En julsaga

Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. julkort fö

Mikael Holmström närmade sig kön till incheckningen och hann inte mer än ta plats innan FOI:s GD, Jan-Olof Lind, vände sig om och gratulerade till årets Sälen-scoop. ”Det är värre än vad vi kunde tro va?” Mikael nickade och log. Han visste precis hur det skulle bli på Högfjällshotellet. Hans försvarspolitiska avslöjanden inför Folk och Försvars Rikskonferens var en tradition. I procedurerna på Arlanda inför avresan ingår att det står små grupper och bläddrar i tidningen efter vad som kommer vara samtalsämnet vid sidan av scenen – men nu tittar de ju på sina skärmar istället, rättade han sig. Frågan var bara vem som skulle rycka initiativet först den här gången, ÖB eller försvarsministern? Han tittade på mobilen. Vare sig Marinette Nyh Radebo eller Philip Simon ännu så länge. Nåväl, Marinette anländer väl med försvarsministern i Säpobilen sedan och Philip har nog fått åka upp under natten. Otroligt, tänkte han, alla dessa informationsmänniskor på Högkvarteret, kunde de inte räknat ut att det skulle komma ut?

På Högfjällshotellet slog sig Försvarsmaktens generaldirektör sig ner på en stol i ÖB:s svit. Han såg sig omkring för att bedöma läget. Ingen verkade synbart skärrad i alla fall. Den enda som såg lite sliten ut var Philip Simon, som var upptagen med att skicka runt kaffet. Försvarsmaktens presschef hade sett DN:s uppslag strax efter midnatt. Han visste att han förväntades ha en linje klar till morgonmötet och hade vänt och vridit på det under natten.

”De kommer vilja veta varför vi inte har pratat själva om de här siffrorna”, sa han och fortsatte ”vi kan säga att vi avvaktar Wahlbergs materielutredning, att det bara är spekulationer ännu så länge, men det håller ju bara så länge som försvarsministern säger samma sak.”

ÖB Micael Bydén visste att det skulle komma ett bakslag. Han fick ofta höra att han har självdistansen i behåll trots att både han själv och Försvarsmakten för omväxlings skull omgärdas av positiva reaktioner från alla håll. Det hade gnisslat ett tag mellan Högkvarteret och departementet och nu när det började dra ihop sig till överlämning av budgetunderlaget för 2019 var det spänt. Det hade inte blivit bättre av att alla som läst Försvarsberedningens rapport noga, kommer upptäcka stora skillnader mellan den och Försvarsmaktens bedömningar i den kommande Perspektivstudien. Det hade man gjort klart från departementets sida. Försvarsministern hade ett val att tänka på, men ÖB tänkte inte låta hundhuvudet hamna i Försvarsmaktens knä. Han tittade på tidningsuppslaget Philip hade lagt upp mellan kopparna och återigen hajade han till inför den astronomiska summan.

Runt bordet satt de andra som var med i Sälen; Urban Molin, Gunnar Karlson och Jan Törnqvist, som satt på var sin sida om kommunikationschefen Marcela Sylvander.

Jan Törnqvist tog till orda. ”Ingen kan väl egentligen vara överraskad? Budskapet har ju varit klart sedan länge. Hur många budgetunderlag måste folk läsa? Det var ju över ett år sedan stridskraftscheferna talade om underskott också. Helgesson sa ju till och med rakt ut att vi behövde 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick i försvarsinriktningsbeslutet. Vi fördelar inte ett tillskott, utan ett underskott, det var så han sa i Försvarets forum”. Han tittade frågande på Gunnar Karlson.

”Bedömer du att någon kommer hänvisa till Försvarets forum som källan till all visdom i det här läget? Försvarsministern kanske?” Gunnar Karlson visste att politiken alltid vinner och han hade sett för många överbefälhavare nötas ner för att tro på rättvisa reaktioner. Karlson fortsatte ”ingen sätter sig in i detaljerna och folk glömmer fort. Tryck på att det är vad vi har sagt hela tiden. Att om utredningen har räknat fram det här, då stödjer det vad vi har sagt sedan länge”.

”Men nu har vi ju inte riktigt det. Det vet ju till exempel Mikael Holmström”, sa Peter Sandwall och såg Holmström framför sig när han förmodligen i samma stund krängde av sin blåa täckjacka i charterplanet på Arlanda. Sandwall kunde de senaste årens underlag och dialoger med politiken i detalj och bakgrunden i Finansdepartementet gav samma luttrade perspektiv som Karlson.

Urban Molin hade till nyligen varit chef för specialförbandsledningen, men den senaste tiden hade mestadels tillbringats med Försvarsberedningen så som Försvarsmaktens expert. ”Just nu vill partierna vara överens om allt utom NATO”. Att Allan Widman kommer använda detta mot Hultqvist är ju givet, men eftersom det rör materielfrågor kommer vi få oss en skopa också”.

ÖB ställde ner sin mugg. ”Okej, vi måste prata med departementet. Vi måste försöka ha en gemensam linje, eller i alla fall veta hur Hultqvist kommer tackla det här.” Micael Bydén tittade på Sandwall ”vi börjar mellan dig och statssekreteraren. Ring Salestrand. Jag tror det kommer bli mest väsen över alla materielsystem som måste ut ur planerna”.

”Om det blir det kommer politiken hamna i fokus och inte vi”, sa Marcela Sylwander.

”Vänta bara”, sade Törnqvist, ”snart kommer några förbandschefer ut och berättar om det ekonomiska läget 2018. Kontrasten mellan det och bilden av att det nu strömmar pengar till oss är ju lindrigt sagt stark”.

”Det är bara en tidsfråga innan Gummesson på SvD hittar sin egen vinkel på det här och får det till att UD protesterar mot Trump och tänker skrota luftvärnsaffären”, suckar Philip Simon och tittar på displayen. 12 obesvarade samtal. Det blir en lång dag.

I charterplanet hade alla hälsat sig igenom flygplanet och Mats Eriksson, Ekots utsände reporter med koll på persongalleriet i Försvarssverige, hade siktat in sig på Magnus Bergman och Michael Cherinet redan i avgångshallen. De båda enhetscheferna på Försvarsdepartementet skulle säkert diskutera Holmströms nyhet på vägen upp och Mats Eriksson ville gärna höra vad de sade. Han tog plats i stolen bakom Cherinet. Tyvärr hade Toni Eriksson, kommunikationsdirektör på FMV, noterat intresset. Han slog sig resolut ner vid hans sida och frågade, lite för högt, hur det stod till på Ekot nuförtiden? ”Tack bra”, sade Mats Eriksson, ”vet amerikanerna hur det står till med svensk försvarsekonomi?”.

Några rader längre fram hade Centerpartiets försvarspolitiska talesperson klämt ner sin långa kropp i flygplansstolen. Han hade Holmströms artikel i knät och var djupt försjunken i tankar på hur en rimlig centerlinje skulle formuleras. Att Wahlberg noggrant skulle räkna fram skillnaden mellan vad som ligger i materielplanerna och tilldelad ekonomi, det visste ju alla. Daniel Bäckström tyckte det var modigt av Hultqvist att utse honom till utredare och det hade han sagt till honom. Han tänkte  tillbaka på ett Folk och Försvarsseminarium för ett tag sedan när Anders Carell på FMV hade visat bilder på underfinansieringen och mindes orden det som krävs för att leverera det som är beställt är anslagsförstärkning på drygt 8 miljarder om året. Det blir ändå en annan sak nu, tänkte han, när det kommer svart på vitt. Det kommer slå mot oss i Försvarsgruppen. Oscarsson och Widman kommer inte vila på hanen precis. Men hur är det möjligt att det kan bli såna fördyringar hela tiden? Om Holmström har rätt måste ju den frågan ställas till industrin och Försvarsmakten – och FMV. Han tittade på FMV:s GD snett framför sig. Undrar om Göran Mårtensson har haft en fridfull jul? Den pågående omorganisationen, nya stora luftvärnsaffärer och så Försvarsutskottets senaste tillkännagivande om ytterligare överföring av verksamhet till Försvarsmakten lade nog sordin på stämningen. Men Mårtensson ser ganska avslappnad ut ändå. Honom rubbar man nog inte så lätt. Plötsligt slog det Daniel att han visste hur de skulle göra. Ingen försvarsstrid nu innan valet, det hade partiledningen gjort klart och han visste att Moderaterna helst undvek det också. Linjen måste vara att man faktiskt måste läsa vad utredningen har kommit fram till först, det är ju en månad kvar, och om det Holmström skriver stämmer, så understryker det vårt gemensamma allianskrav på två procent av BNP till försvaret. Vi ska ju kunna finansiera totalförsvaret också, tänkte han. Problemet är om Försvarsmakten kräver nya tillskott redan i vårbudgeten. Då blir det lajbans i början på valrörelsen.

Avdelningschef Camilla Asp från MSB sneglade ner i den uppslagna tidningen i stolsgrannens knä och läste rubriken DN avslöjar: Nya miljardunderskott i försvaret. De vanliga experterna kommenterar bekymrat och till höger skriver Ewa Stenberg i en kolumn att Försvarsmaktens ekonomiska situation, trots tillskott de senaste åren, nu blottas och att en konflikt mellan myndigheten och regeringen är oundviklig. Det står något om valår och Putin, men hon ser inte riktigt vad. Det plingar till i mobilen och hon tittar sig generat omkring eftersom den redan skulle varit avstängd. En nyhetsflash: Försvarsministern kritisk – Försvarsmakten måste få kontroll över sina fördyringar. 

Typiskt, tänker Camilla Asp. Försvarsberedningens totalförsvarsrapport och de fjuttiga miljarder de talade om i jämförelse, kommer drunkna helt nu. Hon tar ut konferensprogrammet ur mappen från Folk och Försvars bord i avgångshallen och ögnar igenom det. Säkerhetspolitik. Totalförsvarsfrågor. Inrikes säkerhet. Men nu blir det som vanligt uppståndelse kring Försvarsmaktens ekonomi. Planet rullar ut på startbanan. Hon lutar huvudet mot det kalla flygplansfönstret och sluter ögonen när hon trycks tillbaka mot stolsryggen.

Epilog: Det var julsagan. Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp (jag har bara nämnt personer som jag gillar:) Efter juldagarna kommer ett inlägg som istället behandlar verkligheten, det vill säga en genomgång av programmet på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen.

En oundviklig samhällsreform

När Försvarsberedningens ordförande, Björn von Sydow (S), presenterade Försvarsberedningens totalförsvarsrapport igår sade han på sitt trygga och lågmälda sätt att de förslag beredningen lägger fram innebär en samhällsreform. Det har han helt rätt i.

Invånare i detta land behöver från och med nu absorbera och organisera sig själva och samhället utifrån att Sverige ”oundvikligen blir påverkat” om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde. Risken för sådana kriser och väpnade konflikter har som bekant ökat över tid (för en kort och koncis beskrivning, läs t.ex. MUST:s årsöversikt 2016, s 17-19). Med andra ord handlar det om att i grunden göra upp med föreställningen om att Sverige alltid kan välja om vi blir indragna i en konflikt eller inte, vilket är en slags fredsskada.

Det är mot detta konstaterande som nuvarande och kommande regeringars åtgärder och engagemang ska mätas. De hot som under många år gått under begreppet ”nya hot” är inte nya längre, säger Försvarsberedningens huvudsekreterare Tommy Åkesson i ett dagsfärskt avsnitt av Försvarsmaktsrådspodden. Det är i själva verket kriget som är det nya, menar Åkesson, och syftar på att Försvarsberedningen nu skriver fram att totalförsvaret ska utformas och dimensioneras för att kunna möta väpnat angrepp mot Sverige inklusive krigshandlingar på svenskt territorium. Detta är en avgörande förändring. Försvarsberedningen skriver:

Förslagen medför att nuvarande försvarspolitiska inriktning, som gör gällande att det civila försvaret ska bygga på krisberedskapen, kompletteras med åtgärder för de specifika krav som ett krig ställer.

Ambitionsnivån höjs rejält över hela totalförsvarsfältet. Förmågan att motstå allvarliga störningar i samhällets funktionalitet under tre månader, samt krig under del av denna tid, ska vara utgångspunkten för planeringen och grunden för totalförsvarets samlade förmåga. I förordning (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap står (4 §) att varje myndighet i sin verksamhet ska beakta totalförsvarets krav. Om beredningens förslag anammas av regeringen vet vi således vad som gäller och kostnaderna för detta är uppskattade i rapporten. Försvarsberedningen konstaterar att

den återupptagna planeringen för totalförsvaret utgår från en låg nivå.

Det är en blinkning till alla som följt de säkerhetspolitiska bedömningarna det senaste decenniet och med humor och envishet kommer man långt – kanske ända in i Finansdepartementet?

Försvarsberedningen anser att följande mål för totalförsvaret bör ersätta dagens mål för det militära försvaret respektive det civila försvaret:

Totalförsvaret ska enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige mot väpnat angrepp och värna vår säkerhet, frihet, självständighet och handlingsfrihet.

Beredningen skriver att planering och förberedelser för ett anfall mot Sverige pågår redan idag – vilket även Säkerhetspolisen har formulerat i tidigare årsrapporter – och tillägger naturligtvis att det inte nödvändigtvis innebär att någon stat idag har för avsikt att genomföra ett anfall på Sverige. I rapporten kan man utläsa att ett starkt svenskt totalförsvar fyller två syften: 1. Det är krigsavhållande och därmed förebyggande och ytterst fredsbevarande. 2. Det ska kunna hantera ett eventuellt krig, inklusive mycket snabba förlopp där Sverige kan vara direkt utsatt.

Det är här det blir jobbigt att tänka på nuläget. Beredningens förslag är första etappen av processen fram till nästa försvarsinriktningsbeslut (2021-2025) och det är helt upp till regeringen – nuvarande och nästa – att fatta beslut innan dess. Det kan behövas. Försvarsberedningen bedömer nämligen att

planeringen utgår från en så pass låg nivå att totalförsvaret under nuvarande försvarsinriktningsperiod inte kommer att uppnå en förmåga som är tillräcklig för att hantera de hot och utmaningar totalförsvaret ska kunna möta.

Men hjälpen då, som ska komma från ”någon”? Vi vet inte hur lång tid det tar för Sverige att – eventuellt – få internationellt militärt eller civilt stöd. Det avgörs av tillgängliga resurser, engagemang, avvägningar och politiskt beslutsfattande som vi inte rår över, i andra länder och organisationer. Försvarsberedningen lindar inte in det: Det kan ta tid. Därav skrivningen om att vi måste planera för att kunna hantera en kris under minst tre månader, som inbegriper gråzonsproblematik, och att utgångspunkten är att Sverige är i krig under en del av de tre månaderna. Beredningen specificerar sig på följande sätt:

Indirekt militärt stöd med t.ex. underrättelser inklusive luftlägesbild kan troligtvis, om nödvändiga politiska beslut fattas, ges tämligen omgående. Mer konkreta stödåtgärder tar av geografiska och andra rent praktiska orsaker längre tid. Efter nödvändiga politiska beslut tar det dagar till veckor att verkansfullt sätta in flygstridskrafter till stöd för Sverige. Marinstridskrafter tar veckor till månader och arméstridskrafter tar månader att få på plats i relevant omfattning.

Detta är en viktig skrivning som avslöjar ganska mycket av tänkt inriktning och det ska bli intressant att se i vilken mån det är spårbart in i kommande försvarsinriktningsbeslut. Det är också högst relevant att lägga den parlamentariska bedömningen i denna del vid sidan av Försvarsmaktens kommande perspektivstudie (februari) och jämföra. Hur stor samstämmighet är det i bedömningarna mellan Regeringskansliet, riksdagens partier och den militära ledningen?

 

Försvarsberedningen behandlar sektorsansvar och ledningsfrågor på många nivåer i rapporten, t.ex. vad gäller MSB:s mandat samt den regionala nivån med förslag att de 21 länen bildar ett antal större geografiska civilområden med ca 3–6 län inom varje område där en av landshövdingarna utses att, i egenskap av civilbefälhavare, hålla samman beredskapsplaneringen för civilt försvar. Beredningen anser också att den högre regionala indelningen bör motsvara militärregionerna. Jag går inte igenom alla förslag, men ett område bekymrar mig: Regeringskansliet (RK). Det är inte så väldigt många som har koll på vad som verkligen krävs för att leda och samordna RK i ett skarpt läge, ej heller jag. Försvarsberedningen vill (åter)samla samordningen av totalförsvaret till försvarsdepartementet och beredningen anser bland annat att

Regeringskansliet i sin helhet behöver ha en beredskap och förmåga att kunna förebygga och hantera både fredstida kriser, gråzonsproblematik samt krigsfara och krig.

Det låter bra, men beredningen beskriver kraven och var och en kan begripa att det är en utmaning, för att använda ett populärt uttryck, att under höjd beredskap och krig fokusera på de strategiska besluten samtidigt som regeringen inom sitt geografiska områdesansvar på nationell nivå ansvarar för koordinering av åtgärder på central nivå – med ett stort antal totalförsvarsaktörer – samtidigt som regeringen ska sköta sina övriga uppgifter vid höjd beredskap. Många av dessa uppgifter kommer aldrig kunna delegeras – ej heller till ett eventuellt mer operativt MSB.

Försvarsberedningen anser som sagt att samordningen av civilt och militärt försvar ska koncentreras till Försvarsdepartementet (Fö), men beredningen verkar vilja underlätta ovanstående utmaning för Regeringskansliet genom att Fö:s uppgifter under höjd beredskap bl.a. skulle innebära att

verka för välavvägda och koordinerade beslut som gynnar de samlade försvarsansträngningarna och som medverkar till att totalförsvaret leds med enhetlig inriktning.

Det är möjligt att man menar en stödjande roll, men man kan tolka det som att Fö ska ställa etablerade samordningsstrukturer på ända och som fackdepartement ta över ledning och samordning – med andra ord samordna hela Regeringskansliet och därmed myndigheterna –  i förlängningen hela Sverige. Det finns förträffliga personer på Fö och flera av dem skulle jag gärna gå stridspar med, men alla experter på sitt eget område får inte automatiskt ett krisoperativt mindset när skymningen faller. RK:s centrala krisledning bör enligt min mening bemannas av erfarna, operativa krishanterare som får stöd av sakkunskapen i fackdepartementen.

Till sist. Det råder en mycket stor samsyn mellan riksdagens partier om hur totalförsvaret ska byggas upp, av rapportens avvikande uppfattningar att döma. Det är naturligtvis en styrka inför kommande prioriteringar, finansiering och tryck för åtgärder. Min reflex inför sådan samsyn är dock alltid samma läskiga tanke: Tänk om vi gör fel och ingen säger något! Jag lugnar mig med att höjd motståndskraft förbättrar utgångsläget alldeles oavsett vad Sverige utsätts för. Två år har passerat sedan regeringen tog beslut om att återuppta en sammanhängande planering för totalförsvaret. Behovet har inte minskat, tvärt om. Men nu har vi genom Försvarsberedningens försorg ett utkast till prislapp på totalförsvaret, snart kommer Ingemar Wahlbergs ”materielutredning”och Försvarsmaktens budgetunderlag för 2019 – det lär bli stark läsning i båda underlagen – och det är val till hösten. Vad som helst kan hända, men det får inte bli en retorisk samhällsreform.

 

Uppdatering kl 2057:

Jag fick en fråga på Twitter om hur jag tolkar det faktum att alliansfriheten inte nämns i Försvarsberedningens rapport. Kanske kan det intressera ytterligare någon:

Sammanfattningsvis är man lite mindre ängslig nuförtiden när det gäller att i alla sammanhang upprepa samma säkerhetspolitiska linje. Det är bra, tycker jag.

I försvarsinriktningsbeslutet (prop. 2014/15:109) 2015 nämns enbart alliansfrihet för att klargöra att den expertutredning man var överens om skulle genomföras, inte skulle utvärdera den. En central skrivning är däremot följande:

Den svenska solidaritetsförklaringen, den nordiska solidaritetsdeklarationen och det nordiska försvarssamarbetet omfattar inga ömsesidiga militära förpliktelser och är därför ingen ersättning för de kollektiva åtaganden som finns för medlemmarna i Nato. Det nordiska samarbetet är ett komplement till, och inte en ersättning för, de existerande samarbetena inom EU och Nato. Inom Europa finns ett ömsesidigt beroende som stärker solidariteten mellan länderna. Sverige är solidariskt med andra och står inte heller ensamt inför hoten och utmaningarna.

I den nationella säkerhetsstrategin (jan 2017) står det:

Sveriges militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa. Samtidigt fördjupas våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Partnerskapet med Nato är viktigt för vår säkerhet och för vår militära förmåga. Det bilaterala samarbetet med Finland men också med flera andra länder utvecklas.

I höstens regeringsförklaring dammas följande formulering av:

Vår säkerhetspolitiska linje ligger fast. Den militära alliansfriheten tjänar vårt land väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa.

I Försvarsberedningens rapport upprepas inte detta, vilket alltså är i enlighet med försvarsinriktningspropositionen från 2015. Formuleringarna om solidariteterna återvinns och beredningen skriver också att den

solidariska säkerhetspolitiken är grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Den solidariska säkerhetspolitiken och solidaritetsförklaringen förutsätter att försvaret kan verka tillsammans med andra länder och organisationer och det ställer också krav på att kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd.

Den som anar ett eventuellt ”smygnärmande” (för att använda ett populärt NATO-debattuttryck) bör notera de avvikande uppfattningarna i Försvarsberedningens rapport. I en avvikande uppfattning kritiserar M, L och KD regeringspartierna för att de inte vill gå med i NATO. I en annan avvikande uppfattning framför C, i lite andra ordalag, samma sak.

Min uppfattning är att det enda som är oväntat när det gäller formuleringarna om alliansfrihet etc., är att allianspartierna inte har en gemensam reservation i frågan.

 

 

 

Staten och kapitalet i samma båt – några ord om näringslivet och totalförsvaret

Folk och Försvar och Försvarsberedningen arrangerade nyligen ett seminarium om näringslivets roll i totalförsvaret, där jag hade förmånen att få framföra några reflektioner i slutet tillsammans med Matilda Olsson, analytiker på FOI. Det sades så mycket som jag ville kommentera under seminariet att jag inte hann med, så jag fortsätter här, i skriftlig form.

Vägen från allmän insikt och ambition till genomförande är inte enkel när det gäller ett totalförsvar anpassat för nutida krav. Den allmänna nödvändigheten behöver man inte längre påminna om, däremot finns det skäl att – i kommunikation med civila aktörer som stått utanför försvarsdebatten och som nu måste göra ett snabbt kunskapslyft – diskutera hur samhället som helhet påverkas av krig och konflikt, t.ex. utifrån FOI:s typfall 4 (rekommenderar förstudien, fortsatt utveckling av de fyra typfallen, här samt en rapport om att använda scenarier i planering för civilt försvar. På MSB:s sajt finns utbildningsmaterial m.m.).

Den allmänna opinionen rör sig framåt, mer välvilligt inställd till det militära försvaret än på länge. Det kom bland annat till uttryck i samband med Aurora 17 och kan illustreras med några nedslag i sociala medier:

opinionen aurora

Jag tror det finns skäl att göra armkrok med den känslan även när det gäller utvecklingen av den civila delen av totalförsvaret. Företag och verksamheter som förknippas med vilja och förmåga att stärka samhällets motståndskraft och försvarsförmåga, kommer av allt att döma kunna dra nytta av det i sina relationer med omvärlden och därmed skapas affärsnytta – utöver den ömsesidiga samhällsnyttan. Kanske kan det ske genom någon form av totalförsvarscertifiering (mer om det nedan). Ett annat budskap jag vill föra fram är att det inte längre går att kalla näringslivet till allmänna möten om att det vore bra med samverkan. Det måste nu, några år efter regeringsbeslutet om återupptagen totalförsvarsplanering, bli konkret och operativt: Avtal. Kravställning för högre beredskapsnivåer. Villkor. Ekonomi. Personal (omfattande bland annat tillgänglighet med hänsyn till krigsplaceringar). Redundans. Försörjningssäkerhet.

Säkerhet först, har inrikesminister Morgan Johansson sagt (i kontrast till i den takt ekonomin medger). Det är bra. Men vad får till exempel leveranssäkerhet, med krav på förmåga över tid, kosta? Och hur lång tid? Vad är alternativet? Om någon tänker att staten istället bör ta hand om saken och bygga upp egen intern förmåga, skulle det verkligen bli billigare och säkrare?

Allt genast vore ju väldigt bra, men det är inte genomförbart ens med rejäla ekonomiska tillskott. Totalförsvarssverige har kompetensförsörjningsproblem som är gränssättande för utvecklingstakten. Därför måste vi prioritera. Inom vilka områden är vi beredda att ta risker? Vad måste oundgängligen hanteras så fort som möjligt? Jag efterlyser det civila försvarets motsvarighet till nationella väsentliga säkerhetsintressen. Se t.ex. den nationella säkerhetsstrategin, s 18:

Det är ett väsentligt säkerhetsintresse för vårt land att självt ha militära förmågor avseende stridsflyg och på undervattensområdet. Det är betydelsefullt för svensk försvarsförmåga att dessa väsentliga säkerhetsintressen, och därmed förknippade industriella och tekniska kompetenser, bibehålls och utvecklas på ett sätt som är rationellt i förhållande till kraven på krigsduglighet och god hushållning med statens resurser.

Till vilka beredskapsnivåer ska näringslivet förhålla sig? Försvarsmakten kan höja sin beredskap och därmed behöva det civila stöd som är nödvändigt för att kunna verka, även om inte beredskapen i samhället i övrigt är höjd – vilket såklart innebär att förordningar etc. inte är aktiverade.

En annan vinkel på näringslivets roll i totalförsvaret, är möjligheten att medverka till en bredare och djupare lägesbild. Företagen ser avvikelser i sina respektive normalbilder som kan vara intressanta komplement till våra underrättelsemyndigheters analyser. Man behöver inte krångla till det, bara systematisera, och som tack för hjälpen kan de delges öppna analyser av omvärlden i en säkerhetspolitisk kontext, vilket kan vara relevant t.ex. vid investerings- och etableringsbeslut.

Min förhoppning är ökad tyngdpunkt på tydligt reglerat sektorsansvar och mindre tyngdpunkt på samverkan mellan en lång rad aktörer som alla har ett ansvar. Jag hoppas att detta återfinns i den kommande delrapporten från Försvarsberedningen (se lyssningstips nedan). Vidare vill jag skicka följande budskap till beredningen, som lär arbeta febrilt med rapporten just nu:

Försvarsberedningen måste få tänka och skriva fritt! Ingen annan instans i samhället kan göra det beredningen kan göra, om den äger integritet och tillämpar den. Att svara på frågor som t.ex. vad som är en rimlig ambitionsnivå för Sverige? Vad ska vi klara och när ska vi kunna klara det? och sedan jobba sig tillbaka genom systemet för att se hur man uppnår detta och når politisk samsyn om saken – det gör ingen annan. Det viktigaste i det arbetet, för att få en organisation som regeringskansliet och myndigheterna att jobba för beredningen, är förmodligen att ställa frågor till experter och sakkunniga i form av vilka beslut och åtgärder måste vidtas för att vi ska nå (infoga valfritt mål), istället för kan vi göra såhär? Det sistnämnda leder ofelbart till ett batteri av ”nej, det går inte”.

Det nordiska samarbetet bör ta stora och konkreta steg framåt vad gäller samarbete kring den civila delen av totalförsvaret. Vi sitter i mångt och mycket i samma båt och det räcker att ta Göteborgs hamn som exempel på ömsesidiga nordiska beroenden.

Synergier finns att hämta hem när det gäller miljöteknik och innovation – vilket även innebär att kretsen närmast berörda ”totalförsvarsaktörer” utökas. På länsstyrelser och i kommuner bör t.ex. de som arbetar med miljö (i vid bemärkelse) kopplas ihop med totalförsvars- och krisberedskapsmänniskorna för uppenbara vinster vad gäller ökad robusthet och uthållig förmåga oavsett kris eller krig.

Redan befintliga avtal eller redan gjorda investeringar, som kanske hade sett annorlunda ut om ett totalförsvarsperspektiv hade lagts över beslutet, är en sak. Men framåt gäller det att så mycket som möjligt undvika att behöva lappa och laga i efterhand. Det som är det dyrare alternativet i närtid, kan som bekant innebära besparingar på sikt när man inte behöver göra om och göra rätt. Önskan vore ju att alla beslut på lokal, regional och statlig nivå, av särskild vikt för totalförsvarsförmågan, skulle underställas en konsekvensanalys (alltså i praktiken). Med andra ord ett slags totalförsvarsfilter inkl. mandat. Nu bygger det alltför mycket på att det råkar finnas någon kunnig och ansvarstagande person som uppmärksammar det hela och kastar grus i maskineriet – inte sällan till omgivningens irritation.

Epilog

I den podcast jag gör för Försvarsmaktsråd Skaraborg kan man i det första avsnittet höra Försvarsberedningens huvudsekreterare Tommy Åkesson berätta om det pågående arbetet med den rapport om totalförsvarets civila del, som beredningen överlämnar till försvarsministern i slutet av december. Både han och Mats Klintäng, chef för Försvarsmaktens Totalförsvarsfunktion, liksom chefen för Skaraborgs regemente och Militärregion Väst, Bengt Alexandersson, framhåller i podden betydelsen av näringslivet i totalförsvaret.

Idén med någon form av totalförsvarscertifiering fångades upp av Frida Wallnor på Di under rubriken Certifiera bolags bidrag till försvaretPåminner också om att Insamlingsstiftelsen för totalförsvarsstudier lyfte offentlig-privat samverkan i sin förstudie häromåret (och jag vet att de jobbar vidare med saken).

Jag skriver om det försvarspolitiska läget i senaste numret av Axess Magasin. I nästa nummer kommer en recension av Wilhelm Agrells nya bok, Sprickor i järnridån: Svensk underrättelsetjänst 1944-1992.

Den 28-29 november är det Mötesplats Samhällssäkerhet på Kistamässan i Stockholm. Jag medverkar i plenum under rubriken Vägval inför stora utmaningar

Den 5-6 december är det dags för årets upplaga av Försvarsföretagsdagarna, som arrangeras gemensamt av Försvarsmakten, Försvarets Materielverk (FMV), Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF) samt SMED. Det blir två dagars fokus på den framtida försörjningen av försvarssektorn vad gäller förmåga, kompetens och samarbete. Staffan Dopping modererar och jag leder ett antal paneldiskussioner.

Aurora 17 – två sidor av ett mynt

Det hade kunnat vara så att medierna fyllts med kritik mot det faktum att Försvarsmakten inte har genomfört en försvarsmaktsövning på mer än 20 år. Tänk er inslag och reportage där politiker (och för den delen även Försvarsmakten) ställs till svars för just detta. Istället aktiveras redaktionernas muskelminne: Med ambition att rapportera objektivt speglas två sidor, där den ena ibland påstår felaktigheter och jämförelsevis är mycket liten, men upphöjs i volym och betydelse så att dramaturgin kring Aurora 17 cirklar kring begreppet ”kontroversiell”.

Det hade också kunnat vara så, att vi hade fredsrörelser i landet som stod så grundade och genomtänkta i sina åsikter, att ”militarism” kritiseras konsekvent och lika intensivt varhelst – och varifrån – den än manifesteras. Det skulle faktiskt vara en ny nisch för en organisation att utveckla – och mycket mer krävande att bemöta än det relativiserande som nu pågår kring den svenska försvarsövningen.

Man behöver inte tycka lika när det gäller hur, eller ens om, ett land bör organisera ett militärt försvar. Ej heller är någon förhindrad att kritisera den säkerhetspolitiska linje som landets politiska majoritet har beslutat sig för. Detta är en rättighet som ytterst försvaret i själva verket försvarar.

Statsmakterna har dock en skyldighet att förklara för allmänheten hur försvars- och säkerhetspolitiken är tänkt, bland annat hur den hänger ihop med de utländska förband som bjudits in till medverkan i Aurora 17. Försvarsministern drar ett tungt informationslass och dyker upp i varenda kanal, liksom de gediget proffsiga soldater, sjömän och officerare jag har sett med mikrofoner under näsan se de senaste dagarna.

I den bästa av världar innebär övningen ett gigantiskt kunskapslyft hos allmänheten: Svensk försvarspolitik reagerar – om än sent och segt – på omvärldsutvecklingen, särskilt vad gäller ryskt agerande och kapacitet. Det svenska militära försvaret är tänkt att försvara oss – och eventuellt andra – gemensamt med andra. Dock utan garantier (särskilt inte från svenskt håll).

En annan dimension kring Aurora 17 rör det tydliga budskapet att förmåga nu återtas för försvar av Sverige. För alla insatta är det enkelt att se det internationella deltagandet och övning i att ta emot och lämna stöd till de utländska förbanden (värdlandsstöd), som en sida av ett mynt som innebär att den andra sidan av myntet innebär förmåga att ge stöd till andra och strida utanför Sveriges gränser, kanske till och med bortom närområdet.

Men risken är, som alltid, att enbart vissa delar hörs genom bruset. Kanske också de man helst vill höra: Nu är Försvarsmakten tillbaka på det egna territoriet och andra länder står i kö för att försvara oss.

Det kan leda till en pendelrörelse som skapar politiskt tryck för lösningar som bortser från myntets båda sidor – eller att en förbryllad allmänhet antingen ställs inför internationella insatser som man trodde var förbi, eller yrvaket upptäcker att den närmast förgivettagna idén om att vi kommer få hjälp utifrån har ett pris. Det finns inga gratisluncher och det handlar om att mejsla ut och investera i en försvarsmakt som omfattar även detta, dvs. interoperabel förmåga, förmåga till politiskt beslutsfattande, värden som har betydelse i materiel-, forsknings- och underrättelsesammanhang, samt förmåga att vara snabbt på plats på längre avstånd.

Följande går att läsa i Försvarsmaktens delredovisning av Perspektivstudien 2016-2018:

Fördjupade samarbeten med bland annat Finland, de nordiska länderna, USA och Nato kan förväntas bidra till att öka den säkerhetspolitiska tröskeleffekten. Den viktigaste faktorn för operativa samarbeten, oavsett om de är bi- eller multilaterala, är dock hur trovärdiga de är. De avgörande frågorna för trovärdigheten är vilken faktiskt militär förmåga som finns i samarbetet, hur troligt det är att denna ställs till förfogande, och hur snabbt detta sker. Endast ett samarbete som en potentiell angripare bedömer som trovärdigt bidrar till tröskeleffekten.

Till sist: En naturlig uppföljare i upplysningsverksamheten kring svensk försvars- och säkerhetspolitik, nu när vi ändå är pågång, är en kvalificerad diskussion med hanterandet av kärnvapenkonventionen i FN som utgångspunkt. Det är ett mycket pedagogiskt exempel om man känner för att provtrycka vår linje och retorik kring försvarssamarbeten. Björn Fägersten, Seniorforskare och chef för UI:s Europaprogram, har sagt det utmärkt på Twitter. Läs hans rant, här.

PS. Några nedslag i vad som sägs och skrivs: Patrik Oksanen har skrivit om Aurora 17 och Perspektivstudien. Försvarsmakten informerar. Svenska Freds uttalar sig enligt följande.  Bert Sundström, SVT, formulerar rysk synvinkel. GP rapporterar från Göteborg.

 

Totalförsvarssverige har en ny minister

Statsminister Löfvens svar på att Alliansen vill väcka misstroendeförklaring mot statsråden Ygeman, Johansson och Hultqvist, var att idag presentera en regeringsombildning. Det var en märkbart stridslysten statsminister som meddelade att Johansson och Ygeman lämnar regeringen, medan försvarsminister Hultqvist är kvar för att prövas i votering när riksdagen återsamlas. Detta om inget nytt framkommit som skulle ge skäl till förändrad bedömning, vilket är Alliansens nuvarande bakdörr formulering.

Löfven tog strid med orden:

Försvarsminister i min regering är Peter Hultqvist.

Som förklaring hänvisade statsministern till det försämrade säkerhetspolitiska läget och behov av stabilitet, liksom en rad personliga förtjänster med försvarsministern innan han kallade misstroendeförklaringen mot Hultqvist ”helt oseriös”.

Detta blogginlägg handlar inte om vad som varit, ej heller vill jag spekulera i vad som komma skall. Men tre saker vill jag ha sagt innan jag tar mig an ämnet för dagen.

  1. Med anledning av den hotande misstroendeförklaringen, kommer det nu fokuseras på vad försvarsministern har gjort och inte gjort, men även hur säkerhetsfrågor i stort inom IT-området har behandlats politiskt alldeles oavsett regering – samt inte minst vad som behövs framåt (det sistnämnda är mer av en from förhoppning). Grundproblematiken är att vi länge har levt i en kultur där säkerhet inte får kosta, fördröja eller förhindra olika projekt. En lång rad larm och granskningar inom området, av olika aktörer, har pekat på stora brister. Här finns underlåtenhetssynder att fördela på många, under lång tid. Till detta kommer fortsatta strukturproblem i statsförvaltningen när det gäller departementsöverskridande utmaningar behov av beslut och åtgärder.
  2. Den stundande KU-granskningen och fortsatta avslöjanden (sista ordet är säkerligen inte sagt i denna historia) kommer förmodligen att bli besvärlig för personer och verksamheter som idag inte är indragna i diskussionen, medan en och annan som nu nagelfars kan komma stärkta ut på andra sidan. Det kommer klarna över tid hur regeringen har agerat, huruvida detta agerande brustit och om hanteringen hade varit annorlunda om informationsdelning och samordning hade fungerat bättre inom regeringskansliet. Det vill säga i den mån det kan det beroende på hur mycket som är sekretessbelagt. Vi vet t.ex. inte ännu vad regeringskansliets olika delar fick för rekommendationer av inblandade säkerhetstjänster under processens gång, när det gäller att begära mer information från Trafikstyrelsen, sprida informationen, informera riksdagen etc.
  3. Efter det att Transportstyrelsens agerande kommit i dager har regeringen meddelat en rad åtgärder; en utredare ska kartlägga händelseförloppet med Transportstyrelsens IT-upphandling, PTS ska ta fram en säker modell för så kallad ”insourcing” vidare ska PTS och FortV lämna förslag på en förvaltningsmodell för skyddade it-utrymmen för offentliga aktörer som bedriver säkerhetskänslig verksamhet och så vill man ha in ett fördjupat underlag från Säkerhetspolisen. Det hade man naturligtvis kunnat göra tidigare, så att säga på eget initiativ i takt med att inre och yttre skademinimering medgett detta, liksom varit öppen om anledningen till avskedet av GD Transportstyrelsen.

Tillbaka till dagens regeringsombildning och den utlösande faktorn till detta inlägg:

Regeringsombildningen innebär att tidigare justitie- och migrationsminister Morgan Johansson nu istället är justitie- och inrikesminister, med ansvar för polis samt övriga rättsväsendet, straffrätt, grundlagsfrågor, krisberedskap och civilt försvar. Således har ”Totalförsvarsverige” en ny minister att hoppas på, vid sidan av Försvarsmaktsminister Peter Hultqvist.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen var en röd tråd i statsministerns argumentation idag, vilket naturligtvis indirekt höjer totalförsvarsfrågornas tyngd och ställer krav på handling (och resurser) från regeringens sida. Vad sade då ministern på presskonferensen om vad han vill med krisberedskap och civilt försvar?  Ingenting. Morgan Johansson sade inte heller ett ord om informations- och cybersäkerhet, vilket måste anses anmärkningsvärt med tanke på att det är områden som är själva upprinnelsen till hans nya portfölj.

Man ska naturligtvis inte förtvivla efter ett enda, första framträdande. Men nu gäller det att Morgan Johansson från första stund känner ett uppfordrande tryck att ägna nödvändig tid och kraft åt ansvaret för krisberedskap och civilt försvar.

Händelserna på Transportstyrelsen illustrerar hur säkerhetsfrågor sällan stannar inom ramen för ett departement, vilket ju också var ett argument för inrättandet av statsministerns säkerhetspolitiska råd. Några av oss tycker det var olyckligt att flytta regeringskansliets krishanteringsfunktion – Kansliet för krishantering – från statsrådsberedningen till justitiedepartementet, liksom att dela upp totalförsvarsfrågorna i och med att civilt försvar flyttades från försvarsdepartementet till justitiedepartementet. När nu så mycket vikt – retoriskt och understundom med vissa ekonomiska inslag – läggs vid säkerhet i vid mening, kanske en regeringsombildning hade kunnat landa i en strukturell förändring också, t.ex. i form av en ny minister för civilt försvar placerad vid Hultqvists sida på försvarsdepartementet?

Men hur man än gör med den formella ansvarsfördelningen mellan ministrar finns ett stadigt ökande behov av samordning mellan säkerhet (i vid mening), försvar och utrikespolitik. Det minsta man kan begära som lärdom av den aktuella krisen är någon slags koordinator i regeringskansliet för säkerhetsfrågor – där naturligtvis informations- och cybersäkerhet är en del. Allt som ryms inom det vi i dagligt tal kallar ”gråzonsproblematik” kräver det. Vi har tyvärr bara sett början på konsekvenserna av det över tid försämrade säkerhetspolitiska läge som statsministern talar om – särskilt den krigföring som genomförs med annat än blanka vapen – och ännu är inte den svenska naiviteten död och begraven.

Almedalen 2017

Försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade kommer få sitt lystmäte tillgodosett i Almedalen. Antalet arrangemang som handlar om försvar och säkerhet (i vid mening) har ökat rejält de senaste åren och sprider sig över Visby på ett annat sätt än tidigare. Det beror naturligtvis på den över tid försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen i kombination med ökad insikt om samhällets sårbarhet. Men det beror också på att samhällssäkerhetsfrågor står högt på den politiska och mediala dagordningen. Vidare är har kretsen berörda och inblandade breddats – på grund av formellt ansvar eller eget engagemang – genom den återtagna totalförsvarsplaneringen.

För den intresserade rekommenderar jag egna sökningar i kalendariet.  Prova att knappa in ”försvar” eller ”säkerhetspolitik” och begrunda utbudet.

Rent generellt uppmanas till närvaro vid Försvarspolitisk Arena och Folk och Försvars seminarier. Det förträffliga är att dessa seminarier även sänds på webben, så alla som inte är i Visby kan streama hemma i hängmattan. Botanisera även bland FOI:s seminarium, som bland annat behandlar hur vi hanterar det nya säkerhetsläget kring Östersjön tillsammans med ÖB Micael Bydén, FOI:s Carolina Vendil Pallin och Finlands ambassadör Matti Anttonen. Jag har inte hittat någon sammanställning av Försvarsmaktens egna arrangemang ännu, men om man söker på ”HMS Carlskrona” i kalendariet får man upp en rad intressanta ämnen som avhandlas på örlogsfartyget.

Vid sidan av offentliga seminarier hålls en rad interna möten, arbetsluncher och middagar med tillhörande föreläsningar och diskussioner samt mindre seminarium enbart för inbjudna. För egen del har tyngdpunkten i mina Almedalsåtaganden vägt över till denna typ av engagemang i år, men jag har också engagerats i två panelsamtal samt i ett antal modereringar av seminarium som jag ser mycket fram emot!

Tisdagen den 4 juli

Klockan 1145-1230 på Försvarspolitisk Arena modererar jag Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarnas seminarium ”Vad hände med veteranpolitiken efter veteranutredningen?” Vi ska bland annat diskutera hur bilden av internationell tjänstgöring påverkas av att det är så få ute i internationell tjänst just nu? Hur påverkas utvärderingar av exempelvis den nyligen genomförda av insatsen i Afghanistan? Samt, hur påverkas en debatt som ibland ställer internationella insatser i motsatsförhållande till satsningar på nationell förmåga? Vi diskuterar också vad som händer politiskt kring veteranutredningen och hur det är tänkt med det veterancenter inom Försvarsmakten som upprättas den 1 juli, med uppgift att samordna och utveckla veteranarbetet. Deltar gör Peter Hultqvist, Försvarsminister, Jonas Alberoth, Ställföreträdande generaldirektör, FBA och ledamot av Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarnas styrelse, Klas Eksell, Personaldirektör, Försvarsmakten, Karin Enström (M), Utrikespolitisk talesperson och vice ordförande utrikesutskottet och Anders Lindberg, Ledarskribent, Aftonbladet.

Den andra offentliga aktiviteten jag deltar i är också den första av två paneler under veckan. Den äger rum kl. 1330-1430 på Södra Murgatan 51, då Regionalt samverkansforum i Norrbotten tillsammans med Försvarsmaktsråd Skaraborg arrangerar ett seminarium under rubriken ”Ny plikt och rejäl försvarsupplysning – två delar av samma mynt”. Jag medverkar som fd. utredare av Försvarsmaktens personalförsörjning i panelen tillsammans med försvarsminister Peter Hultqvist, Sven-Erik Österberg, Landshövding i Norrbotten (tillika ordförande i Regionalt samverkansforum), Christina Malm, Generaldirektör vid Totalförsvarets Rekryteringsmyndighet, Leif Walterum, Kommunalråd i Skövde, Klas Eksell, Försvarsmaktens personaldirektör samt Svante Wegner, Kommunikationsdirektör vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Klockan 1530-1615 äger DXC:s seminarium om ”Robust kommunikation i totalförsvaret för att möta krigets krav” rum, även detta på Försvarspolitisk Arena. Det är Harri Larsson, Strategichef Försvars och Nationell säkerhet på DXC, som jag har samarbetat med i Almedalen under flera år, som ser till så att en rad kunniga personer diskuterar det faktum att cyberområdet ger en angripare inom hybridkrig stora möjligheter att attackera kritisk infrastruktur och samtidigt dölja varifrån angreppet kommer. Frågeställningen är bland annat: Samhällets beroende av fungerande internettjänster gör oss sårbara. Hur skapar vi ett robust totalförsvar som kan möta dessa hot? Deltar gör Richard Oehme, Chef för verksamheten för cybersäkerhet och skydd av samhällsviktig verksamhet vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Peter Sandwall, Generaldirektör för Försvarsmakten, Lars Hedström, Chef för Institutet för högre totalförsvarsutbildning vid Försvarshögskolan samt Mats Nordqvist, VD och grundare Udinova AB. Nordqvist är även fd teknisk chef på FRA.

Onsdagen den 5 juli

Klockan 0930-1015 modererar jag ett seminarium som arrangeras gemensamt av Säkerhetspolisen, MUST och FRA. Det är de tre cheferna som medverkar, dvs. Anders Thornberg, Säkerhetspolischef, Dag Hartelius, Generaldirektör FRA och Gunnar Karlson, Chef MUST. Under rubriken ”Cyberhot och it-angrepp – med samverkan förbättrar vi skyddet” diskuteras ökade krav på att skydda myndigheter och företag mot elektroniska angrepp när det säkerhetspolitiska läget i Europa har förändrats och hotbilden mot Sverige är annorlunda i dag än för bara några år sedan. Vilka intressen har angriparna? Och hur kan vi skydda oss? Seminariet äger rum på Hästgatan 2.

Länsstyrelserna i samverkan tar ett ambitiöst totalförsvarsgrepp genom tre seminarium i länsstyrelsens trädgård under onsdagseftermiddagen. Seminarierna är fristående med den gemensamma överrubriken Spioner, sårbarhet och Sveriges säkerhet. Jag modererar samtliga med början kl. 1300-1345, då det första, ”Hotbild, påverkan, försvarsvilja”, går av stapeln. Seminariet handlar om hur den aktuella säkerhetspolitiska situationen och hotbilden bedöms av Säkerhetspolisen och den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, samt hur medborgare och verksamheter – särskilt skyddsvärda sådana – kan och bör förhålla sig till detta. Deltar gör Gunnar Karlson, Chef MUST, Ann Enander, Professor vid Försvarshögskolan och Anders Thornberg, Säkerhetspolischef, Säkerhetspolisen.

Det andra seminariet äger rum kl. 1400-1445 och kallas ”Uppdrag, resurser, ambition”. Seminariet fokuserar på vilka utmaningar som ligger framför oss när vi bygger Sveriges nya totalförsvar och hur ska vi arbeta tillsammans. Chris Heister, Landshövding, Stockholms län, Konteramiral Jonas Haggren, Chef för ledningsstabens inriktningsavdelning vid Försvarsmakten, Niklas Nordgren, Beredskapsdirektör, Länsstyrelsen Halland och Nils Svartz, Vikarierande generaldirektör, MSB redogör för hur deras respektive organisationer arbetar med dessa frågor och vilka utmaningar de ser framåt, samt vilka förutsättningar de ser att det civila samhället har när det gäller att stödja Försvarsmakten under höjd beredskap och krig. Försvarsmakten och MSB:s senaste ”grundsynsrapport” kommer naturligen också att beröras.

Under det tredje och sista seminariet, ”Regeringen, besluten, pengarna”, kommer försvarsminister Peter Hultqvist möta personer som själva är representanter för och/eller viktiga delar av det svenska totalförsvaret. Vilken är den samlade bilden av totalförsvaret, var står vi i arbetet och vad kommer från regeringen framöver? De som delger sin lägesbild och diskuterar med försvarsministern är Peter Molin, länsråd Länsstyrelsen Gotland, Ola Slettenmark, Samordningschef, Samverkan Stockholmsregionen (TBC),  Boel Godner (S), ledamot i SKL:s styrelse, KSO Södertälje kommun och Anna Dahlberg, politisk redaktör på Expressen. Seminariet startar 1500 och slutar 1545.

Det sista offentliga seminariet jag deltar i äger rum kl. 1645-1730 på Försvarspolitisk Arena. Under ledning av Ronny Modigs, Institutionschef vid den Militärvetenskapliga institutionen på Försvarshögskolan, diskuteras under rubriken ”Så ska vi attrahera unga till försvaret”. Fokus ligger på officersförsörjningen (vilket är helt avgörande för Försvarsmakten, min anm.). Medverkar gör Ewa Skoog Haslum, Vicerektor, Försvarshögskolan, Klas Eksell, Personaldirektör, Försvarsmakten, Lars Fresker, Förbundsordförande, Officersförbundet samt undertecknad.

Ser fram emot att träffa många försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade och engagerade under veckan!

Bilderna är några nedslag från Almedalsveckan 2016.

I målområdet efter långlopp: Kommunikationslösning för blåljusaktörer

Förra veckan uppmärksammade P4 Stockholm att räddningstjänsten i Stockholm hade stora problem med kommunikationen under terrordådet på Drottninggatan, både över Rakel och mobiler. Det är inte första gången. Vikten av fungerande kommunikation vid allt från olyckor och samhällsstörningar till väpnat angrepp kan naturligtvis aldrig överskattas och måste behandlas med minst samma allvar och beslutsamhet som andra områden inom totalförsvaret.

I närtid prövas regeringens uppfattning om hur kommunikationen mellan blåljusaktörer ska säkerställas nu när vissa radiofrekvenser (”700-MHz-bandet”) frigörs och kan användas för telekommunikation. Vilken kommunikationslösning krävs för att de ska kunna kommunicera med säkerhet och integritet?

Just idag går remisstiden ut på landshövding Gunnar Holmgrens utredning, Kommunikation för vår gemensamma säkerhet (Ds 2017:7). Holmgren föreslår en hybridlösning där delar av de nya frekvenserna avsätts för sådan kommunikation för ”PPDR” (”public protection and disaster relief”). Det är en lång och delvis infekterad beslutsprocess som nu verkar närma sig slutet. Dock verkar det som att Holmgrens hybridmodell inte riktigt har förståtts av alla beslutsfattare. Under helgen skrev t.ex. Hanif Bali (M) på Twitter att det är

mycket feltänk i utredningen – samma feltänk som gett oss gökungen Rakel. (…) Extremt dyra parallella system som kommer tvinga in offentliga aktörer i för att finansiera den. Och öka sårbarhet.

Även inblandade aktörer är lite missvisande i sin kommunikation. Telia skrev t.ex. nyligen i en debattartikel om att det som föreslås är att ett ”nytt statligt separat mobilnät ska byggas” och menar att ett blåljusnät som levereras via ett kommersiellt nät kan ge betydligt mer kapacitet och har därför helt andra möjligheter att garantera fungerande tjänster när det verkligen behövs. Men det är alltså en hybridnätslösning som föreslås där de kommersiella frekvenserna hanteras av en statlig operatör.  När det gäller kapacitetsbehov är fördelen med en hybridnätslösning att den klarar av kapacitetsbehoven även om det sker incidenter samtidigt inom samma område.

Det bör rimligen ställas höga krav på argumentation som går emot bland annat MSB och Försvarsmaktens bedömningar, vilka framgår i remissvaren. Försvarsmakten ställer sig bakom att använda dessa delar av 700-MHz-bandet för blåljusmyndigheternas samordning, inklusive för civilt försvar. MSB:s uppfattning är att den föreslagna lösningen möjliggör säker och tillgänglig kommunikation för aktörer över tid och över hela hotskalan och tillstyrker Holmgrens förslag.

Telias slutkläm, i ovan nämnda debattartikel, är det dock lätt att instämma i

Bästa möjliga förutsättningar för detta skapas genom dialog och samverkan mellan offentliga och privata aktörer.

På temat dialog och samverkan bjuder Post- och telestyrelsen (PTS) på en liten överraskning i remissfloran. Från att tidigare ha varit närmast aktivistiska till förmån för en sådan lösning som även Telia vill ha, där hela frekvensbandet inom 700MHz ska kunna säljas ut till kommersiella aktörer, är nu PTS i stället försiktiga och hjälpsamma i tonen när de beskriver hur Gunnar Holmgrens förslag ska kunna genomföras.

Utan att ha expertkunskaper i den avancerade telekomteknik som ligger bakom de olika förslagen så kan jag konstatera att det är bra om svallvågorna i den här debatten nu verkar vara på väg att lägga sig. Den lösning man väljer måste helt enkelt vara säker, robust, och klara krav på redundans och statlig rådighet. Här litar jag på de bedömningar som våra blåljusmyndigheter själva står för. Men nästan lika viktigt som att lösningen har dessa kvaliteter är att debatten som leder fram till målet inte i onödan skapar motsättningar och bygger in konflikter som smakar surt, och kanske kostar också i förlängningen.

Just nu jobbar Holmgren vidare med ett tilläggsuppdrag till den 1 juni 2017, som handlar om att analysera och föreslå vilken aktör som ska ansvara för att bygga och förvalta en utvecklad säker kommunikationslösning för aktörer inom allmän ordning, säkerhet, hälsa och försvar. I uppdraget ingår även att tydliggöra hur befintlig statlig infrastruktur kan utgöra en del av kommunikationslösningen.

Fortsättning följer, som sagt. Med tanke på frågans vikt är det välkommet om individer med intresse och engagemang för samhällssäkerhet och totalförsvar håller ett öga på utvecklingen. Det vore också bra om de inblandade departementen är eniga om att samhällssäkerhetsperspektivet väger tyngst och att regeringen blir enig på ett sätt som gör att den valda lösningen står stark över tid.