Kategori: Allan Widman

Bra Widman!

Allan Widman (fp) replikerar i dagens SvD de moderata riksdagsledamöter som nyligen replikerade ett av hans tidigare debattinlägg på Brännpunkt.

Widman gör precis det jag efterfrågar i ett tidigare inlägg. Det är befriande, ja faktiskt nödvändigt för tilltron till försvarspolitiker av alla kulörer och uppfattningar, att man orkar ifrågasätta, vända och vrida, följa upp, granska och diskutera företeelser, materielprojekt, organisation etc. alldeles oavsett om man är för eller emot det man sätter fingret på.

Framtiden för JAS Gripen

Allan Widman (fp) skriver om JAS Gripen på Brännpunkt idag. Widman är inte (heller) förvånad över norrmännens beslut. Nu vill han bland annat att de ”orealistiska exportförväntningarna” på Gripen verklighetsanpassas.

Widman skriver inte ut alla konsekvenser av sina resonemang, men några saker kan man utläsa:
1. Han tycker att vi har för många flygplan.
2. De äldre stridsflygplanen får inte avvecklas innan dess att en ny infrastruktur för flygstridsledning är på plats (JAS i C/D- version, som riksdagen har beslutat om, kan inte ledas med nuvarande tekniska infrastruktur).

Eftersom Widman inte skriver att C/D-serien bör kortas eller leveranserna förändras på något sätt, undrar jag hur matematiken går att få ihop utan tillskott i form av pengar?
3. ”Att försvara Sverige territoriellt är och förblir en huvuduppgift för vårt försvar”, säger Widman och ansluter sig därmed till de som numer nästan uteslutande trycker på det nationella försvaret. Folkpartiets nya huvudnummer i försvarspolitiken, olyckligt nog.

Widman säger också att det måste vara slut med att industri- och exporthänsyn styr satsningarna. Istället ska de satsningar som görs utgå från luftstridskrafternas huvuduppgift; ”att vara en garant för landets säkerhet”.

Bra, det har förutsättningar att starta upp en mycket välbehövlig debatt! Frågan är vad detta betyder i praktiken? Jag hade gärna sett en debattartikel del II från Widmans hand. Skall det statliga exportstödet kring Gripen avbrytas, och i så fall när? Nu omedelbart, eller efter det att man vet hur det går med de andra länder där marknadsföring av Gripen är aktuellt?
En minskning av de beställda 100 C/D-Gripen till kanske 60 totalt (det är inte så mycket mindre än det vi har idag, exklusive det nuvarande exportstödet, som utgör en betydande del av flygvapnets verksamhet). Dessa kan vara operativa till, säg 2020 eller 2030 om man modifierar och uppgraderar i en mer långsam takt än vad Sverige brukar. Sedan är det slut. Då får man antingen lägga ner eller köpa ett nytt utländskt system. I alla fall om man inte i stort sett redan nu beslutar sig för att Sverige ska anskaffa nästa generations Gripen för sina nationella behovs skull (dvs. försvars-, arbetsmarknadspolitiska- och näringspolitiska behov).

Och då har vi 100 Gripen i det här landet av väldigt modernt snitt, som skall bytas ut med en förnyelsetakt som saknar internationellt motstycke.
Det är oerhört viktigt att det blir en politisk debatt om den här frågan, nu omedelbart, innan dess att det är avdömt på en helt annan nivå, dvs. i Saab och inom en mycket liten krets i regeringskansliet. Sedan är det nämligen kört för allt som andas demokratiska processer med insyn och debatt.

Uppdatering: Allan Widmans alliansbroder, Staffan Danielsson (c) kritiserar Widmans debattartikel i sin blogg. Han tycker bland annat att ”det är anmärkningsvärt att en ledande svensk försvarspolitiker talar illa om ett kvalificerat svenskt stridsflygplan och framgångsrikt industriprojekt”.

Danielssons ”uppfattning är att JAS Gripen är ett av världens bästa och mest prisvärda stridsflygplan, sålt och leasat till ett antal länder som liksom Sverige är mycket nöjda med planet. Min förhoppning är – tydligen till skillnad från folkpartiets – att ett antal länder ytterligare kommer att välja Gripen i de pågående upphandlingarna världen över.”
Vad Kd och moderaterna tycker, det vet vi inte ännu.

Svensk stridsledning av JAS Gripen?

Allan Widman (fp) har ställt en skriftlig fråga till försvarsminister Tolgfors om svenskt luftförsvar och JAS Gripen. Widman skriver:

”JAS 39 A/B och FSR 890 kan med sin svenska nationella datalänk ledas av befintliga markbaserade stridsledningscentraler inklusive den i Hästveda i södra Sverige. JAS 39 C/D är en med Nato interoperabel version utrustad med datalänken Link-16, som inte kan ledas av befintlig svensk infrastruktur för stridsledning. Vad ämnar statsrådet vidta för åtgärder så att nationellt försvar av svenskt luftrum med en ensad flotta av JAS 39 Gripen kan realiseras?”
Det ligger ju onekligen sprängkraft i Widmans förrädiskt återhållsamma formuleringar. Om JAS 39 C/D inte kan ledas av befintlig svensk infrastruktur för stridsledning måste det rimligen ha varit känt när riksdagen klubbade igenom att ensa Gripenflottan till C/D-versionen?

Verklighetsanpassning av veteranfrågorna

I fredags överlämnande utredare Allan Widman (fp) sitt andra delbetänkande i veteransoldatutredningen. Veteransoldatutredningen har haft som uppdrag att utforma förslag till hur en samlad och trovärdig svensk veteranpolitik, dvs. hur ansvaret för personalen före, under och efter internationella militära insatser, bör vara utformad.

Det är ett gediget arbete Widman presenterar. En lång rad åtgärder föreslås. Några exempel av många:
Högre grad av personliga kontakter vid rekrytering, samtliga anställda i Försvarsmakten (FM) skall vara skyldiga att genomföra utlandstjänst (i samma anda som Försvarsberedningen tidigare har föreslagit), FM skall i en policy fastställa att man förväntar sig att de anställda gör insatser var tredje år och FM skall bli mer öppen och informera mer om de intsernationella insatser man genomför och tidsgränserna skall bort (tidigare fem år) för att FM skall hjälpa soldater som har skadats det skall istället utgå så länge som behovet kvarstår.

Försvarsminister Tolgfors kommenterar utredningen i positiva, men icke-förpliktigande uttalanden:

– Karaktären på de internationella insatserna har över tiden förändrats. Soldaterna måste vara bättre rustade både före, under och efter en insats.
– Att delta i en internationell insats är en altruistisk handling. De som deltar tar risker för att värna andras säkerhet och för att främja Sveriges intressen. Det finns anledning till djup erkänsla mot dem som deltar.
– Jag delar utredarens bedömning att vi ska gå ifrån dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation. Samma förband ska vara tillgängliga för insatser nationellt och internationellt. Dagens uppdelning kostar pengar och leder till olika kravställningar, olika anställningsförhållanden, otydliga befäls- och ansvarsförhållanden och bristande planerbarhet.
– Internationella insatser handlar om att sprida de värderingar Sverige står för. I detta ligger att soldater är rätt utbildade. Utredningen har identifierat samma behov som regeringen av att stärka utbildningen före insats. Den enskilde soldaten som deltar i internationella insatser ska inte behöva känna sig eller sitt arbete ifrågasatt, utan med hjälp av rutiner och regler ha fullt stöd för att agera.

Så långt försvarsministern.
– Vi är mycket positiva till utredningen och tycker att det har varit ett bra samarbete. Vissa punkter kan vi ta till oss direkt medan andra kommer som politiska direktiv, säger ställföreträdande chefen för Insatsstaben, generalmajor Anders Brännström.
Så långt Försvarsmakten.
Utredningens tar sin utgångspunkt i att förberedelserna för personalen inför en insats, stödet under och omhändertagandet efter insatsen är grundläggande för att Sverige ska ta sitt ansvar för berörd personal. Detta förutsätter i sin tur att verksamheten grundas på en sammanhängande, trovärdig och allmänt accepterad personalpolitik. Denna politik måste täcka alla delar i kedjan från det att en insats initieras till långt efter att den avslutats. En sådan personalpolitik måste också omfatta alla som berörs av insatsen.
Widman framhåller att den framtida veteranpolitiken ska grundas på en helhetssyn som inkluderar rekrytering av personalen, utbildning och förberedelser inför insatsen, stöd och åtgärder under insatsen, omhändertagande samt stöd och eventuell rehabilitering efter insatsen. Stödet till anhöriga, särskilt barnen, framhålls.

Björklundeffekten

Jan Björklund (fp) skyr inga medel när det gäller att profilera folkpartiet och sig själv på regeringens bekostnad. Nu går han ut, med osviklig timing, och ger intryck av att det eventuellt kan bli ökade försvarsanslag (eller i varje fall uteblivna besaringar) som svar på den senaste tidens ryska agerande.

”Ökade försvarsanslag” kan betyda väldigt mycket. Björklund fördjupar inte resonemanget, det behöver han inte eftersom han inte ens får frågan av de medier som rapporterar. Han behöver bara håva in berömmet.

Mer pengar, eller uteblivet tryck under besparingar, kan gå till materielprojekt som har stoppats men som istället blir av, projekt som inte är operativt motiverade och som därmed i praktiken inte höjer försvarsförmågan alls.

Eller så kan det gå in i den allmänna ruljansen och inte få någon uteffekt alls att tala om. Björklundeffekten kan därvidlag stanna vid att opinionen lugnas och beundrar hans handlingskraft, men att Försvarsmakten i realiteten inte klarar ett uns mer efter pengatillskottet, än före.

Eller så kan pengarna gå till att bevara utbildningsplatser och regementen som egentligen bör läggas ner av rationalitetsskäl. Då slipper också regeringen en rad obehagliga grundorganisationsbeslut som värker ut strax innan valet.

Just detta ger Björklund faktiskt intryck av, när han till Ekot hänvisar till att olika förslag har läckts ut från HKV om att man vill ”lägga ner försvarets verksamhet på ett antal ställen och som då också minskar försvarets kapacitet”.
”– Jag menar att det vore en olycklig signal att nu sända till omvärlden att vi gör detta efter den händelseutveckling som har skett i Georgien. Hur det svenska försvaret sedan långsiktigt ska inriktas återkommer regeringen till senare i år i en inriktningsproposition”, säger Björklund.

Menar den militärt bevandrade Björklund verkligen att det skulle ge fel signal till omvärlden att genomföra rationaliseringar i grundorganisationen, rationaliseringar som alla partier utom vänsterpartiet varit överens om måste till, just för att effektivisera verksamheten och föra över pengar från produktion till insats!?

Hans partikamrat, Allan Widman (fp) är luttrad och mer seriös när det gäller försvarsekonomin och har förmodligen utvecklat en viss allergi mot att pytsa in pengar utan att ha vare sig ett klart mål med det (utöver populistiska poäng) eller en idé om vad som konkret skall förändras i försvarsförmågan för att möta det hot man säger sig ha identifierat.

Widman har tidigare sagt till DN:

”– Det är inte meningsfullt att öka försvarsanslagen just nu. Vi måste först se till att det vi plöjer ned leder till operativ kapacitet, säger Allan Widman”.

Just det. Det finns faktiskt ingen självklar och automatisk koppling mellan försvarsanslag och försvarseffekt.

NATO-debatt mellan (s) och (fp)

I morse diskuterade Allan Widman (fp) och försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson (s) försvarspolitik med betoning på relationen med NATO i SVT:s Gomorron.

Anders Karlssons främsta argument mot NATO-medlemskap är att den militära alliansfriheten har tjänat oss väl, samt att vi måste kunna bestämma själva hur vi vill agera i olika kriser. Allan Widman trycker på det lilla landets behov av många och goda vänner och menade att vi just nu lever med den allvarligaste säkerhetspolitiska situationen på många år.

Widman slapp över huvud taget att problematisera ett svenskt NATO-medlemsskap, t.ex. vad gäller möjligheter att agera för nedrustning, kärnvapenproblematiken och hur medlemsskap eller ej påverkar den regionala situationen m.m. Och Karlsson slapp bemöta argumentet att ett NATO-medlemsskap inte innebär att man mot egen vilja tvingas delta i anfall mot främmande makt (en argumentation som för övrigt också kan användas gentemot Widman, när han är så säker på att ett medlemsskap innebär att Sverige skulle garanteras omedelbar hjälp).

Det gamla argumentet om vad som historiskt har varit bra val för Sverige räcker inte när man ställs inför nya utmaningar. Med den argumentationslinjen från socialdemokraterna kommer snart opinionsmätningar visa att motståndet mot NATO-medlemskap minskar i den svenska folkopinionen.

(För närvarande varierar andelen personer som vill att Sverige skall gå med i Nato mellan 20-25 procent, medan andelen personer som vill att Sverige skall behålla den militära alliansfriheten är ungefär dubbelt så stor, mellan 40 och 50 procent.)

DN-artikel

I gårdagens DN publicerades en artikel av Gunnar Jonsson om skillnader mellan Finxland och Sverige i förhållningssätt gentemot Ryssland, samt den senaste tidens händelsers effekt för svensk försvarspolitik.

Från Försvarsberedningen uttalar sig Allan Widman (fp) och jag. Tomas Ries (chef för Utrikespolitiska institutet, UI) jämför Finland och Sverige.

Kvällens Aktuelltsändning

Tre ledamöter i Försvarsberedningen uttalade sig i kvällens Aktuellt-sändning (Allan Widman (fp), Gunilla Wahlén (v) och jag). I studion fanns en taggad försvarsminister och innan dess förde Bo Pellnäs och Johan Thunberger fram sin kritik.

Allan Widman vill sammankalla Försvarsberedningen, men det var inget som ministern konkret följde upp i sin intervju. Han sade såhär:

”Självfallet kommer vi, i arbetet med framtidspropositionen, på djupet analysera den här utvecklingen, i grund i det Försvarsberedningen har sagt, men också dessutom följa upp vad som har hänt sedan dess och gå på djupet ytterligare”.

Socialdemokraterna vill å sin sida sammankalla Utrikesnämnden.

(Inslaget börjar ca 18 minuter in i sändningen.)

Morgonens artikelskörd

I SvD skriver Mikael Holmström om den svidande kritiken mot Försvarsmaktens ekonomistyrning i den ESV-rapport som presenteras på Försvarsdepartementet idag.

Han skriver också att ”ÖB Håkan Syréns förslag till åtgärder för att få försvarets ekonomi i balans fick i går omedelbart underkänt av försvarsminister Sten Tolgfors”.

Just detta spår följs upp i en annan SvD-artikel, där Tolgfors citeras på följande sätt:

”Försvarsminister Sten Tolgfors var märkbart missnöjd med Försvarsmaktens redovisning. Den ger inga svar på frågan hur försvaret kan ha ett underskott på 1,5 miljard.

– Verksamheten är av mycket god kvalitet, men ekonomin är inte acceptabel. Vad som orsakar underskott kan vi inte spåra i det här materialet, det är till och med så att en del av förklaringarna som kommit från Försvarsmakten inte stämmer när vi granskar uppgifterna, sade Sten Tolgfors vid en pressträff i riksdagshuset.”

Jag hoppas att detta är ett missförstånd, men man vet ju aldrig. Jag hoppas att Tolgfors inte var så kategorisk igår, för att inte späda på ”konflikten” ytterligare.

Staffan Kihlström skriver i dagens DN om ESV-rapporten och om huruvida Försvarsmaktens bedömning av Ryssland skiljer sig från Försvarsberedningens analys.

Ur artikeln:

”Annika Nordgren Christensen (mp), i beredningen säger att hon har goda skäl att utgå ifrån att ÖB:s bedömning är densamma som den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must, har gjort.

– Och jag har läst den. Jag kan inte i min vildaste fantasi se att Must gör en så väsensskild bedömning av Ryssland än vad Försvarsberedningen gjorde. (…)

Allan Widman, fp-ledamot i försvarsutskott och försvarsberedning, förvånas över ÖB:s nya bedömning av säkerhetsläget.

– När vi gör våra bedömningar fäster vi stort avseende vid det underlag vi får från Must, från departementets experter och olika sakkunniga.

– Den fråga som nu är relevant att ställa är: Vad har hänt mellan den 4 december och den 15 maj som ändrar vår bedömning. Jag förutsätter att Försvarsberedningen kommer att kalla till sig Försvarsmakten för att reda ut det.”

Försvarsministern kommenterar samma frågeställning i SvD:

Sten Tolgfors anser också att det är anmärkningsvärt att ÖB nu gör en annorlunda säkerhetspolitisk bedömning än för bara några månader sedan.

– Det är också flera år sedan vi övergav tanken att Sverige ensamt ska kunna stå emot en invasion. Det grundades på att den hotbilden inte längre finns.”

Och det är ju helt rätt.

På Brännpunkt skriver Johan Tunberger om de systemfel han anser ligger bakom det nuvarande moraset. Låt mig citera några avsnitt i artikeln:

”Försvarsmakten är bedövad av en intern ”stabskompromiss” och den politiska ­nivån saknar kompetens och vilja att tvinga fram nödvändiga reformer.”

”Trots byråkratiska strider finns inom Försvarsmakten en stark tradition av kollegialitet, särskilt inom egna särintressegruppen, och ansvar för underställd personal. Följden blir en stark aversion mot att fatta beslut som gör folk ledsna. Hellre då ge dem något till tröst.Följden är att man undviker, eller skjuter upp, beslut som logiskt sett är nödvändiga.”

”En väsentlig förklaring till försvarseländet ligger i försvarsindustrin. Det finns en järntriangel, militära planerare i karriären, försvarsindustriföreträdare samt starka krafter i flertalet politiska partier. Denna järntriangel utövar ett starkt inflytande på försvarsdepartementet. Det största problemet med egenutveckling är att det framtvingar alltför täta generationsskiften av flygplan, fartyg etcetera. En egenutvecklande försvarsindustri ­leder till krav på att belägga utvecklings- och produktionsavdelningar. När den svenska Försvarsmakten krymper, krymper också hemmamarknaden. Samtidigt är svensk anskaffning nödvändig som referens för exportmöjligheter. Resultatet blir orimligt höga utvecklingskostnader i förhållande till serieläng­derna. Man kan se Försvarsmakten som det värddjur på vilket försvarsindustrin i Sverige lever. Men det förefaller som om järntriangelns företrädare inte tvekar att begå det ­strategiska misstaget att låta värddjuret dö för att tillgodose sina kortsiktiga­ ­intressen.”

(I DN-artikeln får jag tillfälle att säga att jag inte tycker att ÖB bör avgå eftersom jag dels inte kan se något bättre alternativ och dels inte se något skäl att han ska lämna nu när vi som bäst behöver en rutinerad ledning.)