Kategori: Försvarsberedningen

Skifte i rapportfabriken

Idag fick Försvarsberedningen en ny ordförande. Karin Enström (m) kommer att leda beredningen under vårens arbete med en försvarspolitisk rapport. Karin Enström är officer, riksdagsledamot och ledamot av försvarsutskottet.

Försvarsministern kommenterar utnämningen på följande sätt:

”Karin Enströms bakgrund och kunnande gör henne mycket väl lämpad för uppdraget. Det är dessutom en viktig markering av kvinnors betydelse för försvaret att Karin nu får ett av de allra mest centrala uppdragen i svensk försvarspolitik”.

Vidare säger Tolgfors att tillsättningen av Karin Enström ”är en anpassning till försvarsberedningens nya uppdrag, att analysera, konsekvensbeskriva och lämna förslag på inriktning för försvaret”.

Det är klokt av moderaterna och regeringen att lyfta fram Karin Enström. Det har under lång tid varit väldigt tunnt i de moderata riksdagsleden när det gäller framträdande försvarspolitiker och vi är många som under lång tid har undrat över varför hon inte för länge sedan har ”toppat laget” i den moderata utskottsgruppen. Jag ser fram emot att jobba under hennes ordförandeskap.

Men jag kommer också sakna den avgående ordföranden, ordföranden i riksdagens utrikesutskott Göran Lennmarker, som med en imponerande integritet, prestigelöshet och stora kunskaper har rattat beredningen fram till nu.

Den formella förklaringen till skiftet lyder att han var som klippt och skuren för det förra rapportarbetet (en säkerhetspolitisk omvärldsbedömning), men att det krävs andra kunskaper för att ge sig ikast med Försvarsmakten, vilket Karin Enström har.

Men jag gissar att det utöver dessa skäl finns de som tycker att försvarsdepartementet måste koppla ett lite starkare grepp kring beredningen framöver.

Utmaningen för departementet och regeringen, att sy ihop alla de parallella processerna med Genomförandegrupp och en rad utredningar, dessutom hålla ihop alliansen -vars partiledare inte alltid är överens om dessa frågor- och utöver det få alliansens partiföreträdare att hålla en någorlunda rak kurs i dessa olika fora, kräver förmodligen att taktpinnen ibland förvandlas till partipiska (eller allianspiska kanske man skall kalla det).

I vilken grad Karin Enström låter sig ”kopplas” av Försvarsdepartementet återstår att se.

Fotnot: Bilden visar Försvarsberedningens nya ordförande, Karin Enström (m) och huvudsekreterare Jan Hyllander vid gårdagens uppstartssammanträde.

Goddag…

Peter Jeppsson (s) har ställt en skriftlig fråga till försvarsminister Sten Tolgfors om hur försvarsministern kommer att planera samordningen av Försvarsberedningens och Genomförandegruppens arbete i form av tidsramar och uppdrag?

Nu har svaret kommit. Det framgår tydligt att det är en trixig fråga, eftersom ministern inte svarar utan istället beskriver beredningens respektive Genomförandegruppens uppdrag.

Försvarsministern skriver att ”Genomförandegruppen är en intern arbetsgrupp på Regeringskansliet som ska skapa beslutsunderlag för en mer ändamålsenlig och kostnadseffektiv materielförsörjning, anpassad till insatsförsvarets förutsättningar”. Men i pressmeddelandet nyligen om beslutet att gå in i konstruktionsfas för nya ubåtar (NGU), skriver regeringen att ”Ett långsiktigt ställningstagande till det framtida behovet av ubåtar kommer att göras av genomförandegruppen för effektivisering av försvarets materielförsörjning”.

Det är inte samma sak som att ta fram ett beslutsunderlag för en mer ändamålsenlig och kostnadseffektiv materielförsörjning. Det är att ge sig in på vilka operativa förmågor det svenska försvaret skall ha. Och det är just detta som gör att Jeppssons fråga borde få ett svar.

Anm. Det som är lite nytt i svaret är att Genomförandegruppens arbete skall avslutas i samband med att Försvarsberedningen ska presentera sitt arbete den 13 juni 2008.

Ros och ris

Svenska freds har under många år drivit kampanjen ”Påtryckare För Fred”. Som påtryckare skickar man två vykort fyra gånger om året till politiker och andra beslutsfattare. Ett med ris och ett med ros.

Nyligen delades riset ut till försvarsminister Sten Tolgfors ”för att han backar om nedskärningar i försvarsbudgeten”. Rosen gick till försvarsberedningen ”för att de bidragit till ökat fokus på icke-militär säkerhet”.

Motiveringen för Tolgfors ris är att det i höstens budget talades i allmänna ordalag om besparingar på 2-3 miljarder, något som föranledde dåvarande försvarsminister Mikael Odenbergs avgång. Nu säger efterträdande försvarsminister Sten Tolgfors att man inte heller kommer att kunna leva upp till dessa mål och sänker ambitionen om att spara till omkring en miljard. Inga exakta siffror anges, men de ursprungliga siffrorna kommenteras av Tolgfors vid en pressträff den 11 december: ”Den storleksordningen kommer vi inte att uppnå under mandatperioden … Under de närmaste åren handlar det inte om så stora besparingar.”

Försvarsberedningens ros motioverar Svenska freds såhär:

”Rapporten framhäver tvärtemot globala miljöutmaningar och klimatförändringar som de allvarligaste hoten mot människors säkerhet. Rapporten framhåller även ekonomisk, demokratisk och social utveckling som viktiga faktorer samt konstaterar att ”Ju tidigare vi kan förutse konfliktmönster och därmed vidta förebyggande åtgärder desto bättre”. Detta är ett uttalande som förpliktigar och Svenska Freds kommer att fortsätta bevaka och kräva att satsningar på icke-militära och långsiktiga lösningar prioriteras. En bred definition av säkerhet som vidgar synen på vad som är ett hot, och därmed vad som behöver lösas med gemensamma krafter, utöver det militära är ett stort steg framåt. Det är glädjande att försvarsberedningen vågar sätta dessa perspektiv framför försvarets hjärnspöken. Vi vill uppmärksamma försvarsberedningens bidrag, med förhoppningen att det breda säkerhetsperspektivet blir ledande också i arbetet med försvarets fortsatta omställning!”

Jag minns med glädje de rosprydda vykort som trillade ner i min postbox i riksdagen i december 1997, då jag rosades för arbetet mot satsningar på Ubåt Viking. I riksdagsarbetet kan man ibland få känslan att det som pågår innanför husets väggar sällan når ut (om det inte handlar om skandaler eller ”stora frågor” som uppmärksammas i medierna). Då är det speciellt uppmuntrande när man uppmärksammas på det sätt som Svenska freds gör.

Nato blir valfråga

Försvarsminister Sten Tolgfors har nu kommenterat de önskemål om utredning av svenskt Nato-medlemsskap som borgerliga försvarspolitiker förde fram i Ekot igår. Han säger att han inte vill ha någon Natoutredning då alliansen har slagit fast att det inte är aktuellt med något svenskt Natomedlemskap den här mandatperioden:

– Nej, det finns en alliansöverenskommelse att Natofrågan inte är aktuell för närvarande och kommer så inte att vara under mandatperioden, säger Tolgfors till Ekot.

Det är klokt och det innebär att frågan om eventuellt svenskt Natomedlemsskap blir en valfråga. Partierna gör därmed bäst i att redan nu initiera ”kursverksamhet” i breda partilager, uppdatera sina kunskaper om Nato och slipa på argumentationen.

Det vore välgörande om debatten kan föras borton plakatpolitiken och både bredare och djupare än det enkla, men föga meningsfulla, att Nato är antingen himmel eller helvete.

Utredning om svenskt Natomedlemsskap?

Det är dags att växla tempo efter jul- och nyårshelgernas ledighet. Bloggen återuppstår härmed och jag ser fram emot att fortsätta kommentera försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål under 2008.

Dagens inspiration kommer från de borgerliga försvarspolitiker som i Ekot idag tycker att Försvarsberedningen skall utreda ett svenskt medlemsskap i Nato. Kristdemokraternas försvarspolitiker Else-Marie Lindgren tycker att beredningen borde få chans att utreda för- och nackdelar med ett Natomedlemskap. Det faktum att alliansen inför valet sa att Natofrågan är en ickefråga under under mandatperioden, hindrar inte en utredning att se på förutsättningarna, enligt Else-Marie Lindgren.
– Det tycker jag man kan lyfta under mandatperioden och det skulle vara en alldeles utmärkt idé för försvarsberedningen att borra i, säger hon till Ekot.

Allan Widman (fp) tror att beredningen nu kan göra en första bedömning av Sverige i förhållande till Nato då beredningen ska titta på internationellt samarbete. Staffan Danielsson (c) säger inte heller han nej till en djupare analys av Sverige och Nato.

För drygt ett år sedan talade dåvarande försvarsministern, Odenberg, vid Försvarsmaktens Högkvarter. Han sade då att ett Natomedlemsskap inte står på dagordningen under den rådande mandatperioden och tillade:

– För att detta, rent hypotetiskt, ska bli aktuellt krävs en ändrad inställning hos socialdemokraterna. En bred politisk enighet är en förutsättning. Men jag är övertygad om att diskussionen kommer upp längre fram i tiden.

För det första: Om man anser att Sverige fortsatt skall vara militärt alliansfritt, kan man i och för sig välkomna en utredning om svenskt Natomedlemsskap. Hur menar jag då? Jo, om alliansen initierar en sådan utredning, trots tidigare utfästelser om att man inte skall röra frågan under mandatperioden, får man omedelbart tvärnej från socialdemokraterna (och naturligtvis från mp och v). Dessutom inbjuder man till en svekdebatt utifrån vad man tidigare har sagt, vilket i sin tur öppnar för en diskussion som handlar om formerna, snarare än om betydelsen och innehållsmässiga argument för och emot en svensk anslutning. Med andra ord helt kontraproduktivt utifrån medlemsskapsförespråkarnas perspektiv.

För det andra: Om man inte rör frågan under mandatperioden blir det en konkret valfråga. Därmed får medborgarna ta ställning till frågan om Natomedlemsskap, om än indirekt, vid ett val. Detta upplägg medger en debatt som faktiskt handlar om substans, för- och nackdelar, mer än beslutsformer och anklagelser om ”smyg och svek”.

För det tredje: Beredningen skall under våren i praktiken jobba fram grunderna till ett nytt försvarsbeslut (som skall tas till hösten). Ett antal viktiga vägvalsfrågor skall diskuteras och dömas av. Det är kort om tid och det blir ett intensivt arbete. Om man ovanpå detta skall lägga frågan om ett svensk Natoanslutning kan jag redan nu konstatera att det inte finns någon rimlig möjlighet att arbetet kan vara klart i juni månad. Då måste vi vå mer tid på oss och då blir det ingen proposition till hösten. Därmed står Försvarsmakten i vänteläge för besked under ytterligare i 6-12 månader, vilket är oacceptabelt.

För det fjärde: Den delen i beredningens anvisningar som handlar om internationellt samarbete (och som Allan Widman hänvisar till), lyder som så att vi skall redovisa förslag till, och konsekvenser av, fortsatt utveckling av militära bi- och multilaterala samarbeten, exempelvis inom Norden och Östersjöregionen, såväl i operativt hänseende som i fråga om utbildning, logistik etc.

”Samarbete” är något annat än ”medlemsskap” och uppdraget rymmer inte i nuvarande form någon bedömning av ett svenskt Natomedlemsskap.

För det femte: Den 18 december redovisade Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF, sin årliga opinionsundersökning om den svenska allmänhetens syn på samhället, säkerhetspolitiken och försvaret (Opinion 2007). Där redovisas bland annat att fyra av tio vill stå utanför Nato och att lika många saknar uppfattning som de som önskar medlemskap.

Ur rapporten:

”Majoriteten åren 1997 – 2005, 63 % i snitt över perioden, önskar att Sverige håller fast vid den militära alliansfriheten och i år vill 43 % och förra året 46 % att Sverige står utanför alliansen. Andelen utan åsikt (speciellt bland kvinnorna) är med nuvarande frågeversion betydligt högre än tidigare och om det är verbala skillnader eller om frågan blivit mer komplicerad kan möjligen kommande studier utvisa. Fler män än kvinnor önskar såväl snarast som på sikt ett medlemskap i Nato men männen är också i majoritet vad gäller alternativet att stå utanför Nato. Förespråkare för en snar anslutning är förutom männen främst personer i åldern 60 – 74, storstadsbor och sympatisörer till moderaterna och folkpartiet (även kristdemokraterna). Ungefär samma bild noteras också för alternativet att ”på sikt söka fullt medlemskap”. En önskan att stå utanför Nato omfattas främst av personer i intervallet 30 – 39 år (även grupperna 40 – 49 och 50 – 64), av högre utbildade samt av sympatisörer till miljöpartiet, centern och vänsterpartiet”.

I Juletid

Hur omsätter man julens budskap på en försvarsblogg? Kanske genom att illustrera samarbete, uttala respekt och önska en riktigt God Jul till de man tampas med de dagar det inte är helg och julefrid råder?!

Sagt och gjort, jag bad mina kollegor i Försvarsberedningen svara på några frågor. Tre av dem vågade slita sig från julbestyren och dela med sig av högt och lågt, nämligen Håkan Juholt (s), Allan Widman (fp) och Staffan Danielsson (c).

Stort tack till er!

1. Vilket är ditt bästa försvarspolitiska minne från 2007?

Håkan Juholt: Att Försvarsberedningen i unik enighet kunde göra en säkerhetspolitisk analys, beskriva vad som kan hota vår säkerhet, målen för svensk säkerhet och synen på Ryssland. Det var mycket viktigt. Det är utan tvekan mitt bästa försvarspolitiska minne från 2007.

Allan Widman: När den nya materielförsörjningsstrategin presenterades; i första hand direktanskaffning, i andra hand utveckling tillsamman med andra och först i tredje hand utveckling själva. Embryot kom i samband med Odenbergs tal i Sälen och Tolgfors förvaltade arvet väl!

Staffan Danielsson: Det konstruktiva arbetet i slutskedet av försvarsberedningens rapport, både i Kina och USA samt i Stockholm.

2. Vilken fråga anser du är speciellt viktig att diskutera inom ramen för Försvarsberedningen under våren 2008?

Håkan Juholt: Försvarsmaktens operativa förmåga i nutid och närtid, men också identifiera vad Sverige som land behöver kunna på lång sikt för att bibehålla handlingsfrihet och flexibilitet också för morgondagens beslutsfattare.

Allan Widman: Hur Försvarsberedningens slutsats om efterfrågade och prioriterade insatser skall implementeras i materiel- och personalförsörjningen samt grundorganisationen.

Staffan Danielsson: Just den uppgift vi har fått av regeringen; försvarets inriktning och i det sammanhanget Sveriges bi- och multilaterala samarbeten.

3. Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2008? I september hade Försvarsmakten 827 personer i internationell tjänst.

Håkan Juholt: 667

Allan Widman: Svårt med tanke på att en mission är unterwegs (Tchad), men gissningsvis ca 860.

Staffan Danielsson: Svår fråga. Jag hoppas på 1327 men svarar 827…

4. Vad skulle du vilja ge Överbefälhavaren i julklapp?

Håkan Juholt: Titeln försvarsmaktschef, ryggmassage och färre på lönelistan.

Allan Widman: Två C17, ett understödsfartyg och en knippe helikoptrar för medevac! Jag glömde, naturligtvis också en missionspsykolog till NBG.

Staffan Danielsson: Ett meningsfullt fredsfrämjande uppdrag våren 2008 för vår kvalificerade nordiska stridsgrupp.

Mina egna svar lyder som följer:

1: Allt från en video i Beijing till ordförande Lennmarkers fantastiska kunskaper i allt från befolkningsutveckling till när (och var!) vi hade det senaste utbrottet av malaria i Sverige. I det lite större perspektivet är jag nöjd med att beredningen kunde enas om analysen av Ryssland.

2: Förmågebredden i relation till bl.a. det nordiska samarbetet samt att enas kring och dra slutsatser av vad vi menar med ”efterfrågade och prioriterade internationella insatser”.

3: 650

4: Att hans medarbetare, med liv och hälsa i behåll, genomför internationella insatser under 2008 på ett sätt som räddar liv, förbättrar levnadsvillkor och möjliggör civila insatser i kris- och konflikthärdar. Samt tydliga politiska besked i viktiga vägvalsfrågor.

Nästa generations ubåt blir denna generations ubåt

Regeringen har idag beslutat att Försvarsmakten får beställa konstruktionsfasen av nästa generations ubåt (NGU). En brasklapp skickas dock med:

”En anskaffning av NGU förutsätter att regeringen under 2008 beslutar att gå vidare med beslut om byggnation. Om ingen byggnation beslutas kommer konstruktionsfasen kunna avbrytas mot en begränsad kostnad”.

Regeringen anser att utveckling av NGU-konceptet ”kan vara ett sätt för att försvaret även i framtiden ska kunna upprätthålla ett kostnadseffektivt ubåtsvapen. En svensk utveckling av NGU kan (min kursiv.) vara billigare än att anskaffa motsvarande ubåt på den internationella marknaden. En utveckling av NGU skulle också kunna säkerställa att huvuddelen av den marina skeppstekniska kompetensen för vidmakthållande av befintliga ubåtar och ytstridsfartyg bibehålls”.

Sedan kommer det: ”Ett långsiktigt ställningstagande till det framtida behovet av ubåtar kommer att göras av genomförandegruppen för effektivisering av försvarets materielförsörjning”.

En genomförandegrupp ”för effektivisering av försvarets materielförsörjning” skall följdaktligen inte bara titta på effektiviseringar och besparingar, utan också vilka uppgifter Försvarsmakten skall klara av och därmed vilka operativa behov som skall styra. För det kan väl inte vara så att ubåtsfrågan bryts loss från helheten och behandlas i särskild ordning

Nu är vi tillbaka i höstens diskussion om huruvida saker och ting kommer i rätt ordning och huruvida beslut fattas utifrån rätt bevekelsegrunder. Odenberg ler garanterat i mjugg över den tydlighet tågordningen får genom detta beslut. Genomförandegruppen kommer att avgöra Försvarsmaktens inrikning. Jag blir än mer nyfiken på vilken kompetens som denna grupp skall rymma.

Samtidigt med denna genomförandegrupp, som alltså uppenbarligen skall komma fram till vilka förmågor Försvarsmakten ska ha, jobbar Försvarsberedningen efter sitt uppdrag:

”Försvarsberedningens analyser och förslag ska inkludera avvägningar avseende insatsförsvarets förmågor och tillgänglighet”.

I Försvarsberedningens anvisningar anges också att beredningens förslag inte ska ”föregripa arbetet i Försvarsdepartementets genomförandegrupp för materielfrågor”.

Summan av kademumman är att det framstår som att genomförandegruppen skall föregripa arbetet i beredningen. För det står väl inte något i deras anvisningar om att så inte får ske?

Vad händer om Försvarsberedningen, utifrån sitt uppdrag att avväga Försvarsmaktens förmågor, kommer fram till något annat beträffande ubåtsvapnet än genomförandegruppen? Den som lever får se, regeringen gör det inte precis lätt för sig.

Snart så…

I avvaktan på att pliktutredningen äntligen tillsätts, så att det arbetet kommer igång, kan man ju alltid ägna sig åt att uppmärksamma lite annat som har att göra med försvars- och säkerhetspolitik.

I avdelningen ”Detta borde varit gjort” finner vi t.ex. det som alliansen gick till val på, nämligen en strategi för internationella insatser.

17 februai 2004 kan man läsa följande i ett pressmeddelande:

”Sveriges ekonomiska resurser för internationella försvarsinsatser är begränsade. De tillvaratas inte på bästa sätt av regeringen. Vi har med andra ord ett ansvar för att den insats som görs utformas så att bästa hjälp kan ges åt så många som möjligt”.

Så sade Allan Widman och Cecilia Wigström (fp), ledamöter i riksdagens sammansatta utrikes- och försvarsutskott, vid en pressträff på tisdagen då de presenterade en promemoria om behovet av en svensk strategi för internationella krishanteringsinsatser.

Nästan exakt ett år senare, den 8 februari 2005, skrev företrädare för allianspartierna följande i ett yttrande från Försvarsutskottet till Utrikesutskottet med anledning av regeringens proposition 2004/05:61 Fortsatt svenskt deltagande i Förenta nationernas mission i Liberia:

”Mot bakgrund av bland annat det ovan anförda anser vi att det är hög tid att utveckla en strategi för Sveriges internationella insatser. Avsaknaden av en övergripande strategi blir med varje ny insats alltmer påtaglig. Deltagandet i internationella insatser kännetecknas idag av splittring och en utsmetning av de resurser som står till buds.”

I alliansregeringens första budgetproposition, för 2007, skrev regeringen att man ”avser att utarbeta en nationell strategi för Sveriges deltagande i internationella militära insatser”.

I riksdagsbeslutet 2006 (prop. 2006/07:1, bet. 2006/07:FöU1, rskr. 2006/07: 31 och 32) betonade försvarsutskottet att regeringen senast i budgetpropositionen för 2008 bör redovisa den nationella strategi för Sveriges deltagande i internationella militära insatser som aviseras i ovan nämnda budgetproposition.

Sist, och kanske minst, men ändå: I centerns stämmobeslut från 2007 står det:

”Centerpartiet och Alliansen har verkat för att en nationell strategi för de svenska insatserna ska tas fram. Den ska tydligt ange de politiska målen och skapa förutsättningar för ett mer effektivt resursutnyttjande. En del i det är att våra resurser fokuseras på färre insatser och att vi i dessa deltar med en större trupp. De svenska bidragen skall vara grundande på reella och efterfrågade behov. Strategin bör betona vikten av kvinnors deltagande i internationella insatser, i enlighet med FN-resolution 1325. Kvinnors erfarenheter kan bidra till en bättre kontakt med lokalbefolkningen och inverka positivt på demokratiseringsprocesser.”

Observera särskilt att riksdagen redan 2006 förutsatte att regeringen senast i samband med budgetpropositionen för 2008, skulle redovisa strategin… Den är ännu inte här. Det kan bara tolkas som att den kommer att vara alldeles enastående, när den väl kommer, eftersom man har tagit så god tid på sig att arbeta igenom den.

I avdelningen ”Frågor som saknar svar” finner vi bland annat frågan om hur regeringen avser ställa sig till slutsatserna i utredningen Alltid Redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31) nu när remissbehandlingen torde vara avslutad och skrivarbetet pågår med vårens proposition som bland annat behandlar sammanslagningen av Räddningsverket, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar.

Anledningen till min fråga går att finna i Försvarsberedningens rapport, där riksdagens sju partier totalsågar det perspektiv som anläggs i utredningen, till förmån för ett tvärsektoriellt sådant.

Beredningen skriver i rapporten att ”en ny samlad myndighet för säkerhet och beredskap är en förutsättning för att åstadkomma en kraftfull styrning och samordning av krisberedskapen. I den modell för den nya myndigheten som ovan nämnda utredning målar upp (här syftar beredningen på Alltid redo!) riskerar dock Sverige att åter hamna i en ineffektiv struktur som utvecklas utifrån olika verksamheters enskilda engagemang och förmåga. En sådan samlad myndighet måste få ett betydande sektorsövergripande ansvar.”

Ett välkommet och välgörande besked från regeringen skulle vara att den organisationskommitté som förbereder den nya myndigheten får direktiv som överensstämmer med beredningens inriktning. Detta måste i sin tur följas upp så att ett sådant tvärsektoriellt angrepssätt, där man tittar på vilka reella behov som finns i samhället och utifrån detta formar en adekvat struktur (tvärsektoriell ubildning, övning, samordning etc.), verkligen implementeras. Till detta kommer den strategi för samhällets säkerhet som Försvarsberedningen lade fram 2006 och som sedan blev en proposition som riksdagen antog.

Det vore förödande och totalt missbruk av tid och kraft -örutom att beslut kan bli helt fel och närmast irreversibla (jag tänker framför allt på utbildningsområdet)- om inte den kommande propositionen blir den tvärsektoriella helhetslösning som riksdagens partier förväntar sig.

Konsten att sammanfatta en rapport i sex punkter

Lars Danielsson, som var ordförande i Försvarsberedningen 1997-2000, har plockat fram den delrapport som Försvarsberedningen under hans ledning presenterade för ganska exakt tio år sedan och jämfört betänkandet ”Svensk säkerhetspolitik i ny omvärldsbelysning” med den omvärldsanalys – ”Säkerhet i samverkan” – som beredningen nyligen presenterade. Han skriver om sina slutsatser på Utrikesbloggen.se idag.

(Och nej, jag länkar faktiskt inte därför att Lars skriver en snäll rad om mig, utan för att han i några korta punkter på ett klart och pedagogiskt sätt sammanfattar det hela.)

I farans riktning (och jag hade fel)

Man är väl inte sämre än att man kan erkänna sina misstag. För en tid skrev jag om att Nils Svartz utsågs av regeringen till överdirektör och vikarierande generaldirektör för KBM. Jag skrev att det förmodligen innebär att det är han som sedan blir generaldirektör för den nya myndigheten, som uppstår genom en sammanslagning av Krisberedskapsmyndigheten, Räddningsverket och Styrelsen för psykologiskt försvar.

Det var fel. Vid dagens regeringssammanträde utsågs Helena Lindberg till ny generaldirektör vid Krisberedskapsmyndigheten från och med den 21 januari 2008. Vid sidan av sitt uppdrag som myndighetschef, uppdras den nya generaldirektören även att bli ordförande för den planerade organisationskommitté för en ny samlad myndighet mot olyckor och kriser som aviserades i budgetpropositionen för 2008 och att bli chef för den nya myndigheten.

Helena Lindberg är för närvarande expeditions- och rättschef i försvarsdepartementet. Hon har en bakgrund som jurist och har tidigare bland annat varit ämnesakkunnig i försvarsdepartementet, kansliråd i justitiedepartementet och chefsjurist vid säkerhetspolisen.

Noteras bör att Försvarsdepartementet envisas med att använda benämningen ”ny samlad myndighet mot olyckor och kriser”, precis som i budgetpropositionen för 2008. Jag trodde nog att det var ett misstag då, att rakt av anamma detta styrande namn som härrör från utredningen Alltid Redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31). Men, det är bara att konstatera att det nu, när det upprepas, verkar vara en medveten handling från departementets sida.

Saken är den att Försvarsberedningen, som har anammat synpunkter från Krisberedskapsmyndigheten och vill anlägga ett tvärsektoriellt perspektiv på den nya myndigheten, systematiskt använder begreppet ”en ny samlad myndighet för säkerhet och beredskap”. Beredningen skriver om detta senast i den nya rapporten.

Det kan tyckas vara en petitess, men tro mig, det är det inte.

Beredningen skriver i rapporten att ”en ny samlad myndighet för säkerhet och beredskap är en förutsättning för att åstadkomma en kraftfull styrning och samordning av krisberedskapen. I den modell för den nya myndigheten som ovan nämnda utredning målar upp (här syftar beredningen på Alltid redo!) riskerar dock Sverige att åter hamna i en ineffektiv struktur som utvecklas utifrån olika verksamheters enskilda engagemang och förmåga. En sådan samlad myndighet måste få ett betydande sektorsövergripande ansvar.”

Helena Lindberg är såvitt jag förstår en utmärkt person. Min farhåga är dock, med tanke på att hon skall sitta i den organisationskommitté som skall forma den nya myndigheten, att stuprörstänkandet består, på bekostnad av det tvärsektoriella. Detta i enlighet med det ”juridiska perspektivet ”och utredningen Alltid redo! – som alltså har sågats av Försvarsberedningen i total enighet.
Till våren kommer den proposition som bland annat behandlar förslaget i Alltid redo! Regeringen skjuter sig själv i foten om organisationskommittén tillåts befästa utredningens perspektiv på den nya myndigheten. Då kommer det bli rejäl backning i riksdagen och ytterligare fördröjning.