Kategori: försvarsproposition

Nyheten är ingen nyhet

Idag var det säkerhetspolitisk debatt i riksdagen. Moderaterna begärde den  i höstas, med anledning av det ”oroande nya och försämrade säkerhetsläget i Sveriges närområde” och läget har ju knappast förbättrats sedan dess.

Men vad kom då ut av debatten? Ingenting, är den första reaktionen. Ingen ny förklaring till formuleringen om alliansfriheten i regeringsförklaringen, inget nytt i NATO-utredningsfrågan, inget nytt om hur partierna ser på kriget i Ukraina, terrorism eller de svenska positionerna.

Men faktum är att just detta är en nyhet. Kanske rentav den största: Det är som om ingenting har hänt, trots att samtliga partiföreträdare bekräftade att situationen förändrats till det sämre.

Man kan kalla det robust och ståndaktigt, vilket är precis vad utrikesminister Wallström (S) indirekt gör. Vi ändar inte säkerhetspolitisk linje på grund av rysk aggression, sade hon, det är NATO-förespråkarna som är rädda för Putin och vill ändra den svenska politiken därefter. Och vad skulle det ge för signal till Finland, om Sverige utreder frågan (som Finland har gjort ett antal gånger, min anm.)? Dessutom söker utredningsförespråkarna strid, samtidigt som de talar om samarbete i försvars- och säkerhetspolitiken, enligt Wallström.

Karin Enström (M) vände föga förvånande på steken och pekade på den oförankrade förändringen i regeringsdeklarationen och svensk tradition att samarbeta, nu när samtliga borgerliga partier är för en utredning och det dessutom finns goda skäl för en, vilket ambassadör Bertelman har påvisat.

De borgerliga partierna har onekligen viss uppförsbacke när utrikesministern inte utan tillfredsställelse påpekar att de hade åtta år på sig att utreda saken i regeringsställning och Dalunde (MP) påminde om Reinfelds tre kriterier för att frågan skulle bli aktuell; bred folklig förankring, parlamentarisk förankring samt att Finland går med. Men det är inget bra argument i sak att avvisa något bara för att det kunde gjorts tidigare och moderaternas försvarslinje går ut på att så mycket har hänt i säkerhetspolitiken bara sedan regeringsskiftet, att man måste lägga det bakom sig.

Men hur allvarligt ser de egentligen själva på NATO-utredningsfrågan?

Dagarna efter moderaternas begäran om dagens aktuella debatt gick Björklund (FP) ut och krävde återinkallande av Försvarsberedningen. Samma tågordning upprepade sig när den nyvalda partiledaren Anna Kinberg Batra (M) uttryckte behov av utredning av NATO-medlemskap och FP strax efter skruvade upp volymen genom att kräva att frågan ska in i överläggningarna om försvarsinriktningspropositionen med ett lätt förtäckt hot om att regeringen annars kan glömma en blocköverskridande överenskommelse om försvaret. Detta var dock inget som upprepades under dagens debatt, måhända beroende på att man inte är helt överens inom borgerligheten om att mosa försvarspropositionen på frågan, eller för den delen om man anser att Sverige ska bli medlem eller ej.

Därav Enströms ”diskussionslinje”, dvs varför vägrar ni utredning? istället för därför kräver vi en utredning om ni vill att decemberöverenskommelsen (som omfattar samarbete i säkerhetspolitiken) ska hålla och de pågående försvarsöverläggningarna fortsätta.

När det gäller den kommande försvarsinriktningspropositionen tror jag det finns en seriös vilja hos de flesta av partierna att sluta en blocköverskridande överenskommelse. Det beror dels på att man – faktiskt – ser allvarligt på situationen och vill ta gemensamt ansvar, men också på följande faktorer:

  • Man vet att det inte finns några riktigt djupa partimotsättningar (sånär som NATO-frågan). Särskilt inte sedan försvarsminister Hultqvist har tonat ner den totala fokuseringen på nationellt försvar till förmån för mer både-och och inte längre pratar om att återinföra värnplikt utan utreda med fokus på Norge och Danmarks modeller. Partierna har inte heller något eget genomarbetat förslag till alternativ insatsorganisation och med tanke på den sifferexercis som försiggått de senaste åren, är man inte benägen att höfta vilt när det gäller kostnader för nya kreativa förslag.
  • Ingen har en finansminister som är beredd att slanta upp de pengar som krävs, knappt ens till de första stegen i Försvarsmaktens decemberunderlag till regeringen, vilket Försvarsmakten enligt uppgift ska specificera till tre miljarder kronor om året imorgon fredag. Detta skapar i sin tur ett intresse för att om inte hålla ihop, så i varje fall inte bli sist kvar med minst pengar.
  • Försvarsmakten har manövrerat sig fram till att i den allmänna uppfattningen stå för trovärdigt facit när det gäller försvarsekonomi – det är myndighetens besked och beräkningar man ställer mot partierna och så har det inte alltid varit. Vad gäller utformning av insatsorganisationen däremot, finns det synpunkter på huruvida det är rätt att i stort fullfölja inriktningen från 2009 eller ej, vilket i sin tur ger partierna möjlighet att byta klossar i Försvarsmaktens förslag, men i stort samförstånd hävda samma beräkningar (risk för hundhuvud i Försvarsmaktens knä vad det lider).
  • M, C, FP och KD vet att förväntningarna är höga på försvarsministern och att fallet kan bli hårt om finansministern vägrar öppna plånboken genom utfästelser om substantiella tillskott i närtid, eller om regeringen gör något som liknar det man kritiserade den förra regeringen för, när samarbetet imploderade inför öppen ridå i Försvarsberedningen. Det ger dem en stark förhandlingsposition. Samtidigt vet S, inte minst efter dagens aktuella debatt om säkerhetspolitiken, att de borgerliga inte kommer villkora NATO-utredning med samarbete och att samtliga har interna processer när det gäller respektive försvarspolitik, vilket innebär att man knappast kommer med genomarbetade motförslag. Hultqvist kommer därför, med hela regeringskansliet och Försvarsmaktens utrednings- och uträkningsresurser bakom sig, kunna peka på varje förslag, sätta en prislapp på den och njutningsfullt säga krona för krona.

I partiledardebatten nyligen deklarerade statsminister Löfven att man ska arbeta fram en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och verkligen på tiden då den förra har nästan 10 år på nacken och EU ska komma fram till motsvarande under året. Wallströms aviserade säkerhetspolitiska vårturné, för ett brett samtal om frågorna, ska förmodligen ses i ett sammanhang och det kan tyda på att det är hon som ska leda arbetet. Moderaterna, å sin sida, ska under Wallmarks ledning ta fram en ny försvars- och säkerhetspolitik, men innan dessa processer är klara ska alltså en försvarspolitisk inriktningsproposition jobbas fram och sedan beslutas om.

Egentligen är det inga konstigheter. Försvarspolitikens bästa gren har länge varit att fatta beslut i fel ordning och om man väntar på att alla ingångsvärden ska vara på plats blir det aldrig några beslut över huvud taget – vilket också är ett slags beslut när tiden går och verkligheten förändras.

Den ryska önskedrömmen

Med förträfflig tajming har ryskt stridsflyg kränkt svenskt luftrum. Rysslands ambassadör kallas upp för formell protest, avgående utrikesminister Bildt bloggar om att det är den allvarligaste kränkningen under hans tid på UD och Försvarsmakten informerar. Det är märkvärdigt hur snabbt en ny ”normalbild” sätter sig och gissningsvis är det tur för fredagsmyset att vi inte vet lika mycket om vad som pågår under Östersjöns yta, som över den.

Frågan är vilken skruv det tar den här gången? Om man ska se till nyss nämnda normalbild kommer det väcka uppståndelse en stund innan det läggs det till handlingarna i breda lager medan ”Försvarssverige” får ytterligare en referens – vid sidan av bombflyget under Ryska Påsken – att fäktas med i försöken att inskärpa allvar i den politiska verklighetsuppfattningen.

Å andra sidan kan det faktiskt ha sin effekt i de svenska strukturerna, om än under den mediala radarn. Man ska inte underskatta det faktum att den allvarligaste luftrumskränkningen på länge sker strax efter undertecknandet av värdlandsavtal med NATO med efterföljande ”guldkort”, mitt under brinnande regeringsbildning och i svallvågorna efter valet. Frågan är bara vad det är för signal Kreml vill skicka och hur Sverige kan manövrera smartast så att vi inte bjuder på den effekt man vill uppnå?

Just nu pågår regeringsförhandlingar som ska resultera i en statsbudget och därmed försvarsbudget för 2015. Den kommande regeringen måste också bli överens om grundplåten till det arbete som sker i regeringskansliet inför den inriktningsproposition som riksdagen ska fatta beslut om under våren, innan diskussioner inleds med de borgerliga partierna. Försvars- och säkerhetspolitiken framstår som ett av få riktigt säkra blocköverskridande samarbetsområden, efter utsträckta händer på ömse sidor i just detta politikområde. Den tillträdande regeringen ska dessutom ta ställning till om man ska ge Försvarsmakten nya ingångsvärden – bland annat vad gäller budget, inriktning för personalförsörjning samt besparingarna inom densamma – inför det underlag myndigheten ska lämna i november. Betänk i detta sammanhang att det senaste inriktningsbeslutet fattades 2009 och att allt nu är förberett för en förlängning av det till våren. Betänk sedan hur mycket ovan nämnda ”normalbild” har förändrats sedan dess, inklusive vad vi vet om modern rysk krigföring och ambitioner.

Det är med andra ord mycket nu. Och det är här den ryska påminnelsen spelar in. Som Jägarchefen påminner om skriver Försvarsmakten i perspektivplanen 2013 (sid 20):

Sverige kan dock komma att i ökande utsträckning utsättas för ekonomiska och politiska påtryckningar. Ett inslag i dessa påtryckningar kan utgöra hot om våld eller styrkedemonstrationer med marin- och luftstridskrafter eller bruket av andra militära maktmedel.

Man ska inte luras att tro att det enda ryssarna lyckas med när det gäller flygföretagen mot Sverige, är att ställa till med höjda – eller i varje fall inte sänkta – försvarsutgifter och därmed avfärda det hela som ett exempel på kontraproduktivt agerande. Man bör inte heller försvinna ut i teoretiska resonemang som är så komplicerade att man aldrig hittar tillbaka. Sverige måste agera på det vi vet, helt enkelt. Och vad vet vi?

Närmast till hands ligger förmodligen markeringar mot de svenska NATO-relationerna och ett underförstått hot inför eventuella nya äventyr med den västliga alliansen. Till detta kommer säkert det inbakade testet av det svenska systemet vad gäller reaktioner och konsekvenser, särskilt om man provtrycker det inför nya mått och steg i Baltikum, som på goda grunder är nervöst. På ett övergripande plan bröstar man sig högljutt och deklarerar att EU var herre på täppan, men att den tiden är över, eller med andra ord: Ryssland vill förändra maktrelationerna och vår perception av landet (och oss själva), inte bara agera på ett nytt sätt inom ramen för desamma.

Höjda svenska försvarsanslag och ett mentalt och organisatoriskt nationellt återtåg till landgräns är inte något som skrämmer Ryssland, det kan man tvärt om mycket väl leva med – särskilt om det kombineras med fortsatt sårbarhet inom vitala samhällsfunktioner och mycket goda möjligheter till manipulation av opinioner och centrala beslutsfattare. Ett starkt försvar – valfritt vad man lägger i det begreppet – är avskräckande i sig själv till en viss gräns. Men om man har testat det svenska reaktionsmönstret en tid och kommit fram till att ett eventuellt starkare militärt försvar (som man uppenbarligen är beredd att indirekt medverka till), ändå kommer kombineras med inställningen att Sverige kommer avvakta med kraft, ja då undermineras värdet som säkerhetspolitiskt instrument.

Ett Sverige som ser till att täppa igen de största civila och militära hålen i det nationella systemet samtidigt som man resolut bygger expeditionär förmåga i sinne och praktik – för att snabbt, gemensamt och solidariskt försvara landet, grannländer och värden – och som gör solklart att de svenska säkerhetspolitiska vägvalen är just svenska, torde vara mycket mer dämpande på de ryska framstötarna. Ett överraskande drag i den riktningen kan t.ex. vara att en S och MP-regering tackar den nu pågående enmansutredningen för genomförd analys av Sveriges militära samarbeten och lägger resultatet i en ny Försvarsberednings knä för politisk behandling. Kalla det NATO-utredning eller någonting annat, men ge den – för en gångs skull i dessa sammanhang – fritt mandat att tänka själv! I den bästa av världar bildar man sedan en gemensam finsk-svensk beredning om både läget och vägvalen, kanske som en naturlig förlängning av de redovisningar om hur samarbetet kan utvecklas som respektive försvarsmakter ska redovisa i närtid.

Då, men inte förr, blir kränkningar som onsdagens kontraproduktiva ur ryskt perspektiv.

När det bränner till direkt framför näsan är det särskilt viktigt att lyfta sig i håret och se de stora perspektiven, nämligen varför är det såhär? och hur kan vi långsiktigt främja våra intressen? För sådant krävs strategisk förmåga och framsyn inom Regeringskansliet – och politiker som ser längre än till nästa personvalskampanj (och i varje fall det förstnämnda kan politiken besluta om, när det gäller vilka funktioner som ska utvecklas i förvaltningen). Det är alltför enkelt att plocka upp och damma av en verktygslåda som varit relevant förut, när allt i situationen påminner om gamla förhatliga kalla krigs-tider. Förmodligen är dagens beslutsfattare dessutom så långt och lyckligt avlägsnade från denna tid att alla påminnelser därom bara stöts bort. För att nå dem krävs något annat än röda anfallsriktningspilar över Östersjön, säga vad man vill om den saken. Samtidigt har det blivit nästintill omöjligt att blunda hårt och förfäkta sänkta försvarsanslag. Summan av denna ekvation kan leda till en klassisk svensk kompromiss, det vill säga lite mer av samma. Det ska man förvisso inte förringa om man betänker alternativet, men det räcker inte. Med begränsad budget och stora behov behöver man vara smart utifrån det man har att tillgå och då handlar det ofta om att tänka nytt utifrån gamla insikter och erfarenheter.

Detta är min svenska hotbild: Man fortsätter enligt plan, med några smärre tillägg som kanske inte i första hand höjer den reella försvarsförmågan, men som ändå visar lite flagg. Obalansen mellan uppgifter och resurser fortsätter och fördjupas över perioden. Frågan om samhällets samlade motståndskraft försvinner i rök och damm efter revirstrider och alltför besvärliga och impopulära beslut. Försvarsmakten används fortsatt allt mindre, sånär som en ganska hårt ansträngd incidentberedskap, eftersom den politiskt understödda devisen försvaret av Sverige börjar i Sverige sätter sig allt djupare i kombination med resursbrist. Detta påverkar i förlängningen en redan svajig svensk övertygelse om solidaritetsförklaringens grunder, vilket i sin tur gör fler länder än Finland tveksamma när det gäller vad det svenska handslaget är värt. Och till sist: Ryssland dikterar det svenska handlingsutrymmet och NATO:s öppna dörr blir till ett symboliskt nålsöga.

Sammantaget bör detta vara ett slags drömscenario i Moskva. Frågan är hur motsatsen ser ut och svaret på det bör utgöra den nya regeringens första överenskommelse.

 

PS. Det var ett tag sedan denna blogg uppdaterades och jag vågar inte utlova bättring, men ambitionen är i alla fall att försöka avsätta lite tid till att sätta tankar på pränt under vad som allt att döma blir en händelserik höst. Den senaste tiden har jag skrivit i andra fora, hos Folk och Försvar och i Försvarets forum och nyligen hade jag glädjen att medverka i Oscar Jonssons Försvarspodden.

Utveckla krigsmateriel direkt för exportmarknaden?

Djävulen bor som bekant i detaljerna.

I regeringens färska försvarsproposition kan man läsa följande stycke (min kursiv.):

”Ur ett industriellt perspektiv kan en ökad exportandel sägas vara nödvändig för att företagen ska kunna vidmakthålla och utveckla teknik och kompetens. Export av försvarsmateriel eller tjänster som inte också beställts av svenska myndigheter har hittills varit ovanlig. Läget har dock förändrats i och med den utveckling som skett mot ett större utlandsägande av i Sverige verksam försvarsindustri. Denna kan komma att vilja utveckla och producera materiel som inte bedöms komma att användas av Försvarsmakten. Regeringen ser positivt på denna utveckling.”

Detta resonemang bygger på att kartan ska ritas om efter verkligheten – gällande regelsystem borde ändras för att motsvara vad som faktiskt gäller. Om man däremot inte tycker att den gällande ordningen är bra, utan vill något annat och ser ett värde i ett restriktivt regelverk, då vill man ändra verkligheten med hjälp av regelsystemet. Där har vi grundkonflikten.

Med det ovan citerade stycket i propositionen inträffar det märkliga att regeringen indirekt kritiserar gällande lagar och förordningar, dock utan att man säger något om att ändra dem.

Detta leder i sin tur till att om man anser att det är bra att det ska utvecklas och produceras krigsmateriel direkt till exportmarknaden i Sverige, ja då tycker man att regeringen har rätt men att man bör dra konsekvenserna av det och ändra regelverket i enlighet med vad man säger.

Om man däremot tycker att det är fel att vi ska producera krigsmateriel direkt till exportmarknaden, ja då ser man med oro på dessa formuleringar men sänder en tacksamhetens tanke till att man inte verkar följa upp det i praktisk handling.

Så hur ska man då tolka regeringen? Min tolkning är att detta har petats in under framtagandet av propositionen av de intressen som anser att man ska revidera regelverket kring vapenexporten i en mer tillåtande anda. Men sådana ”kreativa grepp” sker ju inte utan att man i delningen mellan departementen kan sätta stopp från det departement som är ansvarigt för en viss fråga. Således måste det vara sanktionerat från UD och handelsminister Ewa Björling.

Det kan vara på sin plats att nämna något om det svenska regelverket kring krigsmaterielexporten.

Det som motiverar undantag från det generella förbudet att exportera vapen är ”det svenska försvarets behov”. Utveckling av krigsmateriel för annans räkning är i princip förbjuden på samma sätt som export av vapensystem är förbjudet. I själva verket omnämns utveckling för annans räkning särskilt i lagstiftningen, som ett område som det krävs särskilt tillstånd för. Det här beror på att ett system som det svenska försvaret använder sällan kan säljas i exakt samma utförande till en utländsk försvarsmakt. Ibland krävs det så stora förändringar att det måste betecknas som utveckling för annans räkning. Ett annat skäl är att utveckling för annans räkning anses kunna leda till att man bibehåller utvecklingskapacitet som bedöms angelägen att bevara ur svensk försvarspolitisk synvinkel.

Nästa perspektiv rör sysselsättning och industripolitik. När regeringen uttrycker sig i så positiva ordalag om direktutveckling för exportbehov som man nu gör, är det då en nyhet? Ja, det är det. Riktlinjerna är nämligen mycket tydliga på att sysselsättning, exportintäkter, eller regionalpolitiska hänsyn, inte utgör motiv för krigsmaterielexport från Sverige. Det är vårt lands behov av försvarsindustriell kapacitet som utgör motivet för export.

Eller med andra ord: Om det finns ett försvarspolitiskt behov av att bevara viss utvecklings- eller produktionskapacitet i Sverige så föreligger ett motiv för export. Detta är inte samma sak som omsorg om sysselsättningen och industrin som sådan.

Sammantaget är det en ny signal från regeringen och nu blir det intressant att se hur riksdagsbehandlingen kommer att gå på den här punkten. Både SOFF och Svenska Freds lär ha åsikter i frågan.

(Värdet av den totala fakturerade försäljningen av krigsmateriel (inom och utom riket) under år 2008 uppgick till 20,7 miljarder kronor, motsvarande en ökning med 24 procent jämfört med år 2007. Värdet av de faktiska exportleveranserna av krigsmateriel under år 2008 var 12,7 miljarder kronor, en ökning med 32 procent jämfört med föregående år räknat i löpande priser.)

Hela havet stormar snart igen

Jag fick en kommentar till mitt förra inlägg som lyder såhär:

”I och med att propositionen nu är offentlig påbörjas en analys av innehållet i Försvarsmakten. Innan denna analys är genomförd kan Försvarsmakten inte i övrigt kommentera innehållet i propositionen. ”

Kan inte finnas mycké att analysera för den som suttit i knät på den som haft pennan…”

Citatet kommer från Försvarsmakten och jag tycker, till skillnad från kommentatorn, att det är rätt. Visserligen har processen säkert i vissa stycken varit gemensam, mellan Fö och FM, men resultatet (propositionen) avviker i flera avseenden från Försvarsmaktens underlag. Det är inte konstigt i sig. Försvarsmaktens underlag är ett underlag bland flera och det är den politiska nivån som väger samman dem till en helhet man kan stå för.

Problemet den här gången är att försvarsministern, som svar på frågor från media om propositionen verkligen är finansierad, säger att Försvarsmakten har presenterat ett underlag i ekonomisk balans etc. Han säger i princip att om bara Försvarsmakten har räknat rätt så hänger det ihop. Men min poäng är att så kan man bara säga om han hade tagit Försvarsmaktens förlag rakt upp och ned i alla detaljer. Och dessutom sett till att uppfylla alla de mer eller mindre orealistiska antaganden som planeringsunderlaget bygger på.

Om man gör som regeringen, och t.ex. puttar in fyra reservbataljoner utan att tillföra resurser eller skära bort något annat, då kan man inte hänvisa till att Försvarsmakten säger att man har en planering som är i ekonomisk balans.

Om jag hade suttit på HKV nu och analyserat propositionen, ja då hade jag sammanställt en lista över varje avvikelse från planeringsunderlaget som regeringen har gjort i propositionen och redovisat dessa skillnader och vad de innebär ekonomiskt.

Låt mig gissa att en sådan sammanställning kommer att redovisas ungefär samtidigt med att det står klart i och med vårbudgeten att man inte kommer att få behålla hela anslagssparandet.*

Och då har vi hela havet stormar igen.

* Som bekant har Försvarsmakten i sitt planeringsunderlag och de beräkningar som detta bygger på utgått från att prognostiserat anslagssparande åren 2008 och 2009 kan överföras till anslag 1.1 Förbandsverksamhet och beredskap åren 2010 – 2011. I Försvarsmaktens årsredovisning kan man läsa att ett prognostiserat underskott på 1,5 miljard kronor blivit ett överskott på förbandsanslaget på en halv miljard kronor vid utgången av 2008.

Lite underligt

Regeringspartierna har enats om en ominriktning av försvaret från en dimensionering utifrån internationell krishantering till ett fokus på det nationella territorialförsvaret.

Regeringen är enig om att lite drygt ett år före valet presentera en ”alla får allt”-lösning som är gravt underfinansierad och inte heller nödvändig utifrån rådande hotbild.

Oppositionen samlar sig sakta men säkert till en gemensam hållning under riksdagens behandling av propositionen. En hel del förenar, bland annat kritiken mot den höga beredskap som insatsorganisationen i sin helhet ska ha (något som för övrigt även SvD.s ledarsida håller med om).

Men en hel del skiljer oss åt också. Framför allt synen på vilken inriktning försvaret ska ha, vad som ska vara dimensionernade.

Socialdemokraternas Anders Karlsson menar att ”Regeringen skapar nu ett yrkesförsvar med fokus på internationella uppdrag. Det vänder vi oss emot. Vi vill se ett modernt, effektivt och folkligt förankrat insatsförsvar.”

Gunilla Wahlén (V) är inne på samma spår när hon säger att ”Försvaret kommer inte längre att utgå från det nationella försvaret och utifrån det bygga internationella insatser”.

Enligt min uppfattning har de missat att regeringen i själva verket gör en u-sväng tillbaka till det nationella territorialförsvarsfokus som har varit allenarådande under kalla kriget. Därför framstår denna kritik som något obegriplig.

Bild: Magnus Bard, DN

Nya svarta hål och en planering full av luft (samt några bra saker)

De osäkerheter på vilka dagens försvarsproposition vilar sammanfattas i ett nötskal av regeringen själv redan i propositionens inledning (min kursiv.):

”Den föreslagna utvecklingen mot ett mer användbart och tillgängligt försvar kan bara ske i den takt som ekonomin medger. Resurser kommer att behöva frigöras genom förändringar och rationaliseringar ifråga om personal, materiel- och logistikförsörjning samt övrig stödverksamhet. I takt med att resurser frigörs ska det nya mer användbara försvaret skapas, där kostnads- och ambitionshöjningar i operativ verksamhet balanseras mot rationaliseringar och ambitionssänkningar. Den inriktning som regeringen anger kan därför komma att justeras vad gäller såväl omställningstakt som förmågekrav, materiel, organisation och verksamhet. Regeringen avser att, vid behov, återkomma till riksdagen med justeringar i dessa avseenden i samband med de årliga budgetpropositionerna eller i annan proposition.”

Det är med andra ord precis som Göran Eriksson skriver i SvD: Regeringen tar försvarsnotan på politisk kredit.

Propositionen omfattar endast fem skarpa förslag till riksdagen. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner:

1. att målet för politikområdet Försvar upphör att gälla vid utgången av 2009,
2. det mål för det militära försvaret som ska gälla fr.o.m. 2010,
3. att de krav på operativ förmåga som riksdagen tidigare beslutat ska upphöra att gälla vid utgången av 2009,
4. regeringens förslag till Försvarsmaktens operativa förmåga fr.o.m. 2010 samt
5. inriktningen för insatsorganisationens utformning 2014.

Låt mig innan jag går in på propositionens olika delar slå fast att den grundläggande inriktningen är spårbar till Försvarsberedningens rapport Försvar i användning (Ds 2008:48) från juni 2008. Det är bra. Beredningen föreslog bl.a. en ny princip för personalförsörjning, rationalisering av de s.k. stödmyndigheterna, att gå från tyngre till lättare förband, långtgående samverkan i Östersjön, konkretisering av civil-militär samordning och bättre ekonomisk styrning av Försvarsmakten. Försvarsberedningen föreslog vidare en indelning i stående och kontraktsförband, liksom att ingen pliktpersonal ska finnas i framtidens insatsorganisation.

Men en grundläggande ansats i beredningens arbete var att det handlar om att prioritera. Därför föreslog t.ex. beredningen omfattande reformer av stödmyndigheterna, vi identifierade behov av att reformera grundorganisationen och vi ville skära i antalet JAS Gripen. Beredningens föreslog också att Sverige över tid ska kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta nationellt och internationellt. Regeringen, däremot, att det är ”mer relevant” att på sikt kunna hålla upp till ca 2000 personer ur insatsförbanden, ur olika stridskrafter, insatta nationellt och internationellt. Regeringen vill göra alla till lags genom att ”alla insatsorganisationens förband bör ha tillgänglighet som ger regering och riksdag stor handlingsfrihet vid val av förmåga i olika avseenden inför beslut om en insats”.

Med andra ord lades beredningens principer fast utifrån att det inte går att klämma in allt som alla alltid vill ha i den ekonomiska ram som kan tilldelas. Men denna princip verkar inte styra regeringens planering i nämnvärd utsträckning.

Regeringen väljer istället att strunta i vissa rationaliseringar (t.ex. grundorganisationen) och istället trycka in nya saker i försvarsbudgeten (läs: stridsvagnarna på Gotland och en förbandsreserv om fyra mekaniserade bataljoner som försvarsministern säger kostar 100 miljoner kr). Vidare föreslår regeringen i propositionen en ändrad struktur på kraven på operativ förmåga i förhållande till planeringsanvisningarna. Allt detta utan att rubba den ekonomiska ramen. Istället säger ministern gång på gång att Försvarsmakten har räknat och de står för sina beräkningar. Förslagen är i ekonomisk balans, säger han.

Ponera att Försvarsmaktens planeringsunderlag verkligen är det. Men nu har ju regeringen inte till punkt och pricka följt Försvarsmaktens planeringsunderlag! Och Planeringsunderlaget bygger på en rad antaganden som bl.a. på personalförsörjningssidan är tämligen orealistiska! I det läget kan inte Tolgfors bara peka finger åt Försvarsmakten och säga ”fixa det här och om ni inte gör det så är allt ert fel”.

Dessutom kommer ett första lackmustest när det gäller svarta hål redan i närtid. Hela Försvarsmaktens planeringsunderlag bygger nämligen på att man får behålla hela det anslagssparande som försvarsministern är så väldigt nöjd med. I vårbudgeten visar det sig om man får det eller ej. Om man inte får det, ja då har vi en situation där ekonomin är överbelastad redan några månader in i 2009.

I det följande kommenterar jag enskildheter i propositionen:

I regeringens säkerhetspolitiska bedömning av omvärlden står det att ”Klimatförändringar utgör ett av de allvarligaste hoten mot människors säkerhet och grundläggande levnadsvillkor. I en globaliserad värld ökar risken för att en ekonomisk kris kan få konsekvenser för det säkerhetspolitiska läget.” För det första har regeringen därmed slipat udden av Försvarsberedningens tidigare bedömning att klimatförändringarna utgör det allvarligaste hotet. För det andra saknas helt den ekonomiska krisens säkerhetspolitiska effekter.

Regeringen avser att införa ett insynsråd i Försvarsmakten, med representation från övriga samhällssektorer, för att utöva insyn i verksamheten och stödja myndighetschefen med rådgivande kompetens. Jaha. Det finns redan ett ”ÖB:s samverkansråd”, vilket är ett samarbetsorgan mellan Försvarsmakten, näringsliv, organisationer och offentlig sektor. Man får hoppas att det inte bara innebär överlappande verksamhet?

Insatsorganisationen (IO) redovisas på sid. 45. Det är tydligen inte meningen att man lätt ska kunna jämföra den med den tidigare beslutade IO eftersom regeringen inte redovisar den i tabellen. Då får jag väl klippa och klistra själv och återkomma om det senare.

Notera följande skrivning och jämför det med förslaget om de förrådsställda stridsvagnarna på Gotland:

”Förmåga som i första hand har en nationell inriktning, och som bedöms efterfrågas först i ett längre perspektiv, bör särskilt granskas utifrån möjligheten att finna lösningar som bygger på internationellt samarbete och som leder till att de kan upprätthållas med begränsade resurser. Denna typ av förmåga ska dock om den bibehålls organiseras i tillgängliga och användbara förband.”

Försvarsberedningen har föreslagit att strategiska funktioner såsom strategisk planering och långsiktig inriktning som idag återfinns i högkvarteret ska överföras till Regeringskansliet. Men tji fick vi. Så blir det inte och det tror jag är ett stort misstag.

Ytterligare ett förslag från beredningen, om att amfibiefunktionen ska integreras med markstridskrafterna och utvecklas mot att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden, avvisas av regeringen.

Som jag tidigare nämnt avvisar regeringen också beredningens besparingsförslag om att antalet stridsflygplan reduceras i väsentlig grad i förhållande till den planerade volymen om 100 flygplan. Regeringen anser att antalet flygplan ska ”motsvara det operativa behovet och vidmakthållandet av JAS 39-systemet till 2040”. Med andra ord ansluter sig regeringen till Försvarsmaktens förändrade bedömning av de operativa behoven. Innan det senaste planeringsunderlaget ansåg nämligen Försvarsmakten att det var betydligt lägre. Grunderna till denna nya operativa bedömning redovisas i vanlig ordning inte.

Vidare skriver regeringen ”En ny analys avseende behovet av antalet flygplan kan komma att bli nödvändig, t.ex. vid en framtida uppgradering av dagens JAS 39C/D.” En framtida uppgradering. Här öppnar man för E/F. Se upp, försvarsutskottet!

Jag har skrivit om frivilligheten förut. Regeringens skriver i propositionen att det samlade statliga stödet i ökad omfattning bör utgå till verksamheter i stället för organisationer. Regeringen anser därför att det särskilda organisationsstödets inriktning och omfattning bör ses över. Det innebär att regeringen inte var beredd att köpa frivilligutredningens förslag om att överge organisationsstödet till förmån för en renodlat uppdragsbaserad ersättning rakt av. Det skulle kunna tolkas som något positivt. Problemet är dock att regeringen samtidigt slår fast att anslaget 1.10 Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inte längre ska finnas uppfört i statsbudgeten. Hur dessa två besked hänger ihop är jag inte människa att klara ut.

Några positiva inslag i propositionen:

Försvarsmakten ska i omställningen prioritera utvecklingen av användbara och tillgängliga arméförband. Det är i linje med beredningens inriktning med markoperativ tyngdpunkt.

Det är också bra med de steg som tas för en förbättrad civil-militär samverkan inför under och efter internationell fredsfrämjande verksamhet. Regeringen avser bl.a. inrätta en samverkansfunktion inom Regeringskansliet med stöd av berörda myndigheter och andra aktörer för att stärka den civil-militära samverkan i samband med insatser internationellt.

Det nordiska samarbetet inom försvarsområdet ska fortsatt fördjupas. Jag välkomnar också propositionens skrivningar om ett fördjupat Östersjösamarbete (även om det var onödigt minimalistiskt jämfört med Försvarsberedningens förslag), liksom i stora drag avsnittet som gäller materielanskaffning.

Slutligen: Regeringen anför att ”Försvaret ska kunna användas här och nu” och att ”Försvaret behöver förband som är omedelbart gripbara för att värna Sverige och närområdet samt för insatser utanför närområdet.”

Sten Tolgfors borde ha skrivit: ”Försvaret ska kunna användas här, om tio år”. För om den fördelning mellan heltidsanställda soldater och kontraktsbundna dito som regeringen föreslår går igenom och oförmågan att prioritera (bort) kvarstår, ja då kanske vi har en bättre tillgänglighet om tio år, men priset riskerar att vara att vi inte kan använda denna förmåga till något mer än att det ser snyggt ut i tabellerna och att man kan hävda att vi har en hög beredskap för att möta militära angrepp mot Sverige.

För vi kommer nog inte ha pengar till att göra några insatser med dem. I varje fall inte där det behovs. I alla fall inte som regeringen själv tidigare har uttryckt det bl.a. i den svenska strategin för internationell fredsfrämnajde verksamhet: Uthålliga internationella insatser med markoperativ tyngdpunkt i civil-militär samverkan.

I SvD skriver Mikael Holmström och Göran Eriksson. I DN skriver Gunnar Jonsson och Henrik Brors. TT. Ekot.