Kategori: försvarsekonomi

Konsten att motivera ett beslut och sedan ändra sig

Det verkar som om bedömningen i gårdagens blogginlägg om att Odenberg avgick på grund av att finansens makt blev för stor, var riktig.

Allan Widman (fp) skriver om avhoppet på Brännpunkt idag. Bland annat att ”Lejonparten av de cirka 18 miljarder som det handlar om årligen går till stora materielprojekt inom flygvapnet och marinen som, åtminstone hittills, haft liten anknytning till det fredsfrämjande arbetet.”

Med anledning av detta finns det anledning att uppmärksamma vad Odenberg säger i sin intervju med SvD, tre timmar efter gårdagens presskonferens. Han berättar att finansdepartementet har tagit över och hindrat honom från att verkställa beslut:

”De senaste månaderna har finansdepartementet fjärrstyrt allting. Vi får inte igenom projekt som regering och sedan riksdagen godkänt redan i våras, säger Odenberg och nämner handlingsplanen för Gripens utveckling och luftvärnsrobotar till Visby-korvetterna.

Hur gör regeringen nu? Man har fört fram dessa projekt till beslut av riksdagen i vårpropositionen 2007. Motiven, i synnerhet de säkerhetspolitiska, var så gott som obefintliga redan då, men det ansågs i varje fall av regeringen och riksdagen vara tillräckligt för att fatta beslut om 4,1 miljarder:

Ur vårbudgeten:

”Regeringens förslag: Regeringen får under 2007 besluta om beställning av ombyggnad av upp till 31 stycken JAS 39A/B till JAS 39C/D och ett demonstratorprogram för eventuell vidare-utveckling av JAS 39 Gripen samt om luftvärnsrobotsystem till korvett av Visbyklass.
Anskaffningen av luftvärnsrobotsystem till korvett av Visbyklass föreslås genomföras i form av en direktanskaffning av på marknaden befintligt system. De beskrivna materielobjekten innebär att ramen för beställningsbemyndigandet 2007 behöver utökas med 4 350 000 000 kronor.”

DI skriver: ”Ett regeringsbeslut på det ovan nämnda ska ha beretts i regeringskansliet och ett beslut var väntat under september månad.”Vi har goda förhoppningar på att ett beslut kommer att fattas, men det kan komma att ta lite längre tid än beräknat”, säger Gripen Internationals informationsdirektör Owe Wagermark till Nyhetsbyrån Direkt efter försvarsministerns avgång.”

Som jag ser det måste man återkomma till riksdagen med en förklaring om varför de säkerhets- och försvarspolitiska grunderna till detta beslut har förändrats, och begära ett nytt beslut av riksdagen. Ur mitt perspektiv är det enkelt att åstadkomma en sådan förklaring, utifrån just försvars- och säkerhetspoitiska bedömningar Men det blir trixigare när man har sagt en sak en gång och nu säger något helt annat.

Det är väl handlingsplanen för Gripen och luftvärnsrobotsystemet som är de specificerade projekt som inte skall bli av, och som det ryktas om skall redovisas i budgetpropositionen.

Frågan är nu hur de politiker i försvarsutskottet agerar, som relativt nyligen ansåg att det fanns goda skäl att säga ja till satsningen? Skall man säga öppet att det är finansdepartementet som har dömt av riksdagens beslut och ansett det vara fel, vilket innebär att man i öppen dager redovisar de bevekelsegrunder för försvarsindustriella projekt som alla vet om men aldrig har bekräftats offentligt av någon regering. Eller skall man krysta fram någon förklaring om att den säkerhetspolitiska situationen dramatiskt har förändrats sedan vårpropositionen och riksdagsbeslutet?

Försvarsminister förr och nu

Det började som en helt vanlig dag.

Sedan blev klockan 11.47 och följande pressmeddelande nådde mailboxen:

Pressmeddelande
5 september 2007 Försvarsdepartementet
Försvarsminister Mikael Odenberg inbjuder till presskonferens
Välkomna!
Tid och plats: Plats: Bella Venezia, Rosenbad 4.
Tid: Onsdagen den 5 september klockan 13.00.

Och då stod det ju klart att försvarsministern skulle meddela sin avgång. Frågan var bara hur han skulle motivera den.

Av presskonferensen, och de kommentarer som har citerats i olika medier under dagen, står det klart att han hade accepterat de angivna besparingarna för 2008, 2009 och 2010. Den är istället den långsiktiga besparing som kommer i finansplanen, om ca 3-4 miljarder, som fällde avgörandet.

Men jag tror faktiskt inte att det var den summan heller, hade det enbart varit den hade han kunnat stanna på sin post och tagit kommande duster med finansen när det var dags att omsätta tanken i skarpa förslag i kommande budgetpropositioner. Jag tror att det var det faktum att det är en arbetsgrupp i finansdepartementet som skall sy ihop detta besparingspaket. Därmed kan han inte på något vis komma runt frågan om det är säkerhets- och försvarspolitiken som styr pengatilldelningen. Han vet att han skulle komma att åka land och försvarsindustri runt och få försvara vad Borgs tjänstemän hade kommit fram till.

Det är detta Tolgfors har accepterat och det är därför han kommer att få en omöjlig situation med den organisation och den industri man helt enkelt måste ha tillräckligt mycket med sig, i alla fall med sig på tågordning och att sakert analyseras och att man sedan kan vara oense om slutsatserna, för att kunna reformera på ett hållbart sätt. Mats Knutsson kallade i Aktuellts 21-sändning Tolgfors för ”Reinfeldts Bosse Ringholm” och drog paralleller till när den lojale och intetsägande Ringholm fick efterträda Åsbrink som finansminister, när denne avgick med buller och bång.

Tro mig, den mest effektiva reformatören av försvaret skulle -till synes paradoxalt nog- vara en moderat (av den gamla stammen, som inte kan viftas bort så lätt av det militärindustriella komplexet) som förstod sig på säkerhetspolitik och internationell politik – och därmed personligen förstod nödvändigheten i besparingar och omställning till internationell förmåga- samt som förstod att grunda denna inriktning i en dialog med riksdagen och genom mycket tydliga signaler till Försvarsmakten.

Sten Tolgfors säger att han är lojal med regeringens budget. Därmed har vi byggt in en situation där Odenberg är en hjälte i (traditionella) försvarskretsar och den nye försvarsministern har noll trovärdighet (i försvarskretsar). Det enda sätt som Tolgfors nu kan nå förtroende i dessa kretsar är om den slutgiltiga budgeten redovisar lägre besparingar än de siffror som har redovisas under dagen. Därmed kommer reformeringen och besparingarna gå saktare.

Eller så blir det en osthyvel av alltihop utan några tydliga direktiv till ÖB vad han skall göra och inte skall göra. Och då lämnar ÖB när budgetpropositionen presenteras.

Mona Sahlin är förvånad över Odenbergs avgång:
– Det är oerhört anmärkningsvärt att en moderat finansminister offentligt förnedrar en moderat försvarsminister så djupt att han avgår. Jag är djupt oroad av att försvars- och säkerhetspolitiken uppenbarligen har blivit en budgetfråga, säger hon till Ekot.

Göran Eriksson på SvD påminner dock om hur det brukade låta förut. Han skriver att Odenberg under sin presskonferens räknade upp regeringens synder på området, bland annat att ”De föreslagna försvarsbesparingarna är de största sedan 1920-talet, och de grundas inte i någon säkerhetspolitisk analys.” Eriksson skriver att ”den sista anklagelsen skär som en kniv i moderata hjärtan. Den är identisk med vad de borgerliga brukade säga om socialdemokraternas försvarspolitik: först kommer pengarna sedan säkerhetspolitiken.”

Det han syftar på är att Göran Persson, i en partiledardebatt för många år sedan, slog fast att det skulle bli besparingar om tre miljarder kronor på försvaret, trots att Försvarsberedningen jobbade för fullt med ett antal olika ekonomiska nivåer där -3 miljarder var ett av alternativen. Detta ledde till ett ramaskri från borgerligt håll. Flera av de borgerliga försvarspolitiker som var med och skällde då, är fortfarande med nu. De kommerihåg vad de sade i riksdagsdebatterna då, om ett sådant förfaringssätt. Det blir inte lätt att nu försvara en regering som gör samma sak, och vars försvarsminister avgår på kuppen.

Anslagsnivå = förmåga?

Försvarsmakten är på hugget. Som ett led i den pågående kampanjen kring försvarsbesparingarna publiceras idag följande information, under rubriken ”Nio miljarder mindre – på sju år”, på hemsidan:

”Det är en myt att Försvarsmakten blir mindre och mindre men att kostnaderna är oförändrade. Det visar både de minskade anslagen och försvarsutgifternas andel av bruttonationalprodukten, BNP.”

Vidare berättar man att Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar har förändrats drastiskt de senaste åren. Myndighetens anslag för 2007 är 39,3 miljarder kronor. Från 2000 till 2007 har Försvarsmaktens anslag minskat med omkring nio miljarder kronor, eller 20 procent. Försvarets del av BNP har gått från 3,1 procent 1975 till 1,52 procent 2005.

Som pricken över i meddelas att det ”Så sent som i förra veckan utgick direktiv till förbanden om besparingar på omkring 180 miljoner kronor, för att säkerställa att de ekonomiska ramarna för 2007 kan hållas.”

Det är intressant att man väljer att ta avstamp i 1975 års anslagsnivåer. I mitt tycke är det dock mer relevant att jämföra siffor från kalla krigets slut och fram till nu. Under åren närmast efter kalla krigets slut tvekade många länder, däribland Sverige, inför en militär omställning. Många försvar fortsatte i samma spår för materielutveckling och materielanskaffning, trots den radikalt annorlunda säkerhetspolitiska situationen. Denna försiktighet under första delen av 1990-talet har inneburit en senarelagd omställning av försvaret, något som sakta har vuxit fram under de senaste tio åren och börjar få genomslag -från mobilisering av invasionsförsvar till insatsförsvar med internationella insatser som faktisk huvuduppgift- först under senare tid.

Dessutom, siffror säger inte allt och definitivt inte allt om reell insatsförmåga! Min rekommendation till Försvarsmakten, om man nu vill ge en rättvisande bild av sin verksamhet, är att i görligaste mån jämföra förmåga mellan 1975 och nutid. Det hade varit intressant läsning och ett konstruktivt bidrag till den pågående försvarspolitiska debatten.

PS. Det är intressant att studera det militära försvarets andel av BNP efter kalla krigets slut fram till närtid. Det finns ytterligare statistik att tillgå, t.ex. här och här.

…å än slank de dit…

Idag svarar Försvarsminister Mikael Odenberg på en skriftlig fråga av riksdagsledamoten Åsa Lindestam. Hon har frågat ministern om Nordic Battle Group eller någon annan planerad insats riskerar att inte bli fulltalig eller sakna materiel och vilka åtgärder ministern avser att vidta med anledning av det anförda?

Odenberg svarar att han inte bedömer att det finns någon risk för att den Nordiska stridsgruppen (NBG) eller andra internationella insatsförband kommer att sakna personal eller materiel. Sedan kommer det:

”Försvarsmaktens redovisning för första halvåret visar att myndighetens verksamhet löper planenligt. Årets ekonomiska utfall följer också prognoserna.”

Och det är ju inte riktigt samma bild för innvarande år som Försvarsmakten numer har.

Fortsättningen på svaret är, vid sidan av allt som har sagts om försvarsekonomin den senaste tiden från olika håll, något förbryllande:

”Helt nya verksamheter som NBG och det nya värnpliktssystemet med tre terminer medför dock en större osäkerhet i prognoserna för kommande år. Det medför att Försvarsmakten just nu prognostiserar att för 2008 använda 400 miljoner kronor mer än tilldelat belopp avseende anslagsposten 6:1:1 Förbandsverksamhet m.m. Samtidigt lämnar anslagsposten 6:1:2 Fredsfrämjande truppinsatser – som Åsa Lindestams fråga närmast berör – ett prognostiserat anslagssparande på drygt 300 miljoner kronor för 2007.”

De förbryllande delarna är det här med ”helt nya verksamheter” (NBG och tre-terminssystemet). Det låter som om dessa två faktorer har ramlat ner på Försvarsmakten plötsligt och oplanerat, mitt under innevarande budgetår. Och så är det ju inte. När det gäller NBG kan jag ha förståelse för att kostnaderna inte går att förutse i alla delar de kommande åren, eftersom detta avgörs av om, hur och var styrkan sätts in. Värnpliktssystemet torde vara lättare att beräkna.

å än slank de dit…

Samtidigt som SVT:s Rapport redogör för hur besparingarna inom försvaret (troligtvis) kommer att hämtas hem är det intressant att betrakta när olika inspel om försvarsekonomin har kommit från Försvarsmakten.

Den 27 augusti kom Försvarsmaktens besked om att myndigheten genomför begränsningar i sina materielbeställningar. Orsaken sades vara ”det osäkra läge som uppstått i samband med diskussioner kring budgetpropositionen”.
Det är ju i och för sig rimligt, så att man inte sätter signaturen under ett kontrakt som i samma stund sågas på en annan plats i Stockholmstrakten.

Men idag, den 28 augusti, lägger man till att förbanden måste spara omkring 180 miljoner kronor för att klara de ekonomiska ramarna för 2007. ”Det ekonomiska läget i Försvarsmakten är mycket ansträngt”, säger Göran Mårtensson, chef för förbandsproduktionen.

Den 15 augusti presenterades Försvarsmaktens delårsrapport på följande sätt:

”Försvarsmaktens redovisning för första halvåret visar att verksamheten löper planenligt. Även det ekonomiska utfallet följer prognoserna för året.”
Lennart Olsen, var är du?

Organisera och dimensionera för internationell insatsförmåga

På dagens DN-debatt utvecklar miljöpartiets Peter Eriksson och Peter Rådberg efter vilken inriktning man bör organisera försvaret.

I DN: s debattredaktions ingress skriver man att ”För Sveriges nutida försvarsbehov kan antalet officerare minska från 11 000 till 3 000 och värnpliktsarmén ersättas med 6 000 yrkessoldater vid enbart sex arméförband.”

Det är ju dock inte riktigt vad det står i artikeln:

”Vårt bidrag till internationella militära insatser ska i huvudsak bestå av efterfrågade markstridskrafter och vi ska vid behov kontinuerligt kunna ha ungefär 2 000 män och kvinnor i internationell tjänst. För att kunna upprätthålla den nivån behövs ungefär 6 000 soldater som bör kontrakteras på längre tid. Med ett sådant system kommer Sverige att behöva cirka 3 000 officerare, jämfört med cirka 11 000 i dag.”

Soldater som kontrakteras på längre tid -kanske kan det röra sig om fem år- är ingen renodlad yrkesarmé. Med en sådan måttstock har vi i praktiken en yrkesarmé redan idag, med alla våra redan befintliga kontraktsanställda soldater. Att miljöpartiet vill ha en frivillig mönstring och därmed ingen tillämpad pliktlag, det är inget nytt, det har vi tyckt sedan 1996.

TT sammanfattar såhär.

Ur dagens blad

Jag läser alltid PJ Anders Linders ledarkommentarer i SvD. Jag håller långt ifrån alltid med, men det är intressant läsning eftersom det ofta är ganska genomtänkta ståndpunkter. Dock inte idag.

Om Försvarsberedningens kommande säkerhetspolitiska rapport skriver han:

”Vad innebär egentligen de nya tongångarna från rysk sida? Vilka slutsatser ska vi dra? Var det måhända en aning förhastat att utgå från att svenskt territorium aldrig skulle bli hotat mer, och att vi kunde koncentrera oss på att skicka våra soldater till Kosovo och Afghanistan? Viktiga frågor, men regeringen har tydligen inte tålamod att vänta på svaren?”

Jag sliter mitt hår. Hans resonemang bygger på ett fundamentalt missförstånd, alternativt en grov felsyn. Nämligen att vi kan koncentrera oss på internationella insatser eftersom svenskt territorium inte är hotat. Som någonting vi kan ägna oss åt så länge vi inte har att göra på hemmaplan. My God.

Sverige ska naturligtvis mycket aktivt bidra till att förhindra, dämpa konflikter och minska lidandet i världen. Och detta gäller väl i synnerhet om säkerhetsläget försämras, då Sverige bör engagera sig internationellt för att få situationer av olika slag att gå i en mer positiv riktning, med alla de medel som vi har att ta till. Eller skall vi gräva ner oss i våra värn, om det börjar se mörkare ut på andra sidan gränsen, och vänta på att någon anfaller? Det bästa försvaret är väl ändå att hejda ett hot innan det är över oss? Och det gäller ju oavsett om det är militära eller miljömässiga hot vi talar om. Att det sedan är en moralisk skyldighet att ingripa, för att skydda civilbefolkningar och säkra områden så att civil nödhjälp och andra civila insatser kan verka, är ytterligare en dimension.

PJ övergår därefter till att kritisera regeringen, bland annat med orden ”Finansministern behöver pengar och då får omvärlden lov att bli lite ofarligare.” Detta apropå Mikael Holmströms artikel i den egna tidningen. Under rubriken ”Sparkrav spräcker vallöfte” redovisar Holmström den uppgörelse mellan Försvarsministern och Finansministern som enligt uppgift slöts redan i juni:

”Där står att arbetsgruppen skulle föreslå besparingar i dagens försvarsmaterielbudget med ”cirka tre miljarder” år 2010. Det var hela det beloppet som Anders Borg intecknade redan i förtid i Visby. Men en del av de sparade pengarna skulle enligt direktiven ligga kvar i försvarsramen för att omfördelas. Syftet var att ”bidra till regeringens ambitioner om ökade internationella insatser”.”

Det är inte oförenligt att spara pengar och öka den internationella förmågan. Men då måste man våga ta politiska beslut som pekar ut vad man inte skall kunna göra och orka ställa om organisation, planering och personalförsörjning på ett sätt som innebär att den internationella verksamheten blir dimensionerande för Försvarsmakten. Och under tiden man gör det ser man till att visa på hur den organisationen avkastar förmåga på hemmaplan.

Bladet från munnen och läsvärda blad

Statsminister Fredrik Reinfeldt har nu för första gången kommenterat oenigheten mellan finansminister Anders Borg och försvarsminister Mikael Odenberg om hur mycket försvaret ska spara i framtiden. Till Ekot säger Reinfeldt:

– Vi kan ju först besluta oss för vad vi tycker är rimligt och väga det mot olika typer av utgiftsminskningar och sen ta eventuella diskussioner, vad det får för möjliga konsekvenser. Jag tror det är viktigt att man tar det i just den ordningen.

Ja jösses. Det är ganska många i det försvars- och säkerhetspolitiska Sverige som går i spinn över det uttalandet. Oavsett vad man tycker om nuvarande budgetram. För att undvika missförstånd, vilket har förekommit efter tidgare inlägg här på bloggen, vill jag göra klart att jag tycker försvaret skall spara pengar. Det bygger först och främst på en säkerhetspolitisk analys och ett behov av att omfördela resurser som jag står för, men också det som Lennart Olsen välgörande nog tar upp idag på Brännpunkt – ineffektiviteten!

”Man kan på goda grunder ifrågasätta de stora kostnaderna för den begränsade försvarseffekt vi får ut” skriver Olsen och jag håller fullständigt med honom.

Vi försökte verkligen tränga in i räkenskaperna under tiden på Försvars- respektive Finansdepartementen och han beskriver det på ett utmärkt sätt i sin bok Rödgrön reda om samarbetsperioden mellan miljöpartiet och den dåvarande socialdemokratiska regeringen.

Moderater med tunnelseende

Nils Oskar Nilsson, Isabella Jernbeck och Rolf K Nilsson, moderata ledamöter i riksdagens försvarsutskott skriver idag på Brännpunkt. En modifierad artikel, sägs det, efter påtryckningar ”uppifrån”.

Ledamöterna skriver att det svenska militära försvaret befinner sig i förändring, en förändring som sker i samklang med den verklighet vi befinner oss i och den verklighet vi i framtiden kan hamna. Som exempel på denna verklighet nämns de internationella åtagandena, terrorhot (”var, när och hur terrorismen slår till nästa gång vet vi inte”) och Ryssland ”som påbörjat en omfattande återupprustning samtidigt som man ställer sig vid sidan av tidigare ingångna truppreduceringsavtal”.

Det är en del av verkligheten. Men den ryska upprustningen måste bland annat ses i relation till tidigare nivåer och när det gäller terrorhotet – hur menar moderaterna att försvarsanslaget har en effekt på det? Är det försvaret som skall ha ökade resurser för att möta en terrorattack i Sverige? Inte de polisiära myndigheterna? Är det inte så att krishanteringssystemet och möjligheten att faktiskt leda landet i händelse av en större katastrof, är i mer akut behov av resurser (men på det området väääääntar vi fortfarande på att lärdomarna från tsunamin skall ge effekter i praktiken)….
Moderaterna måste ha missat stora delar av den säkerhetspolitiska debatt som har försigått de senaste åren. Det handlar om samhällets sårbarhet, de stora och globala ödesfrågorna kring fattigdom, HIV/Aids, vapenspridning och miljöförstöring. Kanske man av inlärd vana inte lyssnar till en miljöpartistisk analys av den fronten, men några generalspersoner i USA kanske har större genomslagskraft i de moderata leden?

Det handlar om hur resurser måste flyttas över till konfliktförebyggande åtgärder. Att det måste bli lika ”fint” i de tjusiga salongerna att tala om satsningar för att minska samhällets sårbaret och långsiktig, uthållig diplomati, som att tala om nästa generations vapensystem.

I moderaternas artikel är det underförstått att terrorism och Ryssland är förklaringar till att försvarsutgifterna inte kan minska.

Är det då rätt i sak? Nej, det tycker jag inte. Samhällets förmåga att stå emot hot regleras inte i första hand med militära utgifter. Inte i andra hand heller. Ingenstans hittar jag resonemang om hur utvecklingen i Ryssland eller terrorhoten kan påverkas i positiv riktning av en höjning av de svenska försvarsanslagen. Är den moderata idén att Sverige skall haka på en eventuell rustningsspiral i närområdet? Skall vi göra det ensidigt, eller är utgångspunkten att andra EU-länder skall ”haka på”? Ingenstans kan jag se någon närmare förklaring till vad vi i så fall skall lägga dessa pengar på, för att höja den militära försvarseffekten. Är det nya ubåtar? Fler värnpliktiga? Nya regementen, eller vad?

PJ Anders Linder kommenterar moderaterna och skriver bland annat:

”Det går inte att se hur en rimlig bedömning – som tar hänsyn till våra internationella åtaganden, utvecklingen i Ryssland och andra hot mot Sverige – ska kunna leda till nedskärningar.”

Återigen kopplas höjda försvarsutgifter till en automatiskt förbättrad försvarsförmåga. Det är en grund analys och vad värre är, det är också en analys som kan minska snarare än höja säkerheten. Man riskerar nämligen med ett sådant resonemang att missa viktiga och riktiga satsningar inom andra områden , kanske till och med inom andra politikområden, som hade höjt säkerheten utan att höja spänningen i området genom att bejaka den gamla tesen om vapenskramlandets allenarådande bot mot osäkerhet.