Till Afrika, men inte med NBG

Igår fattade säkerhetsrådet beslut om resolution 1778 om FN-operationen i Tchad och Centralafrikanska Republiken, med en begäran till EU att hjälpa till med en militär del.

Carl Bildt skriver från New York på sin blogg att resolution 1778 är ett nytt steg i samarbetet mellan FN och EU: ”Vi har europeiska möjligheter till snabba och robusta insatser för att stödja FN-insatser som är både bredare och mer långsiktiga, men som annars knappast skulle vara möjlig. (…) På morgonmötet diskuterades kort de möjligheter som finns för olika länder att vara med i denna EU-operation. Att vi i Sverige överväger ett bidrag är rätt självklart mot bakgrund av operationens karaktär – en begäran från FN till EU om att hjälpa till med att skydda utsatta människor.”

Försvarsmakten informerar om att Sverige kan komma att bidra med två förband i Darfur efter årsskiftet. Regeringen har gett Försvarsmakten i uppdrag att planera för insatser både i Sudan och i grannlandet Tchad.

”Sedan tidigare förbereder Försvarsmakten för en eventuell insats i Sudan tillsammans med Norge. Det rör sig om ett norsk-svenskt ingenjörförband, där Sverige under tolv månader ska bidra med omkring 155 personer för att bland annat bygga vägar och förläggningar i den krigshärjade Darfurregionen.”

Försvarsmakten skriver att man tidigare i veckan fick direktiv av regeringen att också påbörja planering och förberedelser för en eventuell ytterligare insats i Darfur, denna gång i Sudans grannland Tchad.

– Det rör sig om omkring 200 personer, ett skyttekompani ur internationella amfibiestyrkan, ett av våra beredskapsförband, säger Joachim Isacsson vid Högkvarterets insatsstab. Om det blir aktuellt skulle soldaterna få till uppgift att skapa säkerhet för den humanitära verksamheten, skydda flyktingar och skapa förutsättningar för FN-polisen att verka i området.

Försvarsmakten fortsätter:

”Tchadinsatsen är ett EU-initiativ, och syftet är att bädda för den FN-insats som är tänkt att ta över i området efter tolv månader. EU-styrkan kommer dock redan från början att arbeta i nära samverkan med FN i insatsområdet. (…) Rekrytering och utbildning av personal till de båda planerade insatserna har redan inletts, för att trupperna ska kunna vara på plats efter årsskiftet.”

Enligt DN har Frankrike försökt övertala Sverige att ta hand om befälet över fredsstyrkan, men några sådana resurser finns inte.

DN tar upp den självklara frågan om rollen i allt detta för den Nordiska stridsgruppen (NBG), som ju står i beredskap från den 1 januari 2008. Försvarsmakten ansåg att Tchad var ett lämpligt mål för NBG, men det har regeringen sagt nej till, skriver DN. Jag har tagit upp frågan i ett tidigare inlägg, apropå att Finland räknade med en NBG-insats i området. Jag undrar stilla hur Försvarsmakten och regeringen skall få ihop det hela, om det blir aktuellt med en insats också för NBG, inom ramen för en begränsad ekonomi och begränsade personella resurser? Jag funderar också på hur våra samarbetsländer inom NBG hanterades under detta beslutsfattande; var det en gemensam uppfattning?

DN igen: ”Problem som att få materielen till Tchad och att få logistiken inne i landet att fungera återstår att lösa. Att samtidigt rekrytera folk till Sudan, Tchad och NBG är ytterligare en utmaning.” Jo, precis.

Den strategi för internationella insatser som regeringen aviserade redan före valet, har fortfarande inte lagts på riksdagens bord. Det hade naturligtvis varit en styrka om riksdagen hade behandlat strategin innan dess att man fattade beslut om de aktuella insatserna. För att insatserna ska bli av krävs först beslut i riksdagen, det lär således bli riksdagsbehandling av frågan i närtid. Efter det, någon gång, blir det väl en behandling av strategin också.

Men mest av allt just nu undrar jag hur NBG-personerna i Försvarsmakten ser på händelseutvecklingen. Och hur (om!?) det sker någon gemensam planering mellan civila och militära aktörer. För om vi har lärt oss något av de senaste kriserna i världen, så är det ju att samverkan mellan militära planerare samt operativ personal och civila krafter måste till både inför, under och efter insatsen. Annars begår man många misstag, på civilbefolkningens bekostnad, och tar en både lång och dyr omväg.

Kris i samverkansfrågan

Betänk följande:

”KBM bedömer att det finns en viss förmåga att hantera kriser som berör flera samhällssektorer, men att den är bristfällig. Krishanteringsförmågan har förbättrats de senaste åren, men det finns fortfarande allvarliga kvarstående brister bl.a. avseende gemensam lägesuppfattning, koordinerat beslutsfattande och samordnad extern information.”

För att regering och riksdag ska få en bild av samhällets förmåga att hantera storskaliga kriser gör Krisberedskapsmyndigheten (KBM) varje år en bedömning av samhällets samlade förmåga att hantera allvarliga kriser. Idag presenteras KBM:s årliga bedömning av samhällets förmåga att hantera kriser.

Under tio år har diskussioner förts om behovet av sektorsövergripande samverkan och samordning. Det blir därför lätt beklämmande att läsa att ett område som KBM bedömer vara mycket bristfälligt är förmågan till koordinerat beslutsfattande mellan myndigheter. Detta har endast övats i begränsad omfattning, skriver KBM och fortsätter:

”Det finns inte heller allmänt accepterade metoder för att initiera och genomföra gemensamma beslutsmöten. (…) KBM anser därför att krishanteringsförmågan skulle förbättras om en myndighet fick mandat att sammankalla andra myndigheter för att genomföra koordinerat beslutsfattande. Denna myndighet bör också ha till uppgift att förbereda lokaler som kan vara lämpliga för denna typ av möten. Denna typ av lösning finns t.ex. i Storbritannien, Nederländerna och Italien. Dessa lokaler bör vara placerade på en plats som det är lätt att ta sig till från hela landet.”

Ytterligare inom samverkansområdet:
”KBM bedömer att förmågan att genomföra sådana operativa insatser som ska ske i samverkan mellan flera sektorer är bristfällig, även om det finns en viss förmåga. Teknik och metoder för gemensam lägesuppfattning och koordinerat beslutsfattande behöver utvecklas ytterligare. Dessutom behöver tillgången på nationella förstärkningsresurser förbättras.”

Som en extra krydda på moset kan man fundera över varför landets enda permanenta samgruppering för olika myndigheters ledningsresurser (Gotsam på Gotland) riskerar att läggas ned. Håkan Juholt (s) har ställt en skriftlig fråga till Försvarsministern om detta, i vilken han bekriver bakgrunden och verksamheten:

”Det var i Försvarsberedningens rapport augusti 2001 som riksdagens partier med Gotsam beställde en hängränna för att bryta upp sektorsmyndigheternas stuprör och revir. Syftet var att förbättra krishanteringsförmågan genom gemensam gruppering av flera myndigheters krisledningsresurser. Studierna inför försöket visade att av 18 identifierade kärnverksamheter vid krishantering skulle 14 bli mycket bättre och fyra bättre, om man hade en permanent samgruppering av ledningsresurserna. Ingen av de 18 uppgifterna skulle bli sämre utförd.
Erfarenheterna av mer än sex års verksamhet är också mycket goda. Trots detta har stuprörsmyndigheterna på central nivå hela tiden varit mycket ointresserade av försöket. Då myndigheterna som ingår i Gotsam lyder under flera olika departement krävs tvärsektoriell överblick och kompetens för att ge stöd åt Gotsam. Det finns i Försvarsberedningen och det ska finnas i Statsrådsberedningen; så var fallet under den socialdemokratiska regeringen.
Gotsam är Sveriges bästa myndighetssamverkan för krishantering. Det är enkelt att inse att modellen behövs på nationell nivå, inte skrotas på regional. Nu riskerar regeringens ointresse för frågan att leda till att Gotsam läggs ned, genom att stuprörsmyndigheterna upphör att ge stöd till projektet för att i stället prioritera sin egen isolerade ledningsverksamhet.
Mot den bakgrunden vill jag fråga försvarsministern vad han avser att göra för att Gotsam ska leva vidare och dess arbetssätt spridas till övriga landet.”

Jag ser fram emot svaret.

En annan sak som är lika ”väldiskuterad” är samhällets robusthet och förmåga att motstå störningar. Även här blir man beklämd:
”KBM menar att det finns en viss förmåga att motstå störningar i den samhällsviktiga verksamheten, men att den är bristfällig. Bristerna beror till stor del på att det saknas grundläggande säkerhetsnivåer för denna verksamhet. Genom grundläggande säkerhetsnivåer formuleras krav på miniminivåer för vilken funktionalitet som ska upprätthållas i den samhällsviktiga verksamheten.”

En tabell sammanfattar läget:
Pandemi av begränsad omfattning: I huvudsak god förmåga, vissa brister
Epizooti/Zoonos: I huvudsak god förmåga, vissa brister
Kemiska olyckor: I huvudsak god förmåga, vissa brister
Kemiska attentat: Det finns viss förmåga, men den är bristfällig
Radiologiska olyckor I huvudsak god förmåga, vissa brister
Nukleära attentat: Mycket bristfällig förmåga
Långvarigt elavbrott: Det finns viss förmåga, men den är bristfällig
Långvarigt avbrott i de elektroniska kommunikationerna: Det finns viss förmåga, men den är bristfällig
Omfattande avbrott i de samhällsviktiga transporterna: I huvudsak god förmåga, vissa brister
Störningar i kommunal teknik: I huvudsak god förmåga, vissa brister

Krishantering

Vid sidan av de militära frågor som har debatterats mycket den senaste tiden, finns det skäl att upmärksamma krishanteringsområdet (i vid mening).

I budgetpropositionen aviseras att den nya myndigheten (sammanslagningen av Styrelsen för psykologiskt försvar, Krisberedskapsmyndigheten och Räddningsverket) skall inrättas från och med 1 januari 2009. Remissomgången är avslutad och det första man kan säga är att det blir oerhört intressant att se hur det kommer gå att föra samman KBM och SRV, med så fundamentalt olika perspektiv på frågorna. Jag rekommenderar alla intresserade att lägga SRV:s remissvar vid sidan av KBM:s och fundera på hur det skall gå att få ihop det.

KBM:s generaldirektör Ann-Louise Eksborg går nu vidare till nya uppgifter och utsågs nyligen till särskild utredare för sammanläggningen av Statens strålskyddsinstitut, SSI och Statens kärnkraftinspektion, SKI. Ann-Louise Eksborg blir sedan chef för den nya myndigheten med ansvar för strålskydd och kärnsäkerhet.

Utöver den nya myndigheten, som alltså skall inrättas om drygt ett år, skriver regeringen i budgetpropositionen att man avser att återkomma till riksdagen med en närmare redovisning över åtgärder inom politikområdet Samhällets krisberedskap.

Det är dock några åtgärder som vidtas i amband med budgeten, om än av mer administrativ karaktär. Regeringen föreslår nämligen att de gamla politikområdena Totalförsvar respektive Skydd och beredskap mot olyckor och svåra påfrestningar inom utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet, ändras till Försvar respektive Samhällets krisberedskap.

Anledningen är, menar regeringen, att man vill tydliggöra vilken verksamhet som bedrivs inom utgiftsområdet.

Även underindelningen i verksamhetsområden inom politikområdet Samhällets krisberedskap ändras och föreslås omfatta fyra verksamhetsområden från och med 2008 (Krisledningsförmåga, operativ förmåga, förmåga i samhällsviktig verksamhet att motstå allvarliga kriser samt slutligen skydd mot olyckor).

Vän av ordning undrar dock vad som händer kring den Strategi för samhällets säkerhet, som riksdagen antog 2006 utifrån ett förslag som arbetades fram i Försvarsberedningen?

Några direkta frågor som bör ställas är om samhällets förmåga att möta en kris är bättre nu än den var när Tsunamin ägde rum? Arbetar vi mer systematiskt och sektorsövergripande för ett säkrare samhälle nu, än när riksdagen fattade beslut om säkerhetsstrategin?

Finskt-svenskt beredningssamarbete

En nyhet som är några dagar gammal, men ändå.

Vid Försvarsberedningens sammanträde i onsdags (19 september) ägde en diskussion rum mellan beredningen och vår finska motsvarighet; beredningsgruppen för Finlands säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse.

Den finska beredningsgruppen arbetar också utifrån en breddad säkerhetspolitisk analys och vi uttryckte alla en vilja att samarbeta. Den analys som de svenska och norska Försvarsmakterna har genomfört om samarbete, bör göras också i en finsk-svensk tappning.
I ÖB:s nyhetsbrev från den 21 september skriver han:
”Försvarsmakten har nyligen redovisat en studie av framtida möjligheter till ömsesidigt förstärkande – dvs effektiviserande – samarbete med Norge och vi kommer på motsvarande sätt att se på möjligheterna till ökat samarbete med Finland.”

En önskedröm….

Det här tycker jag att Försvarsdepartementet skall föra upp på en lista och bocka av så snabbt som möjligt (helst i en mer genomtänkt ordning än nedan):

1. Besluta om hur den i budgetpropositinen aviserade ”genomförandegruppen” skall samverka med Försvarsberedningen. Helst genom att Försvarsberedningen, efter den säkerhetspolitiska rapport som publiceras vid månadsskiftet nov-okt, får ett nytt uppdrag att koka ner Försvarsmaktens perspektivplanering och ett brett politiskt samförstånd kring mål, operativa krav och ett antal vägval i strategiskt avgörande frågor, bl.a. personalförsörjning (genom att få till sig den kommande pliktutredningens resultat – vilket måste komma i närtid men den är inte tillsatt ännu!-, insatsorganisationen, beredskapssystemet, utbildningssystemet, materielplaneringen, den internationella ambitionsnivån, anmälningar till internationella styrkeregister…

Detta kan i sin tur ligga till grund för ett större sammanhållet omtag i samband med budgeten nästa år, naturligtvis i en särskild proposition. Detta föregås av att beredningens säkerhetspolitiska rapport och de slutsatser som dras av den föreläggs riksdagen under våren 08, så att man börjar i rätt ände inför fortsättningen till hösten.

2. Den aviserade materielförsörjningsstrategin, som skall komma under våren, måste fasas ihop med det övriga arbetet. Man kan t.ex. snegla mot Norges motsvarighet, om inspiration behövs kring hur man vill, eller inte vill, göra.

3. Den strategi för internationella civila och militära insatser som skall komma under hösten, måste behandlas i en bred politisk krets för att uppnå legitimitet och för att undvika strid i frågor som förtjänar en så bred uppslutning i riksdagen som möjligt. Strategin måste ocks fasas ihop med det övriga arbetet, om den nu skall få reell betydelse för utformningen av berörda myndigheter (och det utgår jag ifrån är meningen). Slutsatserna av denna strategi bör, i alla fall i den bästa av världar, fasas in i Försvarsmaktens perspektivplanering.
4. Försvarsmakten måste få tydliga inriktningsdirektiv inför del tre i perspektivplaneringen. Här kan man inte vila på hanen, det måste ske nu, om Försvarsmakten skall kunna lämna något som är användbart i den fortsatta processen och det krävs ett politiskt ansvarstagande för detta.
Det är många processer igång samtidigt just nu inom försvarsområdet. Jag är orolig för att den ena handen inte vet vad den andra gör (utöver att saker och ting kommer i fel ordning samt att det inte ges några tydliga direktiv till Försvarsmakten) och att resultatet blir ryckigt, ogenomtänkt och fragmentiserat. Det förefaller som, i alla fall från en utomstående betraktare, att ingen har överblick och tar kommandot över processerna så att det fogas ihop till en genomtänkt helhet.

Om man inte har en idé om vad man vill uppnå och hur slutresultat bör se ut, ja då åker man slalom i strukturerna och vägen mot målet blir både lång, dyr och i vissa fall kontraproduktiv.

En ny minister har chansen att ta fram ett vitt papper och göra en omstart. Och i det här fallet bör det vara en rivstart och en omstart på samma gång.

Finland väljer Tchad med NBG framför Darfur

Idag skriver Helsingin Sanomat att Finland har givit ett negativt besked till FN om möjligheten att bidra till en insats i Darfur, med hänvisning till att Finland kan komma att ingå i en NBG-insats i Tchad.

”Finland is giving a negative response to an enquiry from the United Nations on the possible participation of Finnish forces in an extensive UN peacekeeping operation in the Darfur region of Sudan. Civil servant sources also told Helsingin Sanomat on Monday that Finland is considering the possibility of taking part in crisis management in neighbouring Chad as part of a European Union battle group under Swedish command.”

”There has been serious discussion on the possible deployment of Finnish and other Nordic forces in other parts of Africa, including neighbouring Chad. The EU foreign ministers decided on July 23rd to begin planning for a crisis management operation for Chad involving 3,000 soldiers. This would be the largest EU input into military crisis management. Helsingin Sanomat has learned that France was asking Sweden in early July about the possibility to use resources of the Nordic battle group in Chad in EU operations led by France.”
”The total strength of the Nordic Battle Group (NBG) is 2,434 soldiers, of whom 221 are Finns. The countries in the battle group – Sweden, Finland, Norway, Estonia, and Ireland – have discussed the matter, but no decision have been made, say civil servants.”

There are contradictory reports on the willingness of the Nordic Countries to join the operation. According to sources in Stockholm, the countries are hesitant, and have more or less buried the idea. An alternative would be a separate Swedish-Norwegian unit of engineers, says one informed source. According to Finnish sources, decisions on a Chad operation can be expected when the European summer holiday ends in September. Swedish Foreign Minister Carl Bildt did not want to comment on the situation on Monday. In July, Bildt welcomed the EU decision on sending forces to Chad, but would not say if Sweden would participate.

Sweden is under great pressure to find a deployment linked with Darfur during the six months that it is in charge of the NBG, says Lieutenant-Colonel Mika Kerttunen of the Finnish National Defence College. However, the decision is not exclusively Sweden’s. The missions of the battle groups are to be decided by the EU member states together.”

Motstridiga rapporter? Begravt idén?

Om Finland har stoppat ett möjligt bidrag till Darfur, med det uttalade motivet att man nog åker till Tchad med NBG istället, lär det ju i alla fall betyda att man i Finland planerar för en NBG-insats i Tchad. Och om man skall åka bör det vara ganska klart med klarsignalen till planeringen i huvudstäderna vid det här laget. I alla fall om man tänker sig att vara på plats i närheten av 1 januari 2008 (då beredskapsperioden inleds). Eller så kommer man enligt god tradition anlända ”fashionably late”. Det är bara det att det inte är så ”fashionably” att vara ”late” i de här sammanhangen…
Foto: Diana Janse. Carl Bildt i Tchad.

Budgetpropositionen

I Försvarsdepartementets informationsutskick, som sägs beskriva nyheterna i dagens budgetproposition, presenteras en hel del som redan antingen är beslutat eller aviserat tidigare år. T.ex. följande:

  • ”Det militära engagemanget ska öka med en dubblering av utlandsstyrkans förmåga och fortsatta satsningar på internationella insatser.”
  • ”Under första halvåret 2008 kommer den nordiska stridsgruppen att ha beredskap att sättas in med kort förvarning.”
  • ”För att förstärka arbetet mot olyckor och kriser planeras en ny, samlad myndighet för detta. Regeringen gör bedömningen att nuvarande ansvarsfördelning, myndighetsstruktur och organisatoriska uppdelning bör ändras och en ny myndighet inom politikområdet Samhällets krisberedskap bör inrättas.”
  • ”Regeringen kommer att tillsätta en pliktutredning.”

Besparingarna är ju också kända, men det som är helt nytt är att regeringen i en budgetproposition skriver ut vad som inte skall köpas. Det står också klart att det blir en genomförandegrupp under Försvarsdepartementets ledning som får uppgiften att redovisa hur en utgiftsminskning med sammantaget i storleksordningen 3-4 miljarder kronor i nivå kan uppnås. Detta inklusive nu aviserade besparingar.

Apropå tidigare diskussioner om Försvarsberedningens roll och säkerhetspolitikens genomslag i Borgs besparingar, står det i finansplanen att ”Arbetsgruppen ska beakta den rapport med säkerhetspolitisk bedömning som Försvarsberedningen väntas lämna till regeringen den 30 november 2007 samt Försvarsmaktens kommande perspektivstudie.” Det står också att ”Minskningen av materielanslaget ska ske på ett sätt som är förenligt med riksdagens försvars-politiska inriktningsbeslut.”

Ordet ”beakta” kan man ju tolka lite hur som helst. ”Ligga till grund för” hade varit en mer lugnande formulering. Men jag väljer att, i kombination med Försvarsministerns besked till beredningens ledamöter om att vår roll och uppgift är densamma som förut, tolka det så att det är meningsfullt att sitta i Försvarsberedningen och även fortsatt försöka koppla ihop ekonomi med mål, ambitionsnivå och säkerhetspolitik.

Fortsättningen i finansplanen är även den värd att notera:

”Ett fullföljande av intentionen att anpassa materielförsörjningen till insatsförsvarets förutsättningar ger vid handen att även verksamheter som stödjer materielförsörjningen behöver förändras. Med en lägre andel utvecklingsprojekt kan det finnas anledning att ytterligare minska den administration som är kopplad till materielförsörjningen. Detta eftersom direktanskaffning ur planerings- och styrningssynpunkt bedöms vara mindre krävande än egen utveckling av materiel. På samma sätt kan en lägre andel utveckling också motivera en lägre andel materielnära forskning och teknikutveckling.”

Ser vi här inledningen till vad som kan bli ett avskaffande av FMV? I så fall är det bra. Det som behövs kan istället flyttas in i HKV.

Vidare står det: ”Regeringen bedömer att det finns ytterligare möjligheter att effektivisera den så kallade försvarsförvaltningen, dvs. de verksamheter som på olika sätt stödjer Försvarsmaktens kärnverksamhet. Mycket har gjorts inom detta område och ännu har inte genomförandet av alla åtgärder fått full effekt. Regeringen bedömer dock att det finns anledning för genomförandegruppen att se över även försvarsförvaltningen.”

Sedan kommer det som kanske är alldeles särskilt intressant:

”Beroende på vilka krav som ställs på Försvarsmakten uppstår olika behov av materiel. Genomförandegruppens uppgift att föreslå en effektivare materielförsörjning kan därför inte frikopplas från frågan om vilka krav på operativ förmåga som ställs på Försvarsmakten.
Genomförandegruppen kommer således att ges ett brett uppdrag, i syfte att skapa tillräckligt beslutsunderlag för den närmare utformning av en fortsatt effektivisering av försvaret. Regeringen avser således, i kommande budgetförslag, att återkomma till riksdagen i dessa frågor.”

Därmed kommer vi in på Försvarsberedningens roll igen. Det är naturligtvis så, att man inte kan betrakta försvarsmaterielfrågor isolerat från operativ förmåga. Man måste börja med vilka krav man ställer på vad man skall klara. Men är det en genomförandegrupp som skall ta fram detta? En tjänstemannagrupp? Vi har haft tjänstemannagrupper som har tagit fram beslutsunderlag för grundorganisationen, men hittills har vi haft kommittéer eller beredningar till grunderna för verkamheten. Frågan infinner sig genast hur denna genomförandegrupp skall sättas samman och hur den fungerar i relation till Försvarsberedningen?

Positiva nyheter (och en man bör se upp med):

”Försvarsmakten bör ha ett system för förbandsrotation för utlandsstyrkan som är både ändamålsenligt och flexibelt. Försvarsmakten bör se över det nuvarande systemet för rotation av förband i utlandsstyrkan.”

”Det föreligger därför endast begränsad överensstämmelse mellan insatsförband och de
förband som genomför internationella insatser. Som en följd av regeringens vilja att öka förmågan till internationella insatser, inte minst snabbinsatsförmågan, bedöms framöver ett större antal soldater än idag att vara anställda eller ha tecknat beredskapskontrakt. Detta bör enligt regeringen också leda till att flera förband kan användas för att lösa såväl internationella som nationella uppgifter.”

”Detta innebär att en prioriterad uppgift för samtliga stridskrafter ska vara att utveckla förmågan att stödja och genomföra operationer med markoperativ tyngdpunkt.”
(Jag är osäker på hur detta ska tolkas, men om man tolkar det positivt kan detta kanske vara början till en prioritering av markförband i internationella insatser.)

”Regeringen har inte tagit ställning i fråga omanskaffning av luftvärnsrobot till Visbykorvetterna.”
(Lägg ner!)

”I sak delar regeringen flera av Försvarsmaktens argument för att införa en befälsordning som liknar de tvåbefälssystem som flertalet andra länder har. En sådan förändring är dock så genomgripande att den enligt regeringen inte är möjlig att genomföra utan ett remissbehandlat beslutsunderlag där bl.a. företrädare för de anställda getts möjlighet att påverka innehållet. Regeringen avser att se över befälsordningen och återkomma till riksdagen med en redovisning av översynen och med de eventuella förslag till riksdagsbeslut som kan visa sig vara lämpliga.”
(Gör det skyndsamt, bra att det är klart uttalat att man står bakom tanken på att införa ett tvåbefälssystem.)

”Regeringen föreslår att riksdagen godkänner att regeringen under 2008 får besluta om
utveckling och anskaffning av nedan angivna materielsystem och i övrigt får fatta nödvändiga beslut beroende på oförutsedda förändrade förutsättningar:
– Stridsledningssystem (GC2F)
– Taktisk obemannad flygfarkost (TUAV)”
(Meningen om att regeringen skall få fatta nödvändiga beslut om något oförutsett inträffar, riskerar att ställa riksdagen inför fullbordat faktum. Liknande försök till gummiparagrafer har gjorts tidigare, här göller det för Försvarsutskottet att se upp!)

”Följande objekt återstår bl.a, enligt Försvarsmaktens planering, att beställa under 2007:
– anskaffning av utbildningscenter för hkp14
– fortsatt anskaffning av materiel till ITförsvarsförband
– utveckling av radar till JAS 39 Gripen
– utveckling och anskaffning av gemensamt
taktiskt radiosystem (GTRS)
– anskaffning av artillerigranat (Excalibur)
– anskaffning av gemensamt ledningssystem (SWECCIS)
– luftvärnsrobot till korvett typ Visby
– konstruktionsfas nästa generations ubåt (NGU)”
(Även dessa projekt bör omprövas, nu när några regeringsbeslut ännu inte är fattade. Både luftvärnsrobot till Visby och NGU bör granskas igen medan tid är.)

Är säkrast alltid säkrast?

Försvarsmakten meddelar att leveransen av helikoptrar till Nordic Battlegroup har försenats.

NBG:s helikopterenhet består av sex medeltunga helikoptrar, två HKP 10 och fyra HKP 4. Det är de två helikoptrarna av typen HKP 10 (utrustade för medicinsk vård) som kommer att försenas pg.a. att ytterligare problem, utöver de tidigare kända förseningarna vid modifieringen, nu har tillstött hos leverantören.

– Det är allvarligt, men kommer inte att innebära några ökade risker för soldaterna. Vi får istället anpassa styrkans uppgifter, säger Leif Nylander, chef för Försvarsmaktens materielproduktion.

Också HKP 4 kan nämligen användas för transport av skadade soldater, men den har begränsningar vad det gäller att verka i förhöjd hotmiljö.

– NBG står inte och faller med två helikoptrar. Däremot blir förutsättningarna förändrade, och vi kan tvingas anpassa styrkans uppgifter för att det här läget inte ska innebära ökade risker, säger Leif Nylander.

Frågan hur dessa begränsningar ser ut, och vad det innebär, infinner sig omgående. Det är ju inte alldeles säkert att de mest påbyggda hkp alltid är säkrast, eftersom de blir tyngre, mer långsamma och inte har lika lång gångtid. Jag söker någon internationell jämförelse över hur det ser ut på fältet vad gäller säkerhet.

Är de säkraste helikoptrarna verkligen alltid de säkraste, när det väl kommer till kritan?