Kategori: Brännpunkt

Tolgfors på Brännpunkt

Försvarsminister Tolgfors hade en debattartikel på Brännpunkt igår. Han tar upp en rad olika frågor i artikeln, som inleds med kriget i Georgien och avslutas med en släng om betydelsen av den nya signalspaningslagen.

Konsekvenserna för svensk del, av kriget, skall analyseras:

”Under hösten kommer regeringskansliet i arbetet med den nya försvarspolitiska inriktningen att uppdatera och fördjupa den säkerhetspolitiska analysen”.

Det är lite oklart hur man skall tolka denna skrivning. Är det ett internt arbete inom regeringskansliet som skall bedrivas? Eller skall det läggas ut uppdrag, på Försvarsberedningen eller någon annan fristående instans? Det återstår att se.

Tolgfors argumenterar för de skillnader som råder mellan svenskt närområde och Kaukasus. Han bemöter den svenska debatten som ofta går ut på att östvästkonflikten dominerar ryskt tänkande genom att hänvisa till Moskvas fokus på den södra flanken.

Vidare skriver Tolgfors att ”Kriget i Georgien understryker vikten av den modernisering i riktning mot ett tillgängligt, flexibelt och användbart insatsförsvar som regeringen och försvarsberedningen förordar” och han drar följande slutsatser:

1. Försvarets tillgänglighet måste öka och beredskapstider kortas. Alla i fram­tidens insatsorganisation bör snabbt kunna göra insats.

Kommentar: Så sent som i juni beslöt regeringen att förlänga beredskapstiderna för ett stort antal förband anmälda till internationella styrkeregiser (jag skrev om det här). Det var i grunden ett bra beslut eftersom beredskapsnivån sänktes för en rad förband som inte har varit efterfrågade internationellt. Kort beredskapstid är väldigt dyrt – såvitt man inte enbart har anställd personal som går på kaserngården och väntar på att göra en insats och som inte behöver extrainkallas med speciella avtal och löner etc.

Det försvarsministern skriver nu utgår på något sätt från att de flesta i ”insatsorganisationen” kommer att vara fast anställda officerare och soldater. Men det är inte vad beredningen har kommit fram till, beredningen förespråkar ett system med ett mindre antal heltidsanställda soldater och ett större antal som roterar mellan civila anställningar och uppdrag i Försvarsmakten. Om hela Försvarsmakten samtidigt skall vara ständigt och omedelbart insatsberedd, förstår jag inte hur ministern får ihop det (vare sig ekonomiskt eller utifrån det föreslagna personalförsörjningssystemet). Jag förstår inte heller behovet av en så hög beredskap över hela linjen.

Däremot kommer Försvarsmakten, med beredningens föreslagna personalförsörjningssystem, vara mer användbar än idag och ha en högre tillgänglighet. Här gäller det att hitta en balans mellan behov, kostnader och nytta. Vi skall inte låta pendeln slå från den ena ytterligheten till den andra. Här gäller det att inte vilseleda folk (Försvarsmaktsanställda och våra medborgare)och skapa grogrund för besvikelse när det nya systemet är sjösatt.

2. Förbandens användbarhet måste öka. Samma förband ska vara tillgängliga för insatser nationellt och internationellt, dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation skall överges.

Kommentar: Bra att likställa insatsorganisationen (samma anställningsgrund). Det är det enda sättet att komma ifrån den mycket märkliga ”uppdelningsdebatt” som fortfarande förs i Sverige, där det framstår som om svenskt militärt försvar enbart skall göra internationella insatser och att förmågan att över huvud taget agera på eget territorum på ett mystiskt sätt försvinner bara man passerar gränsen på väg hem.

Men detta får inte heller innebära att alla förband alltid skall vara lika utrustade för ökenklimat, extrema vintrerförhållanden och tropiska skyfall. Just utrustningen förtjänar ett särskilt kapitel. Jag har mött officerare i ökenuniform vid de mest märkliga tillfällen. Nu är väl inte den personliga utrustningen det som kostar mest pengar, men det illustrerar vilken drivkraft det är att alla skall ha allting samtidigt.

Vänstern på Brännpunkt

Gunilla Wahlén, riksdagsledamot (v) i försvarsutskottet och ledamot av försvarsberedningen, skriver på Brännpunkt idag. Rubriken lyder: Fiaskot för Nordic Battlegroup fullbordat

Det finns orsak att granska BG-konceptet kritiskt. Det bör intressera både förespråkare och kritiker av konceptet. Tyvärr finns det flera problem med Wahléns artikel:

1. Argumentationen går ut på att det per definition är fel om en militär styrka/förmåga aldrig används.

Ett annat synsätt kan ju rimligtvis vara att man kan vara väldigt tacksam över det. Man kan också ställa sig frågan vad Wahlén drar för slutsats av sitt resonemang om användbarhet och efterfrågan när det gäller de satsningar på svenskt territorialförsvar som vänstern vill göra?

2. Vänstern tycker det finns viktigare saker för försvaret att ägna sig åt: ”Kostnaderna har skenat och organisationen har dammsugits på personal och materiel. Det går ut över den övriga verksamheten och utbildningen av värnpliktiga.”

Vad är det för ”övrig verksamhet” som vänstern anser har blivit förfördelat? Om det är resurser för möjliga internationella uthålliga insatser så är det en sak, men om det är nationellt försvar man syftar på (och det tror jag) tycker jag att det är helt fel. Passningen om ”utbildning av värnpliktiga” tyder på det. Vänstern vill således utbilda en massa värnpliktiga, vad de sedan skall göra eller vad utbildningen skall vara bra för, det återstår för Wahlén att förklara.

3. Resonemanget om BG11: ”Konceptet med stridsgrupper under EU är ett uppenbart fiasko. Trots det har regeringen valt att anmäla Sverige för en ny beredskapsperiod 2011. Regeringen är alltså beredd att ösa in nya miljarder i en ny stridsgrupp (…)”.

Wahlén verkar utgår från att man skall bygga upp en eventuell BG11 på samma sätt som NBG idag. Det är lite konstigt i sig eftersom hela den modell för försvaret som Försvarsberedningen har arbetat fram och redovsat så sent som den 13 juni, bygger på ett koncept där man enkelt uttryckt åker ut med det man har. Det skulle för BG11 betyda att det inte blir en verksamhet som utvecklas vid sidan av allt annat i Försvarsmakten.

I väntan på Godot

Tre nordiska försvarschefer (Juhani Kaskeala, Håkan Syrén och Sverre Diesen) publicerar en gemensam debattartikel i Finland, Sverige och Norge. De skriver med anledning av att de idag lägger fram en rapport, Nordic Supportive Defence Structures (NORDSUP) Progress report, för försvarsministrarna. I denna rapport har man tillsammans analyserat omkring 140 aktuella samarbetsområden. Bland dessa finns det ett fyrtiotal lovande områden som kan genomföras omgående. Försvarsmakten föreslår att dessa påbörjas redan nästa år.

På Försvarsmaktens hemsida skriver man:

”De samarbetsförslag som vinner politiskt gillande kommer att vidareföras av särskilda ”samordnings- och ledningskontor” i respektive lands försvarshögkvarter. Dessa bör inrättas under hösten 2008 för att skapa bästa möjliga förutsättningar för långsiktighet och överblick i det fortsatta utvecklingsarbetet. En annan viktig uppgift blir att lägga en metodmässig grund för harmonisering av respektive lands krav på förmågor, förband och materielprojekt.”

Det är tydligt att man från försvarschefernas sida vill skjutsa på det politiska beslutsfattandet, inte minst i Sverige. ÖB förväntar sig klartecken att gå vidare redan i de planeringsanvisningar som lämnas inför Försvarsmaktens septemberunderlag. Det går ju inte att vänta till propositionen i december, då händer ingenting förrän våren 2009.

Denna otålighet kommer också till uttryck i den underlag (se sid 6) Försvarsmakten lämnade till försvarsdepartementet i förrgår:

”Försvarsmakten understryker betydelsen av omedelbara politiska beslut och uppdrag till Försvarsmakten att påbörja samarbete i de områden som kan startas redan 2009 – för att åstadkomma kostnadsreduceringar men också för att markera vilja till samarbete och därmed skapa en ökad trovärdighet för projektet som helhet.”

Det man skriver, om än med lite omskrivningrar, är: Fatta beslut och ge oss körorder, annars gör vi oss till åtlöje i den nordiska kretsen.

I sak är det inget helt nytt i debattartikeln, mer än att Kaskeala har anslutit till Diesen och Syrén, som ju har skrivit tillsammans förut (DN-debatt den 2007-08-31).

Bör ÖB avgå?

ÖB Håkan Syrén har inget annat val än att avgå, skriver Bo Pellnäs på Brännpunkt i en artikel där han totalsågar regeringen.

Pellnäs är en god retoriker, men frågan är vad som skulle hänta om ÖB skulle följa hans råd? Om regeringen nu är så oduglig, vad är det som säger att de är bättre på tillsättningar? Vilken ”sorts” ÖB skulle regeringen peka ut? Och hur skulle denna nya man eller kvinna tas emot i organisationen i nuvarande läge? Skulle det inte bli ett enda stort ifrågasättande av vad än denna person vill genomdriva (…tillsatt av regeringen… Tolgfors hantlangare….)?

Jag tycker och hoppas att Håkan Syrén skall sitta kvar. Men det är klart att det finns en personlig gräns för vad man står ut med. Det måste man respektera. Och Tolgfors uttalanden i Rapport igår, när han inte bara kunde svara rakt ut ja! på frågan om han har förtroende för ÖB, underlättar ju inte precis för Syrén. Dessutom var det nog ett misstag eftersom ministern senare, i det pressmeddelande om skickades ut efter det att Rapport-intervjun genomfördes, särskilt skriver:

”- Jag har fullt förtroende för ÖB och hans vilja och beredskap att förbättra Försvarsmaktens hantering av ekonomin.”

Vänsterns försvarspolitik

Gunilla Wahlén (v) skriver idag på Brännpunkt om torsdagens riksdagsbeslut om strategiska flygtransporter, SAC. Det finns anledning att diskutera kostnader och flygtidsuttag (det görs också i en gemensam reservation från (s, v, mp) till beslutet). Därför är det synd att Wahlén inte håller sig till det, utan argumenterar emot det utifrån perspektivet att man bör satsa på det nationella försvaret istället:

”Vänsterpartiet vill bygga ett robust försvar som har närvaro i hela landet. Det svenska försvaret ska kunna garantera vår suveränitet men även delta i internationella fredsbevarande insatser.”

”Att samtidigt som det nationella försvaret går på sparlåga satsa flera miljarder på att bygga upp en ny flygbas i Ungern på initiativ av Nato är huvudlöst.”

Jag har ställt frågan förut och jag kan göra det igen: Vänstern vill satsa på det nationella försvaret (”ett robust försvar som har närvaro i hela landet”) och utbilda 10 000 värnpliktiga. Men vad tycker vänstern att det får kosta och hur får det ihop denna ambition med de anslag som tilldelas i deras budgetmotioner?

Litet, dyrt och oanvändbart – men i samverkan!

SvD:s Mikael Holmström skriver idag om hur dagsnoteringen ser ut i Högkvarterets sparpaket. Det viktigaste i hela artikeln kommer sist:

”Försvaret har idag 953 man utomlands men ska enligt riksdag och regering öka till uppåt 2000 man. Rotation av personal sker var sjätte månad vilket innebär 4000 soldater per år. För varje soldat utomlands krävs tre soldater hemma i värnpliktsutbildning, anställning och återhämtning efter insats, alltså 12000 soldater. Den ekvationen verkar bli svår att förena med sparförslaget.”

Lite grovt tillyxat anser jag att Försvarsberedningens inriktning om att försvaret skall formas ”utifrån och in” (med andra ord att internationell ambition etc. skall vara dimensionerande) betyder att man med den internationella ambitionsnivån som utgångspunkt, lägger till prioriteringen ”markoperativ tyngdpunkt” (som återfinns i höstens budgetproposition) och därifrån räknar ner vad detta innebär för insats- respektive grundorganisation.

Så länge som regeringen inte tar i stödmyndigheter och systemfel som inte Försvarsmakten ”äger”, riskerar vi att få en liten, jättedyr (relationen mellan effekt och pengar) och helt oanvändbar Försvarsmakt. Den kanske i små delar kommer att vara redoatt rycka ut i internationella insatser med mycket kort beredskap, men frågan är om de delarna blir för dyra att alls skickas ut? De insatser som pågår länge och i civil-militär samverkan (inriktningen i regeringens strategi för internationella insatser) kommer inte att uthålligt kunna personalförsörjas.

Försvarsminister Tolgfors vill fortsätta nöta in regeringens bild av att det är Försvarsmakten ensam som bär skuld till de ekonomiska problemen. Utöver det presenterar han idag på Brännpunkt följande ”paket av åtgärder” som man avser genomföra för att ”hantera Försvarsmaktens ekonomiska problem”:

”1. Försvarsmaktens ekonomistyrning förstärks. Ekonomistyrningsverket har fått regeringens uppdrag att föreslå förbättringsåtgärder för att stärka Försvarsmaktens ekonomiska styrning. Försvarsmakten har fått uppdraget att månatligen lämna ekonomiska rapporter och prognoser till regeringen och redovisa ekonomin på förbandsnivå.”

”2. Regeringen har föreslagit en överföring från materielanslaget till förbandsanslaget om 170 miljoner kronor för 2008 på vårens tilläggsbudget. Därutöver avser regeringen, när riksdagen fattat beslut om tilläggsbudgeten i juni, bevilja Försvarsmakten en ut­ökad anslagskredit.”

”3. Det är entydigt så att det krävs strukturella åtgärder för att balansera Försvarsmaktens ekonomi. De ekonomiska problemen kan inte lösas genom neddragningar av Försvarsmaktens ­löpande verksamhet. Flera av dem ger effekter som inte kan ­accepteras för innehåll och kvalitet i verksamheten.”

Min anm: Men regeringen ger fortfarande inte ifrån sig den minsta hjälp med de strukturella åtgärderna, de som bl.a. har med andra myndigheter att göra och som Försvarsmakten inte kan föreslå eller genomföra själv.

”4. Om en trovärdig färdplan för att skapa balans i Försvarsmaktens ekonomi med hänsyn till ovanstående delmoment tas fram under våren, kan det ge regeringen grund för en ny prövning av ytterligare överföring mellan de båda anslagen i höstens tilläggsbudget.”

Min anm: Det är ju intressant att arbetet nu skall ske i samverkan, men att Försvarsmakten trots denna samverkan uppenbarligen kan presentera ”fel” förslag (ur regeringens perspektiv)…

En sak som jag tror att man riskerar att missa i nuvarande process, är de möjligheter till samordning, eller i varje fall samutnyttjande m.m., mellan Försvarsmakten och andra myndigheter, som på vissa ställen redan är etablerat och på andra ställen under uppbyggnad. Ta t.ex. Räddningsverkets skolor och den pågående processen med vilka som skall vara kvar och i vems regi. Man bör helt enkelt lägga Försvarsmaktspusslet med dessa rationaliseringsmöjligheter som ingående värden i den processen. Samhällsekonomiskt vore det en höjdare, helt enkelt!

Till slut, lite tragikomiskt är det allt att ministern trycker på att man nu arbetar i samverkan med Försvarsmakten, men artikeln är undertecknad av försvarsministern själv.

Dagens debattskörd

Johan Kihl, Generallöjtnant och f.d. chef för strategiledningen och Högkvarteret, skriver på SvD:s Brännpunkt idag. Det är ett bra debattinlägg som på få rader säger det mesta.

”Att skapa balans mellan uppgifter och resurser genom att halvera grundorganisationen är dömt att misslyckas. Vi har försökt många gånger förr, men de ekonomiska vinsterna är oklara. Sanningen är att ingen har gjort någon riktig analys av vad man egentligen tjänar på återkommande flyttningar av verksamhet och nedläggningar av förband. Hittills har inräknade besparingar varit alldeles för optimistiska och därmed också orsak till den fortsatta bristen på resurser för förbandsproduktionen.”

En annan debattartikel, på DN-debatt, är värd att uppmärksamma av helt andra orsaker. ”Vänstern tillför inget till samarbetet s-mp” skriver Magnus Johansson, styrelsemedlem i miljöpartiet, samt Maria Ferm och Jakop Dalunde, språkrör för Grön Ungdom:

”Miljöpartiets och socialdemokraternas samarbete skadas av vänsterpartiets medverkan. Vänsterns medverkan i samråd mellan miljöpartiet och socialdemokraterna riskerar att enbart försvåra arbetet med en gemensam politisk plattform. Exempelvis har vänstern under många år motarbetat en mer omfattande skatteväxling. Den sedelpress som vänsterns politik förutsätter kan direkt äventyra samhällsekonomin.”

500 för en gammal minibuss

Mot bakgrund av ett tidigare inlägg om debatten kring bl.a. FM LOG på Brännpunkt, vill jag tipsa om en kollega i försvarsbloggeriet, som bland annat delar med sig av följande erfarenheter:

”De besparingar jag kan räkna upp i närtid har framförallt varit att man sparkat egen personal inom FMLOG som sysslat med löner, resor etc, lagt ner dessa kontor. Därefter har man koncentrerat denna verksamhet till stora enheter där det handlar om ett eller två kontor i hela landet samt lagt ut stor del av verksamheten på Försvarets personal.

För den genomsnittlige officeren har detta inneburit att han får tillbringa mer tid i telefonköer för att få hjälp med sin dator eller beställa resor (30 min för att få ett fullständigt banalt datorfel avhjälpt är inte helt ovanligt) samt tillbringa mer tid framför det knappt fungerande personaldatasystemet med att göra det som handläggare på löne- och reseavdelningarna gjorde förut. För chefer (kompanichefer, motsv och uppåt) innebär det att de varje dag måste tillbringa en halvtimme med att kolla sin mail och sitta och godkänna olika ändringar som den underställda personalen gjort i datasystemet för arbetstid, ledigheter etc.
Tidigare var det lätt att åka iväg till det lokala kontoret på förbandet och diskutera problemen, nu får man sitta i telefonkö och prata med någon i Arboga, som sedan ska skriva en arbetsorder till någon på lokal nivå. Därefter ska officeren hålla sig anträffbar för att få hjälp med sin dator”.

Detta är ett klassiskt problem. Man skall spara i en organisation. Man gör sig av med relativt lågavlönad administrativ personal, istället skall välavlönade personer med fullt upp att göra sitta och boka sina egna resor, häfta ihop pappersbuntar inför ett möte, sitta i datasupporten när skrivaren trilskas etc. Jag är övertygad om att detta kostar mycket pengar i förlängningen. Samt effektivitet.

Wiseman’s Wisdom fortsätter:

”C FMLOG får nog jobba betydligt hårdare om han ska lyckas övertyga mig om att FMLOG sparar pengar åt Försvaret när jag vet att hans organisation fakturerar 500 kr om dagen för mer än 10 år gamla slitna minibussar, samtidigt som det finns billigare, bättre och säkrare att hyra civilt (vilket man dock ej får göra)”.

Läs hela inlägget här.

Uppretat på Brännpunkt

Det var bara en tidsfråga innan Peter Lundberg, vd för Säkerhets- och försvarsföretagen, skulle få mothugg på Brännpunkt. Jag trodde nog att FOI skulle vara först ut, men de första som reagerar är Försvarsmaktens logistik, genom Peter Wretman.

Wretman skriver att det ligger i Lundbergs ­intresse att förespegla att verksamhet bara kan utvecklas och bli billigare om industrin tar över. Såklart det finns ett särintresse bakom. Men det gör det även i Wretmans artikel. Poängen är att bägge kommer till tals, vilket är bra.

Försvarsstyrning

Jan Nygren skrev en artikel på Brännpunkt igår.

Jag kan hålla med om mycket i hans beskrivning av dagens situation. Han landar också i en slutsats som är lätt att dela och långtifrån ny:

”Andra länder har försökt lösa problemet genom att skapa en sammanhållen strategisk ledning och styrning, där en del av det militära högkvarteret finns i försvarsdepartementet. Det är en aning främmande för vårt sätt att styra riket, men nu värt att överväga. Utan grundläggande reformering av försvarets planeringssystem kommer vi att få nya ”krisdiskussioner” om försvarets ekonomi lika regelbundet som maskrosen blommar”.

Det finns erfarenheter av detta att hämta på nära håll, i Norge. Tanken är som sagt inte heller ny i Sverige. Jag tycker det minsta man kan göra i den här vägen, är att flytta in perspektivplaneringen i försvarsdepartementet. Hur skall man någonsin kunna tala samma språk och fatta beslut som är väl grundade i det korta perspektivet, om man inte har samverkat (inkl. räknat samma siffror) om det långa?

I detta sammanhang kan det vara värt att påminna om Försvarsstyringsutredningen, från 2005 (jag var ledamot i referensgruppen till denna utredning).

Utredningens förslag syftar till en tydligare roll- och ansvarsfördelning mellan riksdag, regering och försvarsmyndigheter. Det innebär sammanfattningsvis förslag om förbättrade styrmöjligheter för riksdagen, förslag om en gemensam ledning i Försvarsdepartementet utan att för den skull förändra den svenska förvaltningsmodellen, minskad detaljstyrning av och förstärkt samverkan mellan försvarsmyndigheterna. Tydligare roller gör det lättare att styra, kontrollera och utkräva ansvar. För riksdagen blir det t.ex. lättare att utkräva ansvar om regeringen har ett tydligare, övergripande ledningsansvar för försvarssektorn som helhet.

Utredningen föreslog bland annat:

• Ett samordningsorgan (Försvarsgruppen) inrättas för försvarssektorn med statssekreteraren i Försvarsdepartementet som ordförande och med cheferna för försvarsmyndigheterna som ledamöter.
• Försvarsdepartementets analys-, planerings- och styrförmåga stärks.
• Ägaransvaret ges en framskjuten plats i departementets verksamhet.
• Inom Försvarsdepartementet bör en funktion för ägarstyrning inrättas och den bör ledas av en chefstjänsteman med ansvar för förvaltningsfrågor (förvaltningschef).
• En funktion inrättas på Försvarsdepartementet med ansvar och medel för utvärderingar.

I rapporten (länk ovan) finns också en läsvärd bilaga (nr 3) om försvarsstyrning i Danmark, Finland, Norge och Storbritannien.