Kategori: Sten Tolgfors

Allt! Genast!

”Ett hållbart försvar för framtida säkerhet”. Så heter Försvarsmaktens slutrapport från perspektivplaneringen, som lämnades över till regeringen idag. Den hade nästan lika gärna kunnat hela ”Allt! Genast!”

Den generella slutsatsen är att Försvarsmakten anser att Sverige skall vässa tillgänglighet och förmåga, både vad gäller territoriellt försvar och internationella insatser. Man talar inte längre i termer av A (fokus nationellt), B (fokus nationellt men med ökad internationell förmåga jämfört med idag) eller C-alternativ (utrerat internatonellt), som man gjorde i den förra perspektivplanen. Kanske för att den politiska signalen har varit ganska tydlig: Gå mot C, och att det som nu föreslås ligger närmare B – vilket var det alternativ som låg Försvarsmakten närmast om hjärtat redan i perspektivplanen del II.

Vid en genomläsning av rapporten är det lätt att tro att det tornar upp sig en mycket osäker, orolig och oförutsägbar framtid och att allt detta är till ondo på ett sätt som aldrig Kalla kriget var. Perspektivplanen har ett 20-årigt perspektiv och varenda förmåga skall vara kvar. Ingen ruptur i den svenska militära planeringen där inte, och det var det väl i och för sig inte någon som väntade sig heller.

I denna osäkra, oförutsägbara framtid är det enda som är helt säkert i perspektivplaneringen att Försvarsmaktens förmågebredd måste bestå.
Det första som slås fast i perspektivplanen under rubriken ”Militärstrategiska utgångspunkter” är följande:
”Huvuddelen av alla förband behöver vara användbara för insatser globalt, i Europa och dess närområden samt på och i anslutning till vårt territorium. Förbanden måste därför dimensioneras för att klara både den operativa miljö som kan förväntas vid insatser i mer avlägsna delar av världen och den miljö som insatser i vårt närområde innebär.”

Perspektivstudien är alltså Försvarsmaktens förslag till utveckling av Försvarsmakten i ett 20-årigt perspektiv. Trots det tar man sats i att det vid internationella operationer de senaste åren har erfordrats förmåga i alla operativa dimensioner, särskilt inledningsvis och i bekämpande roller. Därefter följer argumentation för sjö- och flygstridskrafter.

Det fördjupade samarbetet med framför allt Norge, men också de andra Nordiska länderna och EU-samarbetet (oavsett vad man tycker om det), skapar alltså egentligen inga nya förutsättningar för pooling, specialisering och därmed ”arbetsfördelning” vad gäller förmågor och internationella insatser? Inte ens i ett 20-års perspektiv! Jag blir lite uppgiven, känner jag. Innebär bara samarbetet med Norge, för att ta det som har kommit längst som exempel, att det i praktiken läggs på ett ”samarbetslager” ovanpå det befintliga?
Försvarsmakten skriver: ”Strategiskt samarbete med andra nationer (främst Norge och Finland) ger nya möjligheter att över tiden undvika risken för att underskrida den kritiska volymen ifråga om utbildning, underhåll och utveckling”. När man bläddrar fram en bit i rapporten blir det riktigt jobbigt:

”Dock måste även konstateras att hittillsvarande erfarenheter av flernationellt samarbete visar att dessa effekter (anm. här syftar man på besparingar) långt ifrån alltid nås. I praktiken uppstår ofta nya kostnader varför besparingen per land blir lägre. På liknande sätt riskerar projekt att ta längre tid”.

Vidare säger man att det för ”den nationella arenan behövs militär kapacitet för uppgifter Sverige som suverän stat bör ha ambitioner att kunna lösa utan internationell hjälp. Försvarsmakten behöver därför ha förmåga att enskilt, utan stöd från andra stater eller organisationer, kunna möta påtryckningar och maktinitiativ såsom kränkningar och andra oönskade händelseutvecklingar på och i anslutning till svenskt territorium”.

Frågan är vad man lägger i ”andra oönskade händelseutvecklingar”? Att Sverige ensamt bör kunna hantera kränkningar är en sak. Men att tala om att Sverige de närmaste 20-åren enskilt skall klara av det mesta, i en tid när vi talar om att det knappast går att föreställa sig en situation när Sverige skulle förhålla sig passivt om t.ex. Norge utsätts för en katastrof eller ett angrepp (och att vi utgår från att det är ömsesidigt)?

Det kokar ner till följande stycke:
”Efterfrågan på förband för internationella insatser kan mot denna bakgrund inte vara enskilt dimensionerande för försvarsmaktens utformning så länge Sverige är militärt alliansfritt”.

Och detta leder i sin tur fram till följande slutsats:

”Huvuddelen av insatsförbanden skall vara användbara för internationella säkerhetsskapande insatser. Samtliga insatsförband skall även vara användbara på eller i närheten av det egna territoriet”.

Vi skall kunna allt, med allt, med andra ord. Detta dessutom med en tillgänglighet som vi inte har sett makten till tidigare, mer eller mindre över hela linjen. Till en kostnad som prolongeras efter den senaste budgetpropositionen.

Slutligen till personalförsörjningen. Försvarsmakten beskriver sitt förslag på följande sätt:

”Dagens pliktbaserade system, som i grunden togs fram för nationellt försvar syftande till att med begränsad ekonomi kunna mobilisera stora volymer förband, är inte förenligt med framtida krav på en flexibel insatsorganisation. I arbetet med Försvarsmaktens utvecklingsplan (FMUP)genomförs en utveckling av personalförsörjningen som är ett så kallat blandsystem (plikt i kombination med anställda) och där systemet alltmer baseras på frivillighet. Arbetet inom perspektivstudien går ett steg längre mot ett system som helt bygger på frivillighet”.

I praktiken innebär systemet att soldater/sjömän i stående förband genomför två – fyra insatser om fyra – sex månader, med 12-18 månaders uppehåll. Under de mellanliggande perioderna genomför de bland annat övningar och beredskapsperioder. Med detta system har Försvarsmaktens organisation ett behov av cirka 10 000 officerare, 6 800 anställda soldater/sjömän och 6 000 civila årsarbetskrafter.

För att upprätthålla denna volym över tiden med hänsyn till ledigheter, tjänstgöring utanför Försvarsmakten är det totala behovet av officerare cirka 11 000 st. Detta ligger till grund för det årliga rekryteringsbehovet. Hemvärnet omfattar 16 500 soldater.

Nya ingångsvärden, således. Försvarsministerns kommentar till perspektivplanen i denna del var idag:

”Försvarsminister Sten Tolgfors anser att rapporten ligger i linje med regeringens politik och han tycker förslaget om vilande pliktlag är bra.- Men vi ska inte ha en yrkesarmé, där det blir en livstidsuppgift att vara soldat, säger Tolgfors”.

Frivilligheten utreds (igen)

Försvarsminister Tolgfors levererade för en tid sedan beskedet att ett kommittédirektiv gällande frivillig försvarsverksamhet är under beredning i regeringskansliet. Tolgfors sade att hans inriktning är att en särskild utredare ska arbeta fram förslag om den frivilliga försvarsverksamhetens framtida inriktning och uppgifter inom totalförsvaret och samhällets krisberedskap. I uppdraget kommer även en översyn av stödsystemet till frivilliga försvarsorganisationer ingå

Beskedet gavs i samband med en interpellationsdebatt med Inger Jarl Beck (s), som hade författat interpellationen.

Samhället lider förvisso inte brist på frivilligutredningar. Sedan ”Utredningen om frivillig medverkan i totalförsvaret” kom 1992 har ytterligare två utredningar genomförts:

”Frivilligutredningen, Totalförsvaret och frivilligorganisationerna – uppdrag, stöd och ersättning”, från 1997 och ”Frivilligorganisationsutredningen, Frivilligheten och samhällsberedskapen” från 2001.

Minister pekar dock på att saker har hänt när det gäller försvarets (i vid mening) verksamhet; tex. den pågående omvandlingen från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar, ökade internationella ambitioner samt samhällets krisberedskap och det breddade kompetensbehov som kan finnas vid en breddad hotbild. Tolgfors säger:

”Även vid extraordinära händelser och stora olyckor i fredstid kan frivilligorganisationer lämna ett viktigt bidrag. Det kan handla om att till exempel komplettera och förstärka yrkesverksam personal i kommuner och landsting eller att medverka i situationer som kräver förstärkningspersonal i stort antal under längre tid. Erfarenheterna av frivilligt engagemang under de senaste åren har visat att det finns goda förutsättningar för ett omfattande frivilligt deltagande i samhällets säkerhetsarbete. Det här kan vara en uppgift för de frivilliga försvarsorganisationerna men också för andra organisationer.”

Det är bra och rätt. Vidare säger Tolgfors:
”Vi menar att det är lämpligt och rimligt att en utredare ser över behovet av frivillig försvarsverksamhet i framtiden, och när det har klarlagts kan det bli aktuellt att titta närmare på hur behovet ska tillgodoses. Summa summarum: Väldigt viktig verksamhet, utrymme för modernisering och bättre anknytning till försvaret och den civila krishanteringens verksamhet.”

Riksdagens partier är överens om har att alla organisationer som med uthållighet och kvalitet bidrar till samhällets krishanteringsförmåga ska kunna komma ifråga för ekonomiskt stöd. Jag hoppas att detta är grundtanken i de kommande utredningsdirektiven, med tanke på att en översyn av stödsystemet till frivilliga försvarsorganisationer skall ingå i utredningen.

När Tolgfors rör sig står alliansen stilla

Ekot säger idag att Försvarsberedningen i sin rapport kräver en särskild myndighet som ska samordna insatserna från alla andra myndigheter om en kris som Tsunamikatastrofen 2004 skulle inträffa igen.

Det gör beredningen dock inte, om man med detta menar att det just måste vara en ny myndighet, utan efterlyser i full enighet en funktion som har till uppgift att samordna myndigheternas insatser när frivillig samverkan inte är tillräcklig. Var denna funktion skall ligga och hur den skall utformas m.m., det ankommer på regeringen att besluta om.

Detta är en upprepning av ett krav som en lika enig beredning förde fram i sin rapport år 2006. Ett krav som den dåvarande socialdemokratiska regeringen omsatte till en utredning som fick till uppgift att utforma ett sådant system. Denna utredning lades tvärt ner när dåvarande försvarsminister Odenberg äntrade departementet efter valet. Det faktum att regeringen bromsade idén om att det bör finnas någon som kan samordna myndigheter i krisläge har ju inte gjort själva idén sämre. Därmed återkommer försvarsberedningen med sitt krav i årets rapport.

Nu verkar dock historien upprepa sig, på sätt och vis, när nuvarande försvarsminister Tolgfors i Ekot går ut och avvisar beredningens krav:

– Det blir inte en krisledande myndighet i den meningen. Men det finns fortfarande utrymme för att stärka Sveriges krisberedskap och det är ett arbete som nu pågår för fullt, säger Sten Tolgfors.

Detta reser två frågor:

1. Tolgfors är som Fantomen, han rör sig så snabbt att blixten står stilla. Har han redan hunnit döma av detta med sina samarbetspartners i alliansen? Vad säger de borgerliga partiledarna – är de också beredda att (ännu en gång) köra över sina representanter i Försvarsberedningen?

2. Hur ska vi som är ledamöter i beredningen förhålla oss till det faktum att försvarsministern verkar tycka att han bara behöver implementera de av beredningens förslag som han själv instämmer i och redan dag två efter avlämnandet av rapporten avvisa andra? Vilka andra principiellt viktiga förslag, som sex av sju riksdagspartier är överens om, kommer att avvisas och vad säger det om det fortsatta arbetet i beredningen?

Det tål att fundera över. Det skall bli intressant att höra hur de borgerliga ledamöterna och ordförande Lennmarker (m) ställer sig till detta.

Tidigare försvarsminister Mikael Odenberg tar chansen och lite skadeglatt säger han sig vara förvånad över att förslaget nu återkommer:
– Det där dömde regeringen ut för elva månader sedan och sa ”nej, vi ska inte ha en myndighet med ett övergripande krisledningsansvar, utan varje myndighet tar ansvar inom sitt område”, och ska någon myndighet pekas ut som ledande i en kris som berör flera samhällsområden då fattas det regeringsbeslut om detta, och det verkar inte som den nya försvarsberedningen vill finna sig i den avdömningen, säger Mikael Odenberg.

För specialintresserade i krishanteringsfrågor kanske det kan vara av intresse att redovisa några av beredningens slutsatser.

Det första gäller något så ”heligt” som ansvarsprincipen. Beredningen skriver:

”Ansvarsprincipen – att den som ansvarar för en fråga under normala omständigheter även ska göra det under en kris – bör utvecklas så att alla aktörer även gemensamt skall bidra till att ta ansvar för helheten. För detta krävs starka strukturer som stödjer ett gemensamt synsätt på verksamheten. Därutöver krävs det sektorsövergripande strukturer och system. På så sätt skapas en helhet för att kunna hantera de allvarliga kriserna.”
En annan viktig slutsats gäller utredningen Alltid Redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31). Beredningen sågar (på byråkratsvenska) hela utredningens perspektiv och förhållningssätt, och skriver:

”En ny samlad myndighet för säkerhet och beredskap är en förutsättning för att åstadkomma en kraftfull styrning och samordning av krisberedskapen. I den modell för den nya myndigheten som ovan nämnda utredning målar upp riskerar dock Sverige att åter hamna i en ineffektiv struktur som utvecklas utifrån olika verksamheters enskilda engagemang och förmåga. En sådan samlad myndighet måste få ett betydande sektorsövergripande ansvar.”

Och så kommer vi till hur krishanteringen skall organiseras:
”Krisberedskapen på den politiska nivån har behandlats i utredningen om en nationell krishanteringsfunktion i Regeringskansliet, vars slutsatser regeringen avser implementera.

Landets högsta politiska ledning måste vid en kris vara väl underrättad och insatt genom nära kontakter med krishanteringsfunktionen samt utöva sitt ansvar genom nödvändiga regeringsbeslut och myndighetsutövning. Den funktion som avses inrättas fyller ett viktigt behov. Den bör ledas av principen att ansvaret för operativ krishantering på nationell nivå i ett akut läge ska ligga hos professionella tjänstemän som kan arbeta enligt ett joursystem. Det måste finnas kapacitet att snabbt hantera ofta motstridig information och komma fram till beslut om insatser av relevanta förmågor inom olika sektorer. Allt detta behöver kunna ske inom minuter snarare än timmar.

Krishanteringsåtgärderna inom Regeringskansliet är ett viktigt led i att skapa ett heltäckande krishanteringssystem. Det återstår dock att skapa en funktion som har till uppgift att samordna myndigheternas insatser när frivillig samverkan inte är tillräcklig.”

Utan detta steg i förbättringsåtgärderna för det svenska systemet, har regeringen gjort halt precis i början av det som verkligen är relevant för att Sverige skall kunna hantera större sektorsövergripande kriser på ett bättre sätt. Det har gått många år sedan Tsunamin och vi står fortfarande i mångt och mycket och stampar.
Det sista jag vill nämna är kanske trots allt i det långa loppet det viktigaste av allt. Avsnittet om Sveriges krisberedskap inleds såhär:

”Den nationella krisberedskapen angår alla nivåer i samhället; individer, företag och arbetsplatser, kommuner och län liksom landets högsta politiska ledning. En väl fungerande krisberedskap kräver medvetenhet om det personliga ansvaret och kunskap på alla nivåer om hur man snabbt och effektivt agerar i händelse av en kris.
Individerna utgör den grund på vilken samhällets krishantering vilar. I dag finns en begränsad gemensam förståelse i det svenska samhället för vad en allvarlig kris innebär och vad som krävs för att hantera den. En sådan gemensam förståelse är viktig för att skapa balans mellan förväntningar och ansvar på olika ansvarsnivåer.”
Detta handlar om att samhället aldrig står starkare än vad individerna ytterst kan åstadkomma. Hur långt sträcker sig det personliga ansvaret -vad du och jag kan och bör göra- i händelse av kris? Vilken styrka och uthållighet kan byggas upp i samhället, bara genom att individer har en större krisberedskap och kunskaper som är användbara för att ta hand om sig själv och kunna hjälpa andra?

Civilförsvarsförbundet har greppat vad det handlar om:

– Nu är det regeringens och riksdagens sak att se till att få med tillräckligt många aktörer på banan. En grundläggande mental krisberedskap och praktisk handlingsförmåga hos allmänheten är en förutsättning för samhällets förmåga. Det är först då vi får den generella krisberedskapsförmåga som behövs. Det säger Anders M. Johansson, generalsekreterare i Civilförsvarsförbundet, i en kommentar till försvarsberedningens rapport.

Lansering i Lördagsintervjun

Försvarsminister Sten Tolgfors satt i Ekots Lördagsintervju igår. Det var inget helt nytt som kom fram och jag tyckte han på det stora hela klarade sig bra. Han fick inga svåra frågor alls.

I samband med intervjun lanserades formellt Försvarsberedningens nya uppdrag. Det är både brett och djupt, och det tackar man för. Nu återstår bara att reda ut hur beredningens arbete ska ske i relation till den s.k. ”Genomförandegruppen”, som skall skrapa ihop de i budgetpropositionen aviserade besparingarna. Om denna grupp får ett brett mandat, att titta utanför materielanslaget, är det naturligtvis extra viktigt att man klarlägger proceduren. Det är inte intressant att arbeta fram någonting i beredningen, som sedan Genomförandegruppen levererar ett annat svar på, uifrån enbart ekonomiska avvägningar -eller för den delen något som Genomförandegruppen slår fast innan dess att beredningen har arbetat klart.

I det första pressmeddelandet som gick ut från Försvarsdepartementet om beredningens nya uppdrag står det:

”Förslagen ska bygga på följande principer:
– Sverige ska ha ett modernt, flexibelt och kostnadseffektivt insatsförsvar som ska kunna användas där det behövs för att värna svenska värden och intressen.
– Förhållandet att användningen av insatsförsvaret utgår från internationell samverkan, vilket ställer krav på interoperabilitet.
– Tillgänglighet, flexibilitet och rörlighet syftande till att kunna prioritera efterfrågade insatser ska vara styrande för insatsförsvarets fortsatta utveckling.”

I nästa variant av pressmeddelande återfinns inte denna principiella inriktning. Istället återfinns ett uttalande av försvarsministern:

”- Sverige har en lång historia av blocköverskridande överenskommelser om säkerhets- och försvarspolitiken. Därför är det värdefullt om försvarsberedningens nya analys kan utgöra ett underlag för den proposition om en ny och fördjupad inriktning av försvarspolitiken som jag planerar att lämna till riksdagen hösten 2008, säger försvarsminister Sten Tolgfors.”

En liten brasklapp där: ”det är värdefullt om försvarsberedningens analys kan utgöra…”.

Tillfälligt avbrott?

Det framstår som om det är stopp i systemet på Försvarsdepartementet. Eller så är det ett sådant hemlighetsmakeri att saker händer, men det kommer inte ut. Lika illa oavsett, tycker jag. Det jäser av frustration på många håll just nu.

Pliktutredningen är fortfarande inte tillsatt. Är det ordförandefrågan som bromsar upp det hela? (Anm. Strategiskt borde det bli en centerpartist)

Noll information finns att tillgå om den i budgetpropositinen aviserade ”genomförandegruppen”, som skall hämta hem de aviserade besparingarna (personer, tidsförhållanden, konkret uppdrag?!). Inte heller några besked om hur denna genomförandegrupp skall förhålla sig till den aviserade materielförsörjningsstrategin, som skall komma under våren. Ingen ny information finns att tillgå kring de i budgetpropositionen aviserade besparingarna, och det faktum att de uppräknade materielprojekt som föreslås avbrytas, inte uppgår till en bråkdel av de pengar man vill hämta hem. Och när det gäller Försvarsmaktens del tre i perspektivplaneringen, som redan borde ha presenterats, är det alldeles tyst.

På måndag blir det försvarsdebatt i riksdagen. Försvarsutskottets budgetbetänkade debatteras (det har ännu inte publicerats). Då är försvarsministern med. Det ryktas också om att Tolgfors skall vara med i Ekots lördagintervju. Om det är riktigt, så är det två tillfällen i närtid där försvarsministern har tillfälle att ge lite besked om sakernas tillstånd.
Uppdatering: Nu är det inget rykte längre, utan ett faktum: Tolgfors utsätts för Ekots lördagsintervju.

Man upphör inte att förvånas

Dagens debattartikel på Brännpunkt (SvD) är något av det märkligaste jag har läst på länge! Den är undertecknad av försvarsminister Tolgfors och den moderata vice ordföranden i Försvarsutskottet, Rolf Gunnarsson.

Under den något magstarka rubriken -med tanke på vad som har hänt den senaste tiden-”Röd-grön försvarsröra väntar”, skriver herrarna:
”Idag måste socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet presentera ett gemensamt budgetalternativ för försvarsmaterielanslagen. Alternativet måste, om de ska vara konsekventa, innehålla nya betydande satsningar på inhemska vapensystem, som är långsiktigt fullt finansierade och som inte tränger ut materiel för internationella insatser.”

Med andra ord har man inte förstått någonting. I alla fall inte av miljöpartiets politik. Det blir bara pinsamt. Få försvarsintresserade har väl missat t.ex. Lennart Olsens debattartikel om just ekonomin och den inriktning miljöpartiet arbetar efter på materielområdet. Ministern och riksdagsledamoten försöker lägga ut dimridåer i vad som framstår som desperation över att klumpa ihop oppositionen till varje pris, strunt samma om man har fel i sak. De inbillar sig kanske att allmänheten hänger med lika dåligt i den försvarspolitiska debatten som de själva?

”Den materiel som köps ska bestämmas av försvarsmaktens behov. (…) I första hand ska färdig försvarsmateriel köpas. I andra hand ska den utvecklas tillsammans med andra länder. I tredje hand ska materiel egenutvecklas i Sverige.”

Vän av ordning ställer sig genast frågan hur detta rimmar med den satsning på JAS Gripen (4,1 miljarder kronor) som regeringen alldeles nyligen fattat beslut om?

”Problemet är att dessa principer som grund för materielförsörjningen inte fullt ut har verkställts. Vi genomför nu den praktiska omställningen. Det är detta arbete som oppositionen vill stoppa.”

Vill stoppa? Käre tid, det blir som sagt bara pinsamt.

Sedan kommer det enda vettiga: ”Fullföljer socialdemokraterna sin argumentation från de senaste veckornas debatt riskeras en återgång till en gammal ­försvarspolitik, med bakåtblickande och nationell materielförsörjning snarare än en behovsstyrd.”

Det hade varit bättre att Tolgfors och Gunnarsson på allvar hade skrivit om detta uppseglande och oroväckande fenomen, istället för att med ett nödrop försöka klumpa ihop oppositionen. Det är bara att läsa den nye ordföranden i Försvarsutskottet, Anders Karlsson (s), som replikerar direkt på Brännpunktartikeln i Svd för att förstå att det är viktigt.

Man kan tycka att det är bra eller dåligt, men nog kan vem som helst med lite intresse för att beskriva saker som de är, hålla med om att de tre oppoitionspartierna har givit uttryck för olika linjer i försvarsfrågan den senaste tiden? Vänstern vet ingen vad de tycker, förutom att de vill utbilda fler värnpliktiga. Socialdemokratern har oroväckande nog signalerat återgång till territorialförsvar och kramat försvarsindustrin (vilket artikeln i dagens SvD också är ett uttryck för) utan någon mer grundläggande analys av det hela än en vilja att tjäna politiska poänger på borgerlighetens neddragningar på de orter som berörs. Detta medan (jaja, jag är partisk) miljöpartiet konstruktivt försöker föra försvarspolitiken framåt med en klar och dimensionerande internationell inriktning.

Snart ser vi hur partiernas budgetmotioner ser ut för utgiftsområdet. Mitt förslag är att Tolgfors och Gunnarsson idkar lite efterforskningar i dessa motioner under helgen. När man har läst, och förhoppningsvis förstått, får de gärna återkomma på Brännpunkt med ett lite mer initierat inlägg. Jag ser fram emot det.

Knastertorrt svar

Försvarsminister Tolgfors besvarar idag Håkan Juholts fråga om Gotsam (se tidigare inlägg).

Det är ett knastertorrt svar, som väl inte kan glädja någon:

”Håkan Juholt har frågat mig vad jag är beredd att göra för att Gotsam ska leva vidare och dess arbetssätt spridas till övriga landet.

Gotsam är ett mångårigt samverkansprojekt mellan Sjöfartsverket, Polisen, Försvarsmakten, Kustbevakningen och Länsstyrelsen i Gotlands län. Försöksverksamheten har syftat till bättre samordning och effektivare resursutnyttjande för hantering av allvarliga olyckor med mera.
Enligt ett regeringsbeslut från 2002 har försöksverksamheten finansierats med 45 miljoner kronor. Genom ett regeringsbeslut den 16 november 2006 (Fö2006/1577/CIV) har försöksverksamheten förlängts till utgången av 2008. En utvärdering av försöksverksamheten ska rapporteras till regeringen den 1 mars nästa år.”

Det finns uppenbarligen anledning att vara orolig. Vi behöver mer av sektorsöverskridande samverkan, inte mindre. Vi behöver dessutom ett starkt engagemang från regeringen, om de ambitioner på detta område som sju av riksdagens partier varit överens om, skall komma att realiseras.

Så in i Norden

Ekot rapporterar att det rör på sig i Norden när det gäller möjliga samarbeten på det militära området:

”I Danmark presenterar Dansk Folkeparti på onsdagen ett förslag som går ut på att slå samman de båda ländernas flygvapen. Och idén avvisas inte direkt av alla i Danmark. Men det är en lösning som Sten Tolgfors inte är intresserad av.

– Det är inte det vi diskuterar från svensk sida vare sig med Norge eller med Finland. Men det finns många andra saker att titta närmare på. Både för att få ned kostnader men också för att höja effektiviteten och som jag tror vore intressant att titta på för alla länder”, säger Sten Tolgfors till Ekot.

Han är inte ensam om att avvisa den idén. Men hans danska kollega, försvarsminister Søren Gade säger såhär:

”Det er noget, som har utrolig stor rækkevidde. Hvem har hals- og håndsret over flyene, hvad må de bruges til osv. Der er mange problemstillinger, så jeg må blankt erkende, at det ikke er noget, jeg har langt oppe på min dagsorden. Mener partierne, at det er en mulighed, må de rejse det i forligskredsen, og så vil det naturligvis blive loyalt undersøgt.”

Ingen bra början del III

Det framgår nu att försvarsministern kommenterade Juholts frågor om beredningens roll i en skriftlig kommentar. Det behöver, förhoppningsvis, inte betyda att det var mindre överilat. De är ju nya också på Försvarsdepartementets pressavdelning.

Det viktiga nu är att alla håller huvudet kallt och tänker utöver partipolitiska intressen, kortsiktigt ”roliga” utspel och klassisk moderat-sosse-battle. Jag är helt övertygad om att vi kan nå koncensus om besparingar på försvaret, men låt för guds skull riksdagens partier jobba fram en inriktning på besparingarna efter vad vi vill uppnå och vad vi tycker att försvaret skall göra. På så sätt får vi dels genomslag för besparingarna, särintressen hålls under kontroll och en långsiktighet som kan sträcka sig över mandatperioderna.

Tolgfors ville ha frågorna i sitt eget knä, istället för att vi skall göra som vi har gjort sedan 1995, dvs. ordförande i beredningen sköter dialogen med regeringen. För egen del tycker jag att det har fungerat utmärk med ordföranden som en länk till regeringen (mindre omständligt och större handlingsfrihet för regeringen med en ordförande som man vid behov kan säga har missförstått…).

Men om nu Tolgfors verkligen menar att han vill ha en ny ordning, så får han komma med besked om huruvida beredningen -precis som den alltid har fungerat- har reellt inflytande på försvars- och säkerhetspolitiken eller ej.

Men andra ord om beredningen under hans fögderi blir en diskussionsklubb medan finansdepartementet (utan störande inslag från försvarspolitiken) filar fram hur de besparingar som aviseras i finansplanen inom kort, skall tas ut. Eller om de besparingar som aviseras kommer att diskuteras och inriktas med stöd av riksdagens partier.

Ingen bra början

Detta TT-telegram kommer att gå till historien (jag redovisar det i sin helhet för säkerhets skull):

Publicerat 14 september 2007 19:31
”S kan hoppa av försvarsberedningen
Enligt försvarsminister Sten Tolgfors (m) ligger försvarsberedningens kurs tydligt fast.

Men Håkan Juholt (s) säger att socialdemokraterna kan komma att hoppa av beredningen efter oklara besked av regeringen.
– Vi ställer inte upp på att försvarsberedningen är en allmän diskussionsklubb eller anordnare av seminarier, säger Håkan Juholt, ledamot av försvarsberedningen och suppleant i riksdagens försvarsutskott, till TT.

Alla sju riksdagspartier sitter i försvarsberedningen, som i sju år hade Juholt som ordförande. Beredningens strävan är enligt hemsidan ”att nå en så bred enighet som möjligt om hur Sveriges säkerhets- och försvarspolitik långsiktigt skall utformas. Utifrån detta samråd utformar regeringen sina förslag till riksdagen”.

Nya försvarsberedningen tillträdde i januari. Närmast ska den i höst analysera viktiga förändringar i den internationella säkerhetspolitiska utvecklingen. Juholt klargör att s-regeringarna använde beredningens rapporter som underlag för lagförslag. Men nu har han tröttnat på att nya regeringen inte klargör vilken roll den anser organet ska ha. Juholt pekar också på att förre försvarsminister Mikael Odenberg (m) kritiserade bristen på försvarspolitisk analys när han avgick i förra veckan efter att ha förlorat en miljardstrid mot finansminister Anders Borg (m). Motstridiga intressen inom regeringen verkar bryta sönder försvarsberedningens möjligheter att arbeta, säger Juholt efter fredagens möte i beredningen.

TT: Men du har inte avgått nu?
– Jag har inte gjort det i dag, men regeringen måste ge klara besked, svarar Juholt.

Sten Tolgfors understryker vikten av breda och djupa analyser i försvars- och säkerhetspolitiken. Och han säger att det inte finns några som helst planer på ändrade instruktionerna till försvarsberedningen.
– Jag ser det här som Håkan Juholt går ut med som en del i ett politiskt spel, säger Tolgfors till TT.

Han uppger också att s aldrig kontaktat honom med frågor om beredningens framtid.
– Det tror jag att man skulle ha gjort om det här var en konstruktivt menad förfrågan.
Tomas Bengtsson/TT Stockholm TT”

Anledningen till att detta TT-telegram kommer att bli historiskt, är att Tolgfors uttalanden riskerar att bryta sönder beredningen. I värsta fall är det första försvarsministern gör i sitt nya ämbete, att fullständigt spoliera kopplingen mellan säkerhetspolitisk analys och försvarsekonomi och sätta punkt för de breda överenskommelser mellan riksdagens partier i försvars- och säkerhetspolitiska frågor som vi faktiskt ofta lyckas få till, även om det ibland stupar i slutändan på hur många miljoner mer eller mindre försvaret skall ha.

Det vore förödande för svensk försvars- och säkerhetspolitik, och det för lång tid framöver.

Ministern må vara ny, men han visar tyvärr inte prov på det bästa omdömet ikväll. Jag har suttit i försvarsberedningen sedan 1995 och varit med när partier har kommit och gått i beredningen av, så att säga, lindrigare skäl än de senaste tidens händelser. Juholts frågor till regeringen är naturligtvis högst berättigade och måste få svar. De är ställda under dagens sammanträde, i full uppslutning av mig, och därmed framförda till regeringen.

Frågor av den kalibern förs för övrigt inte fram genom att man ringer till ministern, vem det än må råka vara, utan ställs till ordföranden i beredningen. Så har det varit sedan 1995 och vi har inte fått något besked om att det skall gå till på annat sätt.

Ministern skall vara glad att inte socialdemokraterna, miljöpartiet och vänstern klev av beredningsarbetet redan när det stod klart att regeringen har bestämt sig för en ekonomisk långsiktig nivå i finansplanen. Men vi har ju lärt oss att det finns viktigare värden än kortsiktiga poänger. Man tappade en minister på kuppen. Förstår man fortfarande inte? Och förstår man i synnerhet inte vikten av att hålla tungan rätt i munnen efter det?

De får sansa sig på Försvarsdepartementet och tänka lite större, och det snabbt innan de mer partipolitiskt dagsorienterade krafterna på Sveavägen 68 låter Tolgfors bli sittande med Svarte-Petter.