiden ibland var svårt att hitta aktuella och relevanta spörsmål att diskutera på fjället, har de senaste 12 åren rimligen erbjudit arrangören helt andra svårigheter, nämligen att sålla bland aktuella hot som bör diskuteras. Jag brukar framhålla att den som vill beforska svensk försvars- och säkerhetspolitik och vad som har varit på tapeten i den försvarspolitiska offentligheten genom decennierna, har en skatt att utforska i konferensprogrammen.

2019 saknade jag Ryssland och cybersäkerhet på programmet, däremot var Kina ett ämne som förtjänstfullt behandlades under konferensen. Nu är Ryssland tillbaka och Kina har åkt ut, men cybersäkerhet – i alla dess dimensioner – lyser fortfarande med sin frånvaro som fokusområde. Jag tror inte att så är fallet, men om någon mot förmodan tror att det är ”löst” och därmed inte behöver uppmärksammas i och med etableringen av det nationella cybersäkerhetscentret, tror man fel. Min förhoppning är dock att området behandlas av de som diskuterar civilt försvar (se mer nedan).

Förväntningarna är som vanligt stora inför samlingen på Högfjällshotellet. Just nu läggs sista handen vid planerade utspel och formuleringar nagelfars i tal som ska framföras. En specialitet i kategorin ”utspel” brukar vara att utställa förhoppningar om vad vissa personer kommer lansera, när man redan vet om de kommer göra det eller ej, för att på så sätt bädda för att återkomma i efterhand i upprörd besvikelse eller triumf. När det gäller talen laddar nu de vi i det försvars- och säkerhetspolitiska Sverige inför att granska varje framträdande i jakt på förändringar i ordval och nyanser. Detta gäller för övrigt även de som har till uppgift att för andra länders räkning hålla koll på hur svensk totalförsvarspolitik utvecklas. Inte sällan sätter DN:s Mikael Holmström prägel på konferensen genom att publicera något innan start, som sedan alla talar om vid sidan av det som händer på scenen. Uppdatering 9 jan kl. 19:59: Holmström har nu publicerat en artikel om skillnader mellan Försvarsmakten och politikens prioriteringar gällande armén. 

Tillbaka till programgenomgången: Det är Ann Lindes första framträdande på konferensen i sin roll som utrikesminister och hon kommer naturligtvis tala om det aktuella säkerhetspolitiska läget. Möjligen kommer hon också få frågor om hur hon ser på Försvarsberedningens formuleringar i Motståndskraft, där beredningen slog fast att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas, vilket hennes företrädare hamnade i turbulens kring när hon tog till orda om saken under Rikskonferensen 2018.

Efter utrikesministern talar Sverre Diesen, fd forsvarschef i Norge och nu sjefsforsker ved Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) under rubriken Stormaktsintressen på 2020-talet. Minnesgoda läsare minns hans framträdande i Sälen 2008, tillsammans med dåvarande ÖB Håkan Syrén och Juhani Kaskeala, kommendör för Finlands försvarsmakt. Upprinnelsen till det var Diesen och Syréns samarbetsstudie, som i offentligheten beskrevs i en debattartikel på DN Debatt tidigare under hösten (2007). Årets framträdande kommer säkerligen knyta an till den rapport han var med och skrev för FFI:s räkning 2019, Globale trender mot 2040 – et oppdatert fremtidsbilde. När rapporten presenterades sade författarna:

I dag fremstår tettere nordisk samarbeid som det beste alternativet for å redusere usikkerheten rundt alliert støtte, fordi interessene er så sammenfallende og risikoene relativt små. Norden kan også være en mulig løsning i situasjoner som er for store for Norge, men for små for Nato.

Chefen för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), Lena Hallin, och säkerhetspolischef Klas Friberg följer upp under rubriken Sverige – i de globala stormakternas intressesfär. Troligen kommer de, utifrån respektive roll och ansvarsområde, beskriva den säkerhetspolitiska utvecklingen i stort och vad det innebär för Sverige, ett allt allvarligare underrättelsehot mot landet, vikten av säkerhetsskyddsarbete och gråzonsproblematikens särskilda utmaningar. Snart kommer deras årsrapporter för 2019, men tills dess kan man med fördel läsa Säkerhetspolisens årsbok för 2018 och MUST:s årsöversikt för 2018. PS. Lägg till FRA:s årsrapport också.

Därefter är det dags för Moderaternas säkerhetspolitiska prioriteringar, förmedlade av partiledare Ulf Kristersson. Han kommer tala om svenskt förhållningssätt till Kina, förmodligen upprepa behovet av ett nationellt säkerhetsråd (vilket för övrigt riksdagen har riktat ett så kallat tillkännagivande om till regeringen) och framhålla att Moderaterna vill tillföra försvaret mer pengar än regeringen med dess stödpartier. Möjligen kommer även svenskt NATO-medlemskap nämnas och det är alltid intressant att höra hur den moderata formuleringen för dagen lyder. Själv brukar jag jämföra med en av de tidigare jag har hört honom säga, från våren 2018: ”Naturligt att Sverige blir medlem, men när vi gör det kommer vi inte trumfa igenom det. Socialdemokraterna har dock inte evig vetorätt”.

Efter Kristersson följer ett block om Ryssland, vilket inleds med två tal. Först Rysslands globala ambitioner av Anders Åslund, resident senior fellow in the Eurasia Center, Atlantic Council, innan FOI:s aktningsvärda Gudrun Persson beskriver Rysslands säkerhetspolitiska prioriteringar. Därefter handlar det om Sveriges relationer med Ryssland, i en intressant panel bestående av Peter Ericson, fd svensk ambassadör i Moskva, generalkonsul i Istanbul, Kalle Kniivilä, journalist Sydsvenska Dagbladet och författare Oscar Jonsson, vikarierande chef Frivärld samt Ida Alterå, förbundsordförande CUF.

Mot slutet av den första dagen kommer EU som global aktör på dagordningen genom
Göran von Sydow, direktör svenska institutet för europapolitiska studier (SIEPS). Därefter följer en diskussion om Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten, med Robert Dalsjö, forskningsledare Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), Veronika Wand-Danielsson, Sveriges ambassadör i Frankrike, Anders Lindberg, politisk chefredaktör Aftonbladet, Anna Wieslander, director for Northern Europe Atlantic Council och Philip Botström, förbundsordförande SSU. I den diskussionen lyfts säkert den transatlantiska länkens hållbarhet och Trumps oförutsägbarhet upp, liksom effekterna av Macron’s “brain dead”-intervju 70 år efter att NATO:s bildades. Det vore bra att Sveriges förhållningssätt till det militära och försvarsindustriella samarbetet inom EU diskuterades och kanske berörs också framtiden för de stora nedrustningsavtalen och betydelsen av att de krackelerar, liksom förtroendeskapande verksamhet som Open Skies.

En minst sagt högaktuell programpunkt följer därpå, nämligen USA och Iran på kollisionskurs – eskalering i Persiska viken. Det är Erica Holmquist, säkerhetspolitisk analytiker vid FOI som uppdaterar konferensen inom området.

Till sist äntrar utrikespolitikerna scenen för reflektioner om Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik: Markus Wiechel, ledamot i utrikesutskottet (SD), Kerstin Lundgren, ledamot i utrikesutskottet (C), Håkan Svenneling, ledamot i utrikesutskottet (V) samt Lars Adaktusson, ledamot i utrikesutskottet (KD).

Måndag 13 januari

Dag två inleds med försvarsminister Peter Hultqvist (S) som i sitt tal Sveriges totalförsvarsförmåga 2030 kommer beskriva den (med svenska mått mätt) historiska satsningen på militärt försvar som genomförts under hans tid som försvarsminister, det nära samarbetet mellan Sverige och Finland och den totalförsvarsövning (TFÖ) som genomförs under året. Han kommer troligen också inskärpa vikten av att det blir effekt av pengarna från Försvarsmaktens sida, liksom att det är ett mödosamt och seriöst grundarbete som ska till, och inte bara att sprätta iväg pengar, typ, till skillnad från förr under ”krona för krona”-tiden (med adress till Kristersson). Möjligen bjuder Hultqvist på en nyhet och presenterar hur regeringen avser följa upp den nyligen avslutade utredningen Näringslivets roll inom totalförsvaret (SOU 2019:51).

Efter försvarsministern kommer de försvarspolitiska talespersonerna upp i två täter om det i höst stundande totalförsvarsbeslutet. Först fokus civilt försvar med Pål Jonsson, ordförande i försvarsutskottet (M), Daniel Bäckström (C), Hanna Gunnarsson (V) och Janine Alm Ericson (MP). Därefter fokus militärt försvar med Niklas Karlsson, vice ordförande i försvarsutskottet (S), Roger Richthoff, (SD), Mikael Oscarsson (KD) och Allan Widman (L).

Därefter har jag uppgiften att reflektera över vad som sagts (och inte sagts) kopplat till totalförsvarsbeslutet. Jag ska lyssna efter nyheter, ändrade positioner, försöka synliggöra grupperingar och motstridiga viljor och försöka tolka vad det kan innebära framåt.

Därefter är det Militärt försvar i tillväxt med överbefälhavare Micael Bydén. ÖB kommer behöva gå sedvanlig balansgång i kommunikationen och det är alltid någon målgrupp som blir besviken – just eftersom han inte kan adressera alla målgrupper i ett och samma tal. Min gissning är att han kommer uttrycka myndighetens försäkran att de medel som nu tillförs kommer att omsättas i försvarseffekt på bästa sätt, men att det kräver politiskt ansvarstagande när det gäller de områden myndigheten inte råder över själv (till exempel miljötillstånd och infrastruktur), liksom behovet av handlingsfrihet utan politisk klåfingrighet i detaljer (till exempel när det gäller antalet kontinuerligt anställda soldater). Han kommer också att peka på behovet av fortsatta resurstillskott, om Försvarsberedningens ambitioner ska kunna förverkligas, men även rida spärr mot nostalgiska tankar om försvarets utformning och peka på det framtida stridsfältets krav. Jag skulle tro att han säger att personalförsörjningen är en av Försvarsmaktens ödesfrågor framåt.

Efter ÖB blir det Nordiskt försvarssamarbete – utan gränser? Jag ser fram emot att höra visionära och spänstiga tankar från Michael Claesson, chef för Ledningsstabens inriktningsavdelning,  Kim Jäämeri, strategichef Finska Försvarsmakten och Yngve Odlo, sjef Operasjonsavdelingen, Forsvarsstaben i Norge.

Därpå följer ännu ett intressant pass. Under den anspråkslösa rubriken Leverans av tillväxt döljer sig helt avgörande frågeställningar som Peter Sandwall, generaldirektör Försvarsmakten, Maria Bredberg Pettersson, generaldirektör Fortifikationsverket
och Christina Malm, generaldirektör Totalförsvarets Rekryteringsmyndighet tar sig an. Faktum är att detta område förtjänar en helt egen konferens! Det handlar ytterst om hur Sverige fungerar när totalförsvarsförmågan ska växa, när vi under lång tid tränat på att krympa och lägga ner. Här kommer viktiga budskap om helhet och att hela kedjan måste förstås och fungera, om ambitioner ska kunna uppnås. Christina Malm kommer kunna beskriva vad som händer om det inte hänger ihop, det vill säga om man inte tilldelar resurser till de steg som möjliggör fler personer i krigsförbanden (så att man kan mönstra och skriva in fler till grundutbildning med värnplikt). Efter generaldirektörerna reflekterar PJ Anders Linder, VD Axess Publishing och Romina Pourmokhtari, förbundsordförande LUF.

Dag två övergår sedan till Civilt försvar i nytt årtionde, genom Dan Eliasson, generaldirektör Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB). Det blir spännande att se hur mycket Eliasson tar ut svängarna, men man kan vara säker på att det kommer något nytt. Jag tror han kommer tala om vad civilt försvar ställer för krav på personalresurser, med särskild uppmärksamhet på frivilliga försvarsorganisationers användbarhet. Han kommer definitivt nämna cyber och informationssäkerhet, liksom behovet av parallellitet i uppbyggnaden av civilt och militärt försvar (läs: resurser måste nu på allvar investeras i civilt försvar). Kanske kommer han också ta upp hur regeringen bör hantera de underlag som de bevakningsansvariga myndigheterna ska redovisa i vår inför försvarsinriktningsbeslutet (samt MSB:s roll i detta).

Innan avbrott för middag blir det ett block om 5G – mycket aktuellt även detta – först om 5G i en säkerhetspolitisk kontext med Ulf Pehrsson, Vice President Government & Industry Relations på Ericsson och sedan Säker samhällskommunikation: 5G i praktiken med Åsa Sundberg, VD Teracom. Apropå Sundberg brukar hon klokt framföra att beredskap bör ses som en hållbarhetsfråga för näringslivet. Johan Wiktorin, VD Intil, Linda Jerneck, ledarskribent Expressen och Henrik Malmrot, förbundsordförande Ung Vänster, ger därefter sina reflektioner om civilt försvar och 5G.

Efter middagen är det ingen risk för paltkoma eftersom vi tar höjd för Globala utmaningar 2030. De som har denna uppgift är Johan Rockström, professor i miljövetenskap Stockholms universitet och Stefan Gustafsson, strategichef Rymdbolaget. Jag tror (och hoppas) att diskussionen kommer handla om hur rymdtekniken kan utnyttjas för globala samarbeten och hållbarhet, liksom riskerna vad gäller teknik som kan användas i motsatt riktning.

Därefter följer ett samtal om Säkerhetspolitiska doktriner under omdaning, med ovan nämnda Stefan Gustafsson, Martin Ärnlöv, generalsekreterare Svenska Röda Korset, Hans Christian Hagman, analyschef Utrikesdepartementet, Michael Claesson, chef för Ledningsstabens inriktningsavdelning, Försvarsmakten och Catarina Kärkkäinen, ordförande i Fria Moderata Studentförbundet.

Tisdag 14 januari

Inrikesminister Mikael Damberg startar upp Rikskonferensens sista dag under rubriken Sveriges civila försvarsförmåga. Han kommer troligen framhålla etableringen av cybersäkerhetscentret, TFÖ:n, redogöra för regeringens uppdrag till de bevakningsansvariga myndigheterna inför arbetet med de civila delarna av inriktningspropositionen och räkna upp alla de viktiga utredningar som regeringen har tillsatt inom politikområdet: Utredningen om civilt försvar (Ju 2018:05), Utredningen om en ny myndighet för psykologiskt försvar (Ju 2018:06), Utredningen om hälso- och sjukvårdens beredskap (S 2018:09) samt den tidigare nämnda utredningen om näringslivets roll inom totalförsvaret, som försvarsministern ansvarar för.

Efter inrikesministern talar Nyamko Sabuni, partiledare (L) om Prioriteringar i det civila försvaret tillsammans med språkröret Per Bolund (MP), finansmarknads- och bostadsminister tillika biträdande finansminister. Av alla programpunkter under konferensen är detta det mest oförutsägbara vad gäller innehåll. Jag vågar inte ens gissa.

Om mitt försök att förutsäga försvarsministerns nyhet visar sig stämma kan nästa block bli särskilt intressant: Först talar Martin Lundstedt, VD Volvo, om Totalförsvaret: ett företagsperspektiv. Därefter drar Elisabeth Nilsson, särskild utredare i den ovan nämnda utredningen om näringslivets roll i totalförsvaret sina slutsatser från utredningsarbetet. Anförandet följs upp med ett antal initierade kommentarer av Camilla Asp, chef avdelningen för krisberedskap och civilt försvar på MSB, Fredrik Bynander, chef Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet, Försvarshögskolan (FHS) och Karl Lallerstedt, ansvarig säkerhetspolitik och Näringslivets Säkerhetsdelegation, Svenskt Näringsliv.

Dagen fortsätter med rikspolischef Anders Thornberg, som ska tala om inre säkerhet i totalförsvaret. Han åtföljs av Daniel Jonsson, forskningsledare (FOI) under rubriken Hotbilder inom totalförsvaret. Därefter talar Robert Andrén, generaldirektör Energimyndigheten om Energiförsörjning i totalförsvaret.

Många med mig ser fram emot kloka Björn von Sydow, förutvarande ordförande i Försvarsberedningen, nu ordförande i FOI:s styrelse. Han ska tala om Centralt beslutsfattande i komplex hotbild och jag tror att vi får ta del av en del erfarenheter från hans centrala befattningar.

Mot slutet av dagen blir det Reflektioner om civila aktörer i totalförsvaret av Tove Lifvendahl, ledarskribent Svenska Dagbladet, Daniel Färm, chef tankesmedjan Tiden, Aida Badeli, språkrör Grön Ungdom och Martin Hallander, förbundsordförande KDU, innan Anders Danielsson, särskild utredare i Utredningen om en ny myndighet för
psykologiskt försvar (tillika landshövding i Västra Götalands län) inleder ett block om psykologiskt försvar. Danielsson kommer berätta om sin uppgift och förhoppningsvis ge några preliminära slutsatser såhär långt in i arbetet.

Efter Danielssons redogörelse diskuteras den relevanta frågeställningen Var går gränsen mellan propaganda och psykologiskt försvar? Panelen består av Olof Petersson, professor emeritus i statskunskap Uppsala universitet, Anneli Bergholm Söder, chef operativa avdelningen på MSB, Hanna Stjärne, VD SVT, Patrik Oksanen, journalist och författare och Benjamin Dousa, förbundsordförande MUF.

Därefter är det slut på programmet och konferensen bryter ut i avslutningsmiddag innan hemfärd onsdag morgon, helt enligt tradition under pågående partiledardebatt i riksdagen.

Programmet inklusive samtliga starttider finner du här. Diskussionerna på scenen i Sälen kommer att kunna följas direkt på Folk och Försvars hemsida. SVT Forum kommer också sända (direktsändning på eftermiddagarna och bandat på förmiddagarna, från kvällen före) liksom SR:s Studio Ett som brukar vara på plats. Vi som är delaktiga i Aftonbladet ledares podd Höjd Beredskap är också i beredskap för poddande från Högfjällshotellet. På sociala medier följer man konferensen genom #fofrk

 

 

En julsaga

Sagan består av fria fantasier. Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. 

Christina Malm lade ifrån sig telefonen och tittade ut genom fönstret i Fanfaren. Huset var ganska tomt, hon hade åkt in till kontoret för en arbetsdag innan nyår och det var redan mörkt i Karlstad. Hon drog en suck av lättnad. Nu var regleringsbrevet för 2020 färdigformulerat och regeringen hade givit myndigheten i uppdrag att påbörja planering för att möjliggöra hanteringen av ett ökat antal värnpliktiga och polisaspiranter. Om det beslutet inte hade kommit hade den planerade ökningen inte kunnat genomföras, det hade myndigheten varit tydlig med i sitt budgetunderlag. Men det är ju ingen garanti, tänkte hon. Christina hade varit generaldirektör för Rekryteringsmyndigheten sedan hösten 2015. Dessförinnan var hon överdirektör på Försvarets radioanstalt, mitt i centrum under hanteringen av FRA-debatten, vilket hade gjort henne både luttrad och rutinerad i kontakt med politiken. Nu måste bara pengarna fram också. Att Försvarsmaktens ramökning är ett faktum, betyder inte att tillväxten förverkligas. Det är en bit kvar innan det finns full förståelse för hur hela systemet hänger ihop – och vilja att betala för ambitionerna, tänkte hon. Hon tog upp telefonen igen för att ringa rektorn vid Försvarshögskolan, Robert Egnell, och berätta om skrivningen. FHS var i liknande läge och behövde resursförstärkas för att kunna omhänderta ökade utbildningsbehov av officerare. De hade ett bra samarbete, där också Försvarsmakten ingick, för att tydliggöra personalförsörjningens ömsesidiga beroenden och ha insyn i varandras beräkningar. Hon hoppades att han också hade glada nyheter att berätta.

…

I Stockholm klev överbefälhavare Micael Bydén in i bilen och borstade av sig lite snö från axlarna. Han tog ögonkontakt med J genom backspegeln och såg direkt att hans personskydd var lite förtjust över den lilla snö som till slut föll över huvudstaden. Veckan före jul hade han varit iväg och fräschat upp kunskaperna i vinterkörning och Micael visste att det var en årlig höjdpunkt.

– Jag måste läsa lite här i bak, så du kanske ska lägga band på dig och inte dra iväg i värsta bredställ idag? J nickade kort, log tillbaka i spegeln och tänkte som så många gånger förr att hans chef alltid var vänlig och närvarande, trots att han och de andra i teamet kunde se att jobbet tog på honom. Under hösten hade Bydén ibland försjunkit djupt i tankar och oftare än vanligt hade telefonsamtal rundats av med efterföljande tystnad. Snart var det nyår och han hoppades på ett lugnare kommande år för ÖB.

Överbefälhavaren hade precis som Rekryteringsmyndighetens GD fått information om sitt nya regleringsbrev och var nu bekymrad över en styrning som hade letat sig in i 2020 års upplaga. Precis en sådan styrning som inte gagnar verksamheten, tänkte han, medan J rattade den tunga bilen genom snömodden. Försvarsmakten hade fortfarande inte nått till 6 000 anställda kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän och ville upp till det beslutade antalet om nästan 7 000 personer, vilket är vad som krävs för den nuvarande organisationen. I regleringsbrevet slår dock regeringen fast att det inte ska rekryteras fler än vad som nu finns i myndigheten. ÖB tittade upp från pappret. Han visste att de hade varit tydliga med ambitionen att fortsätta fylla upp fastställd organisation. Det är viktigt för att Försvarsmakten ska klara alla uppgifter, från beredskap till övningsverksamheten och fler i grundutbildning. Han förstår att det departementet är ute efter är att frigöra ekonomi, men det handlar också om vilken inriktning Försvarsmakten ska ha och vilka operativa krav som ska kunna uppfyllas. Värnplikten är nödvändig, men kan inte ersätta användbarheten i de anställda. Han undrade om effekterna verkligen har varit uppe till politisk bedömning i bredare kretsar? Det är egentligen otroligt med dessa detaljstyrningar, tänkte ÖB, medan han fattade ett beslut: Han tänkte tala klarspråk om vad han tyckte om saken och gjorde en mental notering kopplat till det kommande talet under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. De var framme vid L24 och han lade ihop sin mapp.

– Det var ju nästan synd att det inte ens blev en liten sladd, sade Micael Bydén och klappade J på axeln när de gick från bilen.

…

Per Bolinder knackade på Tommy Åkessons dörr och gick in när han hörde ett högt ”ja!” genom försvarsdepartementets tunga trädörr. Det var två rutinerade departementstjänstemän som kände varandra väl, som slog sig ner vid Åkessons bord.

– Jo, apropå regleringsbrevet. Det blev en begränsning av antalet GSS/K i organisationen till slut, sade Bolinder.

– Ser man på, någon i huset har läst Försvarsberedningens rapport, skämtade Åkesson. Försvarsberedningen hade filat på varje ord i Värnkraft och han mindes diskussionerna om anställd kontra totalförsvarspliktig personal i krigsorganisationen, där beredningens förslag till utökad krigsorganisation framförallt innebär en utökning av mobiliseringsförband, snarare än stående förband och att antalet kontinuerligt anställda därför inte bör utökas i förhållande till dagens antal.

– Det kommer bli väsen om detta, om de börjar mullra på Lidingövägen, sade Bolinder. Hur gick diskussionen bland ledamöterna om att GSS/K behövs i utbildningen av fler värnpliktiga? Det är säkert något som Försvarsmakten kommer lyfta fram.

– De konstaterade att utökade grundutbildningsvolymer kräver utbildningsbefäl, och då måste man ju prioritera anställning av officerare istället för anställning av gruppbefäl, soldater och sjömän. Men det diskussionen kommer handla om, om det blir halabalo, och som kanske kan få fäste i några av partierna, är väl snarare hur ett lägre tak GSS/K påverkar snabbt gripbara förband, sade Åkesson och fortsatte: Vi skrev ju såklart om behovet av anställd personal som kan användas innan mobilisering, men om vi inte får upp flödet in i organisationen är det helt kört. Beredningen kom fram till att det totala antalet befattningar i krigsorganisationen handlar om 90 000 personer, mot dagens cirka 60 000 personer, och det kräver 8 000 årligen in i grundutbildning från 2024. Fixar vi inte att prioritera detta kan politiken glömma sina tillväxtambitioner och de vet de ju.

– Jo, men alternativet är ju också, rent teoretiskt, att inte skruva upp utbildningsvolymerna på bekostnad av antalet GSS/K. Vägvalssituationen är ju inte frånkopplad ekonomin, sade Bolinder. Man kan ju också tillföra mer pengar, nej?

De skrattade torrt och båda tänkte tillbaka på tidigare turbulens.

– Rent teoretiskt, ja. Men nu är det ju ett faktum så länge pengarna inte räcker till både och. Man kan ju resonera som så att en fortsatt situation med ett otillräckligt personalinflöde innebär större risker för möjligheterna att upprätthålla den militära förmågan, än att inte fullt ut fullfölja den planerade tillväxten av kontinuerligt tjänstgörande soldater, sade Tommy Åkesson. Det handlar om tidsperspektiv, eller hur? Rent teoretiskt skulle det här nya taket kunna leda till att antalet anställda i organisationen understiger kritiska nivåer med hänsyn till uppgifterna nu och en tid framåt, men det är en fråga om resursavvägning där framtida behov står mot nutida, sade Åkesson lakoniskt.

Vi får hoppas att de där nutida behoven inte sätts på prov, tänkte Per Bolinder när han åter var ute i korridoren. Men vår nutid är ett resultat av det som en gång var framtiden och det är ju ett skäl till att vi sitter där vi sitter idag. Han kom ihåg vilka formuleringar som mejslades fram om saken när han var sakkunnig i 2015 års personalförsörjningsutredning och undrade hur motståndsfickorna skulle se ut den här gången, när det gäller sänkt målbild för GSS/K. Det plingade till i mobilen av en nyhetsflash från DN och han läste:

”Nytt försvarsbråk under uppsegling. Moderaterna kräver fler anställda soldater”

Det här kan bli en lång dag, tänkte han och vände på klacken för att gå i riktning mot kaffemaskinen på våningsplanet.

…

Samtidigt satt generalmajor Lena Hallin vid sitt skrivbord på Högkvarteret och läste en annan nyhetsartikel. Hon har varit chef för MUST, den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, i åtta månader och i det uppdraget stänger man inte ner bara för att det är jul- och nyårshelger. Det var dock lite lugnare tempo nu och det medgav en stunds omvärldsbevakning. Hon ville hålla ett vakande öga på de civila myndighetschefer som rörde sig i närheten av hennes ansvarsområde och hade uppmärksammats på en aktuell intervju med MSB:s generaldirektör Dan Eliasson.

När Lena Hallin tillträdde var ett av hennes egna mål att bidra till ett nära samarbete med sina civila systermyndigheter. Något annat har Sverige inte råd med, särskilt inte när den potentiella angriparen kan använda vårt system med självständiga myndigheter och stuprör mellan verksamheter emot oss. Tanken gick tillbaka till artikeln. Därför är det så viktigt att minska eventuella friktioner och ge samma budskap i stort, utifrån respektive perspektiv. Hon rynkade pannan och rättade till glasögonen när hon läste rubriken: ”Civilt försvar viktigare än militärt”. Hon fortsatte läsa och undslapp sig en suck. Rubriken är tillspetsad, men han pratar om parallelliteten nu igen och folk riskerar att se det som ett nollsummespel, tänkte hon. Nästan som om det är meningslöst att satsa på det militära om den civila sidan inte hänger med.

MSB:s GD var både vältalig och medryckande och han var tydligt bestämd i uppfattningen att det är det civila försvarets tur att tilldelas resurser. Mustchefen tänkte att hon kunde ge Eliasson rätt i mycket av det han hade sagt till reportern – det militära försvaret är helt beroende av att det civila samhället kan ge stöd – men hon var trött på att de ständiga dragkamperna om ekonomin till området leder till att det ena ställs mot det andra när det är helheten som avgör hur nationen står sig. Hon tänkte på något som hennes företrädare, Gunnar Karlson, hade sagt en gång: Om vi bara satsar på en bra sköld, som vi kan hålla upp om någon angriper oss, kommer angriparen slå oss i knävecken.

Lena Hallin tänkte på den tid hon hade lagt ner för att få Försvarsmakten och Säkerhetspolisen att beskriva gråzonsproblematik på ett likartat sätt, så det skulle vara lättare för beslutsfattare och allmänhet att förstå att det inte är en linjär utveckling från fred, genom eskalerande gråzonsproblematik som sedan övergår i konventionellt krig. Numer tyckte hon att säkerhetspolischefen uttryckte det riktigt bra. Hon lade ihop tidningen och plockade ihop de rapporter hon behövde ta med hem över nyår. Det hade varit en lång höst och en på alla sätt mörk vinter som förmedlades i lägesbedömningarna. Medarbetarna gick tungt och underrättelsevärlden var sliten. Men beslutsam, tänkte hon i ett försök att muntra upp sig själv. 2020, undrar vad det året har att bjuda på?

Epilog: Det var årets julsaga (förra årets finns att läsa här). Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp. Efter nyår återkommer jag med den sedvanliga genomgången av programmet för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen, som äger rum den 12-14 januari. 

Är Finlands sak svår? Om värnplikt och militärt stöd

Nyligen skrev försvarsministrarna i Finland och Sverige – Antti Kaikkonen och Peter Hultqvist – en gemensam debattartikel på Svenska Dagbladets fristående gästblogg Säkerhetsrådet. Budskapet var att länderna fortsätter att fördjupa försvarssamarbetet genom bland annat bilateral operationsplanering och koordinerade gemensamma åtgärder i kris och krig. Ministrarna skriver också om den scenariobaserade övning på ministernivå som genomfördes i slutet av november, med syfte att öva det politiska beslutsfattandet i händelse av en konflikt.

Det finsk-svenska militära samarbetet gick in i en ny fas 2014, utvecklades vidare i och med det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2015 och inriktades till exempel under 2016 till att omfatta hela skalan från fred, kris och krig (eller ”bortom fred” som det hette då). Sedan dess har flera ytterligare steg tagits för att länderna ska kunna agera militärt tillsammans. Den politiska viljan finns, liksom nära relationer mellan försvarsmakterna och interoperabiliteten jobbas det vidare med. Men hur styr respektive lands regelverk samarbetet i ett skarpt läge och hur påverkar personalförsörjningssystemen i förlängningen möjligheten – och kanske viljan – att agera gemensamt?

År 2017 tillsattes utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland (Fö 2017:01). Utredningen hade uppdraget att se över vissa delar av de rättsliga förutsättningarna för Sveriges försvarssamarbete med Finland, med utgångspunkt i den analys av regeringsformens reglering som gjordes i förutvarande Förutsättningsutredningens betänkande (SOU 2016:64). Utredningens förslag En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland (SOU 2018:31) lämnades till regeringen i april 2018 och i betänkandet föreslogs bland annat lagändringar som skulle träda ikraft den 1 juli 2019. Dessa har dock ännu inte omsatts i lagrådsremiss och beslut. Detta innebär inte att det saknas förutsättningar för ett gemensamt agerande med militära resurser. Regeringsformen lägger inte några hinder i vägen för försvarssamarbeten så länge de konstitutionella regler som har relevans för frågan iakttas vid beslutsfattandet. Däremot måste man se till så att nödvändiga beslut om att ge och ta emot militärt stöd inom ramen för det svensk–finska försvarssamarbetet kan fattas med tillräcklig skyndsamhet samt att finska styrkor som lämnar stöd till Sverige ska ha de befogenheter i Sverige som är nödvändiga, vilket bör regleras. I Finland har ett författningsarbete avseende de rättsliga förutsättningarna för att lämna och motta internationellt bistånd, såväl militärt som civilt, lett till att ny lagstiftning trätt i kraft den 1 juli 2017 (Lag om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd).

Den 2 mars 2017 beslutade regeringen att totalförsvarspliktiga kvinnor och män ska vara skyldiga att genomgå mönstring och fullgöra grundutbildning med värnplikt. Skyldigheten att genomgå mönstring gäller från 1 juli 2017 och skyldigheten att genomföra grundutbildning med värnplikt gäller från och med den 1 januari 2018. Skälet var att den säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde har försämrats och att Försvarsmaktens behov av personal i krigsförbanden inte kan säkerställas enbart på frivillig väg, vilket framgick i Personalförsörjningsutredningen året innan (SOU 2016:63).

Personalförsörjningen av det militära försvaret syftar ytterst till att förse krigsförbanden med för verksamheten utbildad personal och tillräckligt antal tjänstgörande under villkor som möjliggör att krigsförbanden kan användas på det sätt som Sveriges försvars- och säkerhetspolitik kräver – vilket naturligtvis inkluderar internationella fredsbevarande eller fredsframtvingande insatser och operationer tillsammans med Finland i händelse av begäran om militärt stöd.

Regeringens uppfattning är att personalförsörjningen av det militära försvaret ska bygga dels på frivillighet och dels på totalförsvarsplikt. Syftet med detta är att uppfylla de mål som riksdagen angett avseende förbands- och personaluppfyllnad. Personalförsörjningen ska så långt som möjligt bygga på den enskildes intresse, motivation och vilja, vilket anses öka sannolikheten för att individer efter genomgången grundutbildning söker sig vidare till anställning eller kontrakt med Försvarsmakten och hemvärnet.

Finland har ett försvarssystem som utgår från allmän värnplikt. Varje man med vissa undantag är värnpliktig från ingången av det år när han fyller 18 år till utgången av det år när han fyller 60 år. Enligt 62 § i värnpliktslagen kan en värnpliktig som fullgör beväringstjänst eller deltar i en repetitionsövning kortvarigt förordnas till tjänstgöring utomlands, bland annat om han i enlighet med sitt uttryckliga samtycke hör till en handräckningsavdelning som ska ge handräckning utanför Finlands gränser eller med stöd av sitt uttryckliga samtycke deltar i en internationell militär övning som främjar det nationella försvaret. En värnpliktig kan också förordnas att delta i sedvanlig fartygstjänstgöring när fartyget rör sig utanför Finlands territorialvatten (då krävs inte beväringens samtycke). Enligt 78 § i värnpliktslagen kan en värnpliktig som tjänstgöringsuppdrag förordnas till en handräckningsuppgift och till en räddningsuppgift enligt lagen om försvarsmakten. Vid en räddningsuppgift eller vid handräckning får värnpliktiga dock inte delta i gripande av farliga personer, röjning av sprängladdningar, uppgifter som förutsätter användning av vapenmakt eller i andra motsvarande farliga uppgifter.

Finland: Antal personer som deltagit i internationella insatser.

Finland: Antal personer som deltagit i internationella insatser.

Försvarsmakten i Finland har avlönad personal och tjänstgörande värnpliktiga. I militär krishantering grundar sig tjänstgöringen på frivillighet och personalen anställs i ett särskilt krishanteringsanställningsförhållande. Krishanteringspersonalen består av försvarsmaktens avlönade personal och personal (som ofta är reservister) som rekryteras från den allmänna arbetsmarknaden.

Sverige internationella insatser

Sverige: Antal personer som deltagit i internationella insatser (bild från Jens Petersson, Svenska FN-förbundet).

I Sverige skrev Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland (SOU 2018:31) att frågan huruvida värnpliktiga är skyldiga att delta i operationer till stöd för Finland måste bedömas utifrån frågan vad som ingår i totalförsvarsplikten. Utredningen ansåg att den frågan låg utanför uppdraget men hänvisade till bedömningar avseende totalförsvarspliktigas tjänstgöring internationellt som görs i den tidigare nämnda Personalförsörjningsutredningens betänkande En robust personalförsörjning av det militära försvaret (SOU 2016:63) avsnitt 8.

Denna utredning, som jag hade förmånen att leda, ställer frågan: Om värnpliktiga utbildas och tjänstgör för att försvara Sverige militärt blir frågan: Var börjar försvaret av Sverige? Vidare gjorde utredningen upp med föreställningen att tjänstgöring utomlands per definition är oförenligt med icke anställda totalförsvarspliktiga. Ett exempel på det är skrivningarna i Försvarsberedningens rapport Försvar i användning (Ds 2008:48) där det betraktades som uteslutet att använda värnpliktiga i insatser utanför svenskt territorium. Men sedan detta synsätt etablerats har Sveriges internationella ambitioner och åtaganden förändrats. Vi konstaterade att

Samarbeten har fördjupats syftande till försvar av Sverige och närområdet, medan den användbarhet som ifrågasattes då, utgick från svensk medverkan i internationella insatser i områden inte sällan geografiskt fjärran från Sverige, till exempel inom konceptet för EU:s snabbinsatsstyrkor och fredsbevarande insatser i krigsdrabbade länder. Den säkerhetspolitiska utvecklingen har medfört ändrat fokus och Sverige har till exempel ingått en nära samverkan med Finland – ett samarbete som ska omfatta planering för scenarier bortom fredstid och bland annat en gemensam maritim stridsgrupp.

I utredningen resonerade vi vidare utifrån Försvarsberedningens sentida rapporter och de senaste inriktningspropositionerna, där det är en återkommande slutsats att länderna i närområdet kommer att påverkas och bli indragna i konflikten, vid eventuellt angrepp mot ett annat, vilket vi tyckte måste leda till slutsatsen att närområdet i vissa fall bör kunna ses som ett gemensamt operationsområde. I det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2015 kommer det till uttryck på följande sätt:

Den svenska försvarsförmågan syftar ytterst till försvar av det egna territoriet men ska också betraktas som en del i en gemenskap för stabilitet och säkerhet i norra Europa. Sverige har möjlighet och ett ansvar att påverka utvecklingen i Östersjöområdet. Regeringen anser att Sveriges bi- och multilaterala försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten bör fördjupas.

Försvaret av Sverige kan således, beroende på omständigheterna, börja utanför landets gränser, i samverkan med andra. Utredningen bedömde därför att icke anställd totalförsvarspliktig personal kan, om den politiska viljan finns och beslut fattas, sättas in i operationer inom ramen för de utfästelser Sverige har gjort gentemot andra länder och organisationer och som inte faller under vad som brukar kallas traditionella militära fredsbevarande insatser. Men vi skrev också att det inte innebär att värnpliktiga kan eller bör sättas in i alla eventuella operationer som faller inom ramen för Sveriges utfästelser gentemot andra länder eller organisationer.

Återigen: Personalförsörjningssystemets användbarhet utanför riket handlar om vad politiken anser omfattar försvaret av Sverige. Internationell militär krishantering i hela skalan från fredsbevarande till fredsframtvingande långt borta, är en sak. Resultatet av sådana insatser påverkar Sverige, direkt och indirekt, men kan bedömt inte anses vara direkt kopplat till försvaret av Sverige som land. Sådana insatser kommer helt säkert, som de alltid gjort, personalförsörjas med frivilliga och anställda. Åtaganden Sverige gör inom ramen för EU (eller NATO) är en annan, mer näraliggande försvar av Sverige, men långtifrån självklar för annat än soldater och sjömän med anställning eller kontrakt.

I en helt egen kategori återfinns det militära samarbetet med Finland och i det fallet handlar det ytterst om vad man lägger för betydelse i begreppet gemensamt operationsområde och vilka förband man planerar för att stödja med i situationer ”bortom fred”. Det är en politisk fråga och avgränsas inte av gällande lag.

Gemensamt för de tre nivåerna av internationella operationer är att de alla i grunden möjliggörs av en tillräcklig mängd personer med grundläggande militär utbildning. I Sverige sker den nu under plikt, oavsett om man har blivit uttagen till mönstring eller ansökt om prövning på grund av eget intresse. Det är således vanskligt att ställa olika personalförsörjningssystem mot varandra enbart utifrån användbarheten i de olika kategorierna (totalförsvarspliktig, anställd eller frivillig) i steg två. Steg ett är att över huvud taget få in tillräckligt många i systemet – för att kunna anställas eller för att kunna komma ifråga för internationell tjänstgöring på frivillig väg – och för detta är plikten nödvändig. Först då kan de politiska ambitionerna fyllas med innehåll, för tillväxt här hemma eller internationellt.

Ny bit i försvarsbeslutspusslet

När ÖB och Försvarsmaktens GD klev fram på pressträffen för att beskriva resultatet av det regeringsuppdrag myndigheten hade lämnat in tidigare under dagen, hade det redan mullrat ett tag. Från politiskt håll har man slitit för att få till pengatillskott och arbetat lång tid med den framtida utformningen av försvaret – ett arbete som nu ska betala sig genom ett märkbart förmågelyft med synbara avtryck som kan kommuniceras. I myndigheten har man slitit hårt med regeringsuppdraget, samt med frågan hur man på samma gång ska visa framåtanda och att man tar förtroendet på allvar, och kunna kommunicera att pengarna inte räcker till det försvar som politikerna har arbetat fram.

Försvarspolitiska talespersoner har den senaste tiden på olika sätt uttryckt oro och beslutsamhet utifall att myndighetens underlag skulle avvika för mycket från Försvarsberedningens inriktning. Idag hamnade fokus på ekonomin, men nästa steg kommer även prioriteringarna att nagelfaras. Samtliga partier utom regeringspartierna vill att det ska ske inom Försvarsberedningens ram. Det kommer vara svårt för försvarsministern att avvisa ett sådant krav, även om han förmodligen hellre vill ha större kontroll över fortsättningen genom egen regi. Men beredningen är ju inte upplöst mellan rapporterna och det finns historiska exempel på spänningar som uppstår om regeringen håller emot. Denna regering har dessutom en framtida riksdagsmajoritet att tänka på, om man vill få igenom sin försvarsinriktningsproposition om ett år. Det långsiktigt kloka, för att säkra ett längre perspektiv i planering och resurser, är förmodligen det kortsiktigt bökiga. Beslutsamheten i oppositionen ska inte underskattas, det kommer troligen bara leda till en upprepad konflikt och en regering som åter behöver krumbukta sig.

Detta inlägg är inte en genomgång av Försvarsmaktens underlag i sak. Det är inte heller en jämförelse mellan Försvarsberedningens rapporter och myndighetens råd. Det kräver mer noggrann läsning från min sida. Men här följer några initiala, mer övergripande reflektioner, kring sådant jag bedömer inte kommer uppmärksammas så mycket i de första svallvågorna:

Försvarsmakten skriver att nuvarande organisation snarare är strukturerad utifrån ”historiska betingelser, kompetensbredd och kompetensbevarande än dimensionerad för att lösa ställda uppgifter”. Vidare skriver myndigheten:

Då Försvarsmaktsorganisation 2016 i grunden inte är utformad och dimensionerad för att möta ett väpnat angrepp finns på kort sikt stora begränsningar, särskilt vid händelseutvecklingar som kan uppstå i ett försämrat omvärldsläge och vid högre konfliktnivåer.

Det är en pedagogisk utmaning att förklara varför man ska använda tillförda resurser i närtid – alltså det beredningen räknat på men som Försvarsmakten redan har inplanerat – till att bygga vidare på en organisation som man samtidigt dömer ut utifrån vad omvärldsutvecklingen kräver, om man ska spetsa till det. Detta istället för att ”gena” in i det nya. Min gissning är att det är en av de saker som försvarspolitiker kommer fråga ÖB om under redovisningar nästa vecka.

Understundom har det kommande försvarsinriktningsbeslutet lite i förväg beskrivits som en storsatsning på armén. Men av underlaget framgår något annat. Det är framförallt en struktur som sätts till 2025, funktionerna utvecklas därefter och bortom 2030 omsätts enligt denna plan de tunga materielsystemen. Utvecklingen förskjuts framåt i tid. Men, man bör samtidigt konstatera att det är Försvarsmaktens uppfattning – inte enbart försvarsgrenens – att bataljonsarmén är lämnad, brigadsystem etablerat och att divisionsförmåga hägrar. Marinen och flygvapnet ligger generellt närmare Försvarsberedningens förslag i underlaget.

Personalförsörjningsområdet sticker ut på olika sätt. Det framgår tydligt hur avgörande det är för att möjliggöra tillväxt – och hur allvarligt läget är. Nästa försvarsbeslutsperiod kommer inledas med ett personellt underskott, framför allt vad avser krigsplacerad personal i krigsförbanden och anställd militär personal. Försvarsmakten skriver att grundutbildningen är avgörande och att man i och med återaktiverad totalförsvarsplikt har det verktyg som krävs för att successivt öka grundutbildningsvolymerna i kommande försvarsbeslutsperiod. Officersförsörjningen framhålls också. Antalet platser har utökats vid såväl specialistofficersutbildningen (SOU) som officersprogrammet (OP). Antalet antagna elever har t.o.m. 2018 understigit tillgängliga platser, men nu ser det ju tack och lov ljusare ut. Sammantaget bedömer Försvarsmakten att personalbehovet för krigsorganisationen år 2025 är ca 70 000 och år 2030 ca 80 000 individer. Därutöver kommer mobiliserings- och personalreserver (2030) att bestå av ytterligare ca 20 000 utbildade totalförsvarspliktiga.

Försvarsmakten konstaterar att man har begränsade erfarenhetsvärden av att rationellt och effektivt ställa om nuvarande produktionskapacitet för att svara upp mot det som krävs för en organisation i tillväxt och skriver att man också till stor del är beroende av en ökande kapacitet hos externa parter, såväl andra myndigheter som inom den privata sektorn. Ett exempel som tas upp i underlaget är Rekryteringsmyndighetens kapacitet:

Kapaciteten hos TRM för att mönstra tillräckligt många mot Försvarsmaktens behov av inryckande till grundutbildning är helt avgörande för en förbandstillväxt. För att TRM ska kunna möta den ökning av utbildningsvolymer som Försvarsmakten aviserat krävs utökade anslag för TRM i enlighet med deras underlag för den försvarspolitiska propositionen.

En mycket viktig del i underlaget är formuleringarna om olika områden där myndigheten bedömer att det föreligger ett behov av översyn av lagstiftning som träffar Försvarsmakten och myndighetens bedrivande av verksamhet.

En central förutsättning för att förverkliga den tillväxt och de prioriteringar som föreslås i Värnkraft är att det är möjligt enligt de lagar och förordningar som reglerar Försvarsmaktens verksamhet.

Det hela utmynnar i ett förslag om en utredning, lite oklara ramar men den ska ”med ett brett mandat att se över lagstiftning som rör det militära försvaret, liksom det civila försvaret och dess verksamhet.” Försvarsmakten förordar en beredning för totalförsvarets utveckling, liknande den som fanns för utvecklingen av rättsväsendet (Beredningen för rättsväsendets utveckling, Ju 2000:13). Myndigheten vill däremot inte, till skillnad från Försvarsberedningen, att en ny myndighet ska inrättas med uppgift att granska, utvärdera och följa upp verksamhet inom totalförsvaret.

Försvarsmakten vill också att de rättsliga förutsättningarna ses över, vad gäller att ge och ta emot militärt stöd även för andra stater än Finland.

Vad gäller internationella operationer motsvarar ambitionen, uttryckt i ekonomiska termer, den som gäller i år. Försvarsmakten förordar deltagande i ”operationer som är tydligt avgränsade i tid (1-2 år nämns) och genomförs i samarbete med andra nationer som bedöms ha en reell inverkan på säkerheten i Sveriges närområde”. Man kan konstatera att vi är oändligt långt ifrån målsättningar från 1999 om att samtidigt kunna ha två bataljoner eller motsvarande förband insatta internationellt.

När det gäller pengarna delar sig bedömarna i några olika läger:

Några anser att det är en sak med den uteblivna uppräkningen – det är gängse ordning oavsett partier i regeringen – men de är däremot förbluffade över att beredningen i sina förslag har använt redan intecknade pengar, särskilt som förslagen enligt Allan Widman (L) ”fortlöpande avstämts med både Försvarsmakten och Försvarets Materielverk, vilka båda myndigheter dessutom hade fast representation i beredningen”. Något som också upprepades från politiskt håll i dagens kommentarer. Detta i kontrast till Försvarsmaktens GD vars bild, enligt DN, är att experten i utredningen inte har varit med när den samlade kalkylen har hanterats.

Andra anser att Försvarsberedningens beräkningar har varit orealistiska från början – med eller utan värdesäkring – i gammal god tradition av underfinansierade förslag och försvarsbeslut. Systematiskt underskattas kostnader medan tid för förbandssättning och tillväxt överskattas, enligt denna luttrade på gränsen till cyniska skola, där man också sliter sitt hår över politisk detaljstyrning.

Ytterligare en grupp konstaterar att det råder återkommande svårigheter att förstå varandra på båda sidor (civilt och militärt) och att systemfel gång på gång gör att riket hamnar i skilda världar i ekonomidiskussionerna kring det militära försvaret. Hur bör försvarsinriktningsbeslut egentligen processas fram för att undvika detta? Hur svårt kan det vara? Och hur bra är egentligen det politiska systemet på att styra och inrikta myndigheten. Underförstått tycker de som har detta perspektiv att de återkommande diskussionerna bara visar att det behövs mer, inte mindre, styrning och uppföljning (vilket för övrigt går på tvärs med ett antal förslag i underlaget som går ut på ökad egen handlingsfrihet).

Sanningen är förmodligen en toxisk mix av allt ovan, men helt klart är att vi nu upplever något som vi inte har varit med om på länge – och att det riskerar döljas bakom krutröken just nu. I grunden diskuterar vi hur mycket tillskott det egentligen handlar om och till vad pengarna ska gå i en tillväxtfas. Om vi för en liten stund bortser från hur sent det kom igång, hur snabbt det egentligen borde gå och hur mycket mer som faktiskt krävs, är det vi ser de första lite trevande stegen på en resa vi inte har tränat på under väldigt lång tid: Att öka försvarsförmågan inom både militärt och civilt försvar.

Jag skriver medvetet en resa, för vi är i början på den och det kommer krävas mycket mer av oss. Försvarsmakten uttrycker det som följer:

Kommande försvarspolitiska inriktningsperiod 2021 – 2025 bör ses som ett delmål mot att vidareutveckla den grundläggande försvarsförmågan även på längre sikt.

Men nuläget ser ut såhär:

Försvarsministern har helt säkert ett klart besked med sig från den senaste budgetförhandlingen med finansministern: Det blir inte ett öre till.

Försvarsberedningens majoritet trycker på: Vi ska ha vårt försvar! Beredningens rapporter är ett förhandlingsresultat och inte ett tankeexperiment.

Försvarsmakten har genomfört sitt arbete och ÖB har bestämt sig för att ge sitt uppriktiga militära råd byggt på genomförbarhet och maximalt pang för pengarna.

I början av mars kommer de bevakningsansvariga myndigheterna lämna sina underlag till regeringen inför försvarsinriktningsbeslutet. Försvarsmakten kommer sannolikt få ett antal uppföljande frågor att besvara (med eller utan Försvarsberedningen som mottagare). Ett antal för totalförsvaret viktiga utredningar tuffar på parallellt och det blir en proposition till hösten om inte himlen faller ner över våra huvuden.

We muddle through. Vi får hoppas att vi har tiden på vår sida.

Varom är det frågan?

Allan Widman (L) skriver idag på den fristående gästbloggen Säkerhetsrådet, knuten till SvD:s ledarredaktion, under rubriken Försvarsberedningen – en helhet. Om man läser den noga, inklusive budskap mellan raderna, ges en tydlig bild av vad som är att vänta. I det följande dristar jag mig till en tolkning av Widmans artikel (citaten nedan är hämtade ur den).

Redan nu syns tecken på att försvarsberedningens förslag lite uppfattas som ett smörgåsbord, där man fritt väljer och vrakar av det som dukats upp. Men innan någon hänger sig åt detta vill jag mana till eftertanke.

Regeringen beslöt i början av juli att ge Försvarsmakten i uppdrag att tillsammans med övriga försvarsmyndigheter lämna underlag till regeringens försvarspolitiska proposition för perioden 2021–2025. Underlaget ska enligt regeringsbeslutet utgå från Försvarsberedningens rapporter och redovisas senast den 16 november. Artikeln lär alltså vara en Widmaniansk preemptive strike utifrån vad som säkerligen är viss insyn i vad myndigheten arbetar sig fram emot, samt hur diskussionen går mellan ledamöterna.

Widman beskriver Försvarsberedningens rapport Värnkraft som en helhet med förslag som är tidsatta och förenade med noggranna ekonomiska beräkningar som ”fortlöpande avstämts med både Försvarsmakten och Försvarets Materielverk, vilka båda myndigheter dessutom hade fast representation i beredningen”.

Det är ett tydligt budskap om att det skulle vara uppseendeväckande om myndigheterna gjorde helt andra beräkningar nu, än vad man släppte igenom under processens gång genom sina experter. Det är också en påminnelse om Försvarsmaktens kommentarer i samband med att Värnkraft presenterades, vilka gick ut på att beredningens rapport går väldigt mycket i linje med vad man själv har sagt i perspektivstudien och att myndighetens expertråd har fått fäste och genomslag.

Nu måste det som beställs av riksdagen också levereras. Om inte, kommer resan mot två procent av BNP knappast att fortsätta efter 2025.

Med andra ord: De pengar politiken nu är beredd att skjuta till, är kopplade till politisk vilja – en vilja som är frammejslad genom en lång och mödosam politisk process. Viljan uttrycks inte enbart med de tilldelade pengarna, utan i innehåll.

Om Försvarsmaktens underlag enligt försvarspolitikernas bedömning avviker för mycket från förhandlingsresultatet, kommer det uppfattas som att uppslutningen kring beredningens inriktning enbart räckte till beslutet om pengarna. Den känslan kommer i så fall fortplanta sig in i partiernas ekonomiskpolitiska grupperingar (som kanske inte egentligen var så benägna att tillskjuta pengarna). I detta finns en klangbotten från förr av misstro mot Försvarsmaktens förmåga att leverera vad som är beställt. Detta är en misstro som tryckts tillbaka sedan de svarta hålens upphörande, men den finns kvar som en Aladdins lampa för politiken att gnida på när det behövs.

En annan aspekt av detta är de ökade frihetsgrader Försvarsmakten önskar och långsiktigt är betjänt av vad gäller politisk detaljstyrning. En upplevd tondövhet gentemot politiken kommer helt säkert leda till mer detaljstyrning i nästa varv, inte mindre. I färskt minne har vi budgetpropositionens skrivningar: ”Regeringen bedömer att krigsorganisationen under 2018 delvis har utvecklats i enlighet med riksdagens och regeringens beslut, men att det finns delar som inte har utvecklats i enlighet med beslutad inriktning” (sid 23) och om armén kan man läsa följande: ”Regeringen bedömer att arméstridskrafterna ännu inte till fullo har utvecklats i enlighet med riksdagens och regeringens beslut” (sid 25).

Och på tal om armén. Det verkar av artikeln att döma pågå en avvägning mellan försvarsgrenarna som Widman oroar sig för, eller möjligen påståenden i offentligheten han inte vill ska stå oemotsagda. Han går i polemik mot föreställningen att det råder motsatsförhållande mellan en satsning på arméstridskrafterna och ett robust skalförsvar, eller möjligen tron att det är två motpoler i ett nollsummespel.

Likväl kan en stormakt både överraska och nöta ned ett mindre lands luft- och sjöförsvar. Det som då återstår är i huvudsak markstridskrafter. Om sådana finns i tillräcklig utsträckning avkräver det en motståndare helt andra tidsförhållanden, resurser och risker. Att ”fastna” i utdragna strider på marken är det ingen stormakt som vill (…) Existensen av tillräckliga och kvalitativa markstridskrafter är därför kraftigt krigsavhållande.

Om Försvarsmaktens underlag divergerar från beredningens rapport på det sätt Widman antyder i sin artikel, kan det bli så att myndigheten får bakläxa och uppdrag att lämna nästa version i samband med att de bevakningsansvariga myndigheterna i början av mars 2020 ska redovisa sitt regeringsuppdrag inför inriktningsbeslutet. I framtagandet av ett sådant förnyat uppdrag kommer säkerligen försvarsuppgörelsens ingående partier vara angelägna att medverka och det är här den icke-efterlängtade detaljstyrningen kan börja nå högre höjder än vad vi hittills sett.

Försvarsberedningens rapporter Motståndskraft och Värnkraft är – som PJ Anders Linder sade på en scen i Almedalen i somras – inget förhandlingsbud utan ett förhandlingsresultat. Beredningen tenderar att vara mer populär i partier som är i opposition, än i partier i regeringsställning. Men så som majoritetsförhållandena ser ut i riksdagen nu, är fortsättningen avhängig av hur de i försvarsöverenskommelsen ingående partierna ser på saken. Det är mot det av beredningens utformade militära försvar som överenskommelsen om pengarna siktar och det är genom att hålla i den – och därmed partierna – som försvarsministern kan få försvarsinriktningspropositionen genom riksdagen hösten 2020.

Alla har tränat länge på att krympa, lägga ner och vara fredsrationella. Nu ska vi ställa om till tillväxt, med allt vad det kräver av förändrade arbetssätt, mental inställning och ledarskap. Vi ska inte låta den satsning implodera, som politiken i ett första steg har lyckats enats kring. Inga fulspel nu, eller kortsiktiga vinster (politiska eller stridskraftsvisa) genom att dölja dåliga motiv bakom goda. De enda som tjänar på att alla som vill tillväxt på riktigt kraftsplittras gentemot varandra, är de som inte vill öka svensk försvarsförmåga. Här hemma eller där borta.