”Generalen Nash har välkomnat vårt bidrag på ursprungligen sex månader. Han har uttryckt stor erkänsla för det som Sverige gör. Under försvarsministermötet i Ljubljana, torsdag och fredag förrförra veckan, och i måndags, i ett brev, har Nash preciserat sin förfrågan till Sverige. Om vi kan stanna till utgången av augusti skulle det ha stort värde.

Detta, det fördjupade underlaget och den preciserade förfrågan från Nash, har utgjort grunden för ett nytt ställningstagande för allianspartierna. Det gick att finna stöd för detta i regeringen, och det kommer vi också att föreslå riksdagen”.

Så sade försvarsminister Sten Tolgfors under gårdagens riksdagsdebatt om Tchad-insatsen.

Urban Ahlin (s) välkomnar, liksom (mp) och (v) en förlängning. Men han passar också på att beskriva processen som ledde fram till regeringens omsvängning:

”Sveriges riksdag tog ett enhälligt beslut att säga ja till den proposition som den borgerliga regeringen lade fram om att göra den här insatsen. Då presenterades ingenting om några specialförband som Sten Tolgfors i dag använder i sin argumentation. Det handlade enbart om den amfibiegrupp som vi skulle skicka. En dag före riksdagsbeslutet kommer regeringen till riksdagen och berättar: Innan ni tar beslutet i morgon vill vi säga att vi kommer att skicka specialförband till regionen.

Det var inte oppositionen eller riksdagsledamöterna som glömde bort våra specialförband. Det var faktiskt regeringen, Sten Tolgfors, som glömde bort våra specialförband. Styrkegenereringen tog tid. Rebellerna angrep N’djamena. Insatsens deployering försenades. När utskottet på min begäran från oppositionen krävde att vi skulle samlas för att diskutera detta kommer Försvarsmakten och förklarar för oss att man kommer att kunna vara fullt operativ med den styrka som Sveriges riksdag har tagit beslut om, det vill säga den amfibiegrupp som vi ska skicka, i enbart fyra–sex veckor. Det var många runt bordet då som höjde ögonbrynen och sade: Herregud! Det blir väldigt liten tid för så pass mycket pengar. Är detta verkligen rimligt?

Där startade kritiken mot regeringen att man borde förlänga insatsen för att kunna skydda flyktingarna en längre period än fyra–sex veckor. Det var mycket klokt sagt från de oppositionella partierna i Sveriges riksdag men också från enskilda ledamöter från de borgerliga partierna som påtalade att det närmast skulle leda till stress för flyktingarna om vi kom ned och skyddade dem i fyra veckor och sedan inte mer.

Vad som då följde var en vämjelig historia. Moderata ministrar visade en sönderfallshastighet och ett slags splittring som vi sällan har sett. Sten Tolgfors, försvarsminister och moderat, skrev i tidningen ”sanningen om Tchad” och beskriver där att det är regnperioden som är hindret för att förlänga. Finansminister Anders Borg, moderat, säger att det är budgeten som är problemet och som gör att man inte kan åka. Statsministern säger att det egentligen är fel insats. Det borde vara en mer långsiktig insats. Den är för kortsiktig. Därför ska vi inte förlänga. Utrikesministern, han också moderat, säger att vi nog borde fundera på om vi ska förlänga insatsen.

I går hade vi utrikesnämnd. Några timmar efter det meddelar Sten Tolgfors till medierna att regeringen nu har bestämt sig för att vi ska förlänga insatsen”.

Ahlin jobbar sedan upp sig till toppform:

”När det gäller budgeten skulle jag gärna vilja fråga försvarsministern hur han resonerar när han säger att vi inte har pengar till detta. Två propositioner lades fram i Sveriges riksdag i oktober förra året, en om Tchad och en om Darfur. Darfuroperationen blev aldrig av. Vi fick aldrig åka till Darfur.

Då är frågan: Vad används de pengarna till? Sten Tolgfors har sagt att de pengarna använder vi redan till Tchadinsatsen. Men när det gäller den proposition som handlar om Tchadinsatsen och de pengar som sattes av till den, vad används de pengarna till då? Det är ett fullständigt obegripligt resonemang som försvarsministern har om ekonomin. Jag förstår att Försvarsmakten har problem med att få besked av regeringen om hur försvarets ekonomi ska lösas.

Ni kom till riksdagen med två propositioner där det var betalt för att åka till Tchad och Darfur, och vi åker bara till Tchad. Dessutom har vi en beredskap på den nordiska snabbinsatsstyrkan. Försvarsministern borde förklara för mig hur han skulle ha klarat sin ekonomi om vi skulle ha varit i Darfur i dag, i Tchad och dessutom gjort en insats med den nordiska snabbinsatsstyrkan”.

Allan Widman (fp) åskådliggör det faktum att den strategi för internationella insatser, som sedan länge är utlovad, inte verkar vara färdig ens i sina grundvalar:

”Det är mycket bra att en strategi nu är på väg fram till riksdagen. Men jag vill betona att denna strategi måste bli så tydlig och konkret att den förmår att också bli styrande för våra enskilda beslut. Den ska kunna fungera som ett långsiktigt underlag för Försvarsmaktens planering, både i fråga om insatsförband och när det gäller uppbyggnad av förmågor. Denna riksdag, herr talman, ska också på grundval av denna strategi kunna följa upp och utvärdera Sveriges insatser. Ett otydligt dokument blir utan värde och i värsta fall ett redskap i händerna på särintressen. Skattebetalarna har rätt att kräva en rationell hantering av våra militära resurser, och det har sannerligen också människorna i Tchad, Sudan och Afghanistan.

Herr talman! Redan för fyra år sedan började Folkpartiet liberalerna att motionera om en strategi för våra internationella insatser. Den dåvarande riksdagsmajoriteten viftade bort dessa propåer. Nu har vi en regering som förstår värdet av en sammanhållen och konsekvent planering. Jag önskar uppriktigt, herr talman, försvarsministern lycka till i de avslutande delarna av ett arbete med att ta fram denna strategi”.

Peter Rådberg (mp) tar också upp procedurfrågan:

””Hela havet stormar” kring regeringens Tchadpolitik. Försvarsministern var på försvarsutskottets möte i går och sade återigen att de svenska förbanden av budgetskäl ska ha full operativ kapacitet endast under fyra–sex veckor.
Några timmar senare går samme försvarsminister ut och presenterar en kosmetisk förändring som innebär att vi kommer att vara kvar någon månad längre.
Det som var omöjligt kl. 12.00 i går – att besvara försvarsutskottets frågor – blev helt plötsligt möjligt några timmar senare inför en samlad journalistkår. Varken utrikesutskottet eller vi i försvarsutskottet fick veta någonting, trots att vi ställde konkreta frågor om varför inte den svenska truppen kunde stanna längre.
I stället för att göra det självklara, nämligen informera försvarsutskottet om vad som ska komma upp på regeringsmötet om några minuter, väljer försvarsministern att undanhålla oss sanningen om regeringens svängning i Tchadfrågan. Att det är viktigare för försvarsministern att informera journalister än ett samlat försvarsutskott är beklagligt.

Det är oerhört viktigt att vi har en enig riksdag när vi åker ut på sådana här svåra och farliga uppdrag. Samtliga riksdagspartier har varit beredda att ställa upp och bidra med de resurser som krävs. Det är därför beklagligt att regeringen hanterar frågan på ett sådant okänsligt och klumpigt sätt.

Men det är naturligtvis glädjande att regeringen har vikt sig i fråga om Tchad och förlänger missionen. Regeringens trovärdighet i dessa utrikespolitiska frågor har dock fått en allvarlig knäck. Regeringens kovändning kommer för sent. Den hanteras på ett mycket klantigt sätt. Tiden är för kort, och långsiktigheten i missionen saknas”.

Allan Widman påminner om den tidigare regeringens hantering av Liberia-insatsen (och det är i sanning ett plågsamt minne):

”Men, herr talman, jag tycker ändå att det finns anledning att påminna lite om hur det gick till i den tidigare regeringen. Vi hade en insats i Liberia som inte bara generaler vädjade om att den skulle fortsätta utan också FN:s generalsekreterare. Begäran om att vi skulle stanna kvar i Liberia för några år sedan kom in till Regeringskansliet hemligstämplades och förblev hemlig till efter valet. Under förra mandatperioden åkte vi till och från Kongo för små, korta insatser vid tre tillfällen. Vi tillbringade mer tid på väg till och från detta land än vad vi gjorde i landet i fråga”.

Else-Marie Lindgren (kd) passar på att göra medskick inför den kommande strategiskrivelsen (och det är nog bra med tanke på att samtal inom alliansen inte verkar pågå i frågan):

”Jag efterlyser också en mer långsiktig strategi för internationella insatser. Jag hoppas att regeringen levererar en sådan, med relevant innehåll, snarast. Denna måste också tydligt kopplas till PGU, utvecklingsinsatser och övrig svensk utvecklingspolitik. Vi borde göra som britterna, nämligen sätta oss ned och planera hela kedjan av insatser mer långsiktigt, både militärt och civilt. Det är det som i dagligt tal kallas comprehensive plan. Utan säkerhet ingen utveckling och utan utveckling ingen säkerhet”.

Sammanfattningsvis: Bra att regeringen ändrar sig, hanteringen är klantigt skött och fläckar av sig på Försvarsmakten (t.ex. hela diskussionen om att man borde dra på sig stövlarna och åka) och den aviserade strategin för de svenska internationella insatserna verkar vara långt från en gemensam beredningsprocess inom alliansen. Det bådar inte gott eftersom det lär innebära att den knappast kan vara så konkret -och därmed styrande- som den borde.

Anm. Oppositionens gemensamma debattartikel med en begäran om förlämngd Tchad-insats finns att läsa här.