Kategori: försvarsekonomi

Olika uppfattningar om informationen

På försvarsdepartementets ärendeförteckning inför morgondagens regeringssammanträde finns en beslutspunkt som lyder:

”Uppdrag till Ekonomistyrningsverket att lämna förslag till åtgärder för att säkerställa en tillförlitlig intern styrning och kontroll inom Försvarsmakten Fö2008//EPS”
Idag kom Försvarsmaktens begäran till regeringen om att få flytta 200 miljoner kronor från anslaget för materiel och anläggningar och 100 miljoner från anslaget för forskning och utveckling till förbandsverksamheten. Denna begäran är en är en komplettering till den tidigare hemställan om överföring av 550 miljoner från anslaget för materiel och anläggningar till anslaget för förbandsverksamhet. Det innebär att Försvarsmakten begär att totalt 850 miljoner omfördelas till förmån för förbandsverksamhet.

Att notera är dock den mening som återfinns på Försvarsmaktens hemsida:

”Hemställan var muntligt kommunicerad med Försvarsdepartementet före årsskiftet.”

Och det är ju något annat än vad försvarsministern har sagt.

Det som hittills har kommunicerats är att han strax före jul fick veta att försvaret hade brist på pengar. Tolgfors säger t.ex. till Expressen (länk ovan):

”Då ville man flytta 500 miljoner kronor från ett anslag till ett annat för att fylla hålen. Någon vecka senare fick Sten Tolgfors en chock. Då behövde man plötsligt 850 miljoner i stället.

– Det har växt mer än 300 miljoner över jul. Det är väldigt mycket pengar, en ökning på nästan 60 procent, säger Sten Tolgfors till Expressen.se”.

Läsvärt

Blogginlägg nummer 400 sedan starten den 11 februari 2007 handlar om försvarsekonomi. Jag har först nu uppmärksammat Bo Pellnäs artikel i Expressen den 19 januari. Den förtjänar genomläsning. Han tar upp både Försvarsmaktsinterna orsaker till försvarets pengaproblem, likväl som orsaker som går att härleda till den politiska nivån.

Punkt för Sälenkonferensen

I varierande utmattningsgrad transporterades Sälenkonferensens deltagare hemåt idag. I bussen sågs en allvarstyngd ÖB (läs hans tal här), ungdomsförbundare med mörka ringar under ögonen, lite utspritt vemod men också lättnad över att det årliga försvars- och säkerhetspolitiska maratonloppet var över för den här gången.

Min övergripande reflektion efter de pengadiskussioner som rasade under konferensdagarna är att vi har ett trovärdighetsproblem som både omfattar såväl Försvarsmakten som försvarspolitiker och försvarsminister. Jag tar två exempel på vad som kommer att leda till problem nästa gång det blir ekonomisk kris (det kommer en sådan, var så säker).

För det första: DN uppmärksammade ett intressant faktum i gårdagens ledare:

”När finansministern i somras ville spara på materielbudgeten svarade Håkan Syrén att det omöjligen gick att spara, eftersom det skulle få ”förödande konsekvenser”. Marginalerna var obefintliga, hävdade ÖB. Mindre än ett halvår senare är det han själv som vill omfördela pengar från materielbudgeten till andra delar av verksamheten”.

”Förödande konsekvenser” kan i och för sig vara konsekvenser som är mindre förödande än andra, som vore ännu värre att genomföra. Men det är relevant att hänvisa till sommarens debatt eftersom budskapet då var att det var helt omöjligt att få loss några pengar alls ur materielbudgeten. Nu är det plötsligt möjligt, menar Försvarsmakten, att rycka 850 miljoner från materiel- till driftsanslaget.

Därmed kommer man inte med trovärdighet kunna använda det argumentet igen.

För det andra: Försvarsministerns bild av att det i princip räcker med att Ekonomistyrningsverket kopplas in för att få rätsida på Försvarsmaktens ekonomi. Till denna kategori hör också de flesta försvarspolitiker från olika partier.

Jag har inte hört vare sig försvarsministern eller någon från (s), (v), (c), (kd), (fp) eller (m) uttrycka något om att det måste till politiska beslut för att komma till rätta med problemen i grunden.

Här har vi ett trovärdighetsproblem eftersom ingen inom politiken kan bortse från att det var många år sedan som Försvarsmakten krävde besked om vad man inte skulle organisera sig för att uträtta, för att få en budget i balans. Eller med andra ord: Balans mellan uppgifter och anslag.

Därmed har vi en situation när det finns få inom Försvarsmakten som tror att politiker orkar leverera de tuffa besluten, alldeles oavsett om man ger tydliga signaler eller ej.

Anm. 1: Jag inte låta bli att undra över en bild som den norske försvarschefen, Sverre Diesen, presenterade. Kolla på sidan 5 här. Jag förstår principen, men vad händer om man hade dragit ut sträcket över den krympande strukturen lite längre? Ingen struktur kvar alls, till samma kostnad?

Amn. 2: Här hittas filmklipp, tal och annat från årets Sälenkonferens.

Två konferenser i Sälen och en pudel

På Folk och Försvars rikskonferens i Sälen pågår två parallella konferenser: En i konferenssalen och en i korridorerna.

Vid den förstnämnda behandlas i skrivande stund säkerhetspolitik i ett EU-perspektiv (Margot Wallström och Cecilia Malmström). Vid den sistnämnda avhandlas Försvarsmaktens ekonomi, i alla fall fram tills i morgon då försvarsministern står på programmet och frågan lyfts in även på scenen i Sälen.

ÖB, Håkan Syrén, fick hålla presskonferens under eftermiddagen. Försvarsmakten insåg att han var tvungen att kommentera gårdagens SvD-uppgifter om ekonomin. Det går inte att vänta med det fram till tisdag, då han står på programmet.

ÖB och Försvarsmakten har försatt sig själva i en ganska konstig situation. Håkan Syrén har upprepade gånger under många år uttryckt att myndigheten saknar nödvändig politisk styrning i avgörande frågor. När nu svårigheterna med att få 2008 i ekonomisk balans har exploderat i ansiktet på alla de som egentligen har -eller borde ha- vetat om det under lång tid (även om inte beloppen varit kända, det får man läsa om i tidningen), gör Försvarsmakten rakt av en pudel.

På ett sätt är det bra; det finns goda skäl att kritisera Försvarsmakten för sin fortsatta oförmåga att kalkylera kostnader på ett sätt som stämmer överens med verkligheten. Detta måste naturligtvis myndigheten ta på sig.

Men samtidigt hade det varit ett utmärkt tillfälle för ÖB och myndigheten att peka på de grundläggande strukturella frågor som ytterst ligger bakom den uppkomna situationen.

Och att dessa grundläggande frågor hör till politikens ansvarsområde. Och om man inte på allvar tar dessa frågor fortsätter man baxa problemen framför sig, med återkommande panikstopp i verksamheten och årligen återkommande ekonomiska kallduschar.

Försvarsberedningen, Genomförandegruppen, Pliktutredningen, Försvarsmaterielstrategin och den svenska strategin för internationella insatser m.m. måste kokas ihop till en kraftfull enhet inför höstens proposition. För att detta i sin tur skall bli något som utgör -också i praktiken- ett styrinstrument för myndigheten, krävs självinsikt på den politiska nivån om att man har ett delansvar för Försvarsmaktens ekonomiska situation.

Försvarsmaktens pudel kan lätt användas som ett välkommet verktyg för alla de som helst pekar på någon annan, när det kommer till kontroversiella och obehagliga beslut. Det finns nog de som lutar sig tillbaka nu, säger ”vad var det vi sade” och låter sig nöjas med det.

Anm. Under eftermiddagen har ytterligare en aktuell händelse letat sig in i Sälen, då svenskar har blivit beskjutna -men tack och lov klarat sig- i Afghanistan. Detta fick ÖB naturligtvis också kommentera.

Förtroendekris

Svenska Dagbladets Mikael Holmström skriver idag att Försvarsmakten är i djup ekonomisk kris. Flera miljarder saknas. ”Soldaterna i Nordic Battle Group kan avskedas, piloter får flygförbud, arméförband stoppas och Sveriges beredskap för fredsinsatser sänks”. Orsaken är att driften av försvaret enligt SvD:s källor enbart i år kostar 1–1,5 miljarder kronor mer än budgeterat.

”Om inget görs i år blir det fortsatta underskott på cirka 1,2 miljarder kronor 2009, 1,5 miljarder kronor 2010 och 1,9 miljarder kronor 2011, enligt SvD:s källor. Kostnaderna ökar med sex miljarder kronor. Detta går tvärtemot regeringen Reinfeldts finansplan”.

Försvarsmaktens produktionschef, Jan Salestrand, säger i ett uttalande att det är en rad faktorer som varit svårbedömda och som orsakat att kostnaderna underskattats. De främsta är:

  • Ett nytt utbildningssystem, bland annat med en tredje termin där värnpliktiga anställs.
  • Uppsättandet av förband med hög beredskap bland annat Nordic Battlegroup (NBG).
  • Att bygga upp kapacitet för och genomföra omfattande och komplicerade insatser långt från Sverige. Ibland i extremt riskfyllda miljöer.
  • De besparingar som pekades ut i försvarsförvaltningsutredningen inte har kunnat genomföras i den takt som planerats.

Det är en ekonomisk kris, men det är också en förtroendekris.

Så sent som i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2008 (BU 08) skriver myndigheten att man ”inlämnar i BU 08 en verksamhetsmässigt och ekonomiskt balanserad plan”.

Den perspektivplanering, som lämnade den sista rapporten av tre den 20 december, skall som ett av flera underlag ligga till grund för den proposition om försvaret som läggs till hösten 2008. Nu måste man ställa sig frågan hur den står sig, när det gäller de redovisade kostnaderna för föreslaget koncept. Apropå koncept så kan man konstatera att perspektivplanen trycker på ytterligare jämfört med idag att alla förband skall kunna göra allting, överallt.

Men det finns också anledning till politisk självrannsakan. Kopplingen mellan ekonomiska resurser och givna uppgifter saknas, eller är i varje fall väldigt skev.

Det kan exemplifieras med regeringens anmälningar till internationella styrkeregister, ca 15 förband. Förband med relativt snabba beredskapstider. Försvarsmakten lämnade så sent som i budgetunderlaget för 2008 förslag om ytterligare förband för anmälan till internationella styrkeregister. Dessa anmälningar har under många år varit både alltför omfattande, breda och alldeles för dåligt kostnadsberäknade. Vad är det för mening att ha förband i hög, och därmed dyr, beredskap, förband som aldrig varit efterfrågade?

Mitt tips: Titta på det internationella styrkeregistret. Vilka förband med hög beredskap har under lång tid varit anmälda utan att någon gång varit efterfrågade (sådana finns) och vad har denna beredskap kostat?

Ett annat exempel är den skrivelse om en strategi för svenska civila och militära internationella insatser, som är väldigt fördröjd men som snart bör landa på riksdagens bord. Det är en inte alltför äventyrlig gissning att denna skrivelse kommer att gå ut på att i princip alla Försvarsmaktens förband -från ubåtar till JAS- skall vara aktuella för internationell tjänst med hög beredskap.

Vi närmar oss i denna ”rättvisediskussion” effekten att om vi inte skall har råd att låta alla förband ha hög internationell beredskap, så skall ingen ha det. Det är naturligtvis ohållbart.

DN skriver att Försvarsminister Sven Tolgfors kommentar att han inte informerats om precisa siffror på underskottet eller fått preciseringar av konsekvenser för verksamheten. Tolgfors är överraskad, säger han, av beskedet om hur djup krisen är. Det är lite märkligt eftersom det sedan länge har varit känt att 2008 blir ett tufft år för Försvarsmakten. Han vill ha en detaljredovisning och ska uppdra åt Ekonomistyrningsverket att granska hur försvaret sköter sina pengar (det finns också på SvD här.)

Det kanske är läge att plocka fram lite av det som redan har gjorts först? Jag vill t.ex. minnas att ESV redan under 2005 lämnade en intressant rapport om styrningen av försvaret till den Försvarsstyrningsutredning som då jobbade. I rapporten behandlades bland annat styrningen av avgiftsfinansierad uppdragsverksamhet inom försvaret, Försvarsmaktens interndebiteringssystem och beställningsbemyndiganden inom försvaret. Följ upp detta med Försvarsutskottets krav på bättre redovisning av ekonomin, bl.a. genom fler anslag – krav som har upprepats sedan Hedenhös tid.

Min förhoppning är att det blir en lika tydlig rannsakan på den politiska nivån som inom Försvarsmakten. Många av de faktorer som är avgörande för Försvarsmaktens ekonomi är renodlade politiska ansvarsområden: Tydliggörande av Försvarsmaktens operativa uppgifter och en balans mellan dessa och ekonomiska resurser, strategi för internationella insatser, transformering av de överdimenionerade stödmyndigheterna och dess processer (de besparingar som har slagits fast har inte hämtats hem), försvarsindustristrategi, Försvarsmaktens personalförsörjningssystem, pliktutredningen (ännu inte tillsatt) m.m.

Att vara uppriktig kan jag lova, men inte att vara opartisk

Det är dags att summera oppositionens försvarspolitik, så som den uttrycks i de motioner som har lämnats in som svar på regeringens budget.

Jag biter tag i siffrorna direkt och tar substansen sedan. Något mycket intressant uppdagar sig. Såhär ser det ut:

Regeringens förslag i miljoner kr: 2008: 43 881, 2009: 45 377, 2010: 46 294

S avvikelse: 2008: 350, 2009: -3 000, 2010: -4 500
Mp avvikelse: 2008: -550, 2009: -2 880, 2010: -3 520
V avvikelse: 2008: -4 380, 2009: -5 005, 2010: -5 538

Och det är ju lite…brokigt.

Tittar man på detaljeringsnivån framgår det i varje fall för mig var de mest genomarbetade beräkningarna har skett. Jämför gärna socialdemokraternas och vänsterpartiets budgetar med miljöpartiets.

Där hittar man också förklaringen till varför miljöpartiet tar i minst av oppositionspartierna när det gäller besparingar (med undantag för socialdemokraternas budget för 2008 där de plussar på i förhållande till regeringen). Tanken är nämligen att det skall gå att genomföra mp:s förslag i praktiken. En viktig del är också att utgiftsminskningarna är netto, d.v.s. hänsyn har tagits till avvecklingskostnader. Större besparingar aviseras för kommande år, när förslagen får genomslag.

Socialdemokraternas resonemang om materielkostnader och JAS förtjänar en särskild granskning.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen en besparing på ett antal utpekade materielprojekt
med 350 miljoner kronor 2008, 620 miljoner kronor 2009 och 980 miljoner kronor 2010. Socialdemokraterna avvisar dessa besparingar ”eftersom de inte baseras på en säkerhetspolitisk analys” och vill istället ”invänta den säkerhetspolitiska rapporten från Försvarsberedningen och Försvarsmaktens perspektivplanering innan slutlig ställning tas till försvarets långsiktiga materielbehov.”

Denna omsorg om kopplingen mellan säkerhetspolitiska behov och materiel verkar dock inte gälla när man kommer till JAS Gripen. Socialdemokraterna bejakar uppgraderingen till C/D nivå (utan att motivera detta med de så viktiga säkerhetspolitiska argumenten) och ger försvarsindustrin sådana björnkramar i motionen att man kan konstatera att med sådana vänner behöver inte industrin några fiender. Jo faktiskt! Man tror man gör industrin en tjänst, men jag tror det är precis tvärt om med den undermåliga argumentation som presenteras i motionen (och på Brännpunkt idag).

Socialdemokraterna har inte noterat att det inte finns någon särskild ”JAS-ram” i budgeten längre, utan argumenterar att kostnaden för inköp (inköp?!) av JAS 39 Gripen kommer att falla kraftigt under de kommande åren när de sista JAS-flygplanen levereras. Denna kraftigt minskade kostnad för JAS-projektet gör, enligt motionen, det möjligt att minska materialanslaget ”utan att det påverkar flygvapnets förmåga. Att på detta sätt minska materialanslaget står därmed inte i strid med behovet av en säkerhetspolitisk bedömning, som fallet är med de av regeringen utpekade materielprojekten. Vi menar därför att det är möjligt att 2009 minska anslaget med 3 miljarder kronor och med 4,5 miljarder kronor 2010”.

Ojoj, det är lite uppförsbacke här kan man konstatera. Både i förståelse för hur materielplanen fungerar och rent krasst vad som händer när man vill minska anslaget med ett stort belopp i ett system där man inte kan peka ut en viss materielram och inrikta sig på just den. Om (s) hade fått som de ville med minskningen av materielanslaget, hade JAS fått fortsatta delbeställningar och det enda som skulle hända vore att andra projekt (som kanske är bättre motiverade utifrån internationella operativ krav) hade skjutits ut ur planen.

Därmed inte sagt att jag tycker att besparingar på materielsidan är fel (för att undvika missförstånd). Tvärt om, men tricket är, om man på allvar skall styra mot operativa behov, att lägga sig i och sätta stopp för processerna när det skall till att fattas nya beslut om nya system etc.

När det gäller sakfrågor tänkte jag belysa två avgörande delar: Pliktfrågan och synen på internationella insatser.

Vi börjar med pliktfrågan.

Miljöpartiet välkomnar utredningen av det nuvarande värnpliktssystemet. I motionen framhålls att det är viktigt att ta fram ett personalförsörjningssystem som är anpassad till verkligheten. En möjlig variant är att personalförsörjningen tryggas genom kontraktsanställningar av soldater som behövs för internationella insatser. Detta medför att betydligt färre soldater än idag behöver genomgå militär grundutbildning, men att de som genomgått utbildningen i stället kan utnyttjas under en längre tid för såväl internationella insatser som beredskap i den nationella insatsorganisationen.

Vänsterpartiet skriver att man anser att vårt svenska värnpliktsystem ska finnas kvar och vill förstärka denna genom att utöka antalet totalförsvarspliktiga, göra totalförsvarsplikten könsneutral samt kvalitetsutveckla både värnplikt- och civilpliktsutbildningen.

Socialdemokraterna anser att pliktsystemet är en viktig del i det folkliga försvaret. Regeringen anser att förutsättningarna för Försvarsmaktens personalförsörjning måste förbättras. Vi håller med om detta – inte minst i ljuset av att Försvarsmakten idag har svårt att besätta internationella insatser. Vi ställer oss bakom utredningen som ska se över Försvarsmaktens personalförsörjning.

Här är det naturligtvis vänstern som utmärker sig. Man vill öka pliktuttaget och styr resurser till Pliktverket i sin budget. ”Vänsterpartiet anser att vårt svenska värnpliktsystem ska finnas kvar och vill förstärka denna genom att utöka antalet totalförsvarspliktiga, göra totalförsvarsplikten könsneutral samt kvalitetsutveckla både värnplikt- och civilpliktsutbildningen”.

Men det framgår dock inte vilka utbildningsplattformar man vill bygga ut (viket inte direkt ryms i den budget man föreslår) eller för den delen vad man skall ha alla utbildade personer till eftersom man vill upphöra –eller i varje fall strypa resurserna till- internationella insatser. Jag förstår inte logiken.

När det gäller det andra området jag vill fokusera på, internationella insatser, så skriver miljöpartiet att det internationella fredsfrämjande arbetet, under FN-mandat, skall vara huvuduppgiften för försvarsmakten. Det är viktigt att försvarsmakten organiseras så att dessa uppgifter kan skötas på ett effektivt sätt. Eftersom behov av insatser ofta uppstår i akuta situationer, är det nödvändigt att ha styrkor som är beredda att rycka ut med kort varsel. Det är också viktigt att identifiera vilken typ av resurser som kan förväntas bli mest efterfrågad i framtida fredsfrämjande operationer. Då Sverige bara kommer att vara ett av många länder som bidrar med resurser i sådana operationer, bör vi också försöka att tillsammans med andra länder göra en rimlig arbetsfördelning, där olika länder inriktar sig på att bidra med olika typer av kompetenser. Det är knappast kostnadseffektivt att Sverige skall kunna bidra med alla typer av militära resurser, i stället framstår det som rimligt att vi förutom ett allmänmilitärt ”basutbud” koncentrerar våra specialinsatser till vissa områden där Sverige inriktar sig på att vidmakthålla en särskild kompetens. Miljöpartiet förordar huvudsakligen arméstridskrafter för internationella insatser. Denna kompetens är efterfrågad och Sverige har både en lång tradition och ett mycket gott renommé inom detta område.

Vänsterpartiet är konsekventa de också. Fast i rakt motsatt riktning. Redan i våras avvisade Vänsterpartiet regeringens förslag att utöka resurserna till de internationella insatserna och nu upprepas denna formulering. Partiet avvisar regeringens förslag om att öka resurserna till internationella insatser med 100 miljoner kronor 2008 och 750 miljoner kronor 2009. ”I stället för att utöka våra internationella insatser bör vi avveckla exempelvis vårt EU-styrda samarbete i Nordic Battle Group (NBG) samt dra tillbaka våra trupper från Afghanistan. ”Vänsterpartiet föreslår en nedskärning på 900 miljoner kronor 2008 samt en nedskärning på 900 miljoner kronor plus regeringens föreslagna ökning 2009 och 2010”.

Socialdemokraterna formulerar sig såhär: ”Det svenska försvaret ska organiseras med utgångspunkt i svenska behov och kunna delta i internationella insatser. På så sätt bidrar vi till fred och säkerhet globalt – samtidigt som vi stärker vår egen och Europas säkerhet.” Detta är helt centralt. Notera att partiet säger att man skall organisera sig för svenska behov (alltså: inte personalförsörjningssystem, materielförsörjning etc. för internationella insatser) och kunna delta i internationella insatser. Det är en mycket lam och oroväckande formulering!

Hoppet tänds dock delvis i och med följande stycke:

”Vår säkerhetspolitiska analys idag och under överskådlig tid bygger på att ett militärt angrepp från en annan stat direkt mot Sverige är osannolikt, samtidigt som behovet av internationella insatser för fred och säkerhet ökar. Till denna verklighet måste Sveriges säkerhets- och försvarspolitik anpassas. Försvaret förändras ifrån det kalla krigets invasionsförsvar till ett modernt och flexibelt insatsförsvar som bland annat har ansvar för att bidra till att hantera och förebygga kriser i vår omvärld. Vid förändringar av vår försvarsförmåga ska en ordentlig analys av säkerhetspolitiken bereda väg för resursfördelningen.”

Tja, så ser det ut. Nu blir det riksdagsbehandling och så småningom en höjdpunkt värd att vänta på när Försvarsutskottets ledamöter drabbar samman i den debatt som sker inför beslutet. Då gäller det att toppa formen. Hoppas Tolgfors vid det laget har hunnit läsa på om oppositionens politik så att dagens Brännpunktsfadäs (SvD) inte upprepas i riksdagens kammare…

Ur minnenas arkiv

Mikael Holmström, SvD, har hittat uttalanden ur minnenas arkiv. Minnet är ju inte alltid så gott i politiken, när ”laga efter läge” och brandkårsutryckningar sätter standard. Det lönar sig att gräva upp gamla protokoll för att få saker i sitt rätta perspektiv.

Holmström citerar oppositionsledaren Fredrik Reinfeldt från den 1 juni 2004, då han tillsammans med de övriga borgerliga ledarna kritiserade Göran Perssons uttalande att det borde gå att spara tre miljarder på försvaret i försvarsbeslutet 2004:

”För oss är försvarets innehåll och uppgifter den helt centrala frågan. Det är detta som sedan måste vara styrande för försvarets ekonomiska ramar.”

Detta är stor humor.

Att jag sedan i samma artikel får tillfälle att uttala mig om att miljöpartiet faktiskt, till skillnad från moderaterna och borgerligheten, har en sammanhållen linje och en röd tråd i försvars- och säkerhetspolitiken, det är ju kul. Men helst skulle jag faktiskt inte vilja behöva säga det.

Det bästa vore om det hade varit idéer, analyser eller koncept som stod mot varandra, så att vi fick brottas om sakfrågorna, kanske till och med ideologiskt. Nu blir det istället till att försöka hålla ihop den säkerhetspolitiska analysen och försvarspolitiken gentemot krafter som gärna plockar lättköpta poänger och tar chansen att nypa till så att det svider, men som inte har några egna idéer om vad vi vill med försvaret eller Sveriges roll i vid mening.

Man kan komma till samma slutsats (besparingar på försvaret) genom helt olika analyser om varför det bör göras. Men risken är, om man inte har någon analys om varför och hur man skall göra det, att man tappar tempo och får alla starka krafter emot sig. Det tjänar ingen på.

Dold agenda?

Är de aviserade besparingarna på försvaret ett led i en irreversibel Nato-anslutsningsprocess? I en betraktelse i SvD skriver Göran Eriksson:

”Högt inom socialdemokratin finns nu ändå misstankar om att moderaterna följer en ”hemlig dagordning” som syftar till Nato-medlemskap. Metoden skulle vara att rusta ned det svenska försvaret så mycket att alliansfrihet blir en säkerhetspolitisk omöjlighet. ”Man kan inte bortse från att det kan finnas en sådan plan” säger socialdemokraternas tyngste försvarspolitiker Håkan Juholt till SvD.”

Man missar något här. Dels kräver ju faktiskt ett Nato-medlemsskap någonting av de länder som träder in i medlemskretsen. Sverige har trots allt en del landunika lösningar kvar, som vid ett medlemsskap i förlängningen måste Nato-anpassas. Dessutom bör man betänka hur de andra Nato-ländernas materielsatsningar ser ut, liksom vilken tilltro de i grunden hyser till att Nato kommer till den villkorslösa undsättning, i alla situationer, som man ibland tror är oomtvistat i den svenska debatten. Det är ju inte så att Natoländerna rustar ner sina nationella försvar.

Detta säger ju naturligtvis inget om huruvida det finns en dold moderat agenda eller ej, men jag tror faktiskt att det snarare är ett generationsskifte inom moderaterna än en Nato-agenda. För om det vore det, så skulle alltså Odenberg -om man drar ut konsekvenserna- hoppa av eftersom han inte anser Sverige skall gå med i Nato. Och det är inte direkt troligt.

Kanske är det istället så att Socialdemokraterna vill få debatten om besparingar och industriprojekt som går i putten, att istället bli en debatt om Nato. Man kan ju inte gärna kritisera alliansregeringen för de aviserade besparingarna, som Eriksson så riktigt konstaterar att man har försökt sig på då det begav sig, men som man har aldrig har orkat/velat genomföra. Det kräver ju att man utmanar fackförbunden och de jobbtillfällen som försvarsindustrin genererar.

Jag ser gärna en Natodebatt i Sverige. Och om det finns någon dold agenda någonstans, är det naturligtvis nödvändigt. Jag är trygg i förvissningen om att den debatten hade slutat 1-0 till förmån för militär alliansfrihet. Det vill säga om debatten hade fått vara saklig, grundlig och nyanserad. Det är jag däremot inte lika förvissad om.

Dagens insikt kan vara dotter till gårdagens misstag

Mikael Holmström på SvD har koll på läget:

”Regeringen stoppar utvecklingen av efterföljaren till Visby-korvetterna som nu levereras av Kockums i Karlskrona. Hela projekteringen av efterföljaren, ett större ”ytstridsfartyg ny” stoppas. (…) ”Regeringen har nu valt och satsar på ubåtarna. Utveckling av en ny ubåt får cirka 20 miljoner kronor.” (…) ” Samtidigt säger regeringen också nej till utveckling av undervattensvapen vid Saab Underwater Systems i Motala. Företagets framtidssatsning är projektet TMS – torped-mina-sensor som nu stoppas.” (…) ”Nästa vapen som stoppas kallas Ecom och utvecklas av Saab Bofors Dynamics i Karlskoga. Det är en avancerad blandning av missil och granat.”

Vidare skriver Holmström att luftvärnroboten Bamse inte ska förbandssättas som det var tänkt (för övrigt ett mycket klokt beslut). Pengarna till SEP (Splitterskyddat enhetsfordon) var också tänkt att dras in, men SvD skriver att centerpartiet sade nej till det i budgetförhandlingarna.

Det skall bli intressant att läsa i budgetpropositionen hur man motiverar de försvars- och säkerhetspolitiska grunderna till de avvägningar mellan materielsystemen som gjorts. Riksdagen har ju upprepade gånger begärt denna tydligare redovisning, och om man tidigare aldrig har förmått motivera på ett trovärdigt sätt vilka bevekelsegrunder som ligger bakom att man vill anskaffa vissa system, så kanske man har bättre framgång med att förklara varför man inte anskaffar vissa system så som planerat.

Det skall också bli intressant att se om planen med de sydafrikanska robotar som riksdagen har sagt ja till i samband med vårbudgeten, och som var tänkta att beväpna kustkorvetterna, löper vidare. Den del av budgetpropositionen som utgörs av utgiftsområde 6 kommer i år att lusläsas runt om i Sverige som aldrig förr. En riktig kioskvältare.

Jag hade fel

Igår skrev jag om att det kanske var handlingsplanen för Gripen som var en av de materielprojekt som inte skulle bli av. Helt fel, visade det sig.

Vid gårdagens regeringssammanträde togs beslutet, utan förvarning eftersom det inte fanns något ärende från Försvarsdepartementet som skulle upp (enligt regeringens ärendeförteckning). Inte heller redovisades det pressmeddelande, som sägs ha skickats ut, på Försvarsdepartementets hemsida.

Enligt SvD (TT) skriver Tolgfors:

”Dagens beslut är bra för det svenska försvaret. Sverige får tillgång till ett modernt och kostnadseffektivt flygplanssystem, som också fungerar väl i internationell samverkan. Det är också bra för möjligheterna att finna framtida exportmöjligheter för Gripen”.

OK, för det första har regeringen missat det första tillfället att tippa materielbudgeten över till de internationella insatsernas behov. Om robotsystemet till kustkorvetterna ingick i beslutet (de var ju ihopklumpade i vårpropositionen) är det två materielprojekt -till en kostnad om 4,1 miljarder- som går på tvärs med finansministerns signaler under gårdagen. Nu blir det intressant att se vad som skall puttas ur materielplanen istället, som är värt 4,1 miljarder utöver de aviserade besparingarna.

För det andra verkar saker och ting gå sin gilla gång: Satsningar på Gripen och Saab är bra för exporten. Det låter som om det även fortsatt är viktigare än instatsförsvarets reella behov.

Inget nytt under solen, med andra ord.