Kategori: försvarspolitik
Nya svarta hål och en planering full av luft (samt några bra saker)
De osäkerheter på vilka dagens försvarsproposition vilar sammanfattas i ett nötskal av regeringen själv redan i propositionens inledning (min kursiv.):
”Den föreslagna utvecklingen mot ett mer användbart och tillgängligt försvar kan bara ske i den takt som ekonomin medger. Resurser kommer att behöva frigöras genom förändringar och rationaliseringar ifråga om personal, materiel- och logistikförsörjning samt övrig stödverksamhet. I takt med att resurser frigörs ska det nya mer användbara försvaret skapas, där kostnads- och ambitionshöjningar i operativ verksamhet balanseras mot rationaliseringar och ambitionssänkningar. Den inriktning som regeringen anger kan därför komma att justeras vad gäller såväl omställningstakt som förmågekrav, materiel, organisation och verksamhet. Regeringen avser att, vid behov, återkomma till riksdagen med justeringar i dessa avseenden i samband med de årliga budgetpropositionerna eller i annan proposition.”
Det är med andra ord precis som Göran Eriksson skriver i SvD: Regeringen tar försvarsnotan på politisk kredit.
Propositionen omfattar endast fem skarpa förslag till riksdagen. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner:
1. att målet för politikområdet Försvar upphör att gälla vid utgången av 2009,
2. det mål för det militära försvaret som ska gälla fr.o.m. 2010,
3. att de krav på operativ förmåga som riksdagen tidigare beslutat ska upphöra att gälla vid utgången av 2009,
4. regeringens förslag till Försvarsmaktens operativa förmåga fr.o.m. 2010 samt
5. inriktningen för insatsorganisationens utformning 2014.
Låt mig innan jag går in på propositionens olika delar slå fast att den grundläggande inriktningen är spårbar till Försvarsberedningens rapport Försvar i användning (Ds 2008:48) från juni 2008. Det är bra. Beredningen föreslog bl.a. en ny princip för personalförsörjning, rationalisering av de s.k. stödmyndigheterna, att gå från tyngre till lättare förband, långtgående samverkan i Östersjön, konkretisering av civil-militär samordning och bättre ekonomisk styrning av Försvarsmakten. Försvarsberedningen föreslog vidare en indelning i stående och kontraktsförband, liksom att ingen pliktpersonal ska finnas i framtidens insatsorganisation.
Men en grundläggande ansats i beredningens arbete var att det handlar om att prioritera. Därför föreslog t.ex. beredningen omfattande reformer av stödmyndigheterna, vi identifierade behov av att reformera grundorganisationen och vi ville skära i antalet JAS Gripen. Beredningens föreslog också att Sverige över tid ska kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta nationellt och internationellt. Regeringen, däremot, att det är ”mer relevant” att på sikt kunna hålla upp till ca 2000 personer ur insatsförbanden, ur olika stridskrafter, insatta nationellt och internationellt. Regeringen vill göra alla till lags genom att ”alla insatsorganisationens förband bör ha tillgänglighet som ger regering och riksdag stor handlingsfrihet vid val av förmåga i olika avseenden inför beslut om en insats”.
Med andra ord lades beredningens principer fast utifrån att det inte går att klämma in allt som alla alltid vill ha i den ekonomiska ram som kan tilldelas. Men denna princip verkar inte styra regeringens planering i nämnvärd utsträckning.
Regeringen väljer istället att strunta i vissa rationaliseringar (t.ex. grundorganisationen) och istället trycka in nya saker i försvarsbudgeten (läs: stridsvagnarna på Gotland och en förbandsreserv om fyra mekaniserade bataljoner som försvarsministern säger kostar 100 miljoner kr). Vidare föreslår regeringen i propositionen en ändrad struktur på kraven på operativ förmåga i förhållande till planeringsanvisningarna. Allt detta utan att rubba den ekonomiska ramen. Istället säger ministern gång på gång att Försvarsmakten har räknat och de står för sina beräkningar. Förslagen är i ekonomisk balans, säger han.
Ponera att Försvarsmaktens planeringsunderlag verkligen är det. Men nu har ju regeringen inte till punkt och pricka följt Försvarsmaktens planeringsunderlag! Och Planeringsunderlaget bygger på en rad antaganden som bl.a. på personalförsörjningssidan är tämligen orealistiska! I det läget kan inte Tolgfors bara peka finger åt Försvarsmakten och säga ”fixa det här och om ni inte gör det så är allt ert fel”.
Dessutom kommer ett första lackmustest när det gäller svarta hål redan i närtid. Hela Försvarsmaktens planeringsunderlag bygger nämligen på att man får behålla hela det anslagssparande som försvarsministern är så väldigt nöjd med. I vårbudgeten visar det sig om man får det eller ej. Om man inte får det, ja då har vi en situation där ekonomin är överbelastad redan några månader in i 2009.
I det följande kommenterar jag enskildheter i propositionen:
I regeringens säkerhetspolitiska bedömning av omvärlden står det att ”Klimatförändringar utgör ett av de allvarligaste hoten mot människors säkerhet och grundläggande levnadsvillkor. I en globaliserad värld ökar risken för att en ekonomisk kris kan få konsekvenser för det säkerhetspolitiska läget.” För det första har regeringen därmed slipat udden av Försvarsberedningens tidigare bedömning att klimatförändringarna utgör det allvarligaste hotet. För det andra saknas helt den ekonomiska krisens säkerhetspolitiska effekter.
Regeringen avser att införa ett insynsråd i Försvarsmakten, med representation från övriga samhällssektorer, för att utöva insyn i verksamheten och stödja myndighetschefen med rådgivande kompetens. Jaha. Det finns redan ett ”ÖB:s samverkansråd”, vilket är ett samarbetsorgan mellan Försvarsmakten, näringsliv, organisationer och offentlig sektor. Man får hoppas att det inte bara innebär överlappande verksamhet?
Insatsorganisationen (IO) redovisas på sid. 45. Det är tydligen inte meningen att man lätt ska kunna jämföra den med den tidigare beslutade IO eftersom regeringen inte redovisar den i tabellen. Då får jag väl klippa och klistra själv och återkomma om det senare.
Notera följande skrivning och jämför det med förslaget om de förrådsställda stridsvagnarna på Gotland:
”Förmåga som i första hand har en nationell inriktning, och som bedöms efterfrågas först i ett längre perspektiv, bör särskilt granskas utifrån möjligheten att finna lösningar som bygger på internationellt samarbete och som leder till att de kan upprätthållas med begränsade resurser. Denna typ av förmåga ska dock om den bibehålls organiseras i tillgängliga och användbara förband.”
Försvarsberedningen har föreslagit att strategiska funktioner såsom strategisk planering och långsiktig inriktning som idag återfinns i högkvarteret ska överföras till Regeringskansliet. Men tji fick vi. Så blir det inte och det tror jag är ett stort misstag.
Ytterligare ett förslag från beredningen, om att amfibiefunktionen ska integreras med markstridskrafterna och utvecklas mot att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden, avvisas av regeringen.
Som jag tidigare nämnt avvisar regeringen också beredningens besparingsförslag om att antalet stridsflygplan reduceras i väsentlig grad i förhållande till den planerade volymen om 100 flygplan. Regeringen anser att antalet flygplan ska ”motsvara det operativa behovet och vidmakthållandet av JAS 39-systemet till 2040”. Med andra ord ansluter sig regeringen till Försvarsmaktens förändrade bedömning av de operativa behoven. Innan det senaste planeringsunderlaget ansåg nämligen Försvarsmakten att det var betydligt lägre. Grunderna till denna nya operativa bedömning redovisas i vanlig ordning inte.
Vidare skriver regeringen ”En ny analys avseende behovet av antalet flygplan kan komma att bli nödvändig, t.ex. vid en framtida uppgradering av dagens JAS 39C/D.” En framtida uppgradering. Här öppnar man för E/F. Se upp, försvarsutskottet!
Jag har skrivit om frivilligheten förut. Regeringens skriver i propositionen att det samlade statliga stödet i ökad omfattning bör utgå till verksamheter i stället för organisationer. Regeringen anser därför att det särskilda organisationsstödets inriktning och omfattning bör ses över. Det innebär att regeringen inte var beredd att köpa frivilligutredningens förslag om att överge organisationsstödet till förmån för en renodlat uppdragsbaserad ersättning rakt av. Det skulle kunna tolkas som något positivt. Problemet är dock att regeringen samtidigt slår fast att anslaget 1.10 Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inte längre ska finnas uppfört i statsbudgeten. Hur dessa två besked hänger ihop är jag inte människa att klara ut.
Några positiva inslag i propositionen:
Försvarsmakten ska i omställningen prioritera utvecklingen av användbara och tillgängliga arméförband. Det är i linje med beredningens inriktning med markoperativ tyngdpunkt.
Det är också bra med de steg som tas för en förbättrad civil-militär samverkan inför under och efter internationell fredsfrämjande verksamhet. Regeringen avser bl.a. inrätta en samverkansfunktion inom Regeringskansliet med stöd av berörda myndigheter och andra aktörer för att stärka den civil-militära samverkan i samband med insatser internationellt.
Det nordiska samarbetet inom försvarsområdet ska fortsatt fördjupas. Jag välkomnar också propositionens skrivningar om ett fördjupat Östersjösamarbete (även om det var onödigt minimalistiskt jämfört med Försvarsberedningens förslag), liksom i stora drag avsnittet som gäller materielanskaffning.
Slutligen: Regeringen anför att ”Försvaret ska kunna användas här och nu” och att ”Försvaret behöver förband som är omedelbart gripbara för att värna Sverige och närområdet samt för insatser utanför närområdet.”
Sten Tolgfors borde ha skrivit: ”Försvaret ska kunna användas här, om tio år”. För om den fördelning mellan heltidsanställda soldater och kontraktsbundna dito som regeringen föreslår går igenom och oförmågan att prioritera (bort) kvarstår, ja då kanske vi har en bättre tillgänglighet om tio år, men priset riskerar att vara att vi inte kan använda denna förmåga till något mer än att det ser snyggt ut i tabellerna och att man kan hävda att vi har en hög beredskap för att möta militära angrepp mot Sverige.
För vi kommer nog inte ha pengar till att göra några insatser med dem. I varje fall inte där det behovs. I alla fall inte som regeringen själv tidigare har uttryckt det bl.a. i den svenska strategin för internationell fredsfrämnajde verksamhet: Uthålliga internationella insatser med markoperativ tyngdpunkt i civil-militär samverkan.
I SvD skriver Mikael Holmström och Göran Eriksson. I DN skriver Gunnar Jonsson och Henrik Brors. TT. Ekot.
Gårdagens försvarsdebatt: Konsten att backa in i framtiden
Gårdagens riksdagsdebatt om försvarspolitiken blev en ganska deprimerande tillställning, med några undantag.
Försvarsminister Tolgfors (M) har en ny favoritformulering, som återkom gång på gång i debatten: ”ett försvar som går att använda här och nu och där det behövs i landet, i närområdet och utanför närområdet”. Det är territorialförsvarsperspektiv för hela slanten. Det talas om behov av omedelbart gripbara soldater i stora skaror som ska kunna försvara landet (mot vad?!). Det är inte ett ord om internationell solidaritet, FN eller uthålliga insatser i civil-militär samverkan (vilket för övrigt regeringens egen strategi för svenskt deltagande i fredsfrämjade verksamhet går ut på).
Tongångarna var fundamentalt annorlunda så sent som i Almedalen sommaren 2008. Då sade Tolgfors: ”Försvaret ska dimensioneras utifrån och in. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige.”
Tolgfors försöker också få den del av Försvarsmaktens planeringsunderlag som slår fast hur många personer vi kan ha insatta i utlandstjänst (1 700 personer) att låta som en framgång. Ministern framhåller att det är ”dubbelt så många som i dag”. Ministern väljer att bortse från att det är färre än vad Försvarsberedningen har föreslagit och färre än det som den borgerliga alliansen ställda ut som ett vallöfte inför valet 2006. Det är inte så snyggt precis.
Det mest våghalsiga uttalandet från ministern var annars följande (min kursiv.):
”Så stärker vi nu alltså Sveriges förmåga att försvara sig avsevärt jämfört med i dag. Regeringen kommer med den kommande inriktningspropositionen att skapa ett användbart insatsförsvar, med styrkor som kan sättas in här och nu i Sverige, i närområdet eller utanför närområdet för att värna svenska värden och intressen. Det är den enda finansierade, genomförbara och preciserade försvarspolitik som finns i landet.”
Det där med finansierade och genomförbara, det återstår att se.
Sedan var det Anders Karlssons (S) tur. Han bästa stund i debatten lät såhär:
För en gångs skull håller jag med Anders Karlsson i varje ord han säger.
Staffan Danielsson (C) lät som en internationalist i jämförelse med Tolgfors:
”Försvarets utformning bygger på analysen att det under överskådlig tid inte finns något invasionshot mot Sverige och att vår fred och säkerhet främst tryggas genom ett nationellt försvar som också verkar tillsammans med andra i internationella insatser för fred och säkerhet.”
Allan Widman (FP) är en skicklig debattör. Men han är samtidigt den av debattdeltagarna, inklusive försvarsministern, som har gjort den längsta resan det senaste året. Det ”utifrån och in”-perspektiv som folkpartiet har stått för de senaste åren, det är som bortblåst efter Georgienkriget. Man kan nästan tala om en metamorfos. Fast i min värld har (FP) gått från fjäril till larv istället för tvärt om.
Men Widmans resonemang om utställda löften och operativa krav är oerhört relevant. Och Widman tar sitt uppdrag som försvarspolitiker på allvar, han vill veta vad som händer med de beslut som tas.
Else-Marie Lindgren (KD) tryckte bland annat på Hemvärnet och det faktum att regeringen har lovat att det inte ska bli några nedläggningar av regementen under innevarande mandatperiod.
Gunilla Wahlén (V) höll ett anförande som Gunnar Gustavsson bäst beskriver på sin blogg.
Peter Rådberg (MP) förtjänar en elogé för att han tog upp turerna med hur den militära hotbild ser ut efter Georgien. Det är ju ändå mot den bakgrunden man ska förstå den kommande inriktningspropositionen. Rådberg:
”På vilket sätt och med vilken logik kan man dra paralleller mellan kriget mellan Ryssland och Georgien och en ökad militär hotbild mot Sverige? Skulle Ryssland riskera hela den västeuropeiska marknaden som fram till finanskrisen har varit en stor del av den ryska ekonomiska tillväxten? Skulle man riskera det genom ett väpnat angrepp mot en EU-medlem omgiven av Natoallierade? Är det någon som på allvar tror att en sedan lång tid infekterad konflikt på Rysslands egen bakgård går att omsätta i vad som bör vara dimensionerande för svensk försvarspolitik? Ska en sådan föreställning få leda till att de senaste tio årens inriktning av det svenska militära försvaret till ett insatsförsvar nu plötsligt får motsatt inriktning, från internationella insatser till ett mer svenskt territorialförsvar?
Efter denna inledande omgång tar jag debatten styckevis och del:
Tolgfors säger att han gärna vill se en bred överenskommelse om försvaret: ”Men vi är inte beredda att göra upp om oppositionen insisterar på kraftiga nedskärningar av Sveriges försvar. Ni måste släppa miljardslakten av försvaret för att en uppgörelse ska vara möjlig.”
Jag undrar var denna gräns går för Tolgfors inbjudan. Vad är ”kraftiga nedskärningar”? Var måste oppositionen hamna för att Tolgfors ska bjuda in?
Allan Widman frågar: ”Vilka partier och vilka politiker var det som förde det svenska försvaret till den position och till den situation som försvaret i dag befinner sig i? Vilka var det som avvecklade det fasta kustartilleriet? Vilka var det som såg till att en av tre yrkesofficerare inte är krigsplacerad i dagens insatsförsvar? Vem var det som upphörde med den territoriella försvarsplaneringen? Vilka var det som avvecklade repetitionsövningarna och därmed underminerade värnpliktssystemet? Vilka var det som upplöste brigaderna och så vidare?”
Svaret på den frågan fick nog Widmans allianskollega Staffan Danielsson att skruva på sig i bänken. Det var som bekant socialdemokraterna och centern som samarbetade om försvarspolitiken under många år. Miljöpartiet och socialdemokraterna hade ett väl avgränsat försvarspolitiskt samarbete (vilket var bra men samtidigt frustrerande eftersom det var just väl avgränsat) under drygt ett års tid innan valet 2006
Men vad viktigare är, Widman tar upp avvecklingen av det fasta kustartilleriet som exempel på ett felaktigt beslut. Det säger precis allt om hur långt det har gått med tillbakavridandet av försvarspolitiken.
Peter Rådberg får sista ordet: ”En bred samsyn har tidigare varit kutym inom försvars- och säkerhetspolitiken, vad jag förstår. Det är i alla fall många partier som har deltagit. Nu är vi i en situation där regeringen med sju rösters övervikt kommer att driva igenom den nya inriktningspropositionen, och det tycker jag är mycket olyckligt.”
Försvar(s)politiken
Peter Akinder skriver i Östran att Håkan Juholt inte blir ny socialdemokratisk partisekreterare. Han hänvisar till ”intensiva rykten” som gör gällande att det under denna vecka istället kommer besked om att förre skolministern Ibrahim Baylan får jobbet. Akinder är initierad. Han chansar inte.
Varför bör en Försvarsblogg intressera sig för detta? Jo eftersom det kan betyda väldigt mycket för vilken väg socialdemokraterna tar i försvars- och säkerhetspolitiken.
Alla läsare av denna blogg vet hur mycket jag oroas över den vändning socialdemokraternas försvarspolitik har tagit efter det att Försvarsberedningen lades i vänteläge efter rapporten i juni 2008. Eller man kanske inte ska uttrycka det som så att politiken har tagit en ny vändning, Mona Sahlin har ju trots allt sagt att det är Juholts beredningslinje som gäller. Av detta märks dock absolut ingenting i debatten. De socialdemokrater som hörs och syns pratar försvarsindustri och nationellt försvar samt återgång till storskaliga värnpliktsuttag.
Socialdemokratiska företrädare som Anders Karlsson (ordförande i riksdagens Försvarsutskott) och Björn von Sydow är kanske inte några lysande stjärnor på den socialdemokratiska himlen när det gäller förmågan att utveckla partiets politik på området. I en sådan situation, med en sådan opposition, behöver inte regeringen skärpa sig alls. Det leder i själva verket indirekt till att en underfinansierad inriktning av försvarspolitiken inom kort landar på riksdagens bord iform av en proposition som är byggd på våghalsiga antaganden, utan att regeringen ens behöver darra på manchetten.
Tillbaka till Juholt. Om han inte blir partisekreterare, var hamnar han då? Om spelet har varit så fult som Akinder beskriver kan man bara hoppas att Juholt är så lojal mot socialdemokratin och sina egna idéer att han inte packar väskan och lämnar politiken. Alltså den socialdemokrati han älskar, som återfinns ute i landet. Jag har jobbat i Försvarsberedningen tillsammans med Juholt sedan 1996 och jag vet att han ständigt är på resande fot. Och då menar jag det bokstavligt.
Jag var en av dem som av rent ”försvarspolitiska” skäl tyckte det var bra att inte Juholt blev EU-parlamentariker. Han behövs i försvarspolitiken här hemma i Sverige. Eller med andra ord: Alla som inte är övertygade om att fast kustartilleri är svaret på framtidens utmaningar borde vara lika bekymrade som jag.
Till sist måste jag uttrycka viss förvåning över den märkliga hanteringen, som förvisso inte har så mycket med försvarspolitiken att göra. Men nog var partisekreterarbeslutet egentligen klappat och klart. Ja till och med offentliggjort.
På lösan grund?
En helt avgörande pusselbit för Försvarsmaktens utveckling är personalförsörjningen. Det räcker med att läsa Försvarsmaktens svar på regeringens planeringsanvisningar för att förstå hur central den är för försvarsekonomin. Men frågan om hur vi skall personalförsörja Försvarsmakten är bredare än så. Försvarsmakten skriver t.ex. (mina kursiv.):
”För att Försvarsmakten skall lyckas med sin rekrytering krävs en samhällsförankringen och förståelsen för svensk försvarspolitik, även utanför Försvarsmaktens ansvarsområde. Ansvar för en så omfattande reform är en gemensam samhällsangelägenhet som berör landets politiska ledning, ett flertal departement, många myndigheter, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer med flera. Medborgarnas förståelse och acceptansen för kraven på Försvarsmakten påverkar hela rekryteringskraften.”
Försvarsmakten skriver rakt på sak hur många faktorer som skall falla på plats för att det system man föreslår skall kunna leverera det man avser till den kostnad man räknar med:
”Systemet bygger på en analys med många antaganden. Försvarsmakten har ingen egen erfarenhet av denna typ av personalförsörjning. Antagandena är därmed i huvudsak skapade genom att inhämta erfarenheter från andra västeuropeiska länder som genomfört motsvarande
reformer. Om det visar sig att dessa erfarenheter ej är tillämpbara på svenska förhållanden kan det innebära att systemet blir mer kostsamt eller levererar mindre effekt än vad Försvarsmakten för närvarande bedömer.”
Det kan vara på sin plats att förklara att regeringen i sin kommande försvarspolitiska inriktningsproposition bygger systemet på att det skall vara frivilligt att söka sig till försvaret. Detaljerna lär däremot presenteras i en kommande personalförsörjningsproposition, som arbetas fram när den parlamentariska Pliktutredningen är klar. I det här blogginlägget redogör jag inte för detaljerna i Försvarsmaktens förslag. Jag utgår från att läsarna känner till det. Om inte och intresse finns kan man ta del av det genom länken ovan, liksom beredningens förslag som jag länkar till i nästa stycke.
Personalförsörjningen är ett politiskt konfliktområde som hittills har hanterats med breda majoriteter på grund av behovet av långsiktighet och legitimitet. En tung del av Försvarsberedningens rapport från juni 2008 rör personalförsörjningen. I fullt samförstånd mellan riksdagens sju partier skriver beredningen:
”Med införandet av den frivilliga insatsorganisationen lämnas det pliktbaserade mobiliseringsförsvaret. Detta är ett systemskifte. Detta systemskifte har inte som syfte att i första hand spara pengar utan syftar till att möjliggöra ett mer användbart försvar inom given ekonomisk ram. Övergången till det nya frivilliga försvaret kommer dock att ta tid och under de första åren efter ett eventuellt riksdagsbeslut kan vissa övergångslösningar behöva tillämpas.”
Beredningens skrev också att ”Hur de närmare rättsliga förutsättningarna behöver anpassas till dessa principer, kräver en närmare översyn.”
Sedan beredningens rapport avlämnades har dock både socialdemokrater och vänsterpartister i debatten först fram att man anser att värnplikten skall vara kvar och att ett stort antal personer (betydligt fler än idag) skall omfattas av plikttjänstgöring.
Kort sagt: Alla aktörer är i princip överens om att dagens system måste reformeras (även om S och V ger lite olika besked), vi har inte har en aning om var Pliktutredningen landar till slut (vilket vi inte vet förrän inriktningspropositionen redan ligger på riksdagens bord!) samtidigt som alla vet hur snårigt det är att genomföra ett så omfattande systemskifte och hur mycket man måste gissa för att komma fram till någon slags beräkning av kostnader.
I ett sådant läge framstår det som en självklarhet att regeringen skall gå fram lite varligt och eftertänksamt. Men Pliktutredningen får tilläggsdirektiv om ett utvidgat uppdrag som innebär att utredningen ävenska ta ställning till hur det nya frivilliga soldatförsörjningssystemet bör införas med början den 1 juli 2010. Ett direktiv som inte heller denna gång, mig veterligen, har förankras på något sätt med oppositionen.
Jag är djupt oroad över de tidsförhållanden som råder. Försvarsministern brukar framhålla att det hela tiden har varit tänkt att försvarsbeslutet skall gälla från den 1 januari 2010 och att de förseningar som har skett med planeringsanvisningar och proposition inte har påverkat detta. Det är rätt i sak, men man har pressat ihop tiden mot genomförandedagen på ett sätt som i förlängningen riskerar hela projektet.
Enligt min mening är det inte realistiskt att genomföra utredningsarbetet på den utmätta tiden med ens en godtagbar kvalitet. Det gäller Försvarsmaktens svar på planeringsanvisningarna, som fick arbetas fram på rekordtid och som är fyllt av antaganden och gissningar. Det gäller regeringens proposition, som naturligtvis kommer att bygga på Försvarsmaktens underlag – vilket som sagt utarbetades å rekordtid. Det gäller också Pliktutredningen, vars utmärkta ordförande Anders Svärd (C) kommer att sättas på närmast omöjliga prov både när det gäller att hinna med och att få ihop en blocköverskridande majoritet med det upplägg regeringen har valt.
Försvarsministern i radion
Försvarsminister Sten Tolgfors intervjuades i Ekots lördagsintervju igår.
I intervjun säger Tolgfors att ”hotbilden är förändrad” och syftar på Georgienkrisen. Men han beskriver inte hur han menar att hotbilden har förändrats utan framhåller enbart behovet av snabb reaktionsförmåga som en lärdom av kriget.
Jag är ganska säker på att om regeringskansliets egen analys av Georgienkonfliktens konsekvenser för den svenska hotbildsbedömningen hade varit offentlig, då hade det varit lite trixigare att göra enkla kopplingen mellan Georgienkrisen och den militära hotbilden. Jag utgår nämligen ifrån att denna analys inte ger något annat besked än alla motsvarigheter runt om i Europa. Det vore oerhört välgörande för debatten om nämnda Georgienanalys offentliggörs.
Det andra områden jag vill beröra är att Tolgfors verkar omfamna Försvarsmaktens besked att man måste pruta från målsättningen att det skall kunna vara 2000 personer insatta internationellt till 1700.
Detta lägre antal var något man öppnade för i planeringsanvisningarna, där regeringen angav att Försvarsmakten över tid skall kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt medan Försvarsberedningen har angett följande ambitionsnivå: Försvarsmakten ska över tiden kunna hålla cirka 2000 personer insatta internationellt och nationellt.
Försvarsministern hävdar att det är effekten som är det viktigaste, inte ”antalet huvuden” man bidrar med internationellt. Det är ett välkänt grepp, speciellt populärt att ta till när man aldrig lyckas uppnå de målsättningar som sätts upp och/eller när ministern är sugen på att skicka ut något vapensystem internationellt (t.ex. JAS Gripen).
På ett sätt kan man tycka att det är logiskt, det är naturligtvis viktigast att verkligen göra skillnad. Men inställningen att det i stort sett är irrelevant med målsättningar om antalet individer, den leder enligt min mening fel på flera sätt:
1. Den av Riksdagen beslutade strategin för svenska bidrag till fredsfrämjande verksamhet, som följs upp av Försvarsberedningen, trycker på uthålliga internationella insatser i civil-militär samverkan. Beredningen skriver:
”Huvuddelen av framtidens väpnade konflikter kommer att äga rum på land. Det är där människor lever, bor och knyter sina sociala nätverk. Därför är förmågan att stödja och genomföra operationer med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad.
Det är främst genom att göra uthålliga insatser på marken som kriser och konflikter kan dämpas och stabiliseras. Med markoperativ tyngdpunkt ska gemensamma operationer mot ett strategiskt och civil-militärt helhetsbaserat slutmål genomföras. Syftet är att uppnå eller behålla markoperativ kontroll i hela eller delar av ett operationsområde, vilket är en förutsättning för att skapa skydd och säkerhet i insatsområdet.
Markoperativ kontroll kräver uthållig närvaro av markstridsförband eftersom markstridsförbandens förmåga att ta, försvara och kontrollera terräng är en förutsättning för gruppering, basering och insats av såväl egna markförband som sjö- och luftoperativa enheter. Det innebär vidare att marin- och luftstridskrafter primärt stödjer operationer på land.”
Eller kort och gott: Boots on the ground och en civilmilitär process från start till mål!
2: Om man inte slår fast en målsättning om antalet individer innebär det naturligtvis konsekvenser för försvarsplaneringen. Om man säger att man skall kunna ha 2000 personer ute i internationell tjänst samtidigt, ja då kan man bara räkna bakåt för att få fram vad det kräver för numerär på hemmaplan för att man skall kunna köra runt systemet på ett uthålligt sätt. Om man övergår till att prata om ”effekt” minskar man genast den press på leverans som jag tror är nödvändig att ha på Försvarsmakten.
3. Sverige är nere på väldigt låga nivåer när det gäller vårt bidrag till internationell fredsfrämjande verksamhet. I synnerhet gäller det FN-ledda insatser där antalet svenska soldater, militärobservatörer och poliser i FN-tjänst aldrig har varit så lågt som nu. Endast 80 svenskar tjänstgjorde under FN-flagg i månadsskiftet november/december 2008.
Svenska FN-förbundet har i en tidigare debattartikel på Brännpunkt uppmärksammat den svenska ambitionsnivån på följande sätt:
”En ökning till 2000 svenska soldater i fält skulle göra det möjligt att dels öka Sveriges truppbidrag till FN, dels behålla ett skäligt antal soldater i insatser utanför FN:s operativa ledning, till exempel EU- och Nato-ledda insatser. (…) Samtidigt som FN är i akut behov av bidrag till fredsfrämjande verksamhet handlar svensk försvarsdebatt om nationella territoriella överväganden. (…) Om det är något vi har lärt oss av exemplen DR Kongo, Rwanda och Sudan så är det att omvärlden måste gripa in innan det är för sent. (…) Sten Tolgfors måste uppfylla löftet om 2000 soldater i utlandstjänst. Minst hälften av dessa bör öronmärkas för FN-ledda insatser. Om så sker är vi nästan ikapp Benin.”
I den ovan nämnda strategin står det:
”Sveriges förmåga till internationella insatser ska förbättras. Det militära deltagandet i insatser ska öka, så att en dubblering av utlandsstyrkans förmåga åstadkoms. Vidare ska effekten av svenskt deltagande öka i freds- och säkerhetsfrämjande insatser. Ökningen ska bl.a. uppnås genom mer sammanhållna insatser.”
Sent omsider…
… vill jag kommentera det blogginlägg försvarsminister Sten Tolgfors gjorde igår under rubriken Dags för konkreta besked från Sahlin. Han skriver:
”De flesta påstår sig vilja ha en bred uppgörelse om försvaret, men vem medverkar konstruktivt till det att få det? Början på en bred uppgörelse kan knappast vara att frångå den rad av sjupartiuppgörelser som redan gjorts som grund för inriktningspropositionen under det senaste dryga året. En bra början vore helt enkelt att alla bara står för det dom redan har sagt.”
Men i nuvarande läge, efter Mona Sahlins besked om att beredningens linje gäller, är det faktiskt bara Folkpartiet som har frångått uppgörelsen i och med relativt konkreta förslag som avviker från den tidigare linjen (som både är uttryckt i beredningens rapporter och i de planeringsanvisningar som folkpartiet var med och fattade beslut om i november 2008).
Tolgfors fortsätter:
”Men ändå, för att se om och hur det skulle gå att komma framåt har jag vid det här laget bjudit in och fört samtal med följande personer på departementet: Björn von Sydow, Håkan Juholt och hela försvarsberedningen, Anders Karlsson, ordförande i försvarsutskottet. De har fått en 25 minuters genomgång av innehållet i och arbetet med inriktningspropositionen. Jag återger inte samtalens innehåll, men de har varit bra i sig.”
Väl så, men frågan är vad dessa sonderande samtal har lett till? Hur skall försvarsministern och regeringen gå vidare nu? För dessa samtal leder ju inte i sig till att man samverkar och söker breda uppgörelser.
Vid beredningens möte med försvarsministern fick vi den genomgång som ministern beskriver i bloggen, vi fick lämna synpunkter men det redovisades ju inte några siffror eller redovisades några avvikelser som eventuellt planerades jämfört med beredningens rapport. Ledamöterna uttryckte glasklart att alla höll fast vid de principer som beredningen hade kommit fram till (sånär som på Allan Widman (FP) och Else-Marie Lindgren (KD) som var inte närvarande). Jag var dock noga med att säga att man därmed inte kan konstatera att man står bakom propositionen, eftersom vi inte har en aning om hur regeringen uttolkar beredningens förslag och att inga siffror (vare sig inom personalförsörjningen eller annat) redovisades.
Dessutom måste Tolgfors uttrycka sig lite försiktigt kring det här med att frångå beredningens rapporter. Det är ju nämligen så att alla beredningens förslag inte återfinns i planeringsanvisningarna (t.ex. vad gäller reducering av antalet stridsflygplan). Skall man betrakta det som att också Tolgfors har frångått beredningens rapport?
Om regeringen vill samverka och söka breda majoriteter på riktigt, ja då måste man snart sätta sig vid ett bord med oppositionen, kavla upp ärmarna och ha bland annat miniräknare, Försvarsmaktens planeringsunderlag, utkast till propositionen och beredningens rapport till hands. Det är så ett lagspel ser ut inom försvarspolitiken. Först då börjar förankringsjobbet.
Språkrör i debatten
Peter Eriksson (MP) skriver debattartikel under rubriken ”Folkpartiets förlegade försvarspolitik”.
Återkommande teman i mailskörden
Det har drösat in en hel del mail under dagen. Två teman återkommer så jag tänkte kommentera dem ”klumpvis”.
1. Vad borde göras nu?
Svar: Det är alltid enklare att sitta på läktaren och kommentera. Men jag tror att regeringen och försvarsministern har förlorat problemformuleringsprivilegiet. Förklaringsmodellen ”mindre men vassare” går inte hem så som det formuleras. Antingen blir man förbannad över att folk inte fattar och kör på som planerat – något som dock förefaller mer och mer tondövt – eller så struntar man i prestigen och provtrycker Försvarsmaktens svar på planeringsanvisningarna mot Försvarsberedningen för att kunna jobba vidare utifrån det. Jag tror inte, till skillnad från Mona Sahlin (S) på partiledaröverläggningar.
Som jag skrev tidigare, man måste börja med lägesuppfattningen. Sedan får man gå vidare och jämföra svaret med beredningens intentioner. Det faktum att ekonomiska ramar från S, V och MP i höstens budget är mycket lägre än regeringens, det ter ju sig faktiskt som ett mindre problem i det sammanhanget än Folkpartiets utspel.
2. Du värnar armén eftersom du är gift med en fd armégeneral.
Svar: Jag har haft uppfattningen att markstridskrafterna skall prioriteras av operativa skäl och behov sedan länge. I skriftlig form (riksdagsmotioner och tal m.m.) kan man spåra det främst till 1995-96 och framåt. Då var jag inte gift. Jag inspirerades mycket av Svenska freds uppfattning i frågan under mitten av 90-talet samt den internationella utvecklingen, som knappast debatterades alls i Sverige vid den tiden, med en växande insikt om att det behövs boots on the ground i civilmilitär samverkan för att fredsfrämjande verksamhet skall vara framgångsrik.
Till sist vill jag vända mig till Ledarloggen vid Upsala Nya Tidning. Niklavs Lapukins skriver:
”Vad är det för fel på att vara ”Baltikumförsvarare”? Jag ställde den frågan här på bloggen i förra veckan till Annika Nordgren Christensen, Miljöpartiets representant i försvarsberedningen – och även till Miljöpartiet. Några svar har ännu inte kommit – och därför tvingas jag upprepa frågan.
Bakgrunden är att Annika Nordgren Christensen i en av de avslutande debatterna vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen beklagade det förändrade säkerhetspolitiska perspektiv som Georgien-kriget ofrånkomligen föranlett. Kalla krigare, Nato-anhängare och, alltså, ”Baltikumförsvarare” kunde vädra morgonluft. Att vara ”Baltikumförsvarare” är, tydligen, något negativt.
Jag vill gärna av Annika Nordgren Christensen få veta vad exakt det är som är så förgripligt med att vara ”Baltikumförsvarare”? Och eftersom hon representerar Miljöpartiet har det sitt intresse att få klarlagt om hon verkligen företräder en partiståndpunkt.”
Med all respekt för unt:s ledarloggs genomslag i debatten och spridning över landet, jag erkänner att jag inte har noterat denna fråga förrän idag när jag uppmärksammades på den. Jag rekommenderar redaktionen att maila eller ge sig till känna på annat sätt, om jag mot förmodan skulle missa något som skrivs i fortsättningen.
Mitt svar är att det självklart inte är något negativt att vara ”Baltikumförsvarare”. Oförsiktigt nog radade jag upp ett antal grupperingar i den försvarspolitiska debatten, debattörer som brukar koppla kriser, konflikter och negativa utvecklingstendenser i Ryssland direkt till ett växande militärt angreppshot mot Sverige (eller Baltikum). Dessa grupper reagerar ofta med en gemensam ryggmärgsreflex när det gäller vilka lösningar man själv föreslår för att möta det växande hot som de kan urskilja: Fler regementen, helst på Gotland.
Det var det som var min poäng. Jag har för säkerhets skull mailat detta svar till Ledarloggen, utifall att de inte läser denna blogg :-)
Kloka medskick inför 2009 – Gott Nytt År!
Förra julen ställde jag ett antal försvarspolitiskt relaterade frågor till mina kollegor i Försvarsberedningen och publicerades svaren på denna blogg.
I år har jag utökat kretsen till en rad försvars- och säkerhetspolitiskt bevandrade personer. Många har tagit sig tid att svara på frågorna, vilket jag är oerhört glad och tacksam för. Jag tycker att svaren är insiktsfulla och viktiga att ha med sig in i 2009.
Med hjälp av dessa kloka människor hoppas jag illustrera nyttan av att lyssna till insiktsfulla råd ur vilket ”läger” de än må komma. Jag vill också förmedla min absoluta övertygelse att Sverige är alldeles för litet, och vi som arbetar med försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål är alldeles får få, för att vi inte skall samarbeta. Vi är långtifrån överens om allt. Ibland förstår vi inte ens varandra. Men om man är av den övertygelsen att man lär så länge man lyssnar och vet att man inte alltid har rätt, då kan vi tillsammans göra en insats för ett riktigt Gott Nytt År!
Först ut är Karin Enström (m), ordförande i Försvarsberedningen och ledamot av Försvarsutskottet:
Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?
Som ordförande i Försvarsberedningen är det förstås arbetet med vår rapport ”Försvar i användning”.
Kriget i Georgien och presidentvalet i USA är händelser som tillsammans med den ekonomiska och finansiella krisen har haft stor betydelse och fortsatt kommer att påverka oss.
Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?
Det finns flera, ska jag peka ut ett är det utformning och införande av ett nytt personalförsörjningssystem.
Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?
Jag hoppas på minst 1000 personer.
Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?
Om jag har några råd att ge så gör jag det när vi en sådan.
Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?
Min förhoppning är att vi med den här konstruktionen kommer att få en bättre och mer sammanhållen krisberedskap.
Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?
Jag tycker att den bedömning vi gjorde i Försvarsberedningens rapport i juni fortfarande står sig väl. Men med hänvisning till mitt svar på fråga 1, så finns det många osäkerheter – vad kommer den ekonomiska och finansiella krisen att få för konsekvenser, inte minst för Rysslands utveckling?
Efter Karin Enström följer Wiseman, officer och försvarspolitisk bloggare på den mycket läsvärda bloggen Wiseman’s Wisdoms:
Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?
Georgienkriget. För mig är det en händelse av det slag där man alltid kommer att minnas var man var och vad man gjorde just då. Vi var nog rätt många som följt utvecklingen i Georgien under längre tid och lagt märke till alla de skärmytslingar som ägt rum mellan georgiska, separatistiska och framförallt ryska styrkor de senaste åren, men det var nog få som trodde att ryssarna skulle ta steget fullt ut, även om georgierna gjorde det först.
Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?
Hur ska man lyckas skapa en trovärdig försvarsförmåga när Regeringen i sina planeringsanvisningar för Försvarsmakten under perioden fram till 2014 låser försvarsbudgeten till 40 mdr kr i respektive års penningvärde? Det är en ekvation som inte går ihop för mig. Det är inte trovärdigt att ha vara det största landet i Norden, både till yta och folkmängd, men ha det minsta försvaret. Jag skulle också gärna se att man slutgiltigt tog tag i det flum som Försvarsmaktens ekonomi är. Man vecklar in sig i enormt komplicerade beställar- och köparsystem som endast gynnar byråkratins kvarnar. Är det t ex rimligt att Försvarsmakten idag i storlek liknar den danska, men tvingas betala 2,3 mdr kr årligen i lokalkostnader, medan man i Danmark klarar sig på 120 milj DKK?
Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?
Ca 1000 st. Jag tror inte budgeten räcker längre än så.
Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?
Sätt fokus på Försvarsmaktens kärnverksamhet. Det gäller att få personalen, oavsett om det är officerare, soldater eller civilanställda att inse att det bara finns ett mål och det är fartygen till sjöss, stridsvagnarna på rull och flygplan i luften. Försvarsmakten är inte ett dagis för att människor ska hållas sysselsatta. Det är ett landslag som när helst våra makthavare så finner lämpligt ska kunna spela match. Verkställ att det är högt i tak och uppmuntra personalen att kritisera verksamheten och uppmuntra på förbandschefsnivå och strax därunder att tala klarspråk om verksamheten och BÅDE dess fördelar och nackdelar. Tillrättalagda förbandsbesök har vi sett nog av. Det för verksamheten snarast bakåt. I detta ligger också för ÖB att öppet våga kritisera våra politiker om han nu uppfattar något som fel. Ulf Henricsson kan säkert ställa upp som mentor i detta ämne.
Sist, men inte minst: Gör många förbandsbesök (helst oanmälda) och ta gärna med dig regeringen till insatsområdena.
Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?
Jag är inte rätt person att svara på denna fråga eftersom jag är dåligt insatt i MSB. Jag hoppas verkligen att arbetet med att ta fram MSB har inneburit att man ordentligt tagit till vara erfarenheterna av katastrofer som Estonia, Gudrun, Tsunamin och de stora skogsbränderna.
Det jag fruktar är att instrumenten trots ett bra tänk inte är anpassade till verkligheten. Betydligt färre orter med militär närvaro/närhet bådar inte gott för insatser där samhället snabbt behöver stöd. Ett annat orosmoment är dagens dåliga helikopterkapacitet. Estonia skulle idag bli en värre katastrof än för 15 år sedan.
Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?
Jag har svårt att se ett direkt hot mot Sverige. Ryssland kommer alltid att vara den faktor som starkast påverkar vår och närområdets säkerhet och utvecklingen där går inte åt rätt håll. Jag anser inte att man tar utvecklingen på allvar, framförallt när det gäller energifrågorna (Barents och gasledningen). Likaså undrar jag, med regeringsförklaringen i bakhuvudet, hur det är tänkt att vi ska kunna stödja våra grannar och framförallt Baltikum, när vi idag inte ens klarar av att försvara oss själva?
Efter Wiseman är det Allan Widmans (fp) tur. Allan är ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen, Sveriges mest aktiva försvarspolitiker, och en av de allra bästa:
Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?
Georgienkriget är ju uppenbart. Tror att vi alla på sikt kommer att se detta som en vändpunkt, tyvärr. På ett lite mer nationellt och strikt försvarspolitiskt plan är nog också Genomförandegruppen lite speciell. Försvarsmakten har ju alltid själva styrt över materielplanen. Denna skulle ju politikerna ”ge blanka fan i” (Bo Pellnäs SvD). Men se denna gång gick regeringen in och tog för sig. Ett antal projekt avslutades eller reducerades. Allt blev säkert inte rätt och bra, men därmed knäsattes en princip: Även politiker kan på allvar pröva hur de 17,6 Mdr i materielanslaget används.
Nu väntar vi på en ny Luftförsvarsstudie…
Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?
Jag tror att säkerhetsfrågorna borde få ett stort utrymme. Vi har för många allvarliga olyckor i Försvarsmakten. Det handlar både om brister i säkerhetskulturen och om otydlighet i organisationen. Märkligt nog synes de allvarligaste olyckorna oftare inträffa här hemma än i Utlandsstyrkan. Helikoptrarnas olycksstatistik är skrämmande. Främsta orsak är den ständigt minskade flygtiden.
Vårt deltagande i Afghanistan är som alltid brännande. Nu tar ÖB ett halvt steg tillbaka ifråga om några CV 90, för att öka kontingentens handlingsfrihet i utsatta situationer. Några helikoptrar (åtminstone inte några svenska och gröna) lär det heller bli under 2009. Vad hände med mottot: Allt för krigsförbanden!?
Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?
680 svenska män och kvinnor tippar jag är i tjänst vid Utlandsstyrkan i samband med årsskiftet. Det är något färre än vi hoppats på…
Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?
En tillträdande ÖB bör prioritera ledarskapet. Han eller hon bör vara en soldat som inspirerar och visar att Försvarsmaktens uppgift är den väpnade striden.
Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?
Det blir lite färre stuprör, vilket är bra för den svenska krisberedskapen. Just samordningen våra myndigheter emellan har ju varit svagheten.
Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?
Osäkerheten om framtiden har ökat. Georgienkriget visade att viljan till militär våldsanvändning från rysk sida var stor. Förmågan kanske inte imponerade, men den räcker med råge för att kunna operera mot samtliga OSS-länder. Exemplet Georgien visar också att varken EU eller Nato förmår inta en fast och enad politisk hållning. Inte heller fanns de militära krishanteringsresurserna för att ingripa från dessa organisationers sida. Just nu intalar vi oss att detta kan ryssarna bara göra i Kaukasus, men inte mot länder i det egentliga Europa. Var finns det logiska stödet för denna tvärsäkra slutsats? Vi talade om Kaukasus som ett lackmustest, men tänk om det egentligen var ett lackmustest för den nationalistiska ryska diktaturen?
Det är fortfarande osannolikt att vi inom överskådlig tid ska behöva försvara oss mot ett väpnat angrepp. Men det kan vara tid att behöva vänja sig vid tanken på att denna slutsats kan ändras.
Allan avslutar med att önska Gott Nytt år till alla vänner i försvarsbranschen!
Nu övergår vi till en annan kollega i Försvarsberedningen, Staffan Danielsson ( c) som också driver en blogg som jag rekommenderar:
Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?
Rysslands krig med Georgien, och alliansledarnas debattartikel i DN.
Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?
Ett insatsberett försvar i Sverige och internationellt. Samt värnplikt och rekrytering.
Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?
1.149…(Afrika behöver stöd, kanske även Obama..)
Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?
Profilera Sveriges försvar och dess insatsberedda styrkor. I Sverige, i EU och internationellt.
Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?
Att den förbättras i sak och organisation.
Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?
Sveriges säkerhetspolitiska läge är gott. Men vaksamhet erfordras alltid, och det är viktigt med goda vänner inom och utom EU. Följ Rysslands utveckling och förehavanden särskilt noga.
Nästa person är Ulf Henricsson, legendarisk pensionerad Överste av 1.graden och ledamot av krigsvetenskapsakademin:
Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?
C Fö agerande. Efter ett hoppingivande tal i Sälen om mer övning och mindre materiel stod han upp i Linköping vid DemoGripen och agerade mest som handelsminister och ville både köpa och sälja flygplan. Däremellan hann han med att säga – ”gärna samarbete i fred men blir det krig kan vi ompröva samarbete”.
Vem tror att någon vill köpa stridsflygplan av det landet (mannen)? Den säkerhetspolitiska debatten i den mån den förkommer präglas mest av hur vi vill se världen – inte hur den är. Debatten grundar sig på en minst 10 år gammal värld. Nu – under ekonomikrisen – borde väl de flesta ha förstått vårt beroende av omvärlden. När vi inte ens kan äta oss mätta eller skruva ihop en bil utan leveranser från resten av världen – hur kan någon då tror att vi kan försvara landet på egen hand – eller tro att omvärlden ställer upp när vi själva inte vill/kan ställa upp för andra.
Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?
Öva mera –realistiskt! Ge utlandsstyrkan det skydd den kan behöva om det inte går som vi tänkt oss – vilket det sällan gör. När det oväntade händer är det för sent med hjälp hemifrån. Framförallt med det tempo som nu präglar försvarsbyråkratin.
Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?
Ca: 800 – lika många som idag. Men jag hoppas att vi kan leva upp bättre till alla vackra ord om solidaritet och människors lika värde. Varför inte bidra med ca 1000 soldater till exvis Kongo. Skulle göra en skillnad och vara det föredöme som vi alltför ofta bara pratar om. Jag hoppas alltså på ca 2000 men tror inte på vår verkliga vilja att göra så mycket. Mycket prat och flaggviftning och ganska lite verkstad.
Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?
Förts vill jag ge dem som utser honom rådet att utnämna en person med internationell erfarenhet som förbandschef. Det är inte trovärdigt med en chef som inte har personlig erfarenhet av FM huvuduppgift – internationella insatser.
Till ÖB: PRIORITERA huvuduppgiften – skär i byråkratin. Jobba för att huvuduppgiften blir viktigare än arbetstillfällen. Försvarsindustri och glesbyggd skall överleva av egen kraft. Kräv av politikerna att de tar konsekvenserna av sina egna beslut.
Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?
Beror helt på chefens vilja och mandat och övriga myndigheters samarbetsvilja/brist på .
Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?
Omgivna av Nato och en hyfsat stark och trovärdig ”alliansfri” granne kan vi själva känna oss trygga just nu. Svårt att se en nation (Ryssland) vars ekonomi till över 50% är beroende av gas och olja för sin ekonomi slå sönder sin viktigaste kund – Västeuropa. Det svåraste som finns är att förutsäga framtiden – det visar dagsläget med all önskvärd tydlighet. Den eviga freden är inte här än och vi bidrar inte till den genom att lita till andras hjälp och resurser. Det som oroar mig mest är vår naiva, inåtvända, hantering av säkerhetspolitiken som urholkar vår trovärdighet i omvärlden – och därmed viljan att hjälpa oss.
Efter Ulf är det Bengt Albons tur. Bengt Albons var tidigare säkerhetspolitisk reporter på DN och ägnar mig nu mest åt internationella relationer genom att vara redaktör för förträffliga och välbehövliga Utrikesbloggen.se:
Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?
Insikten hos politiker och militärledning att Sverige inte längre har möjlighet att försvara sitt territorium.
Rysslands angreppskrig mot Georgien gjorde förhoppningsvis att politiker och allmänhet inser att Ryssland åter är ett land med betydande maktambitioner, särskilt regionalt. Angreppet visar att Ryssland utgör ett hot mot sina grannar, inklusive de baltiska länderna. Det är allvarligt också för Sverige. Förhoppningsvis börjar folk inse att Ryssland inte är en demokrati.
I ett vidare säkerhetspolitiskt perspektiv kan vi nu skönja början på en minskande amerikansk dominans i världen.
Valet av Barack Obama till amerikansk president bekräftar att USA:s utrikespolitiska fokus något förändras och att reträtten ur Irak möjligen går fortare. Denna förändring hade kommit oavsett vem som blivit president, vilket bekräftas av att den amerikanska reträtten nu är helt okontroversiell.
Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?
Skapa reda i ekonomin och därmed också öka trovärdigheten för försvaret hos allmänheten.
Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?
800
Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?
Pass
Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?
Pass
Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?
År 2002 sade statsminister Göran Persson att Sveriges säkerhetspolitiska läge är bättre än någonsin. Den bedömningen står sig.
Sverige är inte utsatt för något militärt hot nu eller inom överskådlig framtid. Det främsta hotet mot vår välfärd är den internationella ekonomiska krisen.
Rysslands maktambitioner och USA:s minskande inflytande är orosmoln.
Efter Bengt Albons går vi till Svenska FN-förbundet och dess handläggare för fredsfrågor, Jens Petersson:
Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?
Jag skulle vilja nämna konflikter som Darfur och Israel/Palestina och världssamfundets oförmåga att hantera dessa. Men eftersom frågan är avgränsad till vad jag tror att jag på sikt speciellt kommer att minnas från just 2008 så svarar jag kriget i Sydossetien och den förnyade kollapsen i östra Kongo.
Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?
Den uttalade ambitionen att öka Försvarsmaktens bidrag till att dämpa konflikter ute i världen måste fullföljas. Jag känner en generell oro för att försvaret av det egna landet åter sätts i det främsta och i särklass största rummet. Samtidigt ökar världssamfundets skyldighet att skydda civila från krig runt om i världen. Ska vi lyckas med det så måste internationella insatser prioriteras mycket högt.
Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?
Jag tror 750 (och önskedrömmer om det dubbla).
Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?
Jag tror att det behövs ett bibehållet eller rentav förstärkt folkligt stöd för försvarsmaktens internationella insatser. En ingrediens för att skapa sådan folkförankring är att hålla en god och öppen dialog med inte minst de civila folkrörelserna.
Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?
Jag vill passa på den frågan. Erkänner villigt att jag kan för lite i sakfrågan för att ha en begåvad uppfattning.
Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?
Det som oroar mig är naturligt nog läget i världen som sådant. Flera långvariga och svårlösta konflikter som orsakar ett svårt lidande och stora kostnader. Jag kan inte säga att jag känner mig särskilt oroad för att Sverige skulle drabbas av militärt våld i dagens värld, men lyckas världssamfundet inte hantera dagens konflikter så riskerar vi också att misslyckas med att bygga världen stark nog för framtida generationer.
Peter Rådberg är riksdagsledamot, ledamot av Försvarsutskottet och försvarspolitisk talesman för Miljöpartiet de Gröna. Peter är en utmärkt samarbetspartner, en lagspelare som ofta sätter fingret på de svåraste knutarna:
Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?
Det man minns speciellt är naturligtvis kriget mellan Georgien och Ryssland samt försvarsministerns utspel med anledning av kriget.
Försvarsministern sa den 14 augusti, en vecka in i Georgienkriget, att den borgerliga regeringen skulle i höst slå fast försvarets utveckling för åren 2010-2014. Tre veckor senare, den 9 september, långt efter att kriget var slut, ändrade sig försvarsministern och skjuter upp försvarsbeslutet på grund av kriget mellan Ryssland och Georgien samt att kriget kräver en ny säkerhetspolitisk bedömning. Det kan leda till omprövningar av försvarspolitiken.
Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?
Ödesfråga 1 är att försvarsmakten måste göra omfattande omstruktureringsinsatser både inom förbandsverksamheten och inom materielförsörjningen. Det duger inte att som regeringen nu gjort att göra halt och stoppa denna rationaliseringsprocess. Det kommer leda till att försvarsmaktens ekonomiska problem befästs. Kostnaderna för förbandsverksamheten måste och kan reduceras med cirka 25 procent eller 5 miljarder kronor på sikt.
Ödesfråga 2 är den just nu pågående utredningen av värnpliktssystemet och hur vi i framtiden ska personalförsörja försvaret. Det framstår som helt klart att det nuvarande systemet inte fungerar eftersom allt färre i dag gör militärtjänst och då kan man inte längre hävda att vi har en allmän värnplikt. Därför är det viktigt att vi tar fram ett nytt personalförsörjningssystem inom förbandsverksamheten som är anpassad till verkligheten. Den pågående utredningen om värnpliktssystemet kommer förhoppningsvis fram till att värnplikten blir frivillig och att plikten blir vilande.
Ödesfråga 3 är efter Norges nej till JAS Gripen versionen, E/F att Sverige måste tänka om vad gäller det svenska flygvapnet, dels av kostnadsskäl, hotbild och att inte ens försvarsmakten efterfrågar detta plan. Miljöpartiet säger nej till regeringens planer på att köpa in nästa generations JAS 39 Gripen version E/F. Ett första steg är att vi begränsar antalet JAS-plan från dagens100 till 70.
Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?
Min önskan är vi har fler soldater i utlandstjänst nästa år, vilket jag också tror kommer att ske. Just nu tjänstgör nästan 700 personer i utlandstjänst. Riksdagen har redan godkänt en ökning i Afghanistan upp till 500 personer under nästa år. Det betyder en ökning av drygt 100 soldater. Jag tror personligen att regeringen kommer att skicka dit fler soldater till Afghanistan på grund av det försämrade säkerhetsläget i landet. Min gissning blir att vi kommer att ha 850-900 soldater i utlandstjänst nästa år.
Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?
Det råd jag vill ge till vår nya ÖB är att han (en kvinna är tyvärr en utopi) uppfyller ödesfrågorna genom att lägga förslag på omfattande omstruktureringar inom både förbandsverksamheten och materialförsörjningen utifrån den hotbild som en enig försvarsberedning har skrivit under.
Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?
Jag ser fram mot den nya myndigheten som jag hoppas kommer att få både politiska och ekonomiska verktyg för att myndigheten ska kunna öka vår beredskap mot framtida hot, som kommer för eller senare.
En av de viktigaste fredsförebyggande åtgärderna Sverige kan engagera sig i är arbetet med att minska klimatförändringarna. Den globala uppvärmningens konsekvenser är en säkerhetspolitisk faktor som kommer att spela en allt viktigare roll och få stora konsekvenser i en nära framtid.
Det är viktigt att myndigheten kommer att får tillräckligt med resurser för att kunna investera för skydd mot naturolyckor med syfte att minska sårbarheten för extrema väderhändelser och långsiktiga klimatförändringar.
Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?
Jag delar försvarsberedningens bedömning om att Sverige inte kommer att invaderas av någon främmande makt under överskådlig tid. Den hotbild som är betydligt mer skrämmande och som ligger mer i närtid är det växande miljöhotet som kan få förödande konsekvenser, både ur ett säkerhets- och miljöperspektiv om inget görs omgående.
Arktis och Barentsregionens strategiska betydelse ökar, främst till följd av växande efterfrågan på naturtillgångar men även till följd av smältande isar som bland annat skapar nya farleder och som i sin tur påverkar säkerheten i området.
Att möta dessa icke-militära hot kräver i många fall ökade insatser från samhällets sida. Insatser som i många fall kommer att kosta mycket pengar. Men det står för Miljöpartiet helt klart är att det inte är det militära försvaret som ska tackla dessa ickemilitära hot. Det ska andra myndigheter göra. Nödvändigheten att ta sig an dessa hot understryker vikten av att kraftigt effektivisera struktur och reducera kostnaderna för det militära försvaret för att därmed kunna föra över pengar bland annat till att möta de reella hoten mot vårt samhälle samt att investera i förebyggande åtgärder och sårbarhetsreducerande verksamhet, både i Sverige och i omvärlden.
Andra hot som kan komma att växa med tiden är förutom miljöhoten; terrorism, narkotika- och drogrelaterad brottslighet, ekonomisk brottslighet, allvarligare dataintrång och sabotage m.m. Dessa hot ter sig idag betydligt mer konkreta än de traditionella militära hoten från andra stater mot Sverige.
Ytterligare en mångårig kollega från Försvarsberedningen är Håkan Juholt (s). Håkan har varit ordförande i beredningen och är nu biträdande partisekreterare, med särskilt ansvar för partiets organisation hos socialdemokraterna.
Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?
Hur försvarsminister Sten Tolgfors tvingades upp på läktaren när de borgerliga partiledarna bestämde att Försvarsmaktens organisation inte fick förändras eller effektiviseras på grund om Georgienkonflikten.
Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?
Effektivisering av Högkvarteret och en radikal minskning av antalet officerare, vilka ej är rekryterade för uppgiften.
Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?
950
Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?
Släpp tanken på ett tungt nationellt invasionsförsvar och leverera en lättare, rörligare, piggare armé.
Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?
Äntligen samlar vi analys och beredskap och ansvar för utförande under samma tak. Bra förslag från Försvarsberedningen. Önskar bara att regeringen kunde vakna och ge den nya myndigheten det krisledande ansvaret på myndighetsnivå.
Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?
Mycket gynnsamt och lugnt läge. Ryssland saknar demokratisk styrka, men drivs som ett olje/gas-företag berorende av goda kundrelationer. Ser ej anledning för att vi i Sverige skall oro oss för ett väpnat militärt angrepp från en annan stat direkt mot Sverige. Men många kan finna orsaker att störa, skada eller förstöra våra högteknologiska system, vilka vi är helt beroende av.
Efter Håkan Juholt övergår vi till Anders Svärd (c), som av regeringen är utsedd att leda den pågående Pliktutredningen. Anders var under många år ledamot i Försvarsberedningen och hyser en både bred och djup kunskap om försvarsfrågor, en kunskap som förenas med en god portion civilkurage.
Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?
Att de fyra partiledarna i regeringspartierna tillsammans proklamerade i en debattartikel att nu behövs inga organisatoriska förändringar eftersom Försvarsmaktens ekonomiska problem har lösts genom kraftfulla beslut på materielsidan. Jag tillhör tvivlarna.
Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?
Frågorna kring vilka förmågor som Försvarsmakten inte längre – inom ramen för aktuell ekonomi – kan behålla måste komma till en lösning. Dessa frågor har bollats mellan regeringen och Försvarsmakten i flera år. Resultatet blir naturligen att det inte går att uppehålla full kapacitet på allt fler områden, vilket är mycket olyckligt.
Inom Norden respektive EU måste finnas många möjligheter till samarbete så att inte alla måste vara ”på topp” inom alla områden.
Försvarsmaktens personalförsörjning måste moderniseras så att all rekrytering bygger på frivillighet. Därmed blir det med stor sannolikhet lättare att få fler kvinnor till försvarsmaktens olika befattningar, vilket i sin tur skulle ha en omedelbart kvalitetshöjande effekt på hela Försvarsmakten.
Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?
Cirka 1200.
Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?
– Bli pådrivande i förmågefrågan. (Se ovan)
– Skaffa fristående rådgivare/samtalspartners. ÖB-jobbet är ensamt och alla inom organisationen är alltför beroende av ÖB för att orka vara alldeles ärliga – hur gärna de än vill – med hänsyn till de egna befordringsmöjligheterna.
– Ta inte för givet att materielköp från hyllan alltid kommer att visa sig billigare. Än så länge är det politisk teori snarare än erfarenhetsmässig grund som utgör utgångspunkten. ÖB skall självklart följa fattade politiska beslut, men också noga och kritiskt följa effekter och komma med goda råd inför kommande beslut. Att vara ÖB är ett bland de allra ansvarsfullaste uppdrag någon kan ha i Sverige.
Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?
Bättre effektivitet genom att planerande och genomförande hamnar under samma ledning. Det som fortfarande saknas är en krisledande funktion som kan träda i funktion då flera myndighetsområden berörs. I dag har såvitt jag förstår regeringen den rollen vilket är mycket olyckligt med hänsyn till den risk för sammanblandning av politik och verkställighet med ty åtföljande svårigheter att reda ut ansvarsförhållande i efterhand.
Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?
Det säkerhetspolitiska läget är gott. Det största hotet är alltfort – som Försvarsberedningen konstaterade för många år sedan – det moderna samhällets sårbarhet.
Jag delar inte uppfattningen att det som hände i Georgien visade på särskilt mycket nytt. Jag tror inte heller att Ryssland plötsligen kommit att utgöra ett ökat hot mot Sverige och övriga EU-länder. Jag kan inte se ett enda skäl varför Ryssland skulle vilja skaffa sig fiender inom sitt västliga närområde. Det är ju trots allt där de presumtiva kunderna i första hand finns när Ryssland efterhand får ordning på sin produktionsapparat. Viktigt att bygga vidare på samarbetet inom EU också när det gäller säkerhetspolitik, utan att för den skull bilda en militär allians!
Nu är det Lars Ekemans tur. Lars Ekeman är generalsekretare för Folk och Försvar. Han har bråda dagar just nu, inför den årliga Rikskonferens som Folk och Försvar arrangerar i Sälen:
Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?
Det korta kriget 080808 i Gerogien och den nya försvarsdebatt som det gav upphov till.
Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?
Personalförsörjningen och frågan om vilken sorts armé vi ska ha, är utan tvekan den svåraste frågan.
Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?
Högst 1000 personer.
Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?
Skapa bättre relation med media. Var mer offensiv. Våga delta i det offentliga samtalet om försvaret.
Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?
Krisberedskapen tar ett stort steg framåt. Rätten att kalla till samråd blir ett viktigt medel för att kunna samordna och även leda vid kriser.
Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?
Vi har nog aldrig haft ett så bra säkerhetspolitiskt läge som det vi har nu. Det som oroar mig är vår oförmåga att förstå betydelsen av postitionsförändringar som påverkar vårt läge. En sådan var Georgien. En annan var IT attacken mot Estland. Ytterligare en är Nato alliansens relativa försvagning och hur det påverkar oss. Hur ska vi agera för att bevar det goda läge som vi har idag?
Sist, men långtifrån minst, vänder vi blickarna mot Svenska Freds och dess eminenta ordförande Anna Ek:
Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?
Att över 100 länder, inklusive Sverige, beslutade att förbjuda klustervapen och därmed tog ställning för en säkrare framtid för de civila som annars skulle ha drabbats.
Att Sverige i februari 2008 undertecknade ett avtal om leverans av stridsflygplanet Jas 39 Gripen och radarsystemet Erieye till Thailand – trots det instabila läget i landet, de grova kränkningarna av mänskliga rättigheter och de interna väpnade oroligheterna i södra Thailand. Ett par månader senare fick vi därtill reda på att man även förde förhandlingar med Colombia kring Erieye samtidigt som vi vet att den interna väpnade konflikten i Colombia pågått i mer än 40 år och skapat en av världens värsta humanitära kriser med mer än 3 miljoner internflyktingar.
Konflikten mellan Georgien och Ryssland och hur den väckte liv i gamla försvarskramare med krav på att rusta upp och vrida tillbaka säkerhetspolitiken till förra seklet.
Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?
Hur miljarderna till Försvarsmakten på bästa sätt kan omfördelas till civila insatser som förebygger och hanterar väpnade konflikter och allvarliga kriser.
Vilket motiv ska vara det styrande bakom Sveriges deltagande i internationella insatser? Ska vi negligera andra människors behov av hjälp bara för att vi inte skulle uppfatta konflikten de lever i som direkt hotande mot Sverige? Självfallet inte! Världens länder har glädjande nog antagit principen om ”Skyldigheten att skydda”, vilken klart och tydligt anger att när en stat inte vill eller kan skydda den egna befolkningen har världssamfundet en gemensam skyldighet att ingripa. Detta kan ibland kräva militära medel, men mycket mer måste också göras på den civila sidan. Detta måste vara den enda och vägledande anledningen till att Sverige deltar i internationella insatser.
Relationen till Nato behöver också diskuteras betydligt mer än vad den görs idag. Vi har idag t ex fler soldater under Nato-flagg i internationella insatser än vad vi har under FN-flagg. Att vi i vissa situationer väljer att samarbeta med Nato måste inte innebära att vi gör det överallt och alltid. Tyvärr verkar det bli mer och mer av samarbete och fokus på Nato istället för andra internationella organisationer, som FN eller OSSE.
En annan ödesfråga kommer också vara framtiden för Jas-projektet. Detta eftersom det kommer visa på regeringens inställning till svensk utveckling av vapensystem där huvudmålet är export.
Och inte minst: att komma ifrån slöseriet med statliga stödköp av inhemsk krigsmateriel och en statligt subventionerad krigsmaterielindustri som oftare grundar sig på regionalpolitiska hänsynstaganden än säkerhetspolitiska analyser.
Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?
Ungefär som nu, mellan 700 och 800 personer. En försvinnande liten del under FN-ledning och resten under Nato-ledning. Dvs alldeles för många på fel ställe och i förhållande till de poliser, jurister, ingenjörer, läkare och andra som Sverige borde bidra med i internationella insatser.
Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?
Att läsa ESV:s rapport om intern styrning och kontroll från maj 2008 mycket noga. Och att omfördela de resurser som idag slösas på militär rustning till insatser som kan förebygga krig och konflikter.
Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?
Det bör innebära att icke-militär säkerhet och beredskap mot civila hot får ökat fokus och mer resurser genom att ett mer samlat grepp blir möjligt.
Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?
Det finns inget militärt hot mot Sverige. De stora hoten som vi står inför, och som i hög grad är globala, kan inte lösas med militära medel. Exempelvis klimatförändringarna och en historia av snedfördelade resurser globalt utgör stora hot med följder som kan riskera att leda till väpnade konflikter i fall vi inte redan nu arbetar för alternativa sätt att hantera situationen, använder t.ex. diplomati, förhandling och utvecklingsfrämjande insatser som en väg runt upprustning.
Särskilt oroande är att Sverige verkar ha naglat fast sin position på tio i topp-listan över världens största vapenexportörer. Därmed bidrar vi till att skapa hotbilder för andra, men kanske i slutändan även för oss själva.
Jag hoppas att alla läsare finner svaren lika intressanta som jag gör. Stort tack, återigen, till er som delade med er av synpunkter och insikter!
Låt mig till sist säga något om det faktum att det endast är två kvinnor (om än två av de allra viktigaste) med i denna enkät.
Jag frågade många fler, som tyvärr inte hade tid eller möjlighet att delta. Men resultatet speglar ändå det faktum att det fortfarande är alldeles för få kvinnor som är engagerade i försvars- och säkerhetspolitiken. En av mina egna förhoppningar inför 2009 är att det skall kliva fram fler kvinnor som får genomslag i dessa frågor.
Vad var det jag sa
Jag dristar mig till att säga vad var det jag sa, med anledning av gårdagens Brännpunktsartikel, där Ulf Wickbom säger att han inte tänker skriva ”vad var det jag sa”.
Försvarsministerns retorik allt sedan Georgienkrisen har fått genomslag. Sannerligen.
Ulf Wickbom bör dock studera planeringsanvisningarna till Försvarsmakten noga. Som Wiseman säger, han skall nog inte ropa hej.
Och det är just detta: Hur skall regeringen få ihop nuvarande retorik, med praktik (inom ett begränsat ekonomiskt utrymme). Man skapar förväntningar, helt i onödan, som man inte kan leva upp till.
annika nordgren christensen 